… har stupat
lördag, 13 december 2008Detta är nog den märkligaste svenska blankett jag känner till: det officiella meddelande som skulle användas i krigstid för att meddela de anhöriga att att en son / bror / make stupat. Notera instruktionen: ”får ej vikas vid utsändning”.
Avbildningen ovan är hämtad ur arméns minst kända (och aldrig brukade) reglemente: ”KrigsGravI”, som reglerar omhändertagandet och begravandet av stupade under krig.
Tänk att det fanns en tid, under tidigt 80-tal, då jag trodde att mitt namn nog skulle kunna hamna på en sådan här blankett. Och tänk att det också fanns en faktisk risk för det.
Någonstans i något förråd ligger alla de här blanketterna fortfarande och väntar, förgäves.
Peter Englunds blogg 
”Tänk att det fanns en tid, under tidigt 80-tal, då jag faktiskt trodde att mitt namn nog skulle hamna på en sådan här blankett. Och tänk att det också fanns en faktisk risk för det.”
Har du sagt A får du säga B!!! Grr, alla dessa teasers om din bakgrund i FRA, armén, etc. Tänker se det som tomt macho-skryt tills korten kommer på bordet 😉
Intressant blankett, både skrattretande och skrämmande på samma gång. Skrattretande i sin plumpa känslolöshet och skrämmande av uppenbara anledningar.
Den påminner mig om den bisarra stämning som måste ha rått i ett land där varje nyfött gossebarn fick sig en identitetsbricka hemskickad. Precis som om staten redan innan pojken är ett år gammal förbereder honom på att dö i en konflikt som verkar lika oundviklig som meningslös. Jag kommer ihåg när jag först insåg innebörden i brickans tillämpning. Mycket märkligt att inse att någon planerat för min död långt innan jag ens kunde gå.
Min mor (född tidigt femtiotal, trettio år innan mig) fick ingen identitetsbricka när hon föddes. Hon och hennes syster fick istället brickor tillverkade åt sig av sin oroliga far under Kubakrisen.
Den fullständiga sanningen får anstå till mina memoirer! 😉
Nejdå, vad jag anspelar på är det faktum är att det Kalla Kriget hade två synnerligen kritiska perioder, då Tredje världskriget var obehagligt nära. Den ena var tidigt 60-tal, med kulmen i Kubakrisen på hösten 1962. Den andra var tidigt 80-tal, med kulmen på hösten 1983. Jag har skrivit om den sistnämnda perioden här:
http://www.peterenglund.com/textarkiv/krisnatt.htm.
Bisarrt att ödesdiger tragedi alltid har en praktisk dimension och att katastrof och vardag existerar jämte varandra trots att de borde vara oförenliga.
Gustav: Meningslös konflikt? Inte alls. Jag och min kamrater hade alla liknande inställning: skulle det smälla skulle vi mest troligt inte klara oss – vi var alla stationerade i Norrbotten, och skulle alla hamna i strid mycket tidigt; men vi hade tänkt lyda kallelsen ändå.
För att stå emot de ryska invasionsarméerna när de kom rullande ner genom Finland kändes ingalunda meningslöst. Möjligen utsiktslöst. Men ”meningslöst”? Icke.
För mig innebar murens fall 1989 att jag slutligen kunde vandra ut ur den dödsskuggans dal jag och så många med mig levat i så länge.
JM: Ja, sannerligen. Det besynnerliga mötet mellan katastrof och vardag kan också sägas vara ett återkommande tema i min nya bok.
Jag minns att jag under min värnplikt som kvartermästare bläddrade i KrigsGravl. Jag minns särskilt att om man skulle transportera de döda i en lastbil eller flakkärra skulle denna ha granris i botten.
Känner igen Peters känsla i det han skriver, med det som min fru som är från Luleå berättat. Tänk om det blir krig! Hennes pappa var flygofficer och skulle ju direkt ”drabbas”. Hon hade tänkt ut var hon slulle gömma sig, om kriget kommer. Är himla bra med männskor som har upplevt saker in på huden, på ”riktigt” liksom och kan berätta om det!
I Norges norrland finns folk som hjälpte de krigsfångna ryssarna att överleva under 2. världskriget.
Med insikten i de magra soldaternas vardag som var åtskilligt sämre än deras egen fattiga och svåra krigssituation ( många bodde i sönderbombade hus, eller resterna av nerbrända hem, i grottor, under stenhällar och båtskrog, i båtnaust som för hundrader av år sedan, är det
svårt för dem att betrakta öst-grannar som fiender.
De känner varandra för väl däruppe.
Regimer däremot fruktar man, vare sig öst- eller västliga.
I efterkrigstiden invaderades öar och holmar i norr av NATO-amerikaner i uniform. Det kändes kusligt i överkant. Ingen klar bild fanns på vilka som var mest farliga.
Jag gillar den ingrodda skepsis som normalbefolkningen äger vad det gäller det till envar tid pågående, föränderliga urvalet av presumtiva fiender.
De vet bättre.
Sen till blanketten: Vi är alla utbytbara i officiella sammanhang. Enbart för vår familj och älskade är vi oersättliga.
Gjort så synbart med blanketten.
Vår känslighet övas och fantasin triggas vid tanken på mottagare av det ovikta beskedet. Där görs heller ingen skilnad på vän eller fiende.
Läste igenom den texten du refererar till ”Natten då världen nästan gick under.” Läste det en gång och sedan en gång till och så tittade jag noga en gång till på det datum det började …26 september!
Jag kommer ihåg de dagarna och veckorna som skulle komma. Ett av de mest otrevliga minnen jag har kom tillbaka. Jag var nästan deperat efter en…..nej, jag klarar inte av att dra upp det, men jag tror Du förstår med tanke på ditt borttappade slutstycke………
När försvann sidorna ”Om kriget kommer” ur telefonkatalogerna?
Gustav: id-brickan hade jag aldrig hört talas om. Vilken tid gällde detta? Gällde det bara pojkar? Idén är väl alldeles utmärkt? Alla människor borde ha en identitetsbricka med personuppgifter, telefonnummer till närmaste anhörig, blodgrupp och inställning till organdonation. Om man råkar ut för en olycka eller blir sjuk och hittas medvetslös någonstans, är det väl bra om dessa uppgifter finns tillgängliga? Det behöver ju inte alls kopplas till krig.
MVH
Petter Eremiten
Som finländare känns det märkligt hur starkt ni upplevde krigsrisken i Sverige. Jag är själv född 1948 och gjorde värnpligten 1968-69 (i fältartilleriet). Våra föräldrar hade på olika sätt varit med i kriget och talade mycket om det, men jag minns inte någon speciell ödesstämning hos min generation. Vi skrattade och skämtade rått om utbildningen vi fick om atombombsnedslag i lumpen.
Man skulle gräva en grop med en nisch i sidan dit man skulle krypa in och täcka över med regnkåpan, När anfallet var över skulle vi krypa fram om borsta av de radioaktiv avfallet med en grankvist.
Kanske vi var okänsliga och korkade med brister i inlevelseförmågan men vi tog inte krigsrisken särskilt på allvar, åtminstone inte de flesta av oss.
I lumpen var vi dessutom dåligt utrustade. Inom artilleriet var gevären till dels förbättrade finska nagant -91 koopior från 1939, finska Suomi k-pistar (maskinpistoler kallas de i Finland) m/31, Sten m/44 och Lahti snabbeldsgevär m/27 (kulsprutegevär, tror jag typen kallas i Sverige. Infanteriet hade fått finska stormgevär m/62 av Kalashnikov-typ. Artilleriet sköt med allt från 75 mm kanoner från 1909 till 122 mm haubitsar från 1963. En stor del av artilleriamynutionen var överskottsvara från andra världskriget.
Vi trodde inte att vi skulle kunna stå emot en modernt utrustad fiende med den utrustningen, men ändå satt vi inte mycket energi på att vara skraja.
Jag vill inte påstå att det var obefogat mod, men det var en sorts likgiltighet inför en eventuell krigsrisk
Ja, dessa blanketter är säkert antikvariska kuriositeter och freden förefaller evig.
Men är den det? Historien tvärvänder ibland och antagandet att svenska familjer för all framtid är förskonade från liknande meddelanden förefaller lite förhastat.
Hur meddelas förresten idag att någon anhörig stupat i utlandstjänst?
Visst är det en märklig blankett och idag ger den ju ett främmande och bisarrt intryck. Men jag blir inte alls förvånad över dess existens. Försvarsmakten i Sverige på femtiotalet var stor och välorganiserad samtidigt som man hade resurser att inte lämna något åt slumpen eller åt någon handläggande lägre officer. Det fanns reglementen och blanketter om det mesta och även sådant som berörde starkt känslomässiga angelägenheter. Säkert har man i utformandet av blanketten hämtat inspiration från de i krigföring mer rutinerade länderna. Ingår blanketten fortfarande i försvarets arsenal?
Peter, jag har inte samma minnesbild av början på åttiotalet men sådant är ju väldigt subjektivt. Säkert nådde det kalla kriget en av flera höjdpunkter just då och jag betvivlar inte det minsta om du som historiker menar att vi var mycket nära en katastrof just då. Men jag kan inte minnas att jag hade någon stark rädsla av att ett världskrig skulle bryta ut. Någon domedagstämning i landet fanns det väl knappast då i motsats till det som rådde under kubakrisen. Jag kommer mycket starkt ihåg min rädsla under de ödesmättade dagarna 1962. Då var jag tolv år och jag minns rapporteringen från krisen. Bilderna och lägesangivelsen av de sovjetiska lastfartygen och de amerikanska örlogsfartygen samt de otydliga bilderna på missilerna på Kuba glömmer jag aldrig. Jag har en svag minnesbild av att jag och min närmaste kamrat noga studerade planerna för utrymning av vår landsortsstad. Möjligen sviker minnet här. Kanske hängdes de inramade tavlorna med planerna upp i trappuppgångarna efter kubakrisen. Man skall nog vara lite försiktig med sina minnesbilder och vara medveten om att de är ytterst individuella. Flera av mina jämnåriga kamrater minns knappt något alls av detta som gjort så starkt intryck på mig.
Peter: Det Tredje Världskriget skulle troligtvis inte utlösas av en serietidningsond diktator utan av att någon stabsofficer inte kan hålla huvudet kallt utan trycker på Den Röda Knappen, därav saknar det direkt mening. Självfallet finns det fortfarande mening i att utkämpa ett försvarskrig för sitt hem, sin familj och sina kamrater. Finnarna har visat oss detta.
Jag undrar om din svartsyn berodde på att du visste mer än medelsvensson och i sådana fall VAD du visste… 😉
Det är sant att Kubakrisen 1962 utspelade sig för öppen ridå, medan den långsamt stegrade spänningen under tidigt 80-tal, med kulmen hösten 1982 i samband med NATO-övningen Able-Archer, i mycket var något som utspelade sig i det fördolda för s.k. vanligt folk.
HUR nära det egentligen varit stod också klart först efteråt, då båda sidor gjort missbedömningar och även en del direkta misstag på underrättelsesidan.
Det finns ett rätt färskt Gravtjänstreglemente.Här finns även bilagor med ”Förteckning över döda”och ”Fångkort”, med t.o.m. en ruta för e-mailadress till anhöriga.Är det fortfarande så att krigsfångar endast behöver ange namn, grad och…. (ja, vad var det tredje?) http://soldf.e.kth.se/docs/fmpub/Folkr%E4tt/GravtjR.pdf
Kanske så. Eller så fördunklades ditt analyserande omdöme av den omgivning du befann dig inom. Svensk militär och dess förespråkare har ju inte direkt gjort sig kända för sitt skarpsinne. Det är väldigt mycket rysskräck över dess argumenterande för ökat finansiellt stöd. Som utomstående inbillar jag mig att kårandan inom militarismen i princip krävde att man som enskild individ trodde på risken för en invasion från Sovjetunionen under kalla kriget. Till skillnad från Gustav tror jag inte du visste så mycket mer än medelsvensson, snarare att du antog väldigt mycket mer och det utifrån din yrkesroll inom det militära.
Heliga enfald! Den uppladdning som ägde rum på båda sidor under den första hälften på 80-talet är, lika lite som Kubakrisen, en åsikt utan ett faktum.
I finska vinterkriget stupade 23.576, drygt 3000 försvann och 43.557 sårades. Jag har alltid inbillat mej att det var detta motstånd som förhindrade att de hamnade i samma situation som baltstaterna. Men det kan nån historiker svara på. I såfall var det värt priset och dom gav verkligen sitt liv för fosterlandet.
Jag tycker det är så blåögt att lita på att Ryssland numera är harmlösa. I Lettland är 34% ryssar, i Estland 28%. Tänk om man börjar dela ut ryska pass a la Krim. Många ryssar anser än idag att baltstaterna egentligen är en del av deras imperium. Jag vill absolut inte ha nån gasledning utanför Gotland. I såfall skulle det passa bra med en Rysk flottbas på Fårö eller någon annanstans på Gotland.. Hur kan Väst-Europa sätta sej i energi-beroende till Ryssland?
Jag gillar verkligen böcker om Sovjetimperiets fall, som David Remnicks ”Lenin’s Tomb”. Och Polikovskayas böcker. Liksom DDR och Stasis fall. Gott om bra böcker finns det.
Utan att säga för mycket vill jag bara tala om att Peter vet vad han pratar om. Sålunda är det inte några hjärnspöken, utan reella fakta. Jag förstår också att många tycker att det är obehagligt och att de av denna anledning inte vill att de ska vara sanna.
Tack gode Gud för att det fanns några som tog rysskräcken på allvar när det behövdes. Låt oss hoppas att vi (eller våra baltiska vänner) inte hamnar i en liknande situation igen. Peter vet nog mer än de flesta av oss och jag tror faktiskt att vi gör klokt i att vänta på hans ”memoirer”.
Worth reading: BBC berättar
In November 1983, the USA and NATO ran an exercise which simulated a coordinated nuclear strike against the USSR, resulting in the biggest nuclear scare since the Cuban Missile Crisis 21 years earlier. Tensions between the superpowers meant that some Soviets actually believed the USA was secretly trying to cover a real nuclear first strike, causing them to ready their own nuclear forces while putting forces in East Germany on high alert. Luckily, the whole situation ended when the ten-day exercise ended, thus allowing the USSR to eventually destroy itself instead. But let’s start at the beginning.
Resten här:
http://www.bbc.co.uk/dna/h2g2/A19142200
[…] … har stupat – […]
Haller med Peter, Heliga Enfald!
Sjalv ar mitt starkaste minne kring gravtjanst instruktionen att en trapale maste placeras ovanfor/bredvid huvudet i faltgraven. Forst efter en stunds funderande stod det klart for mig att detta skulle undvika att huvudet/ansiktet krossades vid uppgravning/identifiering.
Magnus J
….något fel på datortiden hos dig, Peter? Se inläggens klocktid.
Jag måste numera justera min efter online GMT någon gång i veckan, laptopen börjar dra på åren, batterierna likaså..
Känner starkt igen mig i Sunes beskrivning av stämningsläget i Finland vid den här tiden. Någon förestående sovjetisk invasion minns jag inte att jag skulle ha fruktat, däremot fanns det vissa smärre finländska grupper av väckelsekristna som ägnade sig åt profetior om en nära förstående sovjetisk invasion av Finland, en verksamhet som nog inte åstadkom särskilt stor turbulens i den finländska offentligheten.
Den kris och det krig som för mig framstod som det mest oroande och chockerande vid den här tiden utspelade sig på andra sidan jordklotet, när först argentinska trupper den 2 april 1982 invaderade Falklandsöarna och Thatchers Storbritannien därefter återtog kontrollen över öarna och bl a sänkte den argentinska kryssaren General Belgrano. Minns ännu nyhetssändningen i finlandssvensk radio om sänkningen.
Det är lätt att göra sig lustig över ”rysskräcken”, men som Peter säger upprustningen var ju ett faktum och Sovjetunionen ligger ju närmare oss än USA.
Titta bara på efterkigstidens historia. Sovjetunionen underkuvade systematiskt det ena landet efter det andra i Östeuropa. Det enda europeiska land, där kommunisterna tog makten av egen kraft var ju Jugoslavien.
En episod, som ingen har nämnt är den så kallade ”notkrisen”, hösten 1961. Sovjetunionen hävdade, att Finland bröt mot säkerhetspakten, som man hade tvingats att ingå med Sovjetunionen. Många väntade ett ryskt anfall på Finland. Kekkonen reste till Moskva och ”ordnade upp” det hela. Vad hände egentligen?
MVH
Petter Eremiten
Jag hoppas att det inte är det ryska folket som ni är emot?? Det låter lite ”kalla kriget”-stämning här?
”Våra vänner balterna”?? Kan inte ryssar också vara våra vänner?
Ja, jag vet. det är politik ni menar. Men man bör se upp med vad man säger, hur man uttrycker sig.
Min man far var militär och gick i fronten MOT ryssarna. Han var en av få överlevande – men allvarligt skadad. Jag har sett foton där han har hela huvudet i en stålställning. Han blev även plastikopererad. Han var inte direkt ngn ”ryssvän”.
Men det hindrar inte att både hans fru (min mans mamma, alltså)och svärmor tyckte mkt om ryssar. Det var ofta, har min man berättat, ett tjafsande och gapande om politik.
M v h Mohikanen, vän till alla folkslag. 🙂
Ursäkta,
min mans far…ska det vara!
”De gav sitt liv för Fosterlandet”?
Gör inte alla det?!?
Ryssarna under 2:a Världskriget t ex?
Kallas ju Det Stora Fosterländska Kriget.
M v h Mohikanen.
Frågan är om vi inte går mot ett nytt hotande läge. USA är på nedgång. Sovjetimperiet upplöstes i huvudsak fredligt, turligt nog, Men USAs imperium?
Den enorma överlägsenheten militärt kan fresta till att med våld och hot upprätthålla världsdominansen.. Obama tänker öka med 20 000 soldater i Afghanistan – 4 000 är redan på väg från NY State, resten ska överföras från Irak.
I oktober utkom en av demokrater och republikaner sammansatt kommitté med planer på hur Iran ska angripas – med antagandet att det landet snart har kärnvapen. Enligt planerna uteslöts inte amerikansk användning av kärnvapen.
Märkligt är att USA uppträder fientligt och hotfullt mot de två stater som de är mest beroende av för proviant och underhåll i Afghanistan: Ryssland och Pakistan. Det senare har beskjutits med missiler, men har inte hindrat att mer än 200 lastbilar förstördes i brand den senaste veckan. Mot Ryssland har man agerat i Kaukasus och planerar missilsköld i polska Pommern – inte långt från Skåne.
I Sverige har försvarsministern sagt att det tar minst ett år att få 11 000 soldater, som är stridsberedda. Hur har det kunnat bli så? En smyganslutning till NATO pågår. Själv undertecknade jag ett upprop mot detta (SvD 1 december). Saken ska åtminstone diskuteras offentligt. I stället för att öka de svenska trupperna i Afghanistan som regeringen föreslår riksdagen 18 december bör de tas hem. De kan här i stället bidra till en behövlig upprustning av Sveriges försvar.
Sixten
Jo, det är allt en del som ändrats (till det bättre) sedan 80-talet. Minns att farsan hade en sån är ”dödsbricka”, som man kunde vicka av och skicka hem en del av om bäraren av brickan stupat fält. Sedan minns jag också att männen i vår föräldrageneration tvingades in på repmöten. Det är någonting vi som är födda från sent 60-tal och framåt sluppit.
Men det starkaste minnet från barndomen är nog jaktflygplanen, som man såg titt som tätt; som jag älskade att se dem när jag var liten! Jag tycker fortfarande det är skoj att se Draken, Viggen och JAS, men en del av pojkens förtjusning har lagt sig och eftersom man numer ser dem så sällan minner de snarast om barndomens ändlösa sommarlov.
/Martin
Under reservofficersutbildningen genomgick alla kurs i krigsgravtjänst; den kanske mest otacksamma och mentalt svåraste kursen. Samband, Ledning, Norrlandsskyttebataljons fördröjningsstrid, Fältarbeten et cetera känns nästan pinsamma att nämna i jämförelsen.
”Handhavande”-frågan (om uttrycket tillåtes) är inte alls enkel – att under svårast möjliga omständigheter ta hand om ett lik med allt vad det innebär. Och allt därefter är svårare.
Blanketten kan blott på djupet betraktas och förstås av den som faktiskt haft den otacksamma uppgiften att antingen fylla i den eller i övrigt fått göra krigsgravtjänst (som är det sammanfattande begreppet).
Undertecknad har det icke och kan därför icke göra mig några föreställningar eller illusioner om den, men när vi fick skrapa på ytan i utbildningen kändes Den Stora Tomheten icke varandes långt borta.
Antingen skulle jag stå över min broder och tillse krigsgravtjänsten eller så skulle denne göra det för mig. Skrämmande och sant – då ett nästintill oundvikligt kommande faktum – samt högeligen intressant.
Kan berätta att jag faktiskt använt min dödsbricka ”skarpt”, så att säga: har haft den runt halsen under flera krigsjobb, senast nu i Irak.
En kväll i fält kom jag att jämföra dödsbrickor med de amerikanska soldater jag följde. Deras är mindre, dubblerade och med ett slags gummilist, som skall förhindra att den blir till en farlig sekundärprojektil, trodde jag, men det är för att de ej skall klirra mot varandra när man smyger.
Marinkåren har en lite speciell bricka, nämligen med ett litet urtag eller hack i kanten: den sätts nämligen fast med stor kraft (läs: sparkas) mellan två tänder i den dödes mun, för att vara riktigt säker på att den ej försvinner i förstone. Vissa av amerikanerna hade dessutom två dubbla uppsättningar identitetsbrickor: en runt halsen och en runt ankeln; om kroppen blir illa söndertrasad ökar det chansen att en av uppsättningarna finns kvar.
Säker?
”Claim: Dog tags used to have notches so they could be wedged between the teeth of fallen soldiers.
Status: False.”
http://www.snopes.com/military/notch.asp
Det var vad som berättades för mig i Irak, av några amerikanska soldater. Mer vet jag ej.
Jag gjorde lumpen i slutet av 60-talet, början på 70-talet. Med en massa andra läkare. Vi satte upp sjukvårdstält och lärde oss utrustning och hur hela sjukvårdsorganisationen var tänkt. Allt var skrämmande omodernt. Som från andra världskriget ungefär. Förlusterna skulle ha blivit enorma bland multiorganskadade av höghastighetsvapen, med den rudimentära organsiationen och utrustningen. Samtidigt kunde man ju studera hur det fungerade i Vietnamkriget. Snabb transport till högkvalitativ sjukvård, vilket är det enda vettiga. Inte nån sorts kvacksalveriverksamhet 1 km bakom fronten som bara fördröjde alltihop.
Jag tror att hela organisationen genomgick en avsevärd förbättring efter den tiden. Men nu är ju det mesta nedlagt inom försvaret, troligen även volymerna adekvat krigssjukvård.
Ja just ja, id-brickan! Det var Gustav däruppe som kom på den? Jag (född 1969) och min bror bar dem i många år, som ett smycke. Så naturligt så. Trodde alla bara skulle ha på sig den alltid. Precis som patientkortet med namn och nummer i utstansade bokstäver. Id-brickans historia! Minns nu inte om jag någonsin såg en sådan på någon annan. Men jag minns en teaterföreställning, sent 1980-tal där en grupp skådespelare läste högt ur telefonkatalogens ”Om kriget kommer” och rev ner skratt och applåder. Det måste bli ett kapitel i Förflutenhetens landskap del 2.
Såväl jag som mina bröder (födda 1980-85) blev försedda med id-bricka av staten. När upphörde utdelningen?
”War is hell”
Jag är född 1991 och har fått en id-bricka. Ligger i ett kuvert i skrivbordet.
Krig kan synas långt borta för oss. Dock har jag just på min mottagning träffat en äldre svensk man som berättar att han hösten 1944 skjutit ner ett tyskt stridsflygplan som under slutstriden i norra Finland kränkte svenskt territorium. Planet störtade på finska sidan. Men min egen ID-bricka ligger i tryggt förvar i någon skrivbordslåda någonstans….
Min dotter (1,5 år) fick precis hemsänt en dylik ID-bricka. Det kändes verkligen kusligt.
Bland gothare (svartklädda hårdrockare) var det under en tid ett mode att bryta av sin ID-bricka och gå runt som ett vandrande lik i mer än en mening.
Jag fick en ID-brickan under en repövning någon gång på 1980-talet. Vet inte var jag har den nu, men det kan göra det samma eftersom jag på grund av ålder nyss har överförts till lantvärnet.
Det var väl den amerikanske ambasadören i Sverige som i en rapport hem på 1950-talet gällande den svenska kärnvapenutvecklingen, betecknade landet som ”det mest naiva landet i världen”, ett uttalande som sedan har levt kvar och jag är beredd att ge honom helt rätt.
– Det är klart intressant att se meddelandet som skulle/kan komma att användas, men hur kan någon bli förvånad över att se det? Trodde ni på allvar att svenskar är hårda för skott och inte dör?
– Det andra som förvånar mig, men ändå inte, är antydningarna till landssvek och talet om ”rysskräck” när det finns ett facit över 900 år av svensk-ryska ”förbindelser”. Senast i augusti i år såg vi imperiet hugga mot en mindre nation. Att vi ska ha ett starkt försvar är en naturlig önskan, och delar man inte den så gränsar man till epitetet som jag nämnde tidigare.
Peter nämnde krisnatten 1983:
http://www.peterenglund.com/textarkiv/krisnatt.htm
Jag hade aldrig hört talas om den förrän jag läste detta blogginlägg. Skrämmande, är missilerna som omnämns samma som dagens RS-20 (även kända som Satan)? Dessa utvecklades under 1970-talet och kan bära 10 kärnvapenstridsspetsar per missil.
Frågan är väl hur många blanketter av detta slag som egentligen finns förrådsställda? Om man bläddrar lite i sagda reglemente så finner man i bilaga 2 en tabell över de olika ”För krigsgravtjänsten erforderliga blanketter m m”. Där framgår hur många blanketter av varje sort som ingår i kompaniernas(eller högre nivå) grundtilldelning. T ex så har ett kompani en grundtilldelning om 25 st av ”Identitetssedel för död” (M7102-381760-1) och 50 st ”Dödrapport A-D” (M7102-381780-9) och så vidare.
”Officiellt meddelande om dödsfall till anhöriga” däremot har varken m-nummer eller antal angivet utan där står det ”Tilldelas under eller snarast efter mob”. Så frågan är ju om denna blankett trycktes upp i fredstid eller om man bara lagerhöll mallar för tryckerierna?
Och vad gäller blankettens eventuella känslolöshet så kan det kanske vara på sin plats att påpeka att detta inte skulle vara vare sig det första eller enda beskedet om att någon stupat. I inledningen till reglementet står det att ”Målsättningen är att den stupade skall begravas i hemorten och underrättelse till anhöriga om inträffat dödsfall skall präglas av känsla och personligt engagemang” och i bilaga 4 anges också att ”Kompchef (motsv) sänder brev till närmast anhörig.” Den här blanketten skulle troligen komma sist som någon slags formell erkänsla.
Med detta sagt så tycker nog jag att blanketten är misstänkt likt ett diplom. Det galghumoristiska påståendet om att ”det inte delas ut några andrapris i krig” får på nåt sätt ett reellt innehåll om man jämför med de där diplomen som delades ut i låg- och mellanstadiet till alla som deltog i t ex skolans skidtävlingar. Typ ”här får du ett diplom som tröst för att du deltog, synd att du inte vann”.
Och vad gäller id-brickan så finns det bara ett enda ställe att förvara den: i därför avsedd ficka tillsammans med tjänstgöringsbok och krigsplaceringsorder, i den blå inskrivningsboken.
Där har jag min iallafall :=) Trots att krigsplaceringen sedan länge upphört.
Mer skrämmande än blanketten är den fältkista som finns på Armémuseum i Stockholm. Den är gjord i spånskivor, som en Ikeamöbel, Mycket folkhemskt. Fanns inte i lager utan skulle tillverkas på lokala snickerier efter behov. Kistan är prydd med tre svarta kronor. Som dasspapperrullen man satt och stirrade på. En sista hälsning. Tillhörde statsverket. Nu kan jag se tillbaka på större delen av mitt liv och känner en stor tacksamhet av att jag inte hamnade i denna kista. Vilket under lång tid inte kändes som en självklarhet.
En väldigt typiskt svensk diskusson.
Trots att vi alla dör, och att många blir sjuka eller skadade i livet, så blir svensken alltid lika typiskt upprörd när krigsoffer kommer på tal.
Så fort man klär sig i uniform och greppar ett vapen måste man acceptera möjligheten att man kan bli sårad eller dödad eller tvingas utsätta någon annan för det.
I Sverige tycks man vilja föredra leva med skygglappar och tänka att militärens jobb endast är att fräsa runt i skogen på övning med lösa skott.
Eftersom vi alla ändå kommer att dö någon gång så kan jag inte tänka mig något mer meningsfullt slut än att stupa medan man försvarar sitt hemland mot ett fientligt anfall.
Om det skulle behövas.
Intressant inlägg.
När jag gjorde lumpen som kvartermästare i början av 2000-talet hade vi ett par dagars utbildning i just gravtjänst. Läraren, en löjtnant, påstod sig personligen ha fyllt i skarpa dödsblanketter vid två(!) tillfällen. Det var alltså inte läge att skoja bort situationen. Minns hela själavårdsbiten i kvartermästarutbildningen som väldigt intressant och i stark kontrast till machomiljön man vanligen befann sig i.
Detta inlägg för tankarna till Joseph Hellers roman Moment 22, där en av officerarna använder förtryckta blanketter till anhöriga. Han har dock inte nöjt sig med sidfot och huvudfot utan har allt färdigtryckt, bara att stryka under. Ungefär så här:
”..måste tyvärr informera er om er far/bror/make/son i tjänsten stupat/blivit allvarligt sårad/försvunnit..” etc.
Fantastiskt i sin smaklöshet!:)