FRA-lagen

Nej, inte heller jag tror på FRA-lagen. Och jag gör det utifrån egna erfarenheter av arbete i underrättelseindustrin. För de säger mig att även om man sympatiserar med målet – vilket jag gör – att skydda Sverige mot yttre hot, är detta faktiskt inte ett vidare vettigt sätt att arbeta på.

Inte för att det argumentet mot lagen egentligen krävs. Det faktum att den ger staten en alldeles ny möjlighet att spionera på oss är skäl nog att säga nej. Hotargumenten är också precis lika gummida som sådana argument brukar vara.

Ingen skall heller inbilla mig att det bara handlar om att hejda terrordåd eller kunna varna för ”ekonomiska utmaningar”. Man vill kamma igenom den här typen av kommunikationer inte bara för att det ger så mycket utan också för att det går. För sådan är nu teknologins logik.

Det öppnar hursomhelst för en förfärande tankefigur. Med exakt samma argument skulle man kunna börja avlyssna ALLA telefonsamtal, öppna ALLA brev eller gå in i ALLA bredbandsanslutna datorer.

Lagen handlar också om organisationens egna behov. Under min egen tid i FRA handlade det mesta om att filtrera luften efter olika typer av radiovågor – allt från telegrafi till radarstationers utsändningar – komna ur vissa väderstreck, och det gjorde vi faktiskt med den äran, vill jag påstå.

Men nu, när hotet från Store Satan i öster blivit allt klenare, och kommunikationer via kabel blivit allt viktigare, så har FRA självfallet allt mindre att göra samtidigt som en hel del av den gamla, firade expertkunskapen blivit allt mer värdelös. Och då söker man nya hotbilder, nya uppgifter, nya grepp. För sådan är nu byråkratins logik.

Men jag tror som sagt inte heller på det där sättet att arbeta. Den bombkokare som använder e-post i sin verksamhet måste sannerligen haft IG på terroristskolan i Tora Bora. Det är som vi alla vet ungefär lika säkert för snokande ögon som hälsningar på ett vykort från Mallis. (Jag brukar själv aldrig e-post när det handlar om riktigt känsliga saker, som t.ex. att diskutera nobelpriskandidater med kollegor i Akademien.)

Faran är att det blir som att tömma en hel sjö för att fiska kräftor, men bara för att upptäcka att där enbart fanns gös.

Men även om man givetvis inte skall över- eller underskatta extremisters intelligens, så finns ytterligare skäl emot lagen. När jag hörde talas om förslaget ville jag bara gråta, av sympati med analytikerna på ”Firman”. Under mina år där under det Kalla krigets 80-tal hade jag och mina kollegor att kämpa med ett problem som var och är gängse i hela underrättelsevärlden, nämligen hur hitta det intressanta i de laviner av trivia som var dag vällde in. Och det var ändå då.

Analogin mellan spaning mot radiosändare och spaning mot e-postavsändare håller inte. En sådan här generell spaning skulle producera grundmaterial av fullkomligt astronomiska volymer. Och det hjälps inte att datorer skall sålla och sålla. I slutändan måste det ändå sitta någon stackars sate till analytiker där och bedöma om det återstående materialet verkligen är intressant.

Och risken är stor, att om man mot förmodan plockade upp något av värde, så skulle det drunkna i det brus man skapat åt sig själva – som fallet var i USA med 11 september-attentaten. För sådan är nu sannolikhetslagens logik.

Argumenten mot är överväldigande. Problemet är bara att det uppenbarligen investerats mycket prestige i förslaget, och att DET gör lagen omöjlig att stoppa. För sådan är nu partipolitikens logik.

(Den här texten har också publicerats i DN.)