Historien skrivs om

Jag har alltid tyckt illa om det där frasen ”Nu måste vi skriva om historien”.

Det beror dels på att det nästan alltid uttalas i falsett, i sensationalistiskt syfte, dels för att det nästan aldrig stämmer. Historien är en s.k. kumulativ vetenskap, vilket innebär att tillväxten av vår förståelse för det mesta sker genom en tämligen odramatisk addition, där nya resultat stadigt läggs till, och den gamla bilden antingen utökas eller korrigeras eller kompliceras. Det är sällan som historisk forskning tar det sensationella avslöjandets form – att sedan marknadsföringen av denna forskning tar denna form, tja, det är en annan sak.

Nu har det dock kommit en minst sagt sensationell nyhet från Tyskland som får mig att säga att historien faktiskt måste skrivas om.

Det handlar om avslöjandet att den tyske polis som i juni 1967 sköt studenten Benno Ohnesorg under en politisk demonstration i Berlin var agent för östtyska Stasi! (Polisen hette Karl-Heinz Kurras men gick hos östtyskarna under täcknamnet ”Otto Bohl”.) Fler länkar här.

Det är svårt att överskatta betydelsen av dödsskjutningen av Ohnesorg: den räknas nämligen allmänt som den händelse som gav impulsen till skapandet av RAF, den tyska vänsterterrorgruppen. Med allt vad det ledde till.

Från första början var den tyska vänsterterrorismen ett bisarrt fenomen, fångat i idel onda cirklar. Mycket av idén bakom morden var att utlösa just den våldsreaktion från den tyska staten som man sade sig bekämpa. Snart kom dessutom det mesta av verksamheten att handla om att frita medlemmar som gripits tidigare, inte sällan under försök att frita medlemmar som gripits tidigare, etc, osv – terrorn blev på så vis mycket snabbt sitt eget ändamål.

På 90-talet kom det fram att det kommunistiska DDR i största hemlighet hjälpt de tyska vänsterterroristerna. Men att den person som låg bakom det dåd som startade den våg av vänstervåld som skakade Tyskland under ett decennium, själv var kommunist och hemlig agent för Stasi det är… nästan obegripligt chockerande.

Plötsligt förvandlas en hel epok till ett enda dåligt cirkelbevis.

Gardell får Pol Pot-priset!

Nådd av nyheten att religionsvetaren Mattias Gardell fått Jan Myrdals nyinstiftade Leninpris vill inte jag vara sämre.

Det pris som jag nu instiftat heter Pol Pot-priset. Juryn består av undertecknad samt mina två katter. Även Pol Pot-priset tilldelas Mattias Gardell!

Priset består av en miljard mark (i 1923 års penningvärde) samt Anne Applebaums ”Gulag – De sovjetiska lägrens historia” – en bok han garanterat inte har läst.

Även nästa år kommer Pol Pot-priset att tillfalla Mattias Gardell, förutsatt att det inte dyker upp någon akademiker som är än mer naiv och historielös, men det förefaller osannolikt.

Girighetens lyte

Apropos de senaste skandalerna i finanssektorn kan jag tyvärr inte låta bli att citera mig själv, ur en essä i boken ”Tystnadens historia”:

I en central scen i filmen ”Wall Street” fäller huvudpersonen Gordon Gekko sin numera klassiska replik ”Greed works” – girighet fungerar. I denna enkla sats återfinns hela den moderna marknadsteologin sammanpressad i två ord.

På 1600-talet var handelns och industrins män illa tålda av den då härskande jordaristokratin, ja av de flesta. Föraktet för kommersen var uråldrigt i Europa och går att spåra ända tillbaka till antiken och medeltiden. Redan S:t Augustinus hade ju fördömt girigheten som en av de tre stora dödssynderna, och de styrandes tänkande var präglat av detta uråldriga förakt för kommersen. […] Det förstärkte också deras djupa förakt för kapitalisterna, som ansågs vilja bygga en värld där alla bara sökte sitt, få brydde sig om det allmänna bästa och ingen aktade hedern. Jakten efter Äran sattes nämligen reflexmässigt i motsats till jakten efter Penningen; den förstnämnda hade ett socialt värde och antogs – i motsats till girigheten, som per definition var självisk – bidra till att öka den allmänna lyckan. […]

Det är ur detta sammanhang det springer verk som den nederländske filosofen Bernard de Mandevilles berömda fabel om bina, där just de här moraliska argumenten mot kapitalismen på ett elegant vis desarmerades. Han erkände att sådant som fåfänga, avund och girighet visserligen var lyten, men att de paradoxalt nog ökade den sammanlagda lyckan då de – oavsiktligen – ledde till ekonomisk växt och utveckling. Ett samhälle av idel dygemönster skulle enligt honom vara dömt till stillastående. Eller som han skriver i en tidig version av sitt verk, The Grumbling Hive från 1705:

The Root of evil, Avarice,
That damn’d ill-natur’d baneful Vice,
Was Slave to Prodigality,
That Noble Sin; whilst Luxury
Employ’d a Million of the Poor,
And odious Pride a Million more.
Envy it self, and Vanity
Were Ministers of Industry.

En som senare läste de Mandeville med intresse var Adam Smith, som lyfte somt tankegods rakt från holländarens spetsiga satir och brukade det i sitt eget filosoferande kring marknadens osynliga hand, etc. […] Men även om den Mandevilleska paradoxen fortfarande har bärighet, betyder det inte att hans ideologiske följeslagare Gordon Gekko har rätt. För månne har paradoxen en modern följdregel?

Att i de fall som dessa lyten börjar betraktas som dygder, så kommer de att istället minska den sammanlagda lyckan, då de inte längre hålls tillbaka av någon gränsdragning av moralisk natur, utan tvärtom bara uppmuntras och drivs på.

Det kan dock vara hur det vill med girighet som last och lyte. Historiens alla finansbubblor, från tulpansvindeln och framåt, visar att det stora problemet med girighet inte är dess moraliska halt, utan dess benägenhet att kortsluta förnuftet.

Girighet fördummar.

Att skrapa fram en dröm

Hon står där ensam bland alla fredagshandlande på Gränby centrum, en stilla ö mitt i ett flöde av oväsen och stångande kundvagnar. Hon är runt sextio, rätt mager och med håret lockat på det där viset som var modernt för kanske trettio år sedan. Hon skrapar på en lott, hennes axlar är uppdragna och hela hennes uppmärksamhet, ja hela hennes existens verkar vara inriktad på den där styva papperslappen hon håller i sin hand.

Mellan 1990 och 1995 ökade det årliga spelandet i Sverige från 18 till 27 miljarder kronor. I år är det uppe i 37 miljarder.

Just nu har det statliga spelbolaget en kampanj för Lotto – för övrigt den spelform som har den kanske sämsta vinstchansen: om du spelar 2000 rader på Lotto varje vecka, så kommer det rent statistiskt ta dig 64 år att nå en högvinst. De som spelar är i regel de som inte har råd att göra det – det är just därför som de gör det – och spelandet har i mycket utvecklats till en extraskatt på låginkomsttagare, en extraskatt som drar in nära nio miljarder om året till staten.

Oddsen är alltid urusla. Det är därför spelbolag är så extremt vinstgivande. ”In the end we take it all”, som berättarrösten säger i Scorceses ”Casino”.

”Alla stora människor är drömmare”. Detta är en smart och osnygg vridning på begreppen. Hasardspel på den grå vardagsmarginalen skall göras till något… storslaget, visionärt.

Det är dock den raka motsatsen till de stora människornas drömmar. För de arbetade och kämpade för att förverkliga det de drömde om. De hoppades inte få det till skänks.

För vad Lotto och skraplotter och allt det andra handlar är inte drömmar. Det är hopp. Hopp för de som tappat hoppet. Hopp om ansträngningslös frälsning.

Jag går vidare, snabbt, rädd att hinna läsa besvikelsen i hennes ansikte och axlar.

Kortvarighet dess natur

Läser i en av Senecas epistlar:

”Kortvarigheten ligger i dess natur; därför fyller den hastigt sitt rum och väcker omedelbart leda och domnar strax av efter kraftansträngningen. Det kan ju inte vara något bestående, vars natur är rörelse, och det som hastigt kommer och hastigt förgår, dömt till förgängelse i och med sin egen funktion, det kan icke äga någon substantiell tillvaro; dess mål är dess eget upphörande, och redan i sin uppkomst skådar det hän mot sitt slut.”

Den gamle romaren vädrar här sin skepsis mot den sinnlighet som är sitt eget ändamål, men den 2000 år gamla texten går också att läsas som en beskrivning av den moderna konsumismen; eller det samtida modet med dess allt snabbare slående vågor; eller varför inte en viss typ av TV-program?

Historiskt

Som historiker bör man akta sig för att prognosticera, just för att ens hela syssla handlar om motsatsen: tillbakablickande på tryggt avstånd. Ibland kan dock bara inte låta bli, trots att allt flyter, och trots att det finns en överhängande fara att man dummar sig.

Jag tror att det vi är med om dessa dagar, med en stadigt växande finansiell kris, är en Stor Historisk Händelse, sannolikt den mest genomgripande vi sett på den här sidan av murens fall 1989. Långt större än, säg, 11 september, om än inte lika bild- och känslomässigt gripande. Tvillingskyskrapornas fall var på fler sätt än en slumpmässighet, en bisarr tillfällighet, en utifrån kommande störning, en fantasi från en mörk grotta i Toraborabergen plötsligt förverkligad.

Detta däremot är en kris som springer ur det dominerande världssystemet självt, ur dess geografiska, ekonomiska, logiska och ideologiska epicentrum, USA. Och följderna kommer sannolikt bli enorma, och vi kommer alla uppleva dem. (Vad har de flesta av oss känt av Usama bin Laden? Inget. Förutom kanske förlusten av en och annan flaska med hudkräm, konfiskerad av någon flygplatskontrollant med allvarsmin.)

Inte så att det innebär slutet för kapitalismen. Det är ett system som genom åren visat upp en häpnadsväckande anpassningsförmåga.

Dock innebär det sannolikt slutet för den accelerade hyperkapitalism som blev till under tidigt 80-tal, och vars ideologiska credo bestått av en närmast religiös tro på avregleringar och på marknadens egen förmåga att lösa snart sagt vart ekonomiskt och samhälleligt problem. Nya, övergripande och – inte minst – överstatliga regleringar är att vänta.

Det innebär troligtvis också slutet på den era – inledd 1989 – då USA regerat enväldigt som världens enda supermakt. En sådan position bygger ytterst på ekonomisk styrka, och den är iochmed denna kris ordentligt urholkad. USA har redan levt över sina tillgångar, i så måtto att äventyret i Irak betalats av utländska lånegivare. När de amerikanska politikerna häver sig ur sina taktiska och ideologiska låsningar och verkligen röstar fram en ny ekonomisk krisplan, så kommer även den vara finansierad med hjälp av lån i utlandet.

Hur är det nu den låter, den där kinesiska förbannelsen: ”Må du leva i intressanta tider”.

Ökenvandring

I en intervju i senaste numret av Fokus medger en av grundarna för svenska Attac, America Vera-Zavala, att Göteborgskravallerna verkligen blev en vändpunkt för vänstern, men i en allt igenom negativ mening.

Hennes eget försök till förklaring av det skedda visar på ett ironiskt vis varför så blev fallet: det stora problemet, enligt henne, låg inte i aktivisternas handlingar utan betraktarens öga: ”Det är helt enkelt så att folk i Sverige litar väldigt mycket på polis och myndigheter”. Och när hon får frågan om det är något som hon ångrar eller anser att man skulle ha gjort annorlunda, blir svaret bara ett lätt avfärdande: ”Den typen av analyser kan man göra när man sitter på ett hem”.

Under tiden upprepar sig historien, denna gång som fars, för att – helt oundvikligen – parafrasera Marx: även på European Social Forum i Malmö skulle det vandaliseras en smula mot globaliseringen. Och det hjälper inte om man påpekar att det här bara var något som bara en liten minoritet gjorde sig skyldig till, etc. Så länge man håller fast vid tankefiguren att det stora problemet är polisens agerande och vanligt folks lättrogenhet så är den preciseringen irrelevant.

Vissa delar av vänstern kan bara inte släppa sin olyckliga och nostalgiska kärlek till våldet – vilket inte bara manifesteras i radikalt krossande av glas, utan även i sådana saker som abstrust svärmande för olika avdöda terrorister, som Amaltheamannen, eller Ulrike Meinhof .

Ökenvandringen fortsätter.

Uppgörelsevägran

Antologier i allmänhet och akademiska festskrifter i synnerhet är ofta umbärlig läsning: spretigt och trist, fyllda av recirkulerade restprodukter från karriärdocenternas understa skrivbordslådor. ”1973 – En träff med tidsandan” är visserligen en sådan där festskrift (föremålet är den betydelsefulle lundahistorikern Kim Salomon) men den höjer sig ändå en bra bit över genomsnittet.

Orsaken är att de enskilda författarna sökt samla sig kring ett tema, i detta fallet 70-talet, med år 1973 som ett slags fokus. Begreppet ”tidsanda” prövas, och undersöks. Icke utan framgång. Bilden av detta så mytologiserade decennium kompliceras på ett skapsamt vis.

Det är också upplysande att till exempel läsa om mottagandet av Solsjenitsyns böcker. (För mig personligen var det lite skakande att läsa om hur till exempel den då rasande radikale Sven-Eric Liedman avfärdat denne ryske sanningssägare som en pladdrande pajas.) Den kanske mest intressanta texten är skriven av Jens Ljunggren, och handlar om hur några portalfigurer i den svenska vänstern vid denna tid förhöll sig till det faktum att 1968 års röda våg börjat plana ut i förvirring, splittring och besvikelse.

Det som gör uppsatsen så spänstig är att han ej nöjer sig med det svenska, utan gör en jämförelse med vad som samtidigt skedde i Frankrike. Komparationen, jämförelsen över nationsgränserna, är också det närmsta en historiker kan komma experiment i ett laboratorium: skillnader framträder inte sällan mycket tydligt, faktorer kan sållas fram, hypoteser testas.

I Frankrike ledde besvikelsen efter 1968 fram till en sökande och kritisk omprövning bland ledande vänsterintellektuella, som resulterade i att man tog avstånd både från kommunismen och från några av marxismens mer centrala idéer – det är bland annat här den börjar, den skepsis mot de s.k. Stora Berättelserna som brukar förknippas med postmodernismen.

I Sverige ägde ingen sådan omprövning rum. Tvärtom. Tongivande vänsterintellektuella som Jan Myrdal och Göran Palm lyckades istället att övertyga sig själva och andra om att vänstern, trots alla tecken på motsatsen, ännu satt lycklig i Guds kålgård. För att citera Ljunggren:

Under det att en djup anda av omprövning slog rot hos framträdande vänsterintellektuella i Frankrike lyckades man i Sverige att istället hantera tidens utmaningar på ett sätt som skapade bekräftelse och tillförsikt om att den utomparlamentariska vänstern var vid god vigör och att den valda vägen hade varit riktig.

Månne etablerades här ett förhållningssätt som sedan dess hållit den borttynande svenska vänstern i sitt grepp? En ovilja till en verklig omprövning har hursomhelst förblivit ett kännemärke. Det är som om man hellre går under än gör sig av med vissa idéer.

Att ändra det förflutna

Det här med hur man i det gamla Sovjetunionen suddade och ändrade i gamla fotografier, i takt med de politiska konjunturerna ändrades, är ett tragikomiskt fenomen.

Som när Stalins supbroder, gammelbolsjeviken och georgiern Abel Jenukidze, blev arkebuserad i den Stora terrorn, vilket innebar att han inte bara försvann från jordens yta utan även från alla officiella foton:

Eller som när Jenukidzes bödel, mannen som administrerade just de här blodiga utrensningarna, NKVD-chefen Nikolaj Ivanovitj Jezjov, själv föll ur nåder, avrättades och blev, på alla vis, en icke-person:

Eller som när man under tidigt 60-tal ville att den store Majakovskij skulle framträda utan sin flickvän Lili Brik (som varit gift med en general som också mördades 1937):

Det är lätt att skratta till, för ställda i serier blir resultatet så påfallande dråpligt, för att inte säga fånigt. Men vi kan unna oss flinandet bara för att Hotet inte finns längre. Men då var det ingen som skrattade. Och vi tänker inte alltid på att de här människorna vars bilder tonar bort i ovanligt fula och platta kostymärmar eller i en märkligt glänsande vattenyta, att de – som sagt – för det mesta också försvann rent fysiskt.

De här fotografierna är ett ovanligt påtagligt uttryck för en ideologi som tror sig själv om allt, och som vill manipulera det förflutna med samma patos och självklarhet som man manipulerar samtiden.

Det handlar om att man, till exempel, man kan tillåta sig brott, stora brott, kolossala brott, i tron att de går att dölja för eftervärlden enligt samma enkla princip som ett fotografi låter sig retuscheras.

Vi vet nu att det är fel. Stängda arkiv öppnas; en kopia på ordern påträffas; massgraven grävs upp; negativet återfinns.

Samtidigt är det också möjligt att i dessa förvridna, förvrängda bilder ana något av det dolda gift som så småningom, en fyrtio-femtio år senare, skall leda till det abrupta och oväntade slutet för systemet.

De styrande ljuger. Systematiskt. Först, sägs det, för fienden, för utlandet. Sedan börjar man ljuga för den egna befolkningen. Och, till sist, för sig själva.

Och man säger att ”jag kan inte minnas att han någonsin var med, titta på den här bilden bara”, och att ”den här statistiken behöver vi i fortsättningen inte” och till slut sitter de där i litet gökbo i det blå, utan kontakt med verkligheten, allt medan fördummning, förstelning och förfall långsamt får hela härligheten att begå sin ultrarapidiska kollaps.

FRA-lagen

Nej, inte heller jag tror på FRA-lagen. Och jag gör det utifrån egna erfarenheter av arbete i underrättelseindustrin. För de säger mig att även om man sympatiserar med målet – vilket jag gör – att skydda Sverige mot yttre hot, är detta faktiskt inte ett vidare vettigt sätt att arbeta på.

Inte för att det argumentet mot lagen egentligen krävs. Det faktum att den ger staten en alldeles ny möjlighet att spionera på oss är skäl nog att säga nej. Hotargumenten är också precis lika gummida som sådana argument brukar vara.

Ingen skall heller inbilla mig att det bara handlar om att hejda terrordåd eller kunna varna för ”ekonomiska utmaningar”. Man vill kamma igenom den här typen av kommunikationer inte bara för att det ger så mycket utan också för att det går. För sådan är nu teknologins logik.

Det öppnar hursomhelst för en förfärande tankefigur. Med exakt samma argument skulle man kunna börja avlyssna ALLA telefonsamtal, öppna ALLA brev eller gå in i ALLA bredbandsanslutna datorer.

Lagen handlar också om organisationens egna behov. Under min egen tid i FRA handlade det mesta om att filtrera luften efter olika typer av radiovågor – allt från telegrafi till radarstationers utsändningar – komna ur vissa väderstreck, och det gjorde vi faktiskt med den äran, vill jag påstå.

Men nu, när hotet från Store Satan i öster blivit allt klenare, och kommunikationer via kabel blivit allt viktigare, så har FRA självfallet allt mindre att göra samtidigt som en hel del av den gamla, firade expertkunskapen blivit allt mer värdelös. Och då söker man nya hotbilder, nya uppgifter, nya grepp. För sådan är nu byråkratins logik.

Men jag tror som sagt inte heller på det där sättet att arbeta. Den bombkokare som använder e-post i sin verksamhet måste sannerligen haft IG på terroristskolan i Tora Bora. Det är som vi alla vet ungefär lika säkert för snokande ögon som hälsningar på ett vykort från Mallis. (Jag brukar själv aldrig e-post när det handlar om riktigt känsliga saker, som t.ex. att diskutera nobelpriskandidater med kollegor i Akademien.)

Faran är att det blir som att tömma en hel sjö för att fiska kräftor, men bara för att upptäcka att där enbart fanns gös.

Men även om man givetvis inte skall över- eller underskatta extremisters intelligens, så finns ytterligare skäl emot lagen. När jag hörde talas om förslaget ville jag bara gråta, av sympati med analytikerna på ”Firman”. Under mina år där under det Kalla krigets 80-tal hade jag och mina kollegor att kämpa med ett problem som var och är gängse i hela underrättelsevärlden, nämligen hur hitta det intressanta i de laviner av trivia som var dag vällde in. Och det var ändå då.

Analogin mellan spaning mot radiosändare och spaning mot e-postavsändare håller inte. En sådan här generell spaning skulle producera grundmaterial av fullkomligt astronomiska volymer. Och det hjälps inte att datorer skall sålla och sålla. I slutändan måste det ändå sitta någon stackars sate till analytiker där och bedöma om det återstående materialet verkligen är intressant.

Och risken är stor, att om man mot förmodan plockade upp något av värde, så skulle det drunkna i det brus man skapat åt sig själva – som fallet var i USA med 11 september-attentaten. För sådan är nu sannolikhetslagens logik.

Argumenten mot är överväldigande. Problemet är bara att det uppenbarligen investerats mycket prestige i förslaget, och att DET gör lagen omöjlig att stoppa. För sådan är nu partipolitikens logik.

(Den här texten har också publicerats i DN.)

Om mod och feghet

Ingen kan veta hur han eller hon kommer att reagera i en situation där man ställs inför ett överhängande fysiskt hot. (Mod, fysiskt mod, är nämligen en egenskap som sällan prövas nu för tiden. Detta faktum finns givetvis med i bakgrunden när vissa personer söker sig till aktiviteter som bungy jumping eller krigskorrespondensskap.)

Så har jag tänkt.

Charles McMoran Wilson (Lord Moran – han blev senare Churchills livmedikus) menar i sin ”Modets anatomi” att det visst går förutsäga hur personer kommer att uppföra sig när de ställs inför en överhängande fysisk fara. Boken är framför allt skriven med utgångspunkt från hans upplevelser under Första världskriget, där han var läkare i en infanteribataljon, och innehåller rader med intressanta iakttagelser.

Bland annat menar han att det finns fyra sätt att reagera. Ett: de som faktiskt inte ÄR rädda. Två: de som är rädda men inte visar det. Tre: de som är rädda, visar det men som härdar ut. Fyra: de som är rädda, visar det och som inte härdar ut, utan springer sin väg. (I denna typologi är ettan den mest sällsynta, men de finns; trean den vanligaste.)

Moran menar dock att människor aldrig kan förvandlas i situationer av överhängande fysiskt hot som krig. Istället ökar det bara på ”det goda eller det onda, som vi bär inom oss, tills det blir uppenbart för oss alla. En mans öde på slagfältet har utformats långt innan kriget bröt ut”.

Moran gör nämligen en mycket intressant koppling mellan feghet och grad av själviskhet. Men kan inte gå omkring och leva ett liv där man hela tiden söker sitt, och sedan plötsligt, i en hotfull situation, utveckla den mycket upphöjda grad av osjälviskhet som är mod. När jag prövade denna tanke på de personer jag känner och som jag faktiskt vet är fysiskt modiga så… stämde det.

Och jag kom att tänka på ett samtal jag hade för en tid sedan med diplomaten och antikkännaren Sture Linnér, och vi kom att tala om modiga människor han mött under sin långa karriär. Han sade då att de förenades av en sak: de var alla givande, generösa personer.

Kanske har vi här en del av förklaringen till att så mycket av media, ja vår nuvarande världsbild domineras av HOT av olika slag – allt från mer eller mindre fiktiva terrorister till kvällstidningarnas dolda folksjukdomar. Ju mer livet, samhället och kulturen inriktas på ett maximerande av mänskans individuella fördelar, desto mer kommer rädslan breda ut sig.

PS till Sprängämnesspår

Tidigare år skulle historien om de två svetsarna och deras ”sprängämnesspår” kallats för en tidningsanka. Men den visar istället på hur utomordentligt svårt många i media nuförtiden har att hålla huvudet kallt.

Jag tror inte att det existerar någon mörk konspiration som syftar till att göra oss otrygga och därmed också villiga att svälja en allt mer skärpt kontroll av våra liv. Men det är onekligen en av följderna.

Vi har under åren fostrats till att tro på stora hot som dessa, alls inte bara av (o)säkerhetsindustrin, media och politiker, utan även av populärfiktionen – till exempel serier som ”24”. Så under alltihop finns en berättelse om Terrordåd Och Tickande Bomber som bara ligger där och väntar, och som kan halas fram, praktiskt taget färdigsskriven, i situationer som dessa.

Sprängämnesspår

Ett par svetsare har anhållits i Oskarshamn efter att ha misstänkts för att förberett sabotage mot kärnkraftsverket. Stort hallå, förstås. Tillåt mig tvivla en smula.

De greps efter att man i en säkerhetskontroll funnit spår av sprängämnen på en plastpåse med toalettartiklar. De där metoderna är dock allt annat än idiotsäkra. Det vet jag av egen erfarenhet.

I Bagdad 2005 blev jag och min fotograf Paul en dag fasttagna i en säkerhetskontroll i Gröna zonen, just för att de funnit ”spår av sprängämnen” i vår packning. Stort hallå, förstås. Den amerikanske soldat som eskorterat oss till platsen backade, blek, bakåt, samtidigt som han upprepade gånger intygade att han INTE kände oss. Ett antal tungt beväpnade civila säkerhetsvakter kom ut i den låga kvällsolen med höjda vapen och vi blev visiterade igen och igen. Den där omsvängningen i stämning var aningen läskig: det gick liksom ett litet stråk av kyla genom den ökenvarma luften, och plötsligt var man misstänkt och väldigt, väldigt ensam.

Allt medan skuggorna blev längre fick vi packa upp allt vi hade och lägga det i långa raka rader, och de körde ”swabs” över rubbet. Jag minns inte vilket sprängämne de hittade ”spår” efter. Tror möjligen det var någon mer banal typ, kanske TNT. Inpasseringskontrollen var full av bilder på efterlysta Al Qaida-bad guys, med Abu Musab al-Zarqawi på hedersplatsen, men inte ett enda föreställde Pålle, eller mig.

Och de swabbade och tricksade och tittade i papper och mumlade sins emellan och klämde och frågade och kollade och stämningen lättade och de frågade mer och vi började småprata och sen småskoja och de swabbade igen och jämförde med referenskartor och skuggorna blev längre ändå och luften var ljum och den där amerikanske soldaten kom lite, lite närmre.

Till slut kom högste chefen, en lång, blond irländare i 45-årsåldern med skrovlig hy, ut och tog oss i ögnasikte. Sedan skrevs det en incidentrapport och vi fick gå in i byggnaden – det irakiska parlamentet sammanträdde där.

Då var det nästan kväll.

Vann Naths minnen

Nu har den kommit ut, den kambodjanske konstnären Vann Naths memoar från sitt år i Röda khmerernas allra värsta utrotningsläger S-21 / Tuol Sleng i södra Pnom Pehn. (Förlaget är Tranan.) Runt 12- till 14.000 människor fördes till Toul Sleng, för att förhöras och sedan dödas. Det finns bara sju kända överlevande, och en av dem är alltså Vann Nath, som överlevde på grund av sin konstnärliga talang: han sattes att måla kopior av fotografier som föreställde olika högt uppsatta Röda khmerer, som Pol Pot.

Jag har skrivit ett förord till boken, och citerar här ur det:

Det som skedde i Kambodja mellan åren 1975 till 1979 är ett bevis på att bara den verkliga världen kan föda de verkligt stora fantasierna. Och på att dessa fantasier, när de väl givits utopins form, kan förmå människor att begå snart sagt vilka förbrytelser som helst. Och låt oss inte tro att graden av skönhet i detta tänkta lyckorike skulle vara en spärr mot övergrepp. Det är precis tvärtom. Ju mer man föreställer sig stå på spel, desto mer hämningslös kan man tillåta sig vara i kampen för detta höga, stora och vackra.

och

Det finns i historien en stor och ekande tystnad. Det är tystnaden hos alla dem som aldrig fick eller kunde eller ville vittna om det oerhörda som drabbat dem. Primo Levi, primus inter pares bland alla som burit litterärt vittnesmål om försöken att utrota judarna under det Andra världskriget, för i en av sina böcker ett skakande men också bestickande resonemang, som går ut på att de överlevande inte är de sanna vittnena, då de per definition bara är en lycklig minoritet. De som sett det värsta, de som gått igenom det yttersta, de som, skriver Levi, ”skådat Gorgons ansikte, de har inte återvänt för att berätta om det eller så har de återvänt stumma”. Om det finns undantag till Primo Levis regel, är Vann Nath ett av dem. Detta är hans historia.

Det är en synnerligen stark bok, och värdet kommer paradoxalt nog ur det faktum att Vann Nath varken försöker förklara eller lägga till rätta eller ge en bred bild: han skriver uteslutande om det han själv såg, och detta gör boken desto mer drabbande då den indirekt återskapar den extremt klaustrofobiska stämning som kännetecknar situationer och instititioner och ideologier som dessa.

Klimatfaran

Hotet från växthuseffekten är verkligt. Den som påstår motsatsen har antingen inte läst en tidning de senaste tre åren eller är försatt i ett gravt tillstånd av förnekelse. Och många av de saker vi måste ändra i vårt sätt att leva för att komma i kast med fenomenet skrämmer mig inte. Snarare tvärtom. Att betvinga den moderna konsumismen värsta uttryck kommer troligtvis inte bara göra oss till lyckligare människor utan även till friskare dito.

Så varför känner jag då en vag oro inför klimatdebatten?

Troligtvis på grund av frågans yttre karaktäristika.

För det första så är den så enkel. (Stundtals går det att ana uppkomsten av ett anti-politiskt tillstånd, där alla beslut lämnas över till en ny slags räknenissar, de som på ett nafs kan räkna hur många gram koldioxid som uppstår för att en X eller fem Y skall nå ditt hem.)

För det andra för att så mycket står på spel. (Hotet gäller dock inte jordklotet. De flesta ekologiska system återhämtar sig givet nog lång tid. Hotet handlar ytterst om vår egen och civilisationens överlevnad. Vilket är en intressant paradox, då växthuseffekten verkar vara ett utmärkt belägg för att civilisation är ett självförstörande tillstånd.)

För det tredje för att det är bråttom. (Och jag hoppas vid Gud att beräkningarna om hur många år vi har på oss inte är uttryck för en alarmistisk pedagogik, för en sådan kan slå helt fel: förnyade tidsprognoser kan underminera tilltron till de experter vi behöver för att lösa krisen, samtidigt som passerade deadlines i almanackan kan ge ett upphov till en känsla av att inget längre spelar någon roll, varvid vi med ny bokstavlighet kan citera madame de Pompadours berömda ord efter slaget vid Rossbach 1757: ”Après nous le déluge”.)

När dessa tre faktorer har förenats i det förflutna har det aldrig befordat vare sig intelligenta samtal och förnuftiga lösningar. Jag gissar att vår förmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt kommer att prövas mycket det närmaste decenniet.