Nu är det andra vintern som ett antal pelargoner fått övervintra i min skrivarstuga. På råd från folk som vet klippte jag ned dem rätt hårt i slutet av februari. Det var inte roligt.
Jag har aldrig förstått det där med beskärning. Varenda gång det varit dags, oavsett om det handlat om björnbärsbuskar eller äppelträd, har jag slirat, sagt: ”vi kan väl vänta lite”. Sedan har det som jag betraktat som en stympning fått växten att leva upp. Fattar inte.
Vad det gäller botaniska kunskaper är jag alltså fortfarande ett barn. När jag med en grimas satt sekatören eller motorsågen i en kvist rids jag på något vis av parallellen till en människa, eller ett djur – och vi vet ju alla vad som händer om en sådan varelse blir av med en lem.
Här finns dock inga paralleller att dra, knappt ens metafor att vinna. Annat än den att paralleller och metaforer ibland kan föra oss väldigt vilse.
Mina pelargoner mår finfint nu. En har tillochmed börjat visa upp vackra, mörkröda blommor. Snart skall de ut i solen igen.
Peter Englunds blogg 