Biologer som studerat lodjur och deras jaktbeteende har kommit fram till ett intressant resultat, som har viss tillämpning även för författare. Det visar sig nämligen att hur lång tid ett lo jagar ett byte, står i direkt proportion till bytets kaloriinnehåll. Djuren verkar helt enkelt ha någon slags inbyggd mätare i skallen, som gör att de avbryter en jakt som hotar att förbruka mer energi än den ger om bytet blir fällt; så medan ett lo kan jaga ett rådjur bra länge, så släpper den tämligen snabbt en undflyende mus ifrån sig. Kanske är det medelåldern själv, kanske är det erfarenheten, men jag känner ett allt större behov av att leva efter lodjurets princip i mitt eget skrivande. Länge trodde jag på idén att en författare bara har ett visst antal böcker i kroppen, och när de är gjorda så var det dags att byta jobb eller kanske bara hålla truten.
Oväntat nog visar sig idéerna och uppslagen bara bli fler ju mer åren går, samtidigt som tiden att förverkliga dem av naturliga skäl bara blir mindre. Nu går jag här havande, molar och tänker, vet inte riktigt vad jag skall göra härnäst. I min svarta anteckningsbok har jag en hel lista på tänkbara projekt, men den sorglöshet som tidigare utmärkte mina val har nu tyvärr skingrats.
Istället dyker samma fråga upp, igen och igen: ”har jag verkligen tid till det?” Problemet för en skrivande människa är dock att man i motsats till ett lodjur inte vet om det var mödan värt förrän akten redan är fullbordad. Och rådjuret man jagade, visade sig vara – en mus.
Peter Englunds blogg 