Snön i Engelska parken
lördag, 7 februari 2009Snön faller. Jag vandrar genom Engelska parken.
Det är vitt och tyst och tomt. Kanske är det därför som platsen framstår som vore den ny. Det är en ovan känsla.
I 23 år, under hela min barn- och ungdom, bodde jag i Boden. Nu är det 29 år sedan jag flyttade till Uppsala, och den staden har jag förblivit trogen. Jag är en rotad människa, inte bara för att det blivit så utan även för att jag velat att det skall vara så. Jag avskyr förändring.
Uppsala är ett korallrev av minnen för mig. Det finns snart sagt ingen plats i denna stad där mina hågkomsterna inte ligger lager på lager på lager ovanom varandra.
Till dels har det säkert med mitt yrke att göra: att se det förflutna i det närvarande blir då lite granna av en reflex. Till dels ligger det nog i min natur.
Ibland kan jag verkligen tröttna på den här sidan av mig själv. Och avundas dem som rör sig, snabbt och ledigt, utan minnen. Eller rör sig i miljöer som saknar sådana. De nyinflyttade. I praktiken eller i sinnet. Så är det för mig när jag besöker Berlin. Det är en plats överfull av minnen, men det är bara andras minnen, och jag betraktar dem på håll. Där vandrar jag fri.
För det finns uppenbara nackdelar med att som jag låta en stor del av sin tid och sina tankar dröja i det som varit. Så länge jag kan minnas har jag alltid längtat tillbaka. När jag gick på universitetet längtade jag tillbaka till gymnasiet, men när jag väl lämnat universitetet började jag sakna även det, etc. (Och jag genomskådade mig själv rätt tidigt. På en toalettdörr på kadettskolan i Jönköping, sommaren 1979, klottrade jag gång: ”Ty så grymt är livet att vi en gång kommer att längta tillbaka hit”.)
Snön faller, jag vandrar genom Engelska parken och jag förstår att den melankoli som så ofta kommer över mig i olika kända miljöer inte så mycket handlar om sorg över vad jag gjort eller inte gjort (för de flesta av minnena är tvärtom lyckliga), utan kanske bara om sorg över det faktum att tiden går förlorad, och att detta är dess innersta egenskap.
Nostalgi är att längta åter till en plats man aldrig besökt.
Jag vandrar genom Engelska parken. Snön faller.
Peter Englunds blogg 
Båda typerna behövs, Peter. Både de som lever snabbt – framåt, i ständig rörelse. Och de som ligger kvar likt mossa på stenar och minns, ruvar, reflekterar. Vi behöver utblickar både framåt och bakåt för att kunna befinna oss i nuet. I alla fall ibland. Nu har en förmåga att alltför fort bli nyss…
Och jag som trodde det skulle vara ”Det finns en plats på jorden….” osv. Du känner nog mycket väl till den. Men vi från Sollefteå brukade ibland välja ”Vissa gav Gud hjärnor andra streck….”osv. Men det är nog väldigt kända små nidbilder av beväringens hemlängtan.
Nu fick du mig osökt att tänka på Kirkegaards reflektion: ”Livet forstås baglæns, men må leves forlæns”.
Det här var ett spännande inlägg. Jag har då och då undrat hur du och andra kunniga personer gör för att minnas. Jag har tänkt att det måste ha med referenser att göra. Att ju mer man lär sig, ju mer associationer gör man i sitt dagliga liv och den där repetitionen gör att man minns.
Jag har det känslomässiga lärdomarna nära till hands. Och jag kan återge samtal nästan ordagrant. (Jag skriver mycket dialoger) Men jag minns ytterst få händelser. Detta gör mig fri från ältande, men det gör också att jag i någon mån skapar livet varje dag.
Jag tror att det var Lasse Åberg som sade att nostlgi är inget annat än en konverterad framtidstro.
Kanske det. Om bättre vetande och med tilltagande ålder börjar jag allt oftare hävda att det var bättre förr. Ju förr desto bättre.
Jag förstår dig fullständigt. Jag brukar drabbas av två typer av den här tidssjukan. Dels den du sätter fingret på i slutet av det här inlägget, och dels en omedelbar och mer akut variant där man kvickt inser att en speciell tidsperiod just förflutit och att den är ohjälpligt och ledsamt nog överstånden i och med detta.
Nu:et är så sorgligt kort. Innan ens synapser hunnit reagera är det över. Tacka vet jag nyss:et. Det ligger där och flämtar som en nyss förlupen hund.
Det här med att längta tillbaka, kan ta tag i en med stor kraft. Jag körde en gång min mamma till den gård, där hon tillbringat sina första 7 år. Hon letade efter den jättehöga sten, där hon brukat sitta och äga världen. Med tiden förstod hon att den ytterst måttliga sten, som stod på en liten kulle nära huset en gång varit så stor för henne. Att så bokstavligt ha växt från sin barndom, tog hårt i henne. Jag bara stod handfallen bredvid.
Nostalgi, som du skriver så vackert om, kan ibland välta omkull en med oanad kraft. Var kommer dessa starka känslor av förlust ifrån? Tycker mig ana att den nordiska folksjälen på ett särskilt sätt är sammanbunden med detta sinnestillstånd – denna melankoliska längtan tillbaka till flydda tider.
Du skall skatta dig lycklig som har ett gott minne, Peter. Jag själv ser till baka på mitt liv och ser allting flyta ihop till en flod av händelser, ansikten och känslor; vilvlande och störtande om varandra, snärjande… allting utan förklaring, men ändå med en speciell klang…
Jag läste nyligen C.G. Jungs självbiografi, och han konstaterade, till min tröst, det samma: han kunde inte placera händelser, utan såg snarast en underliggande mening. Kanske ett slags metanarrativ, ett rörligt sådant -.
Visste inte att du skriver blogg, men skall hädanefter titta in så ofta jag hinner.
Tack för god litteratur!
Vill i sammanhanget påminna om det japanska ordet natsukashii, som handlar om att någon drabbats av en plötslig, varm känsla av nostalgi inför något han eller hon inte tänkt på under många, många år. (Om jag förstått det rätt betecknar alltså Natsukashii det man tänker på.)
Vilken fin formulering, den där om staden som ett korallrev av minnen, där så gott som varje plats har hågkomster i lager på lager.
Känner igen det, flyttade till Lund för att studera för 22 år sedan, blev kvar: många minnen har en påtaglig koppling till platser; som om staden helt oplanerat blivit något slags motsvarighet till minnesteatrar och andra konstruktioner i renässansens minneskonst.
Folk snackar om madeleinekakor och dofter, men platser i det fysiska rummet fungerar nog så väl för att bevara minnen och trigga hågkomster.
– Nu kan du vel ikke fralægge dig litterære anspråk? Vel ikke så meget fiktion – der refereres til diverse fakta – og dog aner læseren de skønlitterære fodspor, som du her sætter foden i. Det gammeldags essays kunne stå alene i mange år, før det påkaldte kommentarer. Her er bedømmelser og supplerende tekster. Der må være noget at tage fat i for en gruppe litteraturstuderende!
”Stedet” for nostalgien er ikke geografisk eller historisk placeret – koordinaterne viser inåt øh indad ….
Nostalgi – det är oftast något som gör ont. Nostalgi är som en obesvarad längtan samtidigt som man är glad över att man fortfarande kan minnas.
Sitter på mitt rum på Engelska Parken och tittar ut på ett snödimmigt Uppsala, toner i vitt, blått, grått och brunt.
Din text får mig att fundera över de vägar jag har genom Uppsala och hur de förändrats med åren. Både av personliga och professionella skäl. Förr om åren gick jag genom universitetsparken, förbi Gustis och Domkyrkan, flera gånger i veckan. Nu blir kanske en gång i månaden – som allra mest. Inte heller går jag längs Sysslomansgatan för att köpa böcker i Studentbokhandeln eller på gatorna mellan Upplands, Kalmars och Snerkes. Jag vandrar inte genom Triangeln, förbi Rackarberget, eller längs landsvägarna ut till Hågadalen för sommarpicknick.
Istället cyklar jag förbi Botaniska, Geocentrum, Slottet och förbi BMC och Polacksbacken till vår bostadsrätt. Jag promenerar längs Fyrisån och uppe på åsen, jag åker förbi Ultuna på väg ut till segelbåten vid Skarholmen.
Ibland, när jag går på några av de gamla ställen som var en del av min vardag för bara ett litet antal år sedan, känns det som om jag stiger in i en annan dimension, ett alternativt Uppsala, en tidsportal. Det känns både hemtrevligt och extremt obekvämt, bitterljuvt och svidande. 100 meter till en annan värld, ett annat liv och en annan tid.
Nostalgin är inte längre vad den en gång har varit
Peter, tror att du har helt rätt, det finns många typer av nostalgi. Den där japanska varianten har jag aldrig hört om förr. Finns alltså också uppenbart nationellt kodade nostalgier, i finskan kaipuu, i portugisiskan saudade, i Brasilien sodade, i Argentina el mufarse etc. Gemensamt för dem alla är dock att det man längtar efter aldrig kan uppfyllas. Jag har analyserat vissa speciella typer av nostalgier i en text om filmen Il Postino. Här inledningen av den texten (jag har tagit bort not- och sidhänvisningarna):
Nostalgi är, skriver Svetlana Boym i sin bok The Future of Nostalgia (2001), en längtan efter ett hem som inte längre finns eller som aldrig har funnits. Nostalgi är, påpekar hon, en känsla av förlust och av förskjutning, rubbning, men också en romans med ens egen fantasibild. En cinematisk bild av nostalgin utgörs, menar hon, av en dubbelexponering eller en placering av två bilder ovanpå varandra, den av hemmet och den av en tillvaro borta, utomlands, av ett förflutet och ett närvarande, av dröm och vardagsliv. Nostalgins längtan efter en plats tolkar Boym som en längtan efter en annan tid: vår barndoms tid, de långsammare rytmerna hos våra drömmar. Nostalgi är, skriver för sin del Susan Stewart (1993), den upprepning som sörjer det inautentiska i alla upprepningar och som förvägrar upprepningen förmågan att forma en identitet. På så vis kommer vi att finna, anser Stewart, att de tidsmässiga splittringar som här kan spåras skapar utrymmet för nostalgins frambrytande.
Att nostalgin just i dag kommit att bli en av de mest utmärkande strategierna för en orientering i verklighet och i fantasi tycks ha något att göra med det faktum att en värld som är alltmer globaliserad, allt starkare massmedialiserad också tycks vara en värld där minnet och känslan för det förflutna, uppfattade både personligt och kollektivt, blir alltmer utsatta, fragmentariserade, problematiska. Andreas Huyssen (1995) har påpekat att det vi för närvarande bevittnar som en utmattning av utopiska energier i relation till framtiden är resultatet av en förskjutning av den tidsmässiga organiseringen av den utopiska fantasin från dess futuristiska pol i riktning mot dess minnespol. En sådan rekonceptualisering som problematiserar frågor om historia och historier, minne och representation vad gäller en rad olika subjektspositioner är, menar Huyssen, troligen genomsyrad av ett element av nostalgi, en nostalgi som dock inte utgör någon motsats till utopin utan tvärtom som en form av minne alltid är sammanflätad med och även delvis producerar utopin.
Att längta tillbaka till det ouppnåeliga känner jag så väl igen hos mig själv.
Om det stämmer att människor gör det i större utsträckning numera kan det väl också bero på att det blivit mera vanligt att flytta ”hemifrån”, från den ort där man vuxit upp.
Mägluraingan
Svenskt landsbygdsmål, som översatt till rikssvenska ordagrant betyder ”mej lurar ingen”. Myntades av farbror Gustav, som vid börsdragningen lördagen den den 8:e februari 1958 kl 12:35, placerade foten på snöret (som för övrigt var vitt, för att inte synas i snön), böjde sig ned, slet loss börsen och slängde densamma i snödrivan med kommentaren – just det – ”Mägluraingan”. Efter det kom farbror Gustav att för all framtid kallas ”Mägluraingan”.
Ett fotografi kan framkalla minnen. Så är fallet med detta:
http://www.murberget.se/upptack/fotopost.aspx?foto=Fo-BFP_756
Någongång förra århundradet låg institutionen för litteraturhistoria och nordiska språk i en stor villa i Engelska parken, Brandell, som var en av professorerna, kom farande och träffande alltemellanåt alldeles rätt i grindhålet, Delblanc hade kommit tillbaka från ett gästår i Usa med Åsnebrygga i bafickan och det knarrade gott i trapporna. Dessförinnan, innan jag kvalat in på Värmlands Nation, hade jag blivit bekant med denna park genom Owe Thörnqvists rumba, som skrällde ut ut högtalarna på Björnevi och Torsby IF (hundraårsjubilerar i sommar) ännu hyste en lovande junior som heter S-G Eriksson och vars morsa stod i Pressbyråkiosken där man köpte Rekordmagasinet. Apropå Ep.
Dryft (långt y) är ett ord i de österbottniska dialekterna, som kan betyda längtan, saknad eller någon sorts nostalgisk känsla. Man har dryft ett (efter) något, men order förekommer också ensamt: ”Ja har så dryft”. Med vilket någon uttrycker sin saknad eller sorg utan att närmare bestämma efter vad. Men de flesta österbottningar förstår vilken känsla som avses.
Nostalgi kanske bara är förfädernas önskan att bli erkända som en del i det som är ens nu. När Tidens torftighet förnekar alla förvandrares kraft över sina ättlingar. Den ensamme med sin melankoli medan snön faller i parken och alla förnekade föregångare som ännu ej förmår öppna stjärnehimlens visdomsportar.
(Sorry, om det blev töntigt. Avsikten var dock god.)
Varför heter den Engelska Parken?
Alltmera sällan återvänder jag till barndomens och tonårens Halmstad och naturligtvis tvingas jag därför också hantera alltmera långtgående förvandlingar: nya gatusträckningar, rivna idyller, brutala nybyggen. Jag är ”kränkt”, ”överkörd”, berövad mitt förflutna. Mina minnen är skändade.
Än så länge har jag självdistans och besinning nog att inse att varje miljö måste anpassas till de behov som existerar idag och planeras för de som ska leva där om 20, 30 år – men jag fasar för att en dag bli en sån som exempelvis kräver att Slussenkarusellen i Stockholm till varje pris ska bevaras, sför att slippa konfrontera min egen dödlighet.
Så fint beskrivet. Du fann min ord som jag måste ha tappat bort, nu är jag glad att återse dem även om de inte längre tillhör mig…
Jag tycker mig ana att det nu också lurar en poet in spe i dig, Peter. Redo för språng? Din betraktelse triggar minnet av min egen promenad i samma park med en kär vän några år tillbaka. Jag ser också scener ur Tarkovskijs Spegeln, och droppande vatten i Nostalghia. För mig som rotar i släktens norrländska förflutna är det här fenomen som tränger sig på oupphörligen, nästan varje dag. Sorg, smärta, glädje, längtan – saudade.
…nej, Peter, nostalgi är längtan tillbaka till ett förlorat förgånget man varit en del av.
Plats, situation, roll, status, stadium eller nivå.
Hemligheten inför affekten ligger i den obesvarade kärleken, det omöjliga.
Vägran att acceptera förändring som naturlag, livet som motsättning till stagnation. Det är nostalgi.
Valet ( infantil önskan) att suga tumme istället för att inta en näringsrik måltid.
Valet av emotionellt engagemang i en avlägsen miljö/tid i motsättning till närvaro i sin nutida verklighet vittnar om önskan om/behov av/försök till verklighetsflykt.
Vi förflyter. Det är sanningen. Längtan tillbaka är mänsklig och rörande, men vad som stundar vet ingen.
Min ( såväl som din) förtid är för alltid svunnen
….och jag bara MÅSTE göra er delaktiga i min förtid/nutid med att hälsa er Happy Valentine med rösten till en av världens ärligaste sångare.
Radka Toneff.
Herregud, vi kanske inte visste vem vi hade in vår midt?
Missa inte henne, leta upp vad ni höra kan och vet att pianisten Steve Dobrogodz finns i Enskede.
Vi vill inte leva i mörker medan han spelar…..
Hon orkade inte leva SÅ länge, utan lämnade oss med vad vi nu hör.
Hon var en del av min vardag i Club7, ungdom, jo, vi fattade att hon var speciell.
Idag vet jag inte om behovet av att höra henne ( och Steve ) spela utgör nostalgi eller erkännande av livets förutsättningar, men….vad betyder det?
Radka och Steve, tack!
…och henes ursprung ur egen mun:
Konkret norstalgi.
Det gjordes några engelska dokumentär TV-serier om moderna människor som flyttade in i och levde i äldre miljöer några veckor. Finns på DVD och som utmärkta böcker (billigt second-hand på Amazon.uk). ”The Edwardian Country House”, ”1900 House” och ”1940’s house”.
Mycket välgjort (som all engelsk TV)
Det var mycket som konkret och handfast skiljer sej från idag, fr a för kvinnorna (t ex en sån banal sak som att tvätta håret!) och i hushållsarbetet
På radio gick för några år sen ett program om E G Geijer i Uppsala, av Magnus Florin om jag minns rätt. Det hela hade som klangbotten ”vinter i Uppsala”. Sån vinter vi har nu, med mera snö att vänta som tur är.
Uppsalamagiken upplevs bäst av inflyttingar som stannar kvar och inte hastar till Sthlm just som man har chansen att börja uppleva detaljer, färger. En viss monotoni och upprepning är då förutsättningen för detta.
Varför ska man fjanta runt som en utrikeskorre? Kant, Kirkegaard och Thoreau var väl alla mycket stationära i sin hembygd. Trogna.
Kanske är själva flytten från en mindre ort till universitesstaden (eller en större stad övht) för många det stora språnget man gör i livet.
Kan fylla på:
Geijersgården ligger i kanten av Engelska Parken som var mer romantiskt ”skogslik” i jämförelse med det tidigare franska barockidealet med raka gångar och tuktade häckar = Botanikum som ligger granne med EP.
Paul!
Mkt tänkvärt!
”Dividerade” med min (gamle) far om att sätt ngt träd, t ex körsbärsträd eller päronträd. Men det ville han absolut inte. När detta träd växer…så är han själv borta. Jag tror att det var denna insikt som styrde honom.
M v h Mohikanen.
Såg nyligen ett program med Martin Ingvar, som forskar på hjärnans hemliga vindlingar. Kanske är det så som någon tycks vilja ha sagt här i kommentarsfloden, att den bitterljuva nostalgin är en rent biologisk försvarsmekanism inför den annalkande döden. Ett underbart försvar i så fall, med dopamin och synapser som lockar fram vårt förflutna insvept i ett slags ljuvligt vemod. Själv har jag planterat min trädgård full av flox – ja, där finns ju massor av annat också förstås, men just denna blommas doft triggar snabbt in till fantastiska vandringar i min barndoms svunna landskap. Mina fyra katters mjuka rörelser bland floxbestånden gör inte det hela sämre. Man kan bli gnostiker för mindre och ha mystiken som ledstjärna tills dess man blir ett med mullens sköna friska jordmån. Alltså inte bara en final act, utan kanske en föraning om nya vandringar i andra landskap. Gissar att professor Ingvar skulle lägga in en protest här.
Väldigt fint skrivet. Jag kan känna igen mig precis, och det är snön som gör det; snöfall har en förunderligt lugnande inverkan som manar till djupa och nostalgiska funderingar.
Jag försökte läsa det du skrev och ta bort alla hänvisningar till snön. Det funkar inte alls. Låt säga att du börjat med
”Det faller ett lätt vårregn. Jag vandrar genom Engelska parken.
Träden börjar slå ut och det är tyst och tomt. Kanske är det därför som platsen framstår som vore den ny. Det är en ovan känsla.”
Huruvida någon håller med mig om att det inte funkar vet jag inte, men att vårregnsinledningen inte fungerar på mig tror jag har två orsaker:
1. Snö påminner om min barndom. Vintrarna i södra Sverige var snörika under 70- och 80-talen. Jag älskade att bygga snögrottor.
2. Vintern är numer en alldeles hopplös årstid. Det finns inte ett skit att göra, mörkret omsluter både kroppen och själen, det är mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man kommer hem. Det enda som finns att göra är att fundera tillbaka på lyckliga, eller olyckliga händelser, beroende på läggning.
Våren, däremot, är en årstid då man ser framåt, mot långa, ljusa nätter, värme, bad, semester. Således finns då ingen anledning att nostalgiskt blicka tillbaka.
Slutligen vill jag upplysa om att dagen nu är mer än 2 timmar längre än när det var som mörkast (Lunds horisont), så det bättrar sig…
Och där i Engelska Parken tronar vår franske invandrade konung endast som en byst. Varför finns det inga ryttarstatyer i Uppsala, för mig veterligen finns det ju mindre städer i vårt land som har dylika …men inte Upsala.
Men Varför?
I min tillvaro betraktas nostalgi som bakåtsträvande och jag har många gånger fått klä skott för mina berättelser tillbaka i tiden,därför gladde mig din text om nostalgi. Ibland blir det lite skrytsamt när människor framhåller att de endasr ser framåt och är visionära och negligerar sina minnen. Jag tycker livet skulle vara bra torftigt om inte minnen finge ge både eftertänksamhet och lärdom. Om framtiden vet vi inte annat än att den kommer,det som har varit, rätt återgivet är fakta.
Ja, ibland kan man ju fundera en del över hur man ska kategorisera en känsla. Det verkar som det finns ett annat mer ursprungligt nostalgibegrepp, som självklart vårt mer vardagliga dito stammar ur. Heidegger, tror jag, definierar det som hemlängtan. Det är den som driver en att filosofera.
Jag kom på mig för många år sedan att jag ibland kunde drabbas av en märklig känsla jag inte riktigt kunde sätta ord på, jag hade en mycket stark känsla/insikt att jag inte skulle kunna förmedla den, men som jag valde att beteckna som säll, en känsla av sällhet.
Jag kunde/kan till exempel gå runt på en kyrkogård och fastna framför en gravsten – föga orginellt – och läsa ett namn och något årtal och drabbas av denna känsla. Den har väl med tiden att göra och att denna människa en gång levt ett liv precis som jag men att jag ….aldrig kommer åt detta eller…. Ja, vad är det det är fråga om egentligen?
Ja, det är kanske det det är fråga om, Nostalgi. Lik förbaskad är jag inte nöjd utan tycker ändå inte jag kan förmedla just denna känsla.
Är det ingen mer än jag som ”lider” av nostalgi-kärlekar?
De allra första tjejer man var kära i, har aldrig senare i mitt liv upplevt ett sånt omtumlande hänryckt tillstånd.
Jag minns förstås flickorna som 18-20-åringar. Och blir utomordentligt förvånad när jag efter en massa år ser foton på dem som 50-åringar.
Hade inte tiden stått stilla för dessa underbara varelser?
Det Mattias Nyborg beskriver som en känsla av sällhet framför en okänd gravsten på en kyrkogård är tror jag något de flesta upplevt. Om detta inte är nostalgi eller en speciell form av nostalgi hur ska man då förstå det? Handlar det inte om ett spel med flera komponenter: närvaro/frånvaro, vänskap/närhet/avstånd, känslor som är impregnerade på något sätt, som ger sig till känna mer som ett slags bakgrundsbrus än en tydlig melodi? En melankoli över tillvarons tillkortakommande, mitt eget tillkortakommande i tillvaron, allas tillkortakommanden. I analysen av det jag beskrivit som en vänskapsnostalgi i filmen Il Postino, mellan postiljonen Mario och poeten Neruda, framstod spelet närvaro/frånvaro som speciellt intensivt fångat i några nyckelögonblick som är starkt visualiserade:
Först i samband med att Mario ensam i poetens hus (efter att paret Neruda rest från ön) för sin inre blick ser paret dansa samma tango som han i verkligheten i smyg en gång blev vittne till. Och därefter i en omkastad rörelse, när Neruda tillsammans med sin hustru återvänder till byn och dess taverna och allt som återstår av Mario är minnen: paret Neruda som ser fotografiet på tavernans vägg från bröllopet där Neruda var best man, men också sonen som föddes efter det att Mario dött, Pablito (den lille Pablo).
Det handlar om en märklig, svårgripbar skillnad mellan den närvaro som en gång fanns i den ”verkliga”, ursprungliga representationen av dansen och musiken, och minnet av händelsen. Kopplingen mellan de två tidsskikten kan egentligen beskrivas som en illusion om en total sammansmältning av gårdag och nu, alternativt som ett glömmande av gårdagens vedermödor och dagens känslor av tomhet, vilket sker i a) minnesbilderna av den intensiva, erotiska dansen och b) i bilderna och minnesbilderna av Mario.
När jag idag gick på Slöjdgatan (i ovan nämnda stad) med knastrande snö under mina skor kunde jag inte låta bli att tänka på alla dem som gått husen förbi och inte registrerat mer än att det är några huskroppar. För mig representerar de ‘det som var bättre förr’ utan att ens veta att så verkligen var fallet. Det måste väl också vara en form av nostalgi trots att jag längtar tillbaka till något jag inte känner till?
Inte sällan även i nuet ruvar jag på den där känslan av framtida förlust. Jag finner någon märklig tröst i att studera minnets funktioner. Fallstudier över minnesförluster, eller historier om den vars minnes vaskas fram med oerhörd styrka av någon hjärnsjukdom. Oliver Sachs har en historia om en gammal tant som insjuknar och finner som sidoverkan av hjärnans långsamma sammanbrott, att minnen sipprar fram igen, minnen från hennes spädbarnsår i Irland. När hon blundar kan hon höra sin mamma sjunga irländska visor, ord för ord, visor hon omöjligt kan minnas, och det är som om sjukdomen bokstavligen öppnat en lucka till hennes förflutna. För det skrämmer mig hur bräckligt minnet är, när jag nyligen skulle agera vittne efter en butiksstöld och polisen kom in med sina numer, elektroniska skrivverktyg, var det, trots att knappa halvtimmen passerat, som att skrapa fingrarna mot en vägg. Jag kunde föreställa mig fragment av händelsen, knappast mer, jag kunde inte ens längre avgöra om förövaren haft skägg eller inte. Minnet blev en slags fabrikation, och är kanske alltid, något helt annat än det verkligt förflutna.
Också skrivandet fungerar som ett slags illusivt tidsverktyg, varför kanske bloggandet blivit så populärt, vi kan samla och föreviga också det mest banala ur vår vardag, som om det finns någon tröst i att något fysiskt finns kvar av det som gått förlorat. Som att stå och hålla i en av tåtarna till ett sjunket skepp och gå under illusionen att man håller det enorma fartyget flytande om än under det toppiga svarta vattnet. Ganska nyligen hittade jag en av dessa kartonger jag sparat från min barndom, en kartong som mer eller mindre bestod av reliker från mitt förflutna, som om jag redan då, som barn, hade sparat tidsfragment väl medveten om att allt annat skulle gå förlorat. Och det är märkliga saker, en plastskiva ur en sönderbiten boll, ett trasigt armband, en sten som någon ristat mitt namn i, några testar luddigt hundhår, en trasa. Och tiden, obarmhärtig, rör inte upp de egentliga minnen som tingen syftar tillbaka till, istället insamlandets ögonblick. Jag minns sparandet, inget annat.
Jag tror att vår tid utvecklar en mer finmaskig, dubbelbottnad känsla för nostalgi. På Mozarts tid ville publiken bara ha det senaste, allt annat var bonnigt. Vi filar på en känsla av ”här och nu och borta svisch kommer tillbaka igen”… Vi kan till och med se fram emot att vara nostalgiska!
Vi har utvecklat en tidsmässig simultankapacitet.
Vi leker med en ring i fickan: nu drömmer jag mig tillbaka, nu är jag här igen, nu är jag osynlig…
Att spilla tid.
Tid är en viktig ingrediens i livet och eftersom den är utmätt vet man aldrig om man har tid eller inte. För rätt som det är när man står där så ligger man där……nostalgi är kanske tid som man fördärvat eller förädlat, men sedan inte gjort mer av det än just……. låtit tiden gå vidare…
Stilistiskt är ju denna kortprosa ett underbart exempel på en kiastisk, symmetrisk struktur. Jämför de två första meningarna med de två sista. Allt är perfekt utformat, som i ett konstverk, en miniatyr, en snöglob. Upprepning och omkastning heter de två centrala greppen.
Observera hur minnet och nuet, frånvaron och närvaron är kopplade till platser: Boden, Jönköping, Berlin och Uppsala, med Berlin som en mer abstrakt tidsreflektion i centrum av historien,
ett slags gångjärn i hela storyn. Raffinerat.
Peter, tre saker.
(1) Universitetsstäder är trygga men instängda. Fulla av människor som inte törs omsätta sin kunskap i praktik.
(2) Stockholm är nästan som en liten byhåla à la Vetlanda jämfört med Europas metropoler som Paris, London och Berlin.
(3) Har du tänkt på att det kan vara en författarrival som ordnade så att du blev ständig sekreterare? I syfte att du inte skulle hinna skriva så många böcker, alltså.
/Chris
Det här berörde mig. Jag växte upp i Uppsala, gick på universitetet i Uppsala, flyttade till England för att läsa min master och sen doktorera, och det är det jag gör nu. ”Nostalgi” betyder från vad jag förstår ”hemlängtan” på grekiska (eller ”hemsjuka”, jfr ”homesickness”), men det är ju inte så vi använder begreppet. Jag känner hemlängtan när jag ser på Facebook att saker händer därhemma och jag kan inte vara där – det här är första året som jag missar Valborg. Men nostalgi känner jag inför det som inte kan komma tillbaka, oavsett var jag är. I somras flyttade jag tillbaka till min lilla bostadsrätt i Uppsala, skaffade kårleg igen, och hade september helt fri, efter att mastersuppsatsen hade lämnats in, men innan terminen började i oktober i England. Det är i september som studenterna kommer tillbaka till Uppsala. Jag gick omkring på Studentvägen i nåt slags skuggvärld. Man går på nation, man går på hemmafester, man sitter på Karin Boye, man vandrar genom staden, ut till Råbyleden och funderar över stadsplaneringens mysterier, man har så kul man kan, men man lever på lånad tid. Man upplever inte saker, man upplever sina egna minnen på nytt. Man är out of place, malplacerad, en anakronism i sin egen stad. Det är njutning blandad med smärta och en kanske än större känsla av att vara patetisk. Just rädslan över att man inte får vara nostalgisk, att man måste vara orotat, hänsynlöst framåtblickande i det senmoderna, globaliserade tidevarvet, är kanske dels det som håller en vid sina sinnens fulla bruk och det som är den största skymfen.
I vintras kom jag på att om jag vann 400 miljoner på lotto skulle jag flytta tillbaka till Uppsala, läsa idéhistoria, sitta och dricka öl på Uplands, spela GTA IV och låta åren gå mig förbi. Den undermedvetna insikten om att det egentligen skulle vara ett helt oacceptabelt beteende är precis det jag talar om. Men jag vet inte om man egentligen är lyckligare av att se sin värld förändras och försvinna på nära håll eller på avstånd. Ibland undrar jag om man skulle känna lika mycket hemlängtan om man inte var ständigt inkopplad med det som sker hemmavid: om det enda livstecken man fick från Sverige var ett brev nån gång om året, om resan hem var ett engångsprojekt hellre än nåt man skulle kunna göra varje vecka om man verkligen ville och inte var en fattig student.