Archive for 18 mars, 2007

h1

Om kavajer

söndag, 18 mars 2007

kavaj.jpgJag minns min första kavaj. Den var kornblå, av sammet och med stora slag. Jag köpte den i oktober 1975 då jag gick på ettan i gymnasiet, som ett rent infall. För vi skulle ha klassfest. (Tror den kostade strax över hundringen. Hade aldrig lagt så mycket pengar på ett klädesplagg tidigare.) Den kvällen fick jag hångla med en av de sexigaste tjejerna i 1-3A, Elaine; hon hade en vinröd tajt polo. Vet inte om jag på något undermedvetet vis kom att förknippa denna blygsamma romantiska erövringen just med kavajen, men ända sedan dess har detta plagg alltid ingått i min garderob.

Historiskt sett är kavajen minst 400 år gammal. Så t.ex. stipulerade Ludvig XIV:s hovförordning bärandet av ett plagg som i alla sina yttre beståndsdelar var just en kavaj. Sprundet där bak avslöjar att det ursprungligen var gjort för att rida i – samma detalj som frackens skört förresten – och är ännu ett exempel på något som tagit den bekanta vägen från funktion till ornament.

En funktion som förfallit till ornament är något som per definition förlorat just sin – funktion. (I just kavajens fall inte bara sprundet utan även den nedersta framknappen, som aldrig används. Någon som vet när slagen kom till förresten?) Men ställd inför alla kavajerna i min garderob, så ser jag något annat. Nämligen det förflutnas ständiga närvaro. Och då tänker jag inte bara på det faktum att vi är mängder av män som än idag går omkring i vad som ursprungligen var ett franskt hovplagg från 1600-talet. Utan fastmer på detta att du kan se på en medelålders människa vilken period i livet som var mest betydelsefull för henne.

För denna period har i regel lämnat spår i det yttre, ofta i form av frisyrer, men gärna också t.ex. i form av fallenhet för kavajer, inte trots utan just tack vare att detta plagg hade sin verkliga storhetstid för, säg, trettio år sedan. Riktigt patologiska fall finns givetvis: män i min ålder med hockeyfrilla måste räknas dit, eller en äldre kvinna som jag vet som går runt som steg hon just ur det tidiga sextiotalet, med Audrey Hepburn-huckle och allt. Vi är alla vandrande relikvarier för svunna epoker.

Det helt nya, det rent samtida existerar inte, förutom i huvudet på utopister och filmscenografer.

Annonser