Sitter på tåget som för mig åter till Uppsala och läser i Marcia Sá Cavalcante Schubacks imponerande essäsamling ”Lovtal till intet”. Utanför fönster ett sudd av bruna fält och blekgula fjolårsängar.
Så citerar hon en av Rilkes Orfeussonetter.
Och det hör till saken, att under den senaste dryga veckan är det flera personer som betyder mycket för mig, som drabbats av sjukdom av olika slag. Sonetten lyder så här:
Stilla vän från månget fjärran, känn,
hur din andning skapar större rymd.
Svinga dig i något klocktorns mörka balkar
bli till malm som ljuder. Det som tar dig än,skall av detta nära sig och växa
Gå i din förvandling ut och in.
Vilken var ditt livs mest smärtsamma erfarenhet?
Är dig drycken alltför bitter, bli till vin.Giv i denna natt av övermått
till den korsväg där i skygg förening
dina sinnen mötts, en magisk mening.Och när det världsliga dig inte längre minns,
säg till den stilla jorden: Jag strömmar.
Säg till det snabba vattnet: Jag finns.
Läsningen bromsar upp. Jag blir sittande, nära nog lamslagen, med boken i min hand. Slamret från tåget tonar bort. Fälten och ängarna utanför fönstret fylls med ens av detaljer.
Peter Englunds blogg 