Episod vid utfärd

Jag är redan försenad men måste ändå stanna vid brevlådan, för en av ungkatterna sitter på vägens gräsbeväxta mittsträng, fullt upptagen med… vad? Jag kliver ut och ser att den fångat – en liten kopparorm. Reptilen är underbart vacker med sitt ljusbruna, metallglänsande skinn, sitt välskulpterade huvud och sina små, mörka ögon. Den är också helt paralyserad, med huggsår här och var, och kroppen stelnad i ett slags S-form. Jag schasar bort katten, och tar sedan ormen i min handflata och springer bort med den. Den blinkar. (Ja, jag vet att kopparormen inte är en orm utan något så utvecklingsmässigt intressant som en benlös ödla.)

Jag är en blödig person. Jag vinner barnens bifall när jag under höga rop och armviftningar räddar ödlor eller möss undan katterna, men de skrattar åt mig när jag lyfter bort vinbergssnäckor från uppfarten innan jag backar ut. En av sönerna menade – i ett försök att förstå, när jag långsamt kryssade fram mellan snäckorna på vägen – att det kanske lite granna med mig som det var med Rutger Hauers replikant i ”Blade Runner”, att jag sett så mycket elände att jag nu avskyr att se mer, oavsett skalan på det. Det är både en smickrande och romantisk förklaring, men tyvärr stämmer det inte. Så här gjorde jag redan som pojke.

Den här berömda ”djuriska grymheten” har nog en motsvarighet i ett slags djuriskt medlidande, tror jag, där vi alltså ingriper för att rädda, djur eller medmänniskor, inte för att vi har något att vinna på det, utan för att impulsen helt enkelt finns där, oemotståndlig och instinktiv. (Och alltså lika instinktiv som kattens lek med kopparormen.) Jag släpper ut kopparormen i den blommande syrenhäckens skuggiga och väldoftande innandöme, går sedan tillbaka till bilen och fortsätter min färd.