Död, dödare, dödast
tisdag, 26 augusti 2008Jag tar upp min mobiltelefon och bläddrar efter ett nummer. Och det händer på nytt. Namnet på en vän som numera är död sveper förbi. Igen kämpar jag med mig själv. Rimligtvis borde jag radera den här posten, för den fyller ingen som helst funktion.
Tummen närmar sig ”C”-knappen.
Samtidigt tvekar jag. Det är som om jag med denna gärning skulle göra honom än mer död. Död, dödare, dödast. Vilket känns aningen förmätet, för vi talar inte om János Kovács här, huvudpersonen i Lajos Zilahys kända novell; min döde väns namn sitter bland annat på ett antal bokomslag.
Men nej, hans namn och nummer får bli kvar. Om så bara för att var gång det bläddrar förbi så påminns jag om honom. Och han blir inte mindre död. Bara lite mindre glömd.
Peter Englunds blogg 
Peter, jag blir väldigt rörd av din text. Det ligger mycket i det du skriver.
För varje gång du ser numret så tänker du på din döde vän…Det måste vara någon mening med det…
Jag har inte numret uppskrivet, men ibland tänker jag på mina morföräldrars telefonnummer, långt därute på landet…Det är flera år sedan…de är borta sedan länge…t o m nya ägare till gården…
Men telefonnumret finns inom en…
Vad skulle hända om jag slog numret…ändå?
M v h Mohikanen.
Jag har precis samma upplevelse. Jag förmår inte radera ”henne” från mejlen, från telefonen eller från adressboken. Så rätt: inte mindre död, men mindre glömd.
[…] Peter Englund träffar rätt, […]
Känner igen det där, själv har jag kvar mina föräldrars nummer trots att båda gått bort. När jag bläddrar förbi det så tänker jag på alla gånger man ringde hem, för att säga att man var sen, hur man har det på resan osv.
Jag läser mellan raderna….en kamrat som betytt något speciellt, en lärare som givit goda tankar i ens utbildning eller bara någon man tyckt om, vilket inte är bara. Saknad som blir påkommen av en liten anledning kan vara tung och ibland känslig och det har inte enbart med människor att göra. Vår katt finns, fast han varit död i 1.5 år. Tro mig det händer saker i vårt hem som bara han och den nu bortgågne hunden ställer till med. Det flyttas saker utan anledning och på ett sätt som ingen annan i familjen gör. Och du får en tyst hälsning på mobilen…det finns nåt därute. Eller är det bara vi som kopplar ihop det vanliga och ger det en annan uppfattning som ger dessa vibrationer om det vi inte ser eller hör. Nåt måste det betyda även om det sker inom oss!
Som esoteriker kan jag inte låta bli att kommentera Höstträsk, och säga:
Just därför att det sker inom oss, betyder det något.
”Im Innere ist’s getan” sa även Goethe.
När en närstående dör, tycker man sig ofta se honom/henne. Jag vet inte hur många gånger jag såg min far efter hans död. Han besökte mig också i drömmen, bland annat för att tala om att han hade varit med på sin begravning. Min mor såg jag också flera gånger efter hennes död.
Vår sedan länge döda katt har jag också sett många gånger.
Jag har också ett par gånger råkat ut för pinsamheten att ringa till en avliden person och fråga efter vederbörande. Det har naturligtvis gällt personer, som jag inte kände närmare.
MVH
Petter Eremiten
Det måste varit trevligt för din vän, när han levde, att du kommer ihåg honom när han är död.
Din väns öde verkar vara motsatsen till Beatles ”Eleanor Rigby, died in the church and was buried along with her name – nobody came”, och jag undrar om inte hennes öde är en skräck som uppfyller oss alla; om ingen kommer på ens begravning, vad har det då varit för mening med ens liv? Har det verkligen varit så betydelselöst att ingen över huvud taget bryr sig. Dessutom är en person som Eleanor Rigby verkligen död efter döden (eller dödast, för att använda din egen nomenklatur…)
Det verkar förhålla sig en aning annorlunda med riktigt kända människor; de dör aldrig ”på riktigt”. Om de dör unga verka deras ungdom mer eller mindre vara för alltid (se t.ex på James Dean. Frågan är om han är död på riktigt; det talas ju fortfarande om honom så mycket och man ser ju fotografier, där han dessutom fortfarande är ung (!). Inte kan han vara död ”på riktigt”).
Frågan är om det inte är drömmen om odödlighet som är den största drivkraften till att människor (ibland till vilket pris som helst, verkar det som) vill uppnå kändisskap; om James Dean fortfarande inte, 53 år efter sin faktiska död, är död ”på riktigt” (han är dessutom fortfarande ung…) kanske jag kan uppnå i alla fall en del av denna odödlighet om jag också blir känd…
Ha det,
Martin
Peters gest, avvärjande inför impulsen att radera ut namnet på den döda, är tror jag historikerns och medmänniskans, som genom minnesakten – namnet och telefonnumret på en vän – så att säga ger den döde ett fortsatt liv i minnenas rike. När den döda begravs sker en rit som tydliggör skillnaden mellan levande och döda. Men när vi går till en grav, till en anhörigs eller väns grav, är det som om skiljelinjen varje gång skulle brytas upp en aning. Det är som om minnandet av den döda skulle återkalla någonting av personen, stämningen, sammanhanget, känslospektret kring den döda.
Begravningen är en handling, men graven består, skriver Paul Ricoeur. Detta därför att gravsättningsakten består. På samma sätt som sorgen omvandlar den det förlorade objektets fysiska frånvaro till inre närvaro. Graven som fysisk plats blir därmed sorgens bestånde märke, säger Ricoeur. Det är kanske därför vi betonar betydelsen av en ”levande grav”, en grav med blommor och tända ljus etc. En grav som är ”död”, som inte längre besöks av anhöriga och vänner, är en grav där den döda tycks ha glömts bort, tycks ha försvunnit in i en de namnlösa dödas skugglika tillvaro.
Tanken på att han är död och att du någon gång inom en relativt(till jordens skapelse mm) snar framtid också kommer vara det, leder till insikten – då kommer dina minnen också att vara det. Det är väl där i kampen ligger. Du kommer säkerligen komma ihåg honom utan att han tar plats i din telefonbok. Du skulle säkert komma ihåg dina levande vänner, men kansk inte deras telefonnummer, om du rensat bort deras. Men vem skulle komma ihåg din döde vän när du och alla andra som minns honom är döda, om man inte ger eftervärlden en sådan chans, inte ens ett telefonnr och hans namn?
Kanske är det den ogärningen, hur liten den än må vara(men trots att uppoffringen är minst lika liten), som gör oss obekväma i sådana saker. Kanske är det rädslan för att bli utsatt för samma ogärning – rädslan för att bli bortglömd till den grad att vår existens varit meningslös.
I det stora hela är vår existens meningslös. Eller som en person sa angående min ateism, ”är det inte lite väl enkelt”?
Jag har lätt att radera, men önskar att jag inte gjort det. Även när det gäller gamla partners. Man glömmer lätt det dåliga och kommer bara ihåg det bra. Döden ska inte vara något onaturligt och tragiskt för mig. Det ska vara lika naturligt och underbart som födseln i sig.
Bra skrivet, verkligen! Skulle nog kännt samma sak om jag var i samma situation =)
Förstår precis hur du känner, jag har precis samma känsla över en kompis till mig som dog förra året.
Jag kan inte radera hans nummer eller chatadress på msn det går bara inte.
Vill liksom inte glömma honom.
Så sorgligt och vemodigt det låter. Men det är det kanske inte, inte såå sorgligt och vemodigt i alla fall. Känner mig berörd av ditt inlägg hur som helst. Det påminner mig om min gamla bärbara. Den hade tillhört min bortgångna brorsdotter tidigare (hon blev 25 år). Jag behövde en dator och tog över den. Men hennes användarkonto, med allt hon företagit sig där, fick vara kvar, länge. Nu har jag renoverat datorn och då tog jag till slut bort allt som fanns där, dvs även Elins konto.
När vi ändå är inne på sorgligheter: det värsta jag hört talas om i den här genren är ett par som hade ett litet barn som dog – två, tre år – och som på en spegel hade lämnat ett handavtryck, och när han var borta kunde de inte förmå sig att torka bort det.
Men de gjorde det till slut.
Är det inte på nåt sätt den jobbiga insikten de flesta historiker måste nå, att inse att ibland kanske det är nödvändigt att minnas hemska saker som hänt och inte bara titta framåt i blindo? Att smärtan av att minnas ibland är nödvändig?
Kanske ska man ännu en gång citera mästaren, ”For Sale: Baby shoes, never worn”.
Det blir bara värre och värre och det blir nästan värst nu; -en person, icke namngiven men känd av flera, kunde inte skiljas från sin Whippet hund som blev väldigt gammal, 19 år tror jag visst det var, han behöll henne i frysboxen många år efter hennes död. Jag vill inte vara makaber bara understryka att skiljas kan vara svårt.
Du berör något jag tänkt en del på- hur man kan känna skuld för att man glömmer de som dött. Detta inte sällan ofta som en slags förlängning av ett föregående känslotillstånd där man som kvarlämnad/efterlevande med de andra efterlämnade konkurrerar om minnena och tolkningen av minnena.
Har själv sett hur sorg kan förvandlas till en ilska mellan de efterlevande -en slags irritation över hur man väljer att se på sin relation till den döde när man är ensam kvar att definera relationen. Även irritation över hur andra väljer att manifestera sin sorg- som kan ta sig karaktären av en total monopolisering av sorgeuttryck. Allt detta som en slags resultat av en oförmåga att sörja. Vi har så få ritualer och kulturella trditioner. Jag tror det är lättare att skapa en ilska och frustration mot/bland de som lever kvar.
Sorgen är ju till sin karaktär ful och tom och långt ifrån ”en stilla tår på en grav”. Vad gör man av den känslan och hur lever man vidare utan att skämmas lite för att man glömmer?
/Stina
Finns tillfälligheter? Är det bara en slump, att jag just nu läser ”En handfull regn” av Niklas Rådström. Där skildrar han sakanden efter en nära vän från skoltiden, som tog sitt liv i unga år. Först skildrar han allt roligt de gjort tillsamans, alla roliga infall och fantasifulla påhitt, som vännen Bengt stod för. Sedan kommer telefonsamtalet med meddelande om självmordet. Det är författarens mamma, som ringer. ”Jag sade att det måste vara någon annan som de hade hittat, någon som kanske råkat få tag i en identitetshandling som Bengt hade tappat…”.
Detta är en bra skildring av förnekelsen. Vi vill inte tro på, att den vi älskade är död.”Vi ber de som samlats runt olycksplatsen att tala tystare, så att de inte ska väcka de döda i bilvraket…”.
Jag rekommenderar varmt denna bok, en av de bästa jag har läst på länge.
Här finns också intressanta resonemang om självmordets etik och om livets mening. Han påpekar bland annat, att det var mycket ovanligt med självmord i koncentrationslägren. I utsatta lägen betyder det allt att hålla fast vid livet.
Minnen kan leva – och göra ont – utan att man gör minsta ansträngning för att bevara dem. Man kan vara på fest och känna sig hur munter som helst då några toner av en melodi, en enkel gest eller ett uttalande av någon i sällskapet plötsligt kommer en att minnas vad man oåterkalleligen förlorat. Och därmed är feststämningen bruten och man känner sig isolerad och utanför trots att man är omgiven av vänner.
Eftersom saknaden och tomheten kan slå ut som en isblomma inom en bara man ser något som tillhört den döda, gör man sig av med hennes saker och plockar bort alla foton av henne. Och hennes grav besöker man nästan aldrig eftersom man avskyr att se det älskade namnet på en plats där det inte hör hemma; samma ställe som för andra är ett materialiserat minne värt att vårda och bevara är för en själv bara en hånfull och definitiv bekräftelse på livets absurditet och ens egen olycka.
Så kan det *också* vara, faktiskt.
En släkting efterlämnade en papegoja. Den kunde tala några ord – och jo, man kände igen rösten.
Så länge någon minns mig, är jag inte (helt) död.
Kanske är det därför många är så angelägna om att få barn och barnbarn. På det sättet kan de indirekt leva vidare.
Apropå papegojans mekaniska ”ihågkommande” (ett riktigt illusionisttrick) och de olika typer av minne/glömska som de övriga blogginläggen beskriver kommer jag att tänka på en chanson av Joseph Kosma, med text av Jacques Prévert, Rappelle-toi Barbara? En sång, skriven 1949, fylld av regntunga gator, regntunga skyar, ett ständigt regnande. Regnet om något en nostalgisk markör. Sångtextens melodramatiska ihågkommande av ett flyktigt möte i Brest under eller möjligen strax innan kriget är oerhört effektfullt och starkt, med det strilande regnet i Brest, minnena av den älskade som kan ha stupat i kriget eller kanske ännu lever. Visserligen slutar Préverts text i moll, men karaktäristisk för stämningen i sången är ett slags happy-sadness, en nostalgisk bitterljuv närvaro som skänker låten och texten dess grundläggande karaktär.
Men en fundamental osäkerhet gäller sångens personer, ett jag, en kvinna, en man. Handlar det om två eller tre personer? Vem som lever och vem som är död sägs aldrig klart ut, alltsammans blir på ett märkligt sätt hängande i luften, en tanke, en känsla, minnet av ett liv, ett ögonblick, regnet i detta ögonblick.
Väldigt fint skrivet. Jag kan, liksom många andra, relatera till det du skriver och det enda tips jag har är att köpa en ny mobiltelefon med nytt nummer och för hand föra över alla nummer förutom de som inte används mer.
Tänk speciellt på dom som inte har sitt telefonnummer i någon annans telefon.
Det var min första tanke.
I det finns en dyster förhistoria i det verkliga livet.
Tungt och förbannat sorgligt !
– tænkte på, hvordan jeg skulle få dette sagt ved nogen anledning – denne er vel så god som nogen: Hvor betryggende når det lykkes nogen midt på torvet at slippa undan ‘kändisen’ og bare føre et vanligt samtal. Derfor kommer man her, iblandt også uden at få et ord indført 🙂
Jag slog numret och någon svarade – och det var inte du.
Varför har de gett din plats i min mobil till någon annan?
🙂
Riktigt död är man väl inte förrän folk slutar tänka på en!? Din vän hade nog blivit glad om han visste att han fortfarande har en plats i din mobil. En liten gest, men mycket värme bakom…
Kom och tänka på Magnus Ugglas text: ”Varför ska man ta livet av sig om man inte får höra snacket efteråt…”
Kanske bättre om vi alla passar på att säga hur mycket vi uppskattar och tycker om nära och kära medan de och vi lever…
Känner så väl igen mig i din fina ögonblicksskildring, fast för mig har tanken aldrig nått tummen…
Under 2004 dog två av mina allra närmaste vänner, plus min ende, älskade bror och min ende och älskade morbror.
Jag har fortfarande inte förmått radera deras nr i telefonens adressbok, trots att det gått fyra år. Och jag har kvar alla mail från dem, mail som ger både trösterik värme och tillfälligt ökad saknad när jag läser om dem.
Men när deras telefonnummer kommer upp vid bläddring i min telefons adressbok känner jag bara sorg och saknad, utan den närhet och minnenas vemodiga tröst som deras ord kan skänka.
Det är inte rädsla för att glömma dem, som gör att jag sparar både brev, mail och telefonnummer – det är ändå så oändligt många små detaljer som ideligen påminner mig om dem, t o m vissa formuleringar, eller böcker eller musikstycken, eller bara doften från vissa maträtter.
Nej, jag tror att det handlar om ett undermedvetet försök att hålla kvar en illusion om att de fortfarande kan svara, där i andra änden av linjen…
Åtminstone tror jag att det är så för mig.
Ett försök att förneka att det aldrig mer finns möjlighet att samtala igen…
P.S. Kristina Lugn talade så insiktsfullt, berörande och trösterikt om sorgeupplevelser i en intervju i TV i vintras. Jag skrev ett blogginlägg om det, under rubriken ”Vi ses i Nangijala”, i januari i år.
[…] av Anna Lindhs död att han har kvar hennes nummer i mobilen. Peter Englund skriver på sin blogg att han inte lyckades förmå sig att radera en god vän och författares nummer i sin mobil. […]