Drömtid
söndag, 18 november 2007Perioder av intensivt skrivande innebär ofta att jag också drömmer intensivt. (Det finns något logiskt i detta.) Så även nu. Detta är några av de drömmar jag minns från de två senaste nätterna:
- En gammal vän från Boden bor i en lägenhet – markplan – men problemet är att den enligt kontraktet bara får användas till teaterverksamhet. Och nu har hyresvärden kommit honom på spåren (genom att snoka i hans sopor), så jag blir tvungen att hjälpa honom fejka att han är en barnteatergrupp, kallad ”Små-Svejkarna”. Jag skriver början på en pjäs, och manuset läggs synligt i fönstret.
- I ett bjärt dataspelslandskap där det pågår något slags krig har en högt uppsatt person blivit dödad, på egen förskyllan. Jag vet, för jag var med, men vill inte berätta detta. En upprörd utredning pågår – ledd av någon som ser ut som Per Lysander, rektor på DI – och han är närmast besatt av en sak: att ta reda på vem som följde honom. (Han vet inte att det var jag.) Förvirringen är stor. Jag säger: ”Vi måste dela upp arbetet utifrån de efterfrågade slutmålen”.
- Jag går runt i en snöfläckig höstträdgård. Allt är gult, frostnupet, hängande, gulvisset. Mellan ett par avlövade bärbuskar skymtar jag något lila. Jag böjer undan grenarna. Där under finner jag mängder av glänsande vindruvor, helt orörda av kylan.
Peter Englunds blogg 
Peter, vilken underbar dröm den med druverna!
Bildrika, starka som essencer är drömmarna du beskriver.
Jag tycker de liknar konstverk.
Klee eller Braque…..att tänka på och återkomma till, hämta kraft ifrån.
He he… Särskilt lyckat blir det ju om hyresvärden får för sig att googla ”Små-Svejkarna” och hitta den här sidan… 🙂
När jag, för ett antal år sedan, repade med ett band i en gammal nedlagd och helt avsides belägen industrilokal visade det sig – klockan 02.30, när vi en drucken kväll hade vridit upp förstärkarna till volym 11 och körde nån Neil Young-cover – att en konstnär tydligen använde sin industrilokalsateljé även som bostad…
Så kan det gå när man använder lokalen på annat sätt än vad som avtalats… Det var dock inte läge att gå i sådan diskussion med konstnären just där och då, kan jag meddela… 🙂
Är det inte så att kreativiteten är fullt aktiverad när man skriver? Det gör väl att hjärnan har fullt upp med tänkandet dygnet runt.
En författare (tyvärr minns jag inte vem) berättade om sitt skrivande, att det var som att glänta på dörren till sitt eget undermedvetna. Vilket gjorde att det blev en öppen passage mellan dröm och verklighet. I vaket tillstånd upplevde hon sig öppna medvetandet så pass mycket att gränserna mellan de tu stundtals raderades ut.
Det tycker jag låter extremt spännande. Har du upplevt något liknande under dina skrivarperioder?
/Karolina
Under en period när jag var yngre hade jag så kallade ”klardrömmar” vilket innebär att man drömmer som vanligt men att man i drömmen är medveten om att man drömmer och således också egentligen sover. En del drömmar blev därför väldigt underliga – lite underligare än vanligt – och jag kunde styra dem dit jag ville.
Nu förtiden har jag ingen som helst kontroll över mina drömmar, men de är alltjämt väldigt underliga.
En märklig omständighet är att ett återberättande av drömmar i skrift ofta (som här) skimrar och eggar likt poesi. Att följa någon som muntligt försöker förmedla samma sak kan ibland vara lika tröttande som att försöka förstå ett fyllo. Är det så att en distanserande reflektion, ett filter, helt enkelt blir nödvändigt för att det inre livets flöden ska kunna överföras till andra?
Det är värt att begrunda sina drömmar, om än inte gräva ner sig i tolkning,
Hela medvetna livet har jag återkommande drömt att en morakniv sitter nedstucken i en gräsmatta; skaftet nedåt, bladet uppåt, eggen mot mig. Jag måste stampa med all kraft med utspärrade tår över kniven. Helst ska bladet hamna mellan stortå och ”pektå”.
En period drömde jag med förfärande verklighet att jag dödat en människa, gömt undan kroppen och rörde mig bortom all misstanke. Men de uppvaknadena är de blytyngsta jag upplevt och tror mig ha en aning om vad det innebär att bära en sådan skuld.
Under inledningen av vår bekantskap kunde förresten min sons mor ställa mig till svars för hur jag handlat i HENNES drömmar.
En närmare upplevelse av arvssynd kan jag inte komma.
Åhh druvorna -under det till synes -livlösa, kalla gömmer sig blåa druvor! Kan man tänka sig en bättre symbol för allt gott- liv, kärlek, njutning. De finns där och du fann dem.
Jag skulle kalla det en hoppingivande och trösterik dröm. /S
Alla tre drömmarna handlar om att dölja, att ha något undangömt. Vi är mycket ärligare i drömmarna än vad vi är i det vakna livet. När vi är vakna har vi lätt att ljuga, även för oss själva.
Men det är bara drömmaren själv som ju själv har hittat på sin dröm som har nyckeln till vad drömmen handlar om på detaljnivå.
Det tycks finnas, som Peter antyder, en korrelation mellan perioder av intensivt skapande (t ex skrivande) och perioder av intensivt drömmande. Tror detta kan usträckas till att gälla en allmän lagbundenhet mellan perioder av intensivt skapande arbete, dvs att utsätta sig för en mängd korsande tankar och fantasier av olika slag, och ”arbetsresultat”, som kan manifestera sig som just drömmar men också som aha-upplevelser, upptäckter, känslor av intensiv serendipitet, syncronicitet och liknande.
Kafkas dagböcker är något av en kungsväg in i en sådan värld av ömsesidighet mellan dröm och skrivande/skapande. Hela tiden föds nya uppslag, berättelser, byggda på drömmar, dagdrömmar, mardrömmar, fantiserande, där inte interpretationen, tolkningen är det viktigaste utan själva berättandet, narrativen, storyn, dess konkreta detaljer, greppet, sättet att se (kaleidoskopiskt, labyrintiskt, i form av panoraman etc.). I sin bok om Kafka, Den osynliga domstolen, ägnar Torsten Ekbom ett kapitel åt Kafkas drömmar och deras relation till hans skrivande. Högintressant.
Tänker inte försöka mig på något slags tolkningar av de tre drömepisoderna Peter återberättar. Däremot är det inte svårt att se vissa strukturella likheter mellan de här drömfragmenten och drömbilder, drömskt berättande i filmer. Det första fragmentet får mig att tänka på den märkliga scenen i Hitchcocks The 39 Steps där ”the wrong man” når fram till ett avlägset litet hus på den skotska landsbygden: samma typ av insides/utsides problematik, sanning och förställning, fönstrets centrala roll, som i drömsekvensen.
Den andra sekvensen aktualiserar en hel rad av just wrong man-filmer och egentligen hela film noir-traditionen: att bli indragen i ett spindelnät där ett litet felsteg får allt mer katastrofala följder. Detour eller The Man Who Cheated Himself är bara två exempel på sådana filmer där huvudpersonen ramlar ner i något som kan beskrivas som en emotionell och moralisk kvicksand.
Den tredje drömmen är väl ett slags Alice i Underlandet- eller Pan’s Labyrint-dröm. Under den riktiga världen, den gulnande trädgården, finns en annan underbarare (ofta också mer skrämmande) värld, sagans, det sagolikas strålande värld.
Väldigt detaljerade drömmar. Spännande läsning.
Intressant att du har så stor variation av geografi i drömmarna. Jag har ett väldigt begränsat utbud av platser som de flesta av mina drömmar utspelar sig på. Hus, kvarter och landskap som jag aldrig upplevt i verkligheten, men som jag lärt mig hitta väldigt väl i efter många långa drömmar. Där kan allt möjligt utspela sig, och hus och rum fylla olika funktioner beroende på behoven. Lite som en filmstudio, inbillar jag mig.
Vilka fantastiska drömmar – och vilken målande beskrivning…
Jag ser dem framför mig – som filmer – inte alls konstigt att de flesta kommentarer associerar till sagor och filmer.
Använde inte Hitchcock sina egna drömmar ibland – när han skapade sina filmer?
Mina drömmar handlar oftast om lägehentsbyten – som jag ångrar – jag byter ner mig och får panik – jag vill tillbaks.
Eller så retar jag mig på en lägenhet som är märkligt byggd. För att komma till tvättstugan ska man först upp på vinden och sen klämma sig igenom en oerhört trång passage – och så ska man gå i en trappa som vänder sig upp och ner medan man går där…
Eller så drömmer jag att min mamma lever igen – och att hon ockuperar villan vi bodde i på 1970- och 80-talet. Hon försvarar sig med att de som flyttat in ändå aldrig är hemma. Och plötsligt hör jag hur de kör upp för grusgången och närmar sig huset – och jag måste få undan henne och alla våra prylar och möbleer och katter och kaniner – och när jag vaknar är jag helt slut…
I natt skaffade jag mig i alla fall en ny bil – en VW-bubbla från 1967 – den var vit och helt utan rost. Så fin – fast lite opraktisk. Hur ska jag få plats med allt som jag anser att en bil ska ta?
Nu undrar jag: vart tog den vägen när jag vaknade?
Åh vad roligt att läsa om någon som också bryr sig om att minnas sina drömmar! Drömvärlden är också relevant…
Jag är en datanerd som också periodvis drömmer oerhört intensivt, stundtals vansinnigt surrealistiska och långa epos.
Inatt fick jag dock nöjas med att minnas en diskussion med min far som tyckte att jag var fjantig som duschade varje dag, när det ju räckte med att ”gnida av sig skiten” en gång i veckan.
[…] Peter Englund i höstas skrev det här kände jag igen mig. Precis så var det, utan jämförelser i övrigt. Och så önskar jag mig […]