Floppfobiker
lördag, 14 juni 2008Jag har säkert tänkt på honom över hundra gånger. Det skedde sig på tidigt åttiotal. Jag hade just betalat och var på väg ut ur den lilla ICA-affär som då ännu fanns på Studentvägen (och som gick under namnet ”Tjyven”). Då ser jag honom, sekundsnabbt bara, liksom i ögonvrån.
Det är en rätt ung kille, välklädd, ja uppklädd, med lockigt hår och mörk kostym. Han öppnar en attachéväska och lyfter med båda händerna upp en liten mörk flaska av något slag, i en elaborerad gest; han bjuder ut den, och innehavaren av affären tittar. Det som får mig att haja till är just gesten. Den är så uppenbart inövad, för att understryka varans förmenta exklusivitet. Och jag ser samtidigt på affärsinnehavarens min att han är ointresserad, och tycker att detta är pinsamt. (Flaskan visade sig innehålla rakvatten.) Mer ser jag inte, för jag skyndar snabbt och skyggt ut genom dörrarna.
Jag är floppfobiker. Jag går omvägar för att slippa se folktomma restauranger eller affärer utan kunder. Det finns en möbelaffär i närheten som går uppenbart ruttet, och när jag kör förbi brukar jag blunda på det öga som ligger närmast, för att inte behöva se den stora, billösa parkeringen.
Rädslan är inte vidare svårbegriplig. Som barn är ens stora skräck att ej få vara med; som ung valp att ej bli älskad; som vuxen att ej vara behövd.
Att den där patetiska scenen med försäljaren i ICA-affären brände sig in i mitt minne har givetvis att göra att jag just då var student, och att tanken på hur jag skulle kunna försörja mig i framtiden börjat ta allt större plats i mina tankar om framtiden. (Jag pluggade också så fullständigt hopplösa ämnen: historia och teoretisk filosofi, på enstaka kurs.) Tänk att med förväntan bjuda ut det man har för världen, och ingen bryr sig?
Rakvattensförsäljaren och servitrisen som förgäves väntar på gäster är givetvis bilder av mina egna mörka fantasier.
Och trots allt som skett vägrar de att skingras. Tror att det är rätt bra.
Peter Englunds blogg 
Jämför Dylan som är en mästare på att beskriva ett jag som ständigt befinner sig på fel plats vid fel tillfälle:
I’m walking through streets that are dead
Walking, walking with you in my head
(låten Love Sick på Time of Out of Mind-skivan från 1997)
Eller i Standing In The Doorway från samma skiva:
Last night I danced with a stranger
But she just reminded me you were the one
You left me standing in the doorway crying
In the dark land of the sun
Plötsligt får sångaren dock kontakt med en servitris, i skivans avslutande, 17 minuter långa Highlands:
She says, ”What’ll it be?”
I say, ”I don’t know, you got any soft boiled eggs?”
She looks at me, Says ”I’d bring you some
but we’re out of ‘m, you picked the wrong time to come”
Then she says, ”I know you’re an artist, draw a picture of me!”
I say, ”I would if I could, but,
I don’t do sketches from memory.”
Om det som här redovisas handlar om någonting som utspelar sig ”i den yttre verkligheten” eller enbart pågår i sångjagets inre är en öppen fråga. Mycket talar för att det som ser ut som ett slags yttre berättelser, med rörelser i tid och rum, hellre ska förstås som intrapsykiska rörelser, rörelser av psykisk materia, substans, energi som diktaren redovisar.
Står du då ut med att se Aki Kaurismäkis filmer?
Dessa briljanta skildringar av samhällets misslyckade rakvattenförsäljare.
Du, jag kan inte ens se om ”Torsk på Tallin”…
…för övrigt borde ju årets EM-turnering skapa associationer för en 1600-talshistoriker.
”Nu ligger vägen öppen mot Wien”…och liknande fraser har säkert använts förr efter drabbningar med svenskar inblandade i de där regionerna.
Kampen står dessutom delvis mot den spanska stormakten.
Dock går det ju ganska illa för fransoserna, och det stämmer inte riktigt med 1600-talets drabbningar.
Å andra sidan är det ganska fånigt att jämföra fotboll med krig, något som är centralt i den anglosaxiska sportjournalistiken.
Detta kan dock sägas: är man floppfobiker blir det svårt att titta på Italien den närmaste tiden.
Förstår folket att Jackass driver med folket i Mianus (som du länkar till)? Även om jag tycker att det är väldigt skojigt så handlar det om att driva med människor och därför ges de inte rätten att göra bort sig själva på ett hederligt och ståndaktigt vis, de du hänvisar till, utan de bortgöres, vilket jag ser som en ironisk parallell till din floppfobi.
Hej Peter,
Jag har ingen kommentar till din betraktelse, men vill fråga hur (fan) du bar dig åt när du skapade din blogg. Jag var länge tveksam till att öppna blogg men när jag såg din beslöt jag att försöka. Den är precis som jag vill ha en blogg. Var inne i morse och försökte men gick totalt vilse. Haru nåt tips?
Åke Cato, kåsör emeritus
Aha-upplevelse: Är det kanske floppfobin som får mig att tycka hjärtligt illa om alla dessa dokusåpor där deltagarna mobbas och förödmjukas för att till sist låta publiken rösta om vem som skall sparkas ut ur serien?
Åke! Det är bara hur lätt som helst: gå in på http://www.wordpress.com, klicka vidare till ”Features”, där du både kan läsa om hur det funkar, plus en länk vidare till ”sign up for a blog with us”. En bit kaka, som man säger.
Gustaf: nej, jag tycker faktiskt inte att Jackass-klippet är exempel på förnedringshumor. Några personer används i deras barnsligt enkla gag, men de behövs inte för att få det att fungera.
Jag får massiv ångest av filmer som ”Tomten är far till alla barnen” och ”Bridget Jones Dagbok”.
Människor som är trasiga, som gör bort sig, som är patetiska… *brrrr*
Ajdå, är det så det heter! Jag känner helt igen mig. Det är som att bjuda till en fest och ingen kommer …
vilken sårbarhet en del bär på!
Det känns genant att bli vittne till någon som råkar in i en pinsam situation. I Japan förlorar man ansiktet om man beter sig så att motparten förlorar sitt ansikte.
Har i vuxen ålder aktivt försökt arbeta bort min floppfobi (ja, jag vet precis vad du menar) genom att dåochdå gå in i tomma butiker – och gå ut igen om de inte hade något jag ville ha. Inga med mercy-buy från mig! Går ganska bra, OM det inte är personal av den nya ‘amerikanska’ modellen som omedelbart går fram och börjar fråga vad man vill ha och som ger råd jag inte efterfrågat. Då kryper det i skinnet som när jag ser den där insekts-scenen i Indiana Jones II-filmen.
Min totala panikångest alla kategorier är att jag efter avslutad avhandling och utdragen arbetslöshet ska tvingas ta jobb som tele-försäljare. Eller än värre – mobilabonnemangs-försäljare i gången i en galleria!!! Finns det något mer svettframkallande tragiskt än dessa yrken?
Ju äldre jag blir desto mer illa berörd blir jag av succéer och triumfbågar. Finns det något vulgärare än framgångssagor? Hänförs av Zlatan Ibrahimovics spelgeni och irrationalitet, men historien om vägen från gruset på Rosengård till 1 1/2 miljoniveckankontraktet vill jag inte få berättad en gång till.
Hela vår verklighet tycks definieras av måtten på rikedom och uppskattning, där utfall hundra eller tusen gånger större än uppfyllandet av de primära behoven anses nödvändiga för självförverkligandet.
Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm dribblar med sina besökssiffror och vräker ut fribiljetter för att salongerna ska verka åtminstone halvfulla. En del av Svenska kyrkans församlingar räknar in anställda – och snart kanske möss och spindlar? – i sin gudstjänststatistik och våndas över de tomma bänkarna.
Detta om något är patetiskt; när insikten om att bära uppdrag som är vida större än att mäta publiktillströmning går förlorad. Eller SVT, som fortfarande i sina bästa stunder gör oöverträffad television, men tycks ha förlorat sig i en evig depresssion för att TV4 gör allting ”rätt”.
Det sorgliga är naturligtvis alltid felslagna förväntningar; när det dukats för 200 uteblivna gäster, när en roman efter några veckor ligger kvar i staplar i bokhandeln… Sällan uppstår det något sorgligt kring den halvfulla hål-i-väggenbaren eller bland de 22 åskådarna i den lilla källarteatern.
Länge föreföll det obegripligt att livet kunde ha nån annan innebörd än ett evig lapande av segerns sötma. Men varenda existens på den här planeten fullbordar en livsbana som bara kan karaktäriseras som ett fiasko, samtidigt som varenda en är innefattad och omsluten av oändlig kärlek och medkänsla av denna världs skapare och upprätthållare. Det är allt och intet – och precis så långt som vi behöver.
Leonard Cohen skrev nog inte världens bästa roman, men han kom på världens bästa titel: ”Beautiful Losers”.
Själv håller jag på att krevera varenda gång jag råkar se klippet där Birgit Friggebo och Carl Bildt ska lugna innevånarna i Rosengård.
”Hallå! Nu tycker jag vi gemensamt i denna sal sjunger ‘We shall overcome’! ”
Det är nog svensk tevehistorias mest pinsamma ögonblick.
Återupplevs, om ni vågar, här:
//Henrik
Somt handlar förvisso om förväntningar, att hålla dem rimliga, eller att förmå att devalvera dem utan att låta det hela förvandlas till ett nederlag – och om motsatsen. Annat – som Friggebo, eller folk som sjunger upp till ”Idol” med absolut noll talang – om vissa människors brist på kontakt med situationen, med sig själva och, ja, med verkligheten.
Kvinnan som står i marknadsståndet och säljer sin hemlagade krusbärssylt. Jag går en lång omväg för att slippa möta hennes sorgsna blick och hennes förhoppningsfulla leende. Bloggar med noll kommentarer dag efter dag gör mig också beklämd.
Hur ska man då uppmuntra mer kontakt med verklighet än flykt från den? Jag tycks se tydliga spår i dessa oroliga tider.
Själv drabbas jag av skamsköljningar, minnen av egna fiaskon eller urbota korkade saker man har sagt. De kommer när jag anar det minst och aldrig ensamma. Snyggt och prydligt radas hågkomsterna uppp.
Fungerar lika bra som floppfobi som drivkraft för att göra rätt och att göra det bra.
En floppfobiker skulle jag i normala fall rekommendera att ge ut en bok under pseudonym. Men det är knappast tillrådligt i detta fall eftersom det troligen skulle öka sannolikheten för en flopp, och oavsett mottagandet ändå komma ut till sist vem som skrivit boken.
Jag håller med Paul, hela vår kultur tycks besatt av framgång. Inte sådan framgång som tex något som är bra långsiktigt för miljön etc. Mer, att man lyckas sälja en massa saker (inte bra för miljön ofta), eller att man lyckas i något krig eller i en sport. Butler, Damen som står och säljer sin sylt. Hon verkar i alla fall göra något som är bra för miljön, eller hur? (hemlagat, inga konserveringsmedel, lokalproducerat). Kanske att du skulle möta hennes blick, hon verkar inte så farlig (:-)!
[…] och historikern Peter Englund (även känd som bisittare i Världens Modernaste Land) skriver om att vara “floppfobiker” på sin blogg. Det är, som alltid, intressant och välskrivet, och i kombination med läsarnas […]
Tycker också att vi lever i ett samhälle besatt av framgång, i synnerhet ytlig sådan. Dock handlar detta inte i första hand om brist på framgång, utan om misslyckande, och det är överlappande men alls inte identiska storheter.
Milla, naturligtvis har du alldeles rätt. Hennes verksamhet är ingen flopp, lika lite som de bloggar ingen läser. Den sanna framgången bestämmer man själv. För övrigt kanske kvinnan får mycket sålt och många trevliga pratstunder, när inte jag ser på.
Jag beskriver bara min egen irrationella rädsla. I bloggpostens rubrik ”bloggfobiker” ligger ju också att rädslan är irrationell. I stället för ”floppfobiker” vill jag dock hellre använda ordet ”besvikelsefobiker”. Till skillnad från ”flopp” är ”besvikelse” något helt subjektivt och än mer svårkontrollerat. Jag lider exempelvis också av den mer specifika varianten ”presentfobi” på grund av den potentiella besvikelsen hos både givare och mottagare. Egen besvikelse klarar jag som den gamle man jag är. Andras sämre.
Visst borde jag möta kvinnans blick, inte så mycket för hennes, som för min, men en enkel butler har lärt sig att flacka med blicken.
Utgår jag från mitt eget liv så tycks jag ha lärt mig mest av mina misstag än av mina framgångar.
Fast framgång bygger också upp förväntningar om nya framgångar. One-hit wonder ångest.
Givetvis: misslyckanden är långt mer lärorika – och intressanta, mänskligt sett – än framgång. Kanske är det så att triumfer egentligen är rätt lika varandra, medan misslyckanden i någon mening alltid är unika?
Jag klickade av nyfikenhet på länken till På strövtåg med Herman- och associerade omedelbart till Floppofobi (eftersom jag nyss läst den). Men filmsnutten visar ändå på det kanske pinsammaste misslyckandet; de som misslyckas men inte inser det, eller alltför sent inser det, och driver misslyckandet vidare och vidare, i obstinat okunskap. Det är i-alla-fall de misslyckandena jag har svårast att uthärda hos andra och fruktar mest för egen del.
Paul Austers självbiografiska bok Hand to Mouth – A Chronicle of Early Failure beskriver misslyckandets beskaffenhet.
Auster har problem, han lyckas inte försörja sig och sin familj. Hur han än försöker, vad han än slår sig på möts han av världens ointresse. Känslan är som att vara fast i kvicksand, ju mer han anstränger sig desto djupare sjunker han. Självkänslan utplånas och förtvivlan växer. En sömnlös natt utverkar han en plan – han ska utveckla ett familjespel, sälja in det till ett spelföretag och bli ekonomiskt oberoende. Han fullföljer planen och hänger upp allt sitt hopp på det här projektet. Vid en spelmässa arbetar han sig fram genom folkmängden till chefen för ett av de största spelutvecklingsföretagen. Men chefen vägrar att ens ta honom i hand, han känner av Austers desperation och äcklas av honom. I det ögonblicket inser Auster att han nått botten – han har ingen status, ingen integritet, ingen självrespekt och världen vet det.
Ja, den där texten av Auster är verkligen skakande: hans slit med att göra ett basebollskortspel, hoppet som föds – och sedan släcks.
Att floppa, misslyckas…
Underligt egentligen hur mycket i en människas värde som vi tillskriver variabeln lyckad/misslyckad. Och bara för att många missförstår och tror att lyckad automatiskt är lika med lycklig, är många också beredda att bokstavligt talat gå över lik gå för att lyckas bli lyckade. Tyvärr hyllas sedan den som lyckats bli lyckad, oavsett väg till framgång. Och i bekräftelse ryms ofta lyckan och en känsla kan ju inte vara falsk för den som upplever den. Vilket tyvärr gör missförståndet sant till slut. Eller?
Enligt Kalifatides finns det i hans grekiska hemby ett talesätt:
”Det doftar gott om en god människas grav”.
Frågan är hur mycket det kommer stinka framöver om ‘lycklig = lyckad’, fullt ut ”lyckas” ersätta ‘god = lyckad’
Floppfobiker…
Den medicinska termen är Kakorrafiafobiker. Där hade du tur Peter. Eftersom det fanns ett grekiskt ord för din åkomma så betyder det att det finns på riktigt =)
kakorrhaphiophobia: abnormal fear of failure
http://medical.merriam-webster.com/medical/kakorrhaphiophobia
Men vad heter det om en rädsla gäller att skåda andras misslyckanden? Går det in under denna term?
En inte helt lätt fråga. Frågan är om man själv kan vara helt fri från rädslan att misslyckas men fortfarande känna skräck inför att bevittna andras misslyckanden. Många psykologiska processer bygger ju på en slags rundgång. Känslan av att uppleva en situation som pinsam är ett exempel på det.
Någon i min närhet råkar t.ex. spotta ut en bit mat på mig. Egentligen tycker jag inte att det är något att bry sig om men det blir ändå pinsamt för att jag upplever att personen skäms för det. Men personen kanske egentligen inte skäms för egen del utan för att ha försatt mig i en pinsam situation. Och så vidare.
Detsamma gäller misslyckanden. Att misslyckas på egen hand är ingen stor affär men att misslyckas inför andra ger upphov denna beklämmande rundgång. Inte nog med att man misslyckas, dessutom skäms man över att orsaka en olustig sitation för ”de andra”. Och precis denna min skam känner de och blir ännu mer betryckta…
Att vara rädd för att andra skall misslyckas borde väl i så fall kallas (på engelska förstås!) ”Kakorrhaphiophobi by proxy”. Och dessutom ges här en chans till att skapa ytterligare en ”okänd folksjukdom”, bara vi hittar en bra och tillräckligt dyr medicin mot den.
🙂
…man kan møde mennesker, som tror man har en eller anden art af succes fordi man deltager i offentlig debat…eller som i hvert fald tror, at man selv tror……men lige så tit eller tiere folk, som synes man burde have gjort noget andet og bedre og mere succesfyldt…skal næste gang tænke på at de måske lider af flopfobi, når de vender en ryggen…skal man så ønske vedkommende ‘god bedring’?
Jag tror Peter E har rätt i sin slutkommentar. Det är inte dåligt att ”de mörka fantasierna” vägrar att försvinna. Och skälet är guggebonds på spåren: det handlar om en rundgång när vi upplever något som patetiskt. Såvitt jag kan se rör det sig om tre steg: 1) vi lever oss spontant in i den andres situation, men 2) uppfattar den som så plåg- eller pinsam att vi stänger av och säger ”det där är inte jag”. Det är bara det att 3) bortträngningen inte lyckas helt. (Processen kan omfatta ännu fler steg, som guggebonds påpekar). Jag tror alltså inte att man kan vara rädd för att se andra misslyckas utan att vara rädd att misslyckas själv. Tanken att det där kunde varit jag är väl något av en grundpelare för samhällelig solidaritet, därför är det bra att inte förneka den.
Det mest intressanta är ändå i mitt tycke frågan vad som sker med dessa mekanismer i ett samhälle där det egna ansvaret för det lyckanden och miss-lyckanden tenderar att öka i takt med att vi individualiseras. Riskerar vi kanske att flopp- eller kakorrafiafobi kommer att breda ut sig?
Affären heter fortfarande Tjyven. Oavsett hur många gånger den byter ägare och koncern heter den Tjyven. Men pizzan är billig och god om man klarar sig undan matförgiftning…
[…] säsongsstarten. Alltid lite ångest. Lite längtan. Lite förväntan. Liten knut i magen. Liten floppfobi (som Peter Englund skrev så träffande i sin […]