h1

På den köpfria dagen

lördag, 24 november 2007

Häromkvällen gjorde jag vaniljkräm till äppelkakan, och tog fram elvispen. Den är gammal, klossliknande, från mitten av 80-talet och av märke ”Elram”. Utsidan är repig, sladden lite styv och det finns ett glapp i knappen mellan läge två och tre, men annars fungerar den felfritt.

Det är dock inte bara därför som jag motstår min egen impuls och andras uppmaningar att skaffa en ny.

Jag avskyr nämligen uppgraderingar. Av vilket slag de vara månde.

Den mäktiga kommersiella logik som vill ha oss att byta ut något som ännu fungerar mot något med exakt samma funktion – bara en aning snyggare – står mig upp i halsen. Och det oavsett om det handlar om operativsystem, mobiltelefoner, bilar, skor eller elvispar. Gränsen mellan behov och begär fortsätter att förflyttas, förskjutas, förblandas.

Jag avskyr uppgraderingar inte bara för att det simpla motivet (att lura av mig pengar som jag kunde använda, exempelvis till att vara ledig) är så uppenbart att man känner sin intelligens förolämpad. Utan också för att uppgraderingens tankefigur smittar hela vårt sätt att leva. Vi uppgraderar partners, vi uppgraderar vänner, vi står och ser oss själva i spegeln på morgonen och undrar dystert vart man går för att uppgradera sig själv. Obeständighetens osäkerhet griper omkring sig.

Jag och och min elvisp har åldrats tillsammans, och i ungefär samma takt. Och så skall det förbli. Så länge den vill leva med mig tänker jag leva med den.

Advertisements

36 kommentarer

  1. Jag utnämner härmed detta till det bästa blogginlägget någonsin. Man behöver inte vara emot utvecklingen bara för att man är emot utvecklingshysterin.


  2. Mycket sant. Förutom att de ofta är charmigare så har äldre saker en annan fördel: om någonting har hållit i ett eller två eller tre årtionden, så betyder det att de förmodligen kommer att hålla ett bra tag till. Det är som en sorts garanti. Nya saker går ofta sönder snabbare.

    Viktigt också att reparera saker, istället för att köpa nytt. För att lära känna sakernas riktiga värde.

    ”Ending is better than mending. The more stiches, the less riches.” Säger de styrande makterna i Aldous Huxleys dystopi Brave new world. Så säger de även i vår egen verklighet.


  3. Men hos mig inställer sig frågan: Är det strävan efter förbättring eller kommersialiseringen av denna strävan du vänder dig emot? Eller vår svaghet?

    Dessa människor som alltid är först med det senaste, har det ganska hyfsat ställt, annars förbjöde resursbristen inköp av det senaste. Genom att betala enorma överpriser för den senaste mobiltelefonen, subventionerar de oss andra, när vi ett år senare köper samma mobiltelefon till ett hyfsat pris. På så sätt sker en ickesocialistisk omfördelning av resurser i samhället. Hurra! Utan yuppies skulle inte en socialbidragstagare kunna äga och använda en mobiltelefon, men det kan h*n nu.

    Utan uppgraderingsdrift, ingen utveckling. Och om man som du, och i viss utsträckning jag, kan stå emot, kan man parasitera på dessa ”early adopters” som driver utvecklingen med sina pengar.

    Vänligen, Ylan


  4. En enkel precisering kan vara på sin plats. Jag gillar ny teknologi. Jag är snabbt på bollen – exempelvis köpte jag min första PC 1984, min första mobil runt 1990. Uppgraderingar handlar dock inte om att ge oss ny teknik, uppgraderingar är bara ett sätt att sälja gammal och redan fungerande teknik till oss på nytt. Igen och igen och igen. Säger någon Windows Vista här så kräks jag.

    I all blygsamhet vill jag också påpeka att det enda ställe där jag nämnt växthuseffekten är i den här meningen. Att gnugga nosar i den kisspölen är bara FÖR lätt.


  5. Äger du fortfarande PC:n från 1984? Uppgraderingar behöver inte alltid vara estetiska förändringar, utan något som faktiskt förbättrar produkten. OS 10.5 är bättre än OS 9, vändskiveplogen var bättre än dess föregångare, långbågen bättre än konventionell pilbåge. Att sätta likhetstecken mellan uppgraderingar och estetisk omdaning är att blunda för de många exemplen då det faktiskt finns något i uppgraderingen som kan kallas framsteg (erhm, långbågen).

    “Gränsen mellan behov och begär fortsätter att förflyttas, förskjutas, förblandas.”

    Var exakt bör då gränsen gå mellan begreppen? Den enda rimliga distinktionen, där de inte beblandas bör vara att behov är något som hänför sig det elementära, kroppsliga behovet, medan begäret är mer spirituellt — önskan efter det sitter i huvudet, snarare än magen. Och med enbart det elementära tillfredsställt skulle livet bli ganska grått. Begär behöver inte bara vara av ondo.

    Men, å andra sidan förstår jag att du känner på nämnda sätt inför uppgraderingar om du har en Windows-PC. 😉


  6. Skillanden är kanske att du inte verkar ha glapp mellan tvåan och trean, min elvisp har tappat on-offknappen och jag får köra med att ta i och ur sladden i väggen. Den vispen köpte min mor innan jag föddes. Varför köpa nytt när gamalt luktar konstigt men gott? Trettio(+)årig grädde i motorn får en särpräglad doft, vilket väcker doftminnen till liv och varje tårta blir ett fat av nostalgi.
    Tack för ditt fina inlägg:)


  7. Måste hålla med förste kommentör om detta inlägg! Kort, koncist och mitt i prick! Uppgraderingshysterin och förväxlandet av behov och begär är nog planetens värsta fiende. Skulle vi uppgradera så ofta som handlarna och tillverkarna vill, skulle vi dessutom aldrig hinna använda produkterna över huvud taget. Detta synsätt har också givit ordet ”klassiker” en helt ny innebörd. Det kan idag betyda ”det som inte är det allra senaste, men faktiskt fungerar ändå”.


  8. Jag har min mormors orangea elvisp – av färgen att döma sluter jag mig till att den är från 1970-talet. Snygg och välfungerande är den i alla fall.
    Uppgraderinar kan vara bra – men är det automatiskt inte.
    Tex så gick inte gamla glödlampor sönder – de kunde hålla i flera år – medan nya går sönder efter några veckor.
    Jag hade ett par gamla som jag hittat i en elaffär på Sveavägen (i Stockholm) – de höll i tio år. När jag kom tillbaks för att köpa nya hade affären stängt.
    Varför köpte jag inte fler?
    Men hållbara glödlampor/elvispar/andra prylar kan inte tillverkarna leva på – folk måste ju köpa nytt.


  9. Ett problem som inte uppmärksammas tillräckligt är att när dina vänner ber dig uppgradera dina hushållsapparater, ber de samtidigt om 1) slöseri med resurser, 2) att de stackare som producerar den nya apparaten skall fortsätta få sina liv nedgraderade. Vissa påstår att vi lever i ett tjänstesamhälle, medan verkligheten är att produktionen av prylar ökar och ökar. Det är bara att den flyttats till smutsiga fabriker i fattiga länder. Ekvationen mellan hur mycket jag använder min elvisp och hur mycket energi (främst mänsklig) som lagts ned i dess produktion är absurd.


  10. Jag har samma inställning – in absurdum.
    Idag vid samtal med min son bröts samtalet ett antal tiotal gånger på grund av en glappkontakt i telefonen som varat i ungefär tio år.
    Min son sa då idag: Skulle du inte möjligen kunna tänka dig att köpa en ny telefon?
    Jag fick en smärre chock-
    Just den tanken hade faktiskt aldrig slagit mig.
    Kanske ska jag ändå överväga att göra det?
    Om cirka tio år.
    Den fungerar ju ”för det mesta”.


  11. Jag älskar uppgraderingar. Har man väl fått en uppgradering på hjärnan så finns det nästan inget underbarare än jakten till att nå uppgraderingen. Tester, modeller, visualiseringar, drömmar och besök i affärer. Lyckan är att uppgradera!

    Men sen kan jag tycka ibland att vissa saker duger som dom är, men det är en helt annan sak. Och kanske utnyttjar vissa branscher oss i vår uppgraderingsiver, vem vet.


  12. Du skriver detta under politiskt. Vad föreslår du för politiska åtgärder för att motverka det du kallar uppgraderingshysterin?


  13. Att uppgradera till exempel sitt kylskåp kan påverka såväl elräkning, klimat som arbetslöshet.

    Alla mynt har två sidor.

    Bilar, vitvaror…listan kan göras lång.


  14. Ja, visst kan uppgraderingshysterin enervera. Men jag försöker att stå emot den så ofta som jag vill och/eller orkar. Min mobiltelefon kan inte visa rörliga bilder, och min TV är av modell ”tjock”. Och jag säger mig att jag ska vara glad över detta mitt val, jag säger mig att detta innebär att jag har en självkänsla som inte är knuten till min tekniska utrustningsnivå, min materiella up-to-date-faktor.

    Jag tror att Västmänniskan skulle må obeskrivligt mycket bättre av att… skruva ned tempot, våga gårdagsprylen och tillåta sig eftertanken, ursprungligheten och underytanskapet. Den ängsligt och desperat tillbedda konsumtionsdraken är inte en Frälsare, utan en Urgröpare.

    Mångas jag har stressats ut till fingerspetsarna, och behöver tröstas tillbaka till vilan i maggropen. Med jaget på sin rätta plats, duger en gammal elvisp av märket Elram alldeles utmärkt.


  15. I ”Reklamen är livsfarlig”, en bok som gavs ut för så längesedan som 1957, skriver Sven Lindqvist:
    ”Vi hinner aldrig komma i full besittning av vad vi äger. Bara det länge brukade får tillhörandets värme. Därför är lång användning nödvändig om man vill uppnå sinnlig förtrolighet med vad man äger. Men reklamens patos är att öka takten, lära oss nyanskaffa istället för nykänna, lära oss förakt för det slitna fastän slitningen är föremålens enda form av liv. Nötningen förmänskligar föremålen. Nötningen gör dem enkelt hemliga. En ny sak är aldrig annat än en halvprodukt. Nötning är den bearbetning som fullkomnar saken. Att vi sliter på den betyder att vi investerar liv i den. Inte förrän efter denna behandling kan man nå fram till en förbundenhet med föremålet.”
    De människor vars liv till stor del handlar om att handla – handla på sig nya prylar, alltså – köper mycket, men antagligen inte Lindqvists resonemang. För dem är affektionsvärde ett tomt begrepp och patina något som prylarna får eller inte får sig påklistrat då de tillverkas. 🙂


  16. Texter av detta slag är nödvändiga för vår överlevnad – som ras och individer.
    Det gäller naturligtvis att kunna LEVA dem också. Att stå ut med att vissa uppfattar en som en fattig,ouppdaterad stackare. Att stolt framhärda i detta inför sitt barn. Tänker allt oftare att just där står hela framtiden och väger.


  17. Tills för ett par år sedan använde jag enbart handvisp
    (mormors gamla) julbakningen tog visserligen ganska lång tid 😀 men å andra sidan kändes det äkta, levande och mysigt på ett sätt som ingen elvisp kan.
    Nu när jag har fått en elvisp använder jag den ibland, men det känns fel – som att fuska.
    Värst med uppgraderingssamhället är att inget håller – allt går sönder och nya komponenter kan inte skaffas, därför att producenten (och tydligen alla andra kunder) har gått vidare till nyare modeller…………….


  18. Men jag förstår vad du menar med västhuseffekten. Jag gråter blod varje dag.


  19. Apropos ”politiskt”. Nejnej, jag tror inte på planekonomi. Om någon tycker att det *här* systemet är slösaktigt, så vänta bara tills planekonomin kickar in, med alla sina orimligheter.

    Jag har inga enkla lösningar.


  20. Det är rätt stor skillnad på att uppgradera vänner och partners, jämfört att göra det med ting, även om det på många sätt kan vara samma andas barn. Vänfasthet, trofasthet är fint. Hörde talas igår om begreppet trophy-wives av en person boende i USA. En trophy-wife är just en sådan, och ska vårdas med hjälp av gym och ansiktslyft, etc, för att inte behöva bytas ut av en yngre variant med ”bättre prestanda”. Även om begreppet säkert av vissa används humoristiskt säger det något om hur en del tänker. Och att det inte hänt så mycket hos dessa vad gäller synen på kvinnor som ting.


  21. Eva Nygren: Motsvarigheten till ”trophy-wife”, en vacker och sexig kvinna; är alla de kvinnor som söker en rik man med ‘status’. En ”trophy-husband” för dem att suga ut, för att tillfredsställa sina shopping- lustar. Alla mynt har två sidor. Genus”vetenskapen” vulgariserar bara ena sidan.

    Sedan skulle jag vilja påtala att det är vår konsumtion och uppgraderingsiver som möjliggjort hela vår välfärd, vårt lyft från armod, okunskap, och svält. Men det är upp till oss alla att inse skillnaden mellan lycka och manisk konsumtion.


  22. För det första är inte alla uppgraderingar till enbart för sin egen skull (som när Microsoft kommer med *ännu* en version av Office). Just tekniska prylar, som dataprogram, mobiltelefoner, bilar eller pistoler kan utvecklas med knepiga konstruktionsmissar som tar ett tag att fila bort. Det är därför man alltid skall tänka sig för innan man hoppar på den första versionen; den lär vara buggig! (Jag skulle tro att din elvisp fått mycken utveckling i den stilen innan du slog till.)

    Och din beskrivning ”exakt samma funktion – bara en aning snyggare” känner jag inte alls igen. För exempelvis mobiltelefoner så är det väl så, att de nya modellerna har massor med nya funktioner, fast totalt ointressanta. Huruvida de är snyggare eller inte är en smaksak – minns när Windows XP kom i sin kulörta förfärlighet. 🙂

    Länktips: Här finns fria och gamla versioner av ett antal program. Ifall man vill nedgradera sig.
    http://www.oldversion.com/


  23. Peter: Kan man så här i jultid, få fråga dig om ett boktips som kanske andra också kan få del av. Jag letar efter en lättillänglig bok om franska revolutionen, till en ung person som inte kan mycket om denna. På svenska! Välskrivet förstås (som om du själv hade skrivit!


  24. Dock har du fallit till föga och uppgraderat dig själv genom att överföra din blogg till wordpress.com. Den tidigare, på din egen hemsida fungerade precis lika bra. Om den här är snyggare, nja det vet jag inte om jag håller med om. Ditt motiv är att det sparar tid för dig. Det kan jag förstå.


  25. Den stora uppgraderingsjakten är ofta kontraproduktiv. Jag använder mycket teknik och först efter någon tid har man integrerat all kunskap så att man kan arbeta smidigt.

    Jag har arbetat på platser där precis då alla lärt sig till exempel nya system så ska de uppdateras och alla måste gå in en ny period av lärande.

    Dessutom tycker jag ändå allt beror på människan – inte på den senaste utgåvan.


  26. Vissa tekniska saker kan fylla ett behov. Eller ett skapat behov, vad vet jag. Som internet, bloggar, tv etc.
    Men å andra sidan. Mer och mer tycker jag att tekniken under de senaste århundradena har gått åt fel håll. Vad jag menar är att den inte är miljövänlig, knappast alls.
    När man blir upprörd över att se jordbrukare i tex forna östeuropa gå och plöja för hand.Eller som i ett tvprogram om hästmannen. En äldre man som lever i Sverige och plöjde för hand, avverkade träd i skogen med hjälp av hästar. Ett oerhört tungt och slitigt arbete. Samtidigt är detta bäst för naturen. Den biologiska mångfalden är stor, i dessa landskap. Stora maskiner de river upp i jorden, packar till och förstör.
    Det är nog svårt att gå tillbaka till ett sådant gammalt jord/skogsbruk. Samtidigt kan man undra, en teknik som gör att vi får det bättre (bekvämare), men naturen får det sämre. Är det en bra teknik?
    Det här var lite off-topic. Bra inlägg Peter, tankeväckande.


  27. Skönt att höra att du inte ropar efter socialism.

    För egen del skulle jag vilja ropa efter ett perspektivbyte i den här diskussionen. Tänk om det är så att företagen helt enkelt svarar på vad som efterfrågas av dem? Tänk om konsumtion och uppgraderingar helt enkelt gör oss lite lyckligare?


  28. Hallå Peter. Det handlar egentligen om förhållandet mellan uppgradering och utveckling. Är det samma sak? Och om inte, på vilket sätt skiljer sig de förhatliga uppgraderingarna från den goda utvecklingen? Vi har en benägenhet att tolka utvecklingen i ekonomiska termer och då handlar det oftast om uppgraderingar. Man byter en billigare bil mot en större och dyrare och ekonomin växer. Vilket är bra för välfärden, eller? Men utvecklingen behöver inte definieras bara som konsumtionsökning. En svensk läkare, minns inte hans namn, säger att utvecklingen är när barn bevittnar sina föräldrars död och inte tvärtom. Det är enkelt men talande.
    Förresten, har du hört om Richard Layard teori om lyckan? Han har skrivit boken Happiness som handlar om hur och varför den uppgraderade konsumtionen gör oss både lyckligare och olyckligare. Han är ekonom i grunden, men en ovanlig sådan


  29. Att teknik och kunskaper kan bidra till att göra oss lyckliga kan väl knappast förnekas, men jag gissar att det finns något slags mättnadsgräns för både det ena och det andra. De tekniska prylar och den kunskap jag samlat på mig under årens lopp har knappast gjort mig lyckligare än jag var då jag lirade fotboll i knattelaget, nitade farsan i schack eller kapade åt mig det ena frispelet efter det andra i flipper. För att inte tala om den lycka jag upplevde den sommar för många år sedan då jag tillsammans med kompisarna snickrade ihop en flotte och en trädkoja och levde som flodpirat. (Ett problem för sig är förstås vilken måttstock som duger då man ska jämföra 9-11-åringens lycka med den lycka denne pojke upplever sedan han vuxit upp och blivit medelålders.)
    Om man har läst Lasse Bergs skildring av de sista buschmän som lever på traditionellt vis, utan tillgång till – men ändå inte utan en viss bekantskap med – den sofistikerade teknik vi västerlänningar dagligen betjänar oss av och tycker oss ha behov av, får man kanske en någorlunda balanserad uppfattning om vad teknikutvecklingen betyder som lyckobringare: ”Vi märker snart att buschmännen morgon, middag och kväll är ett samspråkande, snackande, babblande folk som dessutom hela tiden skämtar och skrattar. Om det är något som utmärker livet hos buschmännen är det detta oavlåtliga kommunicerande, nästan alltid lugnt och stilla, lågmält och vänligt, interfolierat med en myckenhet humor.”
    Det är inga idealiserade vildar Berg talar om, utan människor som valt att följa traditionen och leva i nära kontakt med naturen och som uppenbarligen finner stor lycka i sin tillvaro – så länge de nu tillåts göra det.

    Ps. Citat är hämtat ur Lasse Bergs ”Världens ålder”, en bok ”om rasism, människans godhet och livets mening”. Det är en bok jag inte ångrar att jag läst. Ds.


  30. Ytterligare ett lästips: Papalangi – den vite mannen.
    Viss naivitet, men läs- och tänkvärd.
    För övrigt ett strålande inlägg, men det är väl kanske inte läsarna av denna blogg som behöver läsa dylikt.


  31. Jag ber om ursäkt för att jag tror mer på tilltal och dialog än att bli omtalad liksom jag tror mer på privatlivet än offentlighet. Har man satt gaffeln i en panerad disktrasa i lumpen och varit magsjuk mesta delen av tiden, ja, då har man nåt berätta om pennalism. Men det kommer inte att bli nån berättelse. Därför att jag hade endast en bok inom mig som inte skulle kompensera för något alls utan vara som att strö salt i såren.


  32. Och för övrigt vill jag tacka Peter Englund för en läsvärd och intressant blogg:-)


  33. […] 27, 2007 av Thomas Lennartsson Peter Englund skrev för några dagar sedan om den “kommersiella logik” som “står mig upp i […]


  34. hittade en mindre begagnad elvisp på Myrorna, utan vispar men de hade jag kvar. Men sjölva vispmotorn´hade skurit. Kände mig nöjd!!


  35. Jag ogillar både de som anser att shopping är en plikt och de som anser att det är moraliskt förkastligt (typ Mp)

    Är helt överens med Peter, som alltid.


  36. Min gamla dator fungerar fortfarande utan problem. Dock måste den bytas. För den har inget usb-urtag och det som skapas i den kan följaktligen inte tas ut. Den har visserligen urtag för något som kallas zip, men det finns det inte längre några andra datorer som har.

    Den röda mattan rullas ut framför oss, men den rullas in bakom oss, kanske mycket snabbare.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: