Archive for the ‘Politiskt’ Category

h1

Historien skrivs om

torsdag, 28 maj 2009

Jag har alltid tyckt illa om det där frasen ”Nu måste vi skriva om historien”.

Det beror dels på att det nästan alltid uttalas i falsett, i sensationalistiskt syfte, dels för att det nästan aldrig stämmer. Historien är en s.k. kumulativ vetenskap, vilket innebär att tillväxten av vår förståelse för det mesta sker genom en tämligen odramatisk addition, där nya resultat stadigt läggs till, och den gamla bilden antingen utökas eller korrigeras eller kompliceras. Det är sällan som historisk forskning tar det sensationella avslöjandets form – att sedan marknadsföringen av denna forskning tar denna form, tja, det är en annan sak.

benno_o

Nu har det dock kommit en minst sagt sensationell nyhet från Tyskland som får mig att säga att historien faktiskt måste skrivas om.

Det handlar om avslöjandet att den tyske polis som i juni 1967 sköt studenten Benno Ohnesorg under en politisk demonstration i Berlin var agent för östtyska Stasi! (Polisen hette Karl-Heinz Kurras men gick hos östtyskarna under täcknamnet ”Otto Bohl”.) Fler länkar här.

Det är svårt att överskatta betydelsen av dödsskjutningen av Ohnesorg: den räknas nämligen allmänt som den händelse som gav impulsen till skapandet av RAF, den tyska vänsterterrorgruppen. Med allt vad det ledde till.

Från första början var den tyska vänsterterrorismen ett bisarrt fenomen, fångat i idel onda cirklar. Mycket av idén bakom morden var att utlösa just den våldsreaktion från den tyska staten som man sade sig bekämpa. Snart kom dessutom det mesta av verksamheten att handla om att frita medlemmar som gripits tidigare, inte sällan under försök att frita medlemmar som gripits tidigare, etc, osv – terrorn blev på så vis mycket snabbt sitt eget ändamål.

På 90-talet kom det fram att det kommunistiska DDR i största hemlighet hjälpt de tyska vänsterterroristerna. Men att den person som låg bakom det dåd som startade den våg av vänstervåld som skakade Tyskland under ett decennium, själv var kommunist och hemlig agent för Stasi det är… nästan obegripligt chockerande.

Plötsligt förvandlas en hel epok till ett enda dåligt cirkelbevis.

Annonser
h1

Gardell får Pol Pot-priset!

måndag, 6 april 2009

Nådd av nyheten att religionsvetaren Mattias Gardell fått Jan Myrdals nyinstiftade Leninpris vill inte jag vara sämre.

lenin-ld-6

Det pris som jag nu instiftat heter Pol Pot-priset. Juryn består av undertecknad samt mina två katter. Även Pol Pot-priset tilldelas Mattias Gardell!

pol_pot1

Priset består av en miljard mark (i 1923 års penningvärde) samt Anne Applebaums ”Gulag – De sovjetiska lägrens historia” – en bok han garanterat inte har läst.

Även nästa år kommer Pol Pot-priset att tillfalla Mattias Gardell, förutsatt att det inte dyker upp någon akademiker som är än mer naiv och historielös, men det förefaller osannolikt.

h1

Girighetens lyte

onsdag, 25 mars 2009

Apropos de senaste skandalerna i finanssektorn kan jag tyvärr inte låta bli att citera mig själv, ur en essä i boken ”Tystnadens historia”:

I en central scen i filmen ”Wall Street” fäller huvudpersonen Gordon Gekko sin numera klassiska replik ”Greed works” – girighet fungerar. I denna enkla sats återfinns hela den moderna marknadsteologin sammanpressad i två ord.

På 1600-talet var handelns och industrins män illa tålda av den då härskande jordaristokratin, ja av de flesta. Föraktet för kommersen var uråldrigt i Europa och går att spåra ända tillbaka till antiken och medeltiden. Redan S:t Augustinus hade ju fördömt girigheten som en av de tre stora dödssynderna, och de styrandes tänkande var präglat av detta uråldriga förakt för kommersen. […] Det förstärkte också deras djupa förakt för kapitalisterna, som ansågs vilja bygga en värld där alla bara sökte sitt, få brydde sig om det allmänna bästa och ingen aktade hedern. Jakten efter Äran sattes nämligen reflexmässigt i motsats till jakten efter Penningen; den förstnämnda hade ett socialt värde och antogs – i motsats till girigheten, som per definition var självisk – bidra till att öka den allmänna lyckan. […]

Det är ur detta sammanhang det springer verk som den nederländske filosofen Bernard de Mandevilles berömda fabel om bina, där just de här moraliska argumenten mot kapitalismen på ett elegant vis desarmerades. Han erkände att sådant som fåfänga, avund och girighet visserligen var lyten, men att de paradoxalt nog ökade den sammanlagda lyckan då de – oavsiktligen – ledde till ekonomisk växt och utveckling. Ett samhälle av idel dygemönster skulle enligt honom vara dömt till stillastående. Eller som han skriver i en tidig version av sitt verk, The Grumbling Hive från 1705:

The Root of evil, Avarice,
That damn’d ill-natur’d baneful Vice,
Was Slave to Prodigality,
That Noble Sin; whilst Luxury
Employ’d a Million of the Poor,
And odious Pride a Million more.
Envy it self, and Vanity
Were Ministers of Industry.

En som senare läste de Mandeville med intresse var Adam Smith, som lyfte somt tankegods rakt från holländarens spetsiga satir och brukade det i sitt eget filosoferande kring marknadens osynliga hand, etc. […] Men även om den Mandevilleska paradoxen fortfarande har bärighet, betyder det inte att hans ideologiske följeslagare Gordon Gekko har rätt. För månne har paradoxen en modern följdregel?

Att i de fall som dessa lyten börjar betraktas som dygder, så kommer de att istället minska den sammanlagda lyckan, då de inte längre hålls tillbaka av någon gränsdragning av moralisk natur, utan tvärtom bara uppmuntras och drivs på.

Det kan dock vara hur det vill med girighet som last och lyte. Historiens alla finansbubblor, från tulpansvindeln och framåt, visar att det stora problemet med girighet inte är dess moraliska halt, utan dess benägenhet att kortsluta förnuftet.

Girighet fördummar.

h1

Att skrapa fram en dröm

tisdag, 10 mars 2009

Hon står där ensam bland alla fredagshandlande på Gränby centrum, en stilla ö mitt i ett flöde av oväsen och stångande kundvagnar. Hon är runt sextio, rätt mager och med håret lockat på det där viset som var modernt för kanske trettio år sedan. Hon skrapar på en lott, hennes axlar är uppdragna och hela hennes uppmärksamhet, ja hela hennes existens verkar vara inriktad på den där styva papperslappen hon håller i sin hand.

lotto-slogan1

Mellan 1990 och 1995 ökade det årliga spelandet i Sverige från 18 till 27 miljarder kronor. I år är det uppe i 37 miljarder.

Just nu har det statliga spelbolaget en kampanj för Lotto – för övrigt den spelform som har den kanske sämsta vinstchansen: om du spelar 2000 rader på Lotto varje vecka, så kommer det rent statistiskt ta dig 64 år att nå en högvinst. De som spelar är i regel de som inte har råd att göra det – det är just därför som de gör det – och spelandet har i mycket utvecklats till en extraskatt på låginkomsttagare, en extraskatt som drar in nära nio miljarder om året till staten.

Oddsen är alltid urusla. Det är därför spelbolag är så extremt vinstgivande. ”In the end we take it all”, som berättarrösten säger i Scorceses ”Casino”.

”Alla stora människor är drömmare”. Detta är en smart och osnygg vridning på begreppen. Hasardspel på den grå vardagsmarginalen skall göras till något… storslaget, visionärt.

Det är dock den raka motsatsen till de stora människornas drömmar. För de arbetade och kämpade för att förverkliga det de drömde om. De hoppades inte få det till skänks.

För vad Lotto och skraplotter och allt det andra handlar är inte drömmar. Det är hopp. Hopp för de som tappat hoppet. Hopp om ansträngningslös frälsning.

Jag går vidare, snabbt, rädd att hinna läsa besvikelsen i hennes ansikte och axlar.

h1

Kortvarighet dess natur

fredag, 16 januari 2009

Läser i en av Senecas epistlar:

”Kortvarigheten ligger i dess natur; därför fyller den hastigt sitt rum och väcker omedelbart leda och domnar strax av efter kraftansträngningen. Det kan ju inte vara något bestående, vars natur är rörelse, och det som hastigt kommer och hastigt förgår, dömt till förgängelse i och med sin egen funktion, det kan icke äga någon substantiell tillvaro; dess mål är dess eget upphörande, och redan i sin uppkomst skådar det hän mot sitt slut.”

Den gamle romaren vädrar här sin skepsis mot den sinnlighet som är sitt eget ändamål, men den 2000 år gamla texten går också att läsas som en beskrivning av den moderna konsumismen; eller det samtida modet med dess allt snabbare slående vågor; eller varför inte en viss typ av TV-program?

h1

Historiskt

tisdag, 30 september 2008

Som historiker bör man akta sig för att prognosticera, just för att ens hela syssla handlar om motsatsen: tillbakablickande på tryggt avstånd. Ibland kan dock bara inte låta bli, trots att allt flyter, och trots att det finns en överhängande fara att man dummar sig.

Jag tror att det vi är med om dessa dagar, med en stadigt växande finansiell kris, är en Stor Historisk Händelse, sannolikt den mest genomgripande vi sett på den här sidan av murens fall 1989. Långt större än, säg, 11 september, om än inte lika bild- och känslomässigt gripande. Tvillingskyskrapornas fall var på fler sätt än en slumpmässighet, en bisarr tillfällighet, en utifrån kommande störning, en fantasi från en mörk grotta i Toraborabergen plötsligt förverkligad.

Detta däremot är en kris som springer ur det dominerande världssystemet självt, ur dess geografiska, ekonomiska, logiska och ideologiska epicentrum, USA. Och följderna kommer sannolikt bli enorma, och vi kommer alla uppleva dem. (Vad har de flesta av oss känt av Usama bin Laden? Inget. Förutom kanske förlusten av en och annan flaska med hudkräm, konfiskerad av någon flygplatskontrollant med allvarsmin.)

Inte så att det innebär slutet för kapitalismen. Det är ett system som genom åren visat upp en häpnadsväckande anpassningsförmåga.

Dock innebär det sannolikt slutet för den accelerade hyperkapitalism som blev till under tidigt 80-tal, och vars ideologiska credo bestått av en närmast religiös tro på avregleringar och på marknadens egen förmåga att lösa snart sagt vart ekonomiskt och samhälleligt problem. Nya, övergripande och – inte minst – överstatliga regleringar är att vänta.

Det innebär troligtvis också slutet på den era – inledd 1989 – då USA regerat enväldigt som världens enda supermakt. En sådan position bygger ytterst på ekonomisk styrka, och den är iochmed denna kris ordentligt urholkad. USA har redan levt över sina tillgångar, i så måtto att äventyret i Irak betalats av utländska lånegivare. När de amerikanska politikerna häver sig ur sina taktiska och ideologiska låsningar och verkligen röstar fram en ny ekonomisk krisplan, så kommer även den vara finansierad med hjälp av lån i utlandet.

Hur är det nu den låter, den där kinesiska förbannelsen: ”Må du leva i intressanta tider”.

h1

Ökenvandring

söndag, 21 september 2008

I en intervju i senaste numret av Fokus medger en av grundarna för svenska Attac, America Vera-Zavala, att Göteborgskravallerna verkligen blev en vändpunkt för vänstern, men i en allt igenom negativ mening.

Hennes eget försök till förklaring av det skedda visar på ett ironiskt vis varför så blev fallet: det stora problemet, enligt henne, låg inte i aktivisternas handlingar utan betraktarens öga: ”Det är helt enkelt så att folk i Sverige litar väldigt mycket på polis och myndigheter”. Och när hon får frågan om det är något som hon ångrar eller anser att man skulle ha gjort annorlunda, blir svaret bara ett lätt avfärdande: ”Den typen av analyser kan man göra när man sitter på ett hem”.

Under tiden upprepar sig historien, denna gång som fars, för att – helt oundvikligen – parafrasera Marx: även på European Social Forum i Malmö skulle det vandaliseras en smula mot globaliseringen. Och det hjälper inte om man påpekar att det här bara var något som bara en liten minoritet gjorde sig skyldig till, etc. Så länge man håller fast vid tankefiguren att det stora problemet är polisens agerande och vanligt folks lättrogenhet så är den preciseringen irrelevant.

Vissa delar av vänstern kan bara inte släppa sin olyckliga och nostalgiska kärlek till våldet – vilket inte bara manifesteras i radikalt krossande av glas, utan även i sådana saker som abstrust svärmande för olika avdöda terrorister, som Amaltheamannen, eller Ulrike Meinhof .

Ökenvandringen fortsätter.