Att ändra det förflutna
söndag, 20 juli 2008Det här med hur man i det gamla Sovjetunionen suddade och ändrade i gamla fotografier, i takt med de politiska konjunturerna ändrades, är ett tragikomiskt fenomen.
Som när Stalins supbroder, gammelbolsjeviken och georgiern Abel Jenukidze, blev arkebuserad i den Stora terrorn, vilket innebar att han inte bara försvann från jordens yta utan även från alla officiella foton:
Eller som när Jenukidzes bödel, mannen som administrerade just de här blodiga utrensningarna, NKVD-chefen Nikolaj Ivanovitj Jezjov, själv föll ur nåder, avrättades och blev, på alla vis, en icke-person:
Eller som när man under tidigt 60-tal ville att den store Majakovskij skulle framträda utan sin flickvän Lili Brik (som varit gift med en general som också mördades 1937):
Det är lätt att skratta till, för ställda i serier blir resultatet så påfallande dråpligt, för att inte säga fånigt. Men vi kan unna oss flinandet bara för att Hotet inte finns längre. Men då var det ingen som skrattade. Och vi tänker inte alltid på att de här människorna vars bilder tonar bort i ovanligt fula och platta kostymärmar eller i en märkligt glänsande vattenyta, att de – som sagt – för det mesta också försvann rent fysiskt.
De här fotografierna är ett ovanligt påtagligt uttryck för en ideologi som tror sig själv om allt, och som vill manipulera det förflutna med samma patos och självklarhet som man manipulerar samtiden.
Det handlar om att man, till exempel, man kan tillåta sig brott, stora brott, kolossala brott, i tron att de går att dölja för eftervärlden enligt samma enkla princip som ett fotografi låter sig retuscheras.
Vi vet nu att det är fel. Stängda arkiv öppnas; en kopia på ordern påträffas; massgraven grävs upp; negativet återfinns.
Samtidigt är det också möjligt att i dessa förvridna, förvrängda bilder ana något av det dolda gift som så småningom, en fyrtio-femtio år senare, skall leda till det abrupta och oväntade slutet för systemet.
De styrande ljuger. Systematiskt. Först, sägs det, för fienden, för utlandet. Sedan börjar man ljuga för den egna befolkningen. Och, till sist, för sig själva.
Och man säger att ”jag kan inte minnas att han någonsin var med, titta på den här bilden bara”, och att ”den här statistiken behöver vi i fortsättningen inte” och till slut sitter de där i litet gökbo i det blå, utan kontakt med verkligheten, allt medan fördummning, förstelning och förfall långsamt får hela härligheten att begå sin ultrarapidiska kollaps.
Peter Englunds blogg 
[…] Att ändra det förflutna « Peter Englunds blogg # Hittad juli 20, 2008 | « "Att hata på överklassen angående Stockholms dryghet […]
[…] Orginalpost: Att ändra det förflutna […]
På sätt och vis tyder det ju ändå på ett sjukt system och sjuk ledare med viss insikt om sin sjukdom.
Kan för övrigt rekomendera boken: Stalin den röda tsaren och hans hov av Simon Sebag Montefiore.
Mycket tänkvärt och välskrivet, det är precis sådana här texter som är poängen med att etablerade författare/akademiker skriver bloggar.
Men vore det inte mer korrekt att kalla Lili Brik för Majakovskijs ”älskarinna” eller ”flickvän” än ”fästmö”? Något giftemål mellan dem var ju aldrig aktuellt. Lili var ju t.o.m. redan gift, även om äktenskapet med Osip inte var något traditionellt sådant.
Tack för en intressant blogg!
Det är inte den bortretuscherade personen vi skrattar åt.
Vi ler i mjugg åt att någon någon gång fick idén att retuschera bilden, och därmed trodde sig bli mästare över verkligheten.
”De döda återvänder inte”… säger sig bödlarna. Men som du antyder kan man inte besvärja verkligheten så där.
Effekten av en sådan censur kan ju bli, att medborgarna utgår ifrån, att all officiell information är felaktig.
Det måste ju ha varit viktigt för alla med ledande positioner i partiet att följa med i svängarna. Om man hade missat någon ändring och råkade uttala gårdagens sanning, dvs dagens lögn, kunde man råka illa ut.
Med vänlig hälsning
Petter Eremiten
I dagens Expressen (20/7) skriver Jan Myrdal i anslutning om FRAdebatten om hur han avlyssnats. Ihop med detta blir Myrdals inlägg mer skrämmande. Naturligtvis är detta 10 på 10gradig skala och Jan har enbart mött 1. Men 1 har i alla fall funnits här i Sverige och frågan om FRA kan möjliggöra mer sådana otrevligheter debatteras (guskelov) just nu.
Den som sett Clint Eastwoods The Flags of Our Fathers vet att detta med bildmanipulering inte är något som är förbehållet Stalin och det gamla Sovjetväldet.
Frågan är om inte det kapitalistiska samhället är många gånger effektivare vad gäller bildmanipulering i vid mening, från propagandabilder av den typ som bilden av de flaggresande soldaterna på Iwo Jima representerar till förvanskningar och förvridningar av bilder och reportage i tidningar, media, film, tv etc.
Skillnaden jämfört med de exempel Peter diskuterar är kanske att de manipuleringar ”vi”, dvs medborgarna i väst, utsätts för ofta är betydligt subtilare, svårare att få syn på än motsvarande förfalskningar i det som var Sovjetväldet. Roland Barthes har t ex diskuterat pärmbilden till ett nummer av Paris Match i termer av en grundläggande fransk, kolonial myt. Bilden av den unge, svarte soldaten som saluterar trikoloren innebär enligt Barthes ett budskap som säger: Frankrike är ett stort imperium, alla hennes söner, utan någon diskriminering vad gäller hudfärg, tjänar troget under hennes flagga, och det inte finns något bättre svar åt dem som talar om kolonialism än den glöd den svarte soldaten visar upp genom att tjäna sina ”förtryckare”. Är bilden en manipulering eller inte? Svaret är beroende av vilka syften vi är beredda att låta bilder ha.
I och med digitaliseringen är manipulationer av bilder något som nästan var och en med lite intresse för saken själv kan ordna. Verkligheten tenderar i ett sådant perspektiv att bli alltmer av en fiktion, en förvanskning, en effekt.
Inte bara i det gamla sovjet.
Talibanerna sprängde mer än de 2000 år gamla Buddhastatyerna, och andra kulturella och historiska ting som bevarades i Kabuls museum. Buddhastatyerna sprängde de för att visa sin djupa hat mot mänskligheten, dess kultur och historia samt civilisationen. Sudda ut delar av våra arv har försökts även på andra håll.
Finns det fler, i synnerhet äldre, exempel på motsvarande retuscheringar? Har för mig att egyptierna ägnade sig åt något i den stilen, när man förstörde reliefer o.dyl. Men annars är ju svartmålande regeln, snarare än att försöka påstå att någon inte ens har funnits.
Och nej, det är nog inte många som skrattar åt bilderna. (Vet du någon?) Skulle vara utförandet då, men alla vet ju åtminstone på ett ungefär vad det innebar.
Det går aldrig att sluta förundras över hur träffsäker ”1984” är.
Sven-Erik Klinkmann har en intressant poäng i det han skriver. Ditt inlägg och hans repliker leder mig in på tankar om retuscherade modeller, underhusfett och mänskliga former som raderas från vår samtidshistoria.
Många sovjetmedborgare insåg säker retuscheringen, kanske fann den löjlig liksom många av oss finner retuscheradet av modeller och skådespelerskor löjligt. Men till sist börjar vi tro på den verkligheten som produceras av media liksom Sovjetmedborgaren tillsist inte kände till Trotskij existens.
Klinkmann: att som på Iwo Jima göra en arrangerad bild med större flagga, efter att den första, riktiga flaggresningen hade för liten flagga – det anser jag vara en mild form av tillrättaläggande.
Det var som den franske fotograf som tog bilder av kyssande par i Paris: ”In Paris couples everywhere stop to kiss”… Det visade sig ju sedan att det inte var spontana snapshots, utan arrangerade bilder.
Nåväl, dessa bilder ”förtjänade att vara sanna” vill jag hävda. Ingen hade väl kommit på att göra samma sak i, säg, en viss tysk stad: ”In Berlin couples everywhere stop to kiss”..
(Väntad reaktion: Svensson förespråkar historieförfalskning!)
Att avlägsna någon från ett fotografi säger mycket. Det finns moderna fall, retuscherade inte SVT bort några ur publiken på en bild från Allsång på Skansen? Moderaterna tog bort en man som såg ut som en parodi på en välmående direktör från ett kampanjfotografi, säkert sker det hela tiden.
Min moster klippte helt sonika bort sin man ur varje familjefoto. Han hade stora öron och hon klippte prydligt så den där öron-silhuetten syntes på flera av bilderna.
Svensson, ”Le Baiser de l’hôtel de ville” av Robert Doisneau är spännande. Det har varit turer fram och tillbaka om dess uppkomst men om jag förstått det rätt var det så att Doisneau bad paret vilka studerade på scenskolan och var ett ”äkta” par att gå på stan och göra vad de brukade, så fotade han. Det skulle betyda att bilden har drag av att både vara arrangerad och naturlig, eller?
Jag tror att det var mer än ett försök att möblera om historien: Det var en signal och en varning. Censorerna måste ju ha insett att de blev genomskådade. Men det spelade nog mindre roll. Det är själva demonstrationen av total makt som var poängen. Och det mest fasansfulla.
Vad kände Lily Brik när hon upptäckte att hon var bortretuscherad? Hon var ju en av dem som överlevde och blev gammal. Den damen kunde konsten att balansera på slak lina!
Visst – nu är möjligheten att ändra både bilder och texter ännu mycket större – men vi vet ju om det. Och jag tror och hoppas att våra supersnabba och gränslösa möjligheter att sprida och mångfaldiga information, en gång för alla har brutit alla tyranners informationsmonopol. Vilket är en god sak!
Frågan är, om inte denna typ av censur är kontraproduktiv. Människor måste ganska snabbt ha insett, vad som hände. Alla de, som till exempel visste, att Majakovskij och Lili Brik var ett par, måste ju ha förstått att Lili var bortretuscherad.
Effekten bör ha blivit, att människor utgick ifrån, att all officiell information var manipulerad.
Med vänlig hälsning
Petter Eremiten
Obs; flaggresningen på Iwo Jima var *inte* en arrangerad bild.
Problematiken med ”verklighetsförfalskning” eller –retuschering aktualiseras i dagens nummer av Vasabladet, där biologen och naturfotografen/författaren Hans Hästbacka kritiserar tidningen för något han kallar fotografisk snedvridenhet. Kritiken gäller en bild från bostadsmässan i Vasa, tagen med lutande horisont, något som får Hästbacka att tala om en medveten förvrängning av verkligheten. En dylik bild strider enligt honom mot ”synsinnets ständiga strävan att visa oss verkligheten i bilder, där uppe är uppe och nere är nere och det inbyggda vattenpasset hela tiden korrigerar seendet för att ge oss så raka horisonter som möjligt.”
Chefredaktören Lars Hedman svarar att de sneda bilderna inte är en förvrängning, utan bara ett sätt att förmedla verkligheten och tillägger att tidningen vill förmedla verkligheten med olika sorters bilder, både raka och sneda.
Uttrycket ”så raka horisonter som möjligt” får mig ofelbart att börja tänka på Hitchcock och elementet av vertigo i bilder och filmer, känslan av att falla men också mer generellt av ett tillfälligt upphävande av en ordnad perception. En av dagens cinematografiska klichéer är kameraåkningar i 360 grader, ett slags karuselleffekt som man kan hitta både i Jane Austen- och Milos Forman-filmer, för att inte tala om populära agentfilmer. Avsikten med alla dessa ”snurreffekter” är förmodligen att få åskådaren att tappa fotfästet, känna något av den turbulens huvudpersonerna i filmerna i fråga förmodas känna. Liknande effekter kan också frambringas med extrema kameralinser av olika slag.
Frågan om hur vi ser på en bild är alltså på sitt sätt lika viktig som själva bilden. Frågan om vad bilden visar och vad den väljer att inte visa är också den oerhört central. Någon enkel, klar modell, några ”raka horisonter” att återvända till tror jag inte existerar i den värld vi befinner oss i, där praktiskt taget allt är kopior eller simulacra. Att försöka dekonstruera, analysera bilderna och spelet, ”handlingen” kring bilderna är däremot oerhört viktigt, bland det viktigaste jag upplever att jag kan syssla med som kulturforskare.
Säga vad man vill, men de gamla sovjeterna var hade skickliga bildbehandlare flera decennier före Photoshop.
Bildbehandling och -förvrängning sker hela tiden. En bild ljuger mera än tusen ord. Den värsta – och mest svårupptäckta – förfalskningen sker med kameran, inte i datorn eller mörkrummet. Jag kom att tänka på fotografen som tog bilder på ”fångar” i ett bosniskt fångläger när det begav sig på Balkan för ett drygt decennium sedan.
Fångarna fotograferades där de stod på andra sidan av ett taggtrådsstängsel. Det var bara det att det var fotografen som stod inne i en inhägnad och plåtade människor som stor utanför. Jag kommer inte ihåg fotografens namn eller nationalitet, men han fick en hel del uppmärksamhet när han blev ertappad.
Gemene man brydde sig förmodligen inte särskilt mycket om dessa retuscherade fotografier – Folk visste att de var föremål för en massiv propaganda men också att denna propaganda var av ett så grovt tillyxat slag att den var förhållandevis lätt att genomskåda – om man nu inte valde att helt enkelt strunta i den. Man visste att sanningen inte stod att läsa i Pravda. För de som var intresserade fanns det andra kanaler och nätverk av underjordiskt slag som tillhandahöll en motbild – låt vara kanske inte alltid 100% tillförlitlig, men den hjälpte att skärpa sinnena för att genomskåda propagandan.
Folk visste däremot säkert att de levde i en diktatur där repressionen i perioder var fruktansvärd. Särskilt under Stalinperiodens värsta år, naturligtvis. De grupper och personer som på nära håll blivit drabbade av utrensningar och terror – men trots allt kommit undan med livhanken i behåll – visste i fortsättningen att man var av en utbytbar sort. Utbytbar i ordets vidaste bemärkelse… För varje kritiskt tänkande människa måste denna insikt ha varit oerhört paralyserande, skrämmande för att inte säga schizofren. Men efter den insikten behövde Makten i ännu mindre grad förlita sig på propaganda – det grundläggande budskapet hade så att säga gått fram ändå… det är i detta ögonblick som den tänkande hamnar i ett eget själsligt Gulag: själen blir kroppens fånge, för att tala med Foucault.
Jag tror att dessa retuscherade bilder – i lika hög grad som de är ett fåfängt och missriktat försök att skriva om historien – är ett den schizofrena repressionens mene tekel to whom it may concern: – Kom ihåg kamrat att du är Utbytbar!
Visst finns det många exempel på bildmanipulationer i Västvärlden eller den ”kapitalistiska världen”, som Klinkman skriver.
Skillnaden är, att hos oss är det media, som manipulerar i syfte att få mera slagkraftiga nyheter.
Det förekommer säkert också i reklamen.
Jag tror inte, att det förekommer i västerländska demokratier att statsledningar manipulerar bilder, som man gjorde i Sovjetunionen.
Med vänlig hälsning
Petter Eremiten
Detta var ett exempel på det sjuka sovjetsystemet.
Det som också är sjukt, är att det finns fortfarande ursäkter för diktatur, massmord och förföljelser! Jo, men just Sovjet var dåligt, men kommunismen i sig då?
Nazismen är en sjuk ideologi, det vet de flesta, men när det gäller kommunismen, den är rumsren. Enligt min mening är det samma skit, nazismen har raskampen, kommunismen klasskampen.
Det finns inte ett land som infört kommunism som är bra! Det är bara diktatur som följer i dess spår!
Det finns de som säger att det ska komma en ny kommunsism som är bättre. Jo, pyttsan. Vad är det som säger att inte samma elände händer igen?!
Det går ju att kolla på den kära svenska befolkningen. Söker de aktivt information om något, eller låter de sig matas av ena sidans Propaganda/version? Tex kan man ju jämföra artiklar i svensk press som innehåller posetiva Vs negativa nyheter från Afghanistan/Irak. Sen jämföra hur svensken tror det går i Irak, mot hur det faktiskt går.
Skulle vara intressant att se.
En fråga, som egentligen berör motsatsen till de bortplockade gestalterna. Nyheten om att Svenska Akademien – under ditt ledarskap – ska börja ge ut en del av tidigare skrivna Minnesteckningar gladde mig mycket. Jag antar att Anders Österlings om Jacob Jonas Björnståhl är given, men hur är det med Karl Ragnar Gierows om Benjamin Höijer. Hijer är djupt orättvist bortglömd och en av de få, som för en bredare läsekrets försöka rådda bot på den förhållandet, var Gierow.
En hel del amerikaner verkar ju tro att sanningen förmedlas via FOX News, som väl håller en sanningsnivå bara något enstaka pinnhål över Pravda?
1. Bildmanipulationer är inget nytt, och förekommer minsjäl även idag. Inte minst i reklamen. (Se t.ex. en sajt jag själv tycker är mycket rolig: http://photoshopdisasters.blogspot.com/) Och visst händer det att, säg, amerikanska medier och amerikanska presidenter ljuger. Med förfärande resultat.
Dock menar jag att detta och den sovjetiska historieförfalskningen inte bara befinner sig på ett annat plan utan även handlar om en annan sak. I Sovjetunionen möttes det bildmässiga, minnesmässiga och *fysiska* utplånandet, för att istället bygga upp en bild av det förflutna som var en fullständig förfalskning. Och förfalskningen handlade inte om tillfälliga politiska konjunkturer eller grepp i speciella situationer utan var istället förutsättningen för systemets fortbestånd.
2. Crister, Om nyutgivna Minnesteckningar: jo, där finns en del riktigt fina saker. Vad gäller Gierow är alla de han skrev lysande, men vi börjar med boken om Clewberg- Edelcrantz. Sedan får vi se. Det finns som sagt en hel del vackert att välja mellan. 🙂
Det som är problematiskt när man (med rätta) förfasas över sådana här politiserade bildretuscheringar är ju att man lätt antar att bilden på något sätt var ”sann” från början. Även vid fototillfället gjordes ju val angående vilka som skulle synas osv. Vem stod till höger om Lili Brik, utanför bildramen? Vem arrangerade paret vid trädet och varför?
Ja, men det är en helt annan diskussion. Och ett helt annat problem.
Jag håller helt med Peter – detta med medveten historieförfalskning där personer elimineras ur historien både fysiskt och i befintliga dokument är av en helt annan dignitet än retuscheringar i fotoshop m m dylikt.
Själv påminns jag om Milan Kunderas underbara bok ”Skrattet och glömskan bok”, som kom ut för 30 år sedan och som inleds med en skildring av hur den förste kommunistiske ledaren i Tjeckoslovakien 1948 fotograferas på en balkong tillsammans med sina kamrater, bland dem också en man vid namn Clementis. ”Det flög en de snöflingor, det var kyligt och Gottwald var barhuvad. Den omtänksammme Clementis tog av sin pälsmössa och satte den på Gottwalds huvud”. Fotot duplicerades sedan som ett minnesvärt historiskt dokument. Dock anklagades Clementis fyra år senare för förräderi och hängdes, och Kundera fortsätter:
”Propagandaavdelningen suddade ögonblickligen ut honom från historien, och naturligtvis från alla fotografier. Från den stunden står Gottwald ensam på balkongen. Där Clementis hade funnits finns bara palatsts tomma mur. Av Clementis blev det bara kvar mössan på Gottwalds huvud.”
Ett bärande tema hos Kunderas är: Människan kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan.
Underbart att läsa. Du är så bra!
Anne-Marie
Orwells 1984 förblir standardverket om hur den totalitära staten hela tiden förfalskar historien för att kunna motivera sin politik just nu. Fotografier retuscheras, arkiverade tidningar redigeras om och diktatorns gamla tal skrivs om för att man skall kunna visa att Storebror alltid har haft samma åsikt som han har i dag.
Det är inte bara i USA där medier och presidenter ljuger. Det finns lögnaktiga politiker och oärliga journalister överallt. Procenten skitstövlar är konstant. Tag vilken slumpmässigt valda grupp människor som helst var som helst i världen och du kommer att se att det är fråga om ungefär tio procent. Problemen uppstår först om denna grupp blir överrepresenterad inom de fyra statsmakterna.
Den stora – och skrämmande – skillanden mellan kommunismen i Sovjetunionen och nazismen i Tyskland är att tyskarna har på ett stiligt sätt gjort upp med sitt förflutna och risken är minimal för att de upprepar samma misstag. Ryssarna vägrar inse – åtminstone på officellt håll – vad kommunismen var och vägrar att bearbeta brotten. Därför är det fara värt att de halkar in på samma spår igen, kanske inte i namn av kommunism men något annat som ser snarlikt ut. Det finns redan tecken på detta.
Denna oförmåga att se misstagen i det förflutna är orsaken till att ryssarna i Baltikum inte förstår varför ester, letter och litauer är så avogt inställda. Ryssarna tror fortfarande att de kom till Baltikum som befriare och vägrar se förtrycket och deportationerna. De har retuscherat bort det obehagliga ur sina minnen, och därför kan det onda återuppstå.
Peter, det är ett väldigt tankeväckande inlägg som du gjort den här gången. Mina tankar går emellertid åt många olika håll och det blir svårt att sammanfatta allt på ett så litet utrymme som här bjuds. Men jag har redan i ett eget äldre blogginlägg berört vad jag vill säga med anledning av ditt inlägg. Skulle jag kunna hänvisa till det? I så fall se http://bobbacon.blogspot.com/2006/10/i-den-bsta-av-vrldar.html.
I övrigt anser jag att propagandamaskineriet i de fria demokratierna är vida överlägset motsvarande maskineri i såväl befintliga som avsomnade diktaturer. Och så har det varit åtminstone sedan britterna instiftade ett informationsministerium under första världskriget, vilket i huvudsak ägnade sig åt propaganda – något som Goebbels och grabbarna var väldigt imponerad av och kopierade med känt resultat… också I USA förstod man under första världskriget vikten av propaganda och man tillsatte en kommission, som leddes av en man som strax efteråt gav ut en bok som hette just Propaganda. (Märk väl: utan ironi)
Och vad det historiska minnet beträffar: Hur många människor har inte mördats under västerlandets imperialistiska tidevarv? Problemet är kanske att detta mördande inte ens dokumenterats – än mindre fotograferats..
Och alla vet väl vad som hände 17 oktober 1961 i Paris..? Inte? I så konstigt kanske: I den krönika över det 20 århundradet som jag har i min bokhylla så inträffade det intet nytt att rapportera i den vackra franska huvudstaden den dagen… men i själva verket mördades uppemot 200 algerier av fransk polis!
På samma sätt som Ryssland aldrig som Tyskland gjort upp med sitt förflutna illustrerar ditt inlägg Bob, med all respekt, att vänstern aldrig gjort upp med sitt. Och sättet att slippa göra upp med dessa folkmord är det samma nu som då: ”Jamen se vad Dom Andra också har gjort!”
Detta eviga ”Jamen”, detta reflexmässiga sätt att resonera är inte en rimlig hållning till morden på miljoner, varken intellektuellt eller moraliskt. Tvärtom är detta i hög grad en del av problemet. Argumentet var en viktig del av den ideologiska förblindelse som under ett halvsekel gjorde det möjligt för så många människor att hylla diktatorer. Så urskuldade man sig då, så urskuldar man sig idag, och så kommer man urskulda sig i framtiden, när nästa massmord utfört av en vänsterregim är ett faktum.
I den mån som det alls kommer att finnas en kvar en traditionell vänster i framtiden. För just denna tjuriga vägran att göra upp med sitt eget blodiga förflutna är en viktig del av förklaringen till varför den marxistiska vänstern håller på att bli mer och mer marginaliserad, mer och mer irrelevant.
Stalin dog 1953. Varför måste han än idag försvaras med dessa gamla, sökta, tillkrånglade, tillspetsade argument?
Det är möjligt att jag uttryckte mig oklart, men min poäng är jag just tror att man måste döma alla historiska och nuvarande händelser utifrån samma akademiska och moraliska måttstock – och det har inget med politik att göra.
Folkmord är folkmord var de än inträffar på jorden och i historien. Låt oss dekonstruera dessa händelser in i minsta detalj och se vilka mekanismer som makten använde sig av för att åstadkomma detta. Lärdomen av detta ger en fin handlingsberedskap inför framtida händelser, något som kan visa sig vara skillnaden mellan demokrati och diktatur.
Detta är så som jag ser det historikerns främsta uppgift. I andra ändan av spektrat har vi ett populärhistorisk perspektiv som ibland i alltför hög grad koncentrerar sig på det aparta, excentriska eller den gamla hederliga personifierade Ondskan. Och överallt i historieskrivningen där jag läser om denna Ondska ser jag en förenkling och en bristande analys. Sådana skildringar fyller naturligtvis sin funktion – om inte annat så har de onekligen ett högt underhållningsvärde, men de är som sagt svåra att förena med en pragmatisk historieskrivning som vilar på en uttalad kulturell- och samhällelig självkritik.
Den officiella propagandan i en demokrati är aldrig den enda rösten. Det är därför man kallar massmedierna i öppna samhällen för den fjärde statsmakten. Så länge som medborgarna och därmed medierna kan uttrycka sina åsikter utan att behöva vara rädda för yrkesförbud och inte riskerar liv, lem och egendom, finns det alltid en alternativ sanning. Detta faktum har blivit allt tydligare under interneteran.
Och en av de väsentliga skillnaderna mellan demokratier och diktaturer är att det finns fredliga sätt att avsätta ledarna i en demokrati. Denna möjlighet är vida viktigare än rätten att välja ledare.
Apropå bildmanipulationer …
Bob! På den punkten är vi ense. Varenda gång jag hör någon använda ”Ondska” som en historisk kategori, osäkrar jag mina analytiska invektiv. Det handlar nästan alltid om en ovilja eller oförmåga att verkligen analysera en sådan där av människor skapad katastrof. ”Ondskan” är alltid den lates sista undanflykt.
Hehe. Det är f.ö. kemisten Berzelius (stol nr 5) som någonting hänt med. Snyggt!
Ja jag tycker i alla fall att det ryska/sovjetiska sättet att desinformera och revidera historien hör till de kusligare. Kanske beror det på att Ryssland trots allt är ett grannland till oss – de skulle kunna vara som vi!? Men när man pratar med en ryss tex om…..en flygolycka, eller läser en intervju, så visar det sig att denne desinformationsskadade inte tror att det är en olycka utan att ”det är något vi inte känner till i detta” eller ”att främmande makt är inblandad”. Jag tror att det är en viktig sak i vår tid att man som privatperson kan ha en rimlig idé om vad de viktigaste händelserna på ett nationellt och internationellt plan egentligen ”betyder” moraliskt, ekonomiskt, socialt osv. Den som har en tillit som är skadad av desinformation kan inte det, och kan då inte heller reagera och agera på ett sätt som gagnar ett demokratiskt samhälle.
Två intressanta detaljer i bolsjevikbilderna gäller de dolda händerna, dels på mannen vars vänsterhand exponeras till följd av att kamraten framför honom retuscherats bort, dels på Stalin på bilden tagen invid en flod eller kanske är det en kanal.
Den för mig okände bosjeviken får – fiktivt? – sin vänsterhand instoppad i kavajfickan. Vet inte hur man ska tolka detta. En möjlighet är att handen i fickan konnoterar kamratlig hjärtlighet, folklighet, lite som i den portugisiska fadon där den manlige sångaren ofta håller just vänsterhanden i byxfickan.
Stalin-gesten är ännu intressantare, en kliché förvisso, handen instucken i rocken. En hel värld öppnar sig paradoxalt nog i den gesten, den klingar av både Napoleon på Davids målning och vidare bakåt i tiden, via brittiskt 1700-talsmåleri, av konventioner inom fransk societet samt indirekt ända tillbaka till antiken där liknande poser förekom i statysammanhang.
Antar att posen ska visa på självsäkerhet parad med en viss återhållsamhet. I så fall en förfalskning också det.
Att kamraten på bild nr 1 fått handen placerad i fickan torde bero på det faktum, att en hand var svår att retuschera in – se bara hur de lyckats med en enkel rockärm.
Hur Stalin tänkte lär vi aldrig få veta. Kanske var det kyligt, kanske skulle han plocka fram pipan. Eller så såg han kameran, och associerade genast till Davids Napoleon, konventioner inom fransk societetet och antiken och så vidare. Ingen vet.
Tänkvärt och fint att läsa. Fint! Ett ord som låter fel i sammanhanget, men jag kommer inte på något bättre.
Visst, händer är svåra att teckna, säkert minst lika svåra att retuschera in i en bild, kanske är det därför de så ofta är undanstoppade på porträtt?
Nej, vad Stalin tänkte lär vi aldrig få veta. Men frågan om vad bilder kan tänkas innehålla för information kan inte förbigås med trivialiteter eller putslustigheter. Därtill är ämnet, som också Peter visat med sina exempel, alltför allvarligt, viktigt, utmanande. Att i en bildanalys tömma en bild på betydelse låter sig förstås inte göras. Bilden är som konsthistorikern George Didi-Huberman konstaterat som en fjäril: den måste studeras noggrant. Men i samma stund som den öppnar sina vingar och avslöjar sina hemligheter för våra kunskapstörstande blickar lyfter den och vi förlorar den ur sikte.
Björn Larsson: Visst kunde de vara som vi, eller vi kunde vara som de. Precis som det som hände i Tyskland under Hitlers ”Geben Sie mir zehn Jahren und sie sollen nicht Deutchland wieder erkennen …”. Vad tror du att du eller jag hade blivit om via hade levt där och då?
Och vilka av oss hade blivit bildmanipulatörer eller Gulagvakter om ”kommunismen” hade tagit överhanden i Sverige eller Finland?
Ondskan är, som Peter säger, ingen förklaring. Däremot är den en följd av något. Det är viktigt att försöka utröna vad det är som frammanar ondskan i olika sammanhang.
Sigurd Hoel gjorde ett försök i romanen ”Möte vid milstolpen”, där han undrar vad det berodde på att många av de ungdomsvänner han hade tyckt om blev quislingar medan andra som han inte kunde fördra blev patrioter och motståndsmän under den tyska ockupationen. Vad jag minns, klarar han inte av att ge ett entydigt svar.
På tal om händer:
Ivar Lo Johansson ville inte visa sina händer på fotografier. Han gömde dem eller knöt dem. 🙂
Detta har jag läst mig till, bl a i en bok om författare i Stockholm.
M v h Mohikanen.
Sune Portin; ja visst är det så; om vi hade drabbats av ”kommunism” i Sverige eller Finland så hade vissa av oss blivit bildmanipulatörer eller lägervakter. Det är nästan så att man kan tänka tillbaka på de jämnåriga när man gick i högstadiet och peka ut vilka som skulle ha kunnat bli det; den där energiska och aggressiva killen som egentligen aldrig kom någon vart i livet eftersom han inte var så bra på de små sociala koderna; han hade kunnat bli lägervakt. Och alla reklammänniskor jag någonsin har träffat skulle utan vidare ha kastat sig över bildmanipulationsjobbet och tyckt det var en rolig utmaning. Historierevision? Jamen det är det här som gäller nu! Nej jag tror inte heller mycket på ondskan. Allt handlar väl om att ”klara sig” och ”göra karriär” inom en viss samhällelig struktur.