Inför Fotbolls-VM

Kommentaren är grinig men kan inte undvikas: Fotbolls-VM har inte ens börjat och jag är redan grundligt trött på alltihop. Men jag håller mina känslor i schack. Jag har blivit så gammal, att jag lärt mig att det är korkat att fördöma något bara för att man inte förstår det. För det gör jag verkligen inte. Hela fotbollsfenomenet som sådant lämnar mig blank, tom. Det händer liksom inget i mig när jag tittar på det. Vilket gör mig mer undantag än regel bland mina egna bekanta. (Även i Akademien är fotbollsfansen en stadig majoritet. Både den nuvarande och den föregående Ständige Sekreteraren ser gärna på denna sport.)

Nej, mina känslor idag är en reaktion på massfenomenet: hur vi ständigt, ständigt påminns om detta, hur det mest banalt kommersiella blandas med det mest primitivt kvasinationalistiska (och kvasiintelektuella) för att driva oss i en och samma riktning, ivägsvepta av en tsunami med tröjor, strumpor, TV-spel, mjukdjur, nyckelringar, muggar, flasköppnare, T-shirts, plastfigurer, glasögon, pannband, böcker, rakhyvlar, plattityder, klistermärken, DVD-skivor, kalsonger, plånböcker, sandaler, jackor, peruker, girlanger, lampuppsättningar, filtar, sportväskor, filtar, fleecehattar, lotter, hawaiihalsband, samlarbilder, bloggar (inte minst poetiska sådana, full av vinglande metaforik och uppumpade pretentioner), vikingahjälmar, förväntningar, korvar, pins och ansiktsfärger.

Att se en stor folkmassa i synkroniserad rörelse mot ett och samma mål väcker ofelbart min motsägelselusta. Och vid sådana tillfällen finns alltid två frågor att ställa. För det första: vad springer de efter? Och för det andra: vad springer de från?