h1

Friedells båge

fredag, 1 februari 2008

Just nu är det Claude Mancerons jätteverk om Frankrike före revolutionen som jag tar upp när jag vill vila från all pliktläsning. Böckerna är enastående.

Som all riktigt storslagen epik – skönlitteratur eller sakprosa – tar det ett tag att komma in i den. Så småningom börjar dock inte bara olika individer i detta kolossal vimmel av gestalter bli tydliga och miljöer bli bekanta, utan mönster och dolda processer kristalliserar sig inför ens blick.

För mig är läsning av historia en synnerligen associativ verksamhet, och Manceron har gett mig impulser att söka både bakåt och framåt i litteraturen – jag har därför tagit upp både Jules Michelets klassiska historia om 1789 och Simon Schamas bok med den delvis nya bild av revolutionen som framtonar där.

fr_rev_parabel1.jpg

Och jag har letat reda på min Egon Friedell. Denne nu bortglömde österrikiske litteratör – som begick självmord i mars 1938 genom att hoppa ut genom fönstret när nazister kom för att arrestera honom; han sista ord lär ha varit riktade till gångtrafikanterna nere på trottoaren: ”Var god lämna plats!” – har i band två av sin stora kulturhistoria sammanfattat den franska revolutionens hela förlopp i en enda graf.

Jag är inte mycket för diagram, men denna tycker jag är smått genialisk.

8 kommentarer

  1. Känns det hela ändå inte lite väl distanserat. Jag tänker mest på den mentala smärtan exakt ögonblicket innan islaget.


  2. En god graf kan ju ibland säga så mycket mer än många ord. Och vi är olika som människor, en del har lättare för bilder, andra för ord. Jag brukar alltid försöka tänka på det när jag själv har något budskap jag själv behöver förmedla.


  3. För att återknyta till och avsluta berättelsen om Michael Strunge, som fick visst utrymme i kommentarerna till Peters förra bloggtext; han hoppade märkligt nog också ut genom ett fönster, med orden ”Nu kan jag flyga” riktade till sin flickvän.

    Bågen berättar om något som nästan kan liknas vid en naturlag; när något peakar (våra liv, karriärer, romanser, glädjerus, men också bedrövelser) är det värt att erinra sig att det finns en väg tillbaka som blir en spegling av vägen dit. Strindberg
    använde sig ofta av den figuren, t ex i ”Till Damaskus”.

    Får vi leva tillräckligt länge ligger vi till slut hjälplösa som dibarn.


  4. Egon Friedells revolutionsbåge är så vitt jag kan se en berättarteknisk form i Aristoteles efterföljd. Från ett givet utgångläge, ett grundläggande jämviktsläge får man en avvikelse som småningom når sin kulmen. Efter det sker en omkastning av händelseförloppet. Ett igenkännande av de olika momenten i berättelsen äger rum och det sker ett återvändande till utgångspunkten. Denna kiastiska berättarstruktur (grundformen kan väl beskrivas som ABBA) med sin ”vackra” arkitektur, sin perfekta symmetri är förmodligen det som tilltalar Peter i Friedells modell, och inte bara honom. Vi är väl alla attraherade av en poesis, en tankefigur och form som är symmetrisk. I den friedellska revolutionsbågen är tiden utsatt för påverkan från krafter som kan kallas kaos / ordning / demokrati / autokrati, rättvisa / privilegier.

    Frågan om förklaringsvärdet i Friedells kurva kan jag inte uttala mig om. Min kunskap om den franska revolutionen har för många luckor för att jag skulle våga ha någon åsikt om det. Däremot är det ju inte svårt att se att kurvan illustrerar vår allmänna kärlek till symmetrin i berättelser, en längtan som Hollywood för länge sedan gjort till en central del av sin berättartekniska arsenal. Det finns väl knappast någon annan berättande genre eller form som kan visa upp en sådan immersion i Aristoteles poetik som hollywoodfilmen. Utan symmetri i berättarstrukturen, utan peripeti (omkastning av ödets lotter), utan anagnorisis (igenkännande av person eller struktur), utan katharsis (renhet efter genomgånget prov) är det som om vår upplevelse av hollywoodfilmen skulle kännas ofullgången.

    Längtan efter perfekt symmetriska former i berättande av olika slag har väl också, förutom den perfekta symmetrin som vi tycker oss känna igen i geometriska grundstrukturer som sfären, pyramiden, kuben/tärningen, något att göra med vår egen spegelstruktur, vänster/höger, där dock en fullständig symmetri tenderar att göra oss livlösa, dockaktiga. I stället är det en nästan perfekt symmetrisk figur, det som kallas en enantiomorf, som stiger fram. En person eller ett hus eller en berättarstruktur som är nästan, men inte riktigt perfekt symmetrisk. Observera att också en högst komplex, nästan perfekt symmetrisk struktur som labyrinten kan fungera som en sådan berättarteknisk grundform i hollywoodestetiken. Från Citizen Kane till The Man Who Wasn’t There, från Vertigo till Short Cuts är labyrinten en kinematisk grundform vi lärt oss älska. Labyrinten med sitt ambivalenta centrum där man kan bli infångad, alternativt lyckas lösa det givna mysteriet är en berättarform som alltså delar endel egenskaper med den friedellska bågen, samtidigt som den också pekar bort från den, mot en värld där förnuft och överblick, åtminstone temporärt, tycks ha upphört att fungera.


  5. Måske ikke så relevant, men finder denne bemærkning om Fridells sidste ord i en anmeldelse af Lexikon der letzten Worte :
    Als er aus Angst vor zwei SS-Männern, die gar nicht ihn suchten, 1938 in Wien aus dem Fenster seiner Wohnung sprang, rief er noch den Passanten zu: ”Vorsicht bitte!”


  6. Med Nikolaus Cusanus ord förhåller sig förståndet till sanningen ”som mångsidingen till cirkeln; ju fler vinklar den förra såsom inskriven har, desto mer lik är den cirkeln, men den kan aldrig göras alldeles lik denna, även om vinklarna mångfaldigas i det oändliga”.

    Kanske är det ett argument för diskursiv mångfald?
    Mig förefaller Cusanus ord föregripa Popper och Feyerabends tankar om det öppna samhället, historicismens elände och mot metodtvånget – för att nu droppa några namn och titlar från filosofins historia.


  7. Historicismens elände av Karl Popper utgår från att förutsägelser om framtiden genom samtidens eller historiens glasögon lätt förvandlas till själv-uppfyllande profetior och att därmed verifieringen av kausala samband i det förflutna eller obönhörliga utvecklingstendenser falsifierar förutsägelsen eller manipulationen. Ett mer vardagligt exempel är dilemmat en riksbankschef ställs inför när han skall uttala sig om ekonomins tillstånd utan att själv påverka situationen så att styrräntan fungerar effektivt istället för att ge upphov till snöbolls-effekt. Börsen är förhoppningsvis vår moderna vidskeplighets främsta seismograf.

    Jag skulle vilja jämföra Egon Friedell med Oswald Spengler. Även om jämförelsen må förefalla orättvis till den senares förmån tycks de i alla fall representera motsatta metodologiska ståndpunkter inom ramen för historicism. Med Poppers ord skulle man kunna definiera dem som företrädare för två synsätt: det pronaturalistiska (Friedell) och det antinaturalistiska (Spengler).


  8. Så mycket vet jag att det inte är förenat med god vetenskaplig sed att vid indirekt anföring låna mer än två ord ur en mening som nån annan har skrivit. Det räknas som plagiat.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: