Insnöad 2
tisdag, 25 november 2008Så sitter vi där på nytt, med stearinljus på bordet och eld i kakelugnen.
Strömmen har gått i snöovädret och hela vår optiska värld har förändrats. Utan elektriskt ljus ser man hur snön lyser upp utomhus, även sent på kvällen. Utan elektriskt ljus sitter vi inneslutna i små bubblor av varm klärobskyr. Och allt går plötsligt mycket långsamt.
Det är som att bli transporterad in i en tavla av Georges de La Tour:
Vi somnar alla i en och samma säng, för värmen skull – för övrigt precis som man gjorde till vardags i de La Tours värld. Det sista jag minns är brasans susningar bak den stängda kakelugnsluckan.
Vid tretiden på morgonen återvänder elektriciteten. Tystnaden bryts av hummanden och knäppningar från reläser och små elmotorer, i köket piper frysen och en radio på övervåningen går igång med skrällande musik. Rummen fylls av kallt, skarpt, blackt elljus.
Jag somnade i 1600-talet, och vaknade i moderniteten, den hälsosamma, den trygga, den varma, den – fula.
Peter Englunds blogg 
Känner igen din fina slutkläm om att somna in på 1600-talet och vakna i moderniteten. Ibland önskar jag att vi hade det mer så men tyvärr så när det händer, elavbrott alltså, kan mycket annat elände stöta till. Vattnet fryser i ledningar, toan fungerar inte, frysen börjar att droppa av det tinande älgköttet, fast det brukar ta några dagar.
Men vilken lycka att få elda i järnspisen och laga mat med den värme som också värmer våra kroppar. Eftersom vi valt att i vårt fritidshus inte ha elspis blir det en sysselsättning som vi upplever sommar som vinter när vi är där. Och appråpå vedspis fick vi av sotar´n förklarat varför det var så små vedluckor på de gamla spisarna…det var för att inte kärringarna skulle vara ute ”-på byn å ralle”. Eldningen skulle ju försigå med åtminstone en pinne var kvart och ingen kvinna kunde därför lämna spisen för någon längre tid. Trot den som vill…….
Hej,
jag känner ett pockande behov av att fråga det följande, med verklig risk för att söndra det litterära i denna för övrigt finstämda text: Men, jag har vid flera tillfällen vid läsningen av denna blogg stött på prepositionen eller möjligen adverbet (beroende på hur man ser det) ”bak” i stället för det mycket mer vanliga ”bakom”. Här representerat av ”…brasans susningar bak den stängda kakelugnsluckan”.
Varje gång som jag här mött det, har det irriterat mig en aning, eftersom det känts lite för fingerat, varför jag undrar om du använder det medvetet eller att det kan tänkas vara för att du är uppväxt i Boden, och att det därmed skulle vara en dialektal rest därifrån? Kanhända har du aldrig reflekterat över detta, och det är ju ej heller nödvändigt, även om jag föreställer mig att åtminstone författare till yrket gör det. Jag är själv från Västerbotten, men bor i Uppsala, och blir ofta bemärkt när jag exempelvis säger ”bakanför” i stället för ”bakom” eller för den delen ”bak”.
”Lite för fingerat”? Hade det varit acceptabelt om det bara varit *lite* fingerat? Hursomhelst: kan intyga att det varken handlar om det ena eller det andra. Ordet kommer fullständigt spontant, och trots att det irriterar dig är jag rädd att jag inte kan göra något åt det. Ursprunget till detta bruk har jag ingen aning om.
Enda jag kan säga är, att ställd inför valet mellan ”bak” och ”bakom” (och för den skull också alternativet ”bakanför”) spelar det rent rytmiska en ej obetydlig roll.
Att det skulle irritera mig, var kanske en aning starkt uttryckt av mig. Jag hajade bara till eftersom jag upplever det ganska föråldrat, vilket i sig inte behöver vara fel. Och skillnaden mellan ”lite” och ”lite för” tycks ibland vara lika liten som mellan ”bak” och ”bakom”.
Vi skall inte vara rädda för att använda dialektala uttryck och ord när vi talar eller skriver så länge som vi blir förstådda. Dialekterna berikar språket, medan alla strävanden efter en ”ren” standardsvenska per definition utarmar.
Vi har alla en lokal prägel i vårt ordförråd som gärna slinker mellan raderan och det är nog det som ger den karaktär som vissa författare visar upp med bravur. Försökte att skriva ”på svenska” men det blir stelt, ”fingerat” och obekvämt. Fram för den ursprungliga språkidentiteten, se bara på en alldeles färsk Augustvinnare PO E. som många gånger skriver på ”mål”, eller Torgny Lindgrens språk eller varför inte Ranelidskan som klart skiftar i den skånska myllans uttryck.
Och se bara på det citat jag ovan använde om kärringen vid spisen, ”ralle”, hur skulle det kännas om jag skrivit skvallrat……..inte skulle det då komma från sotarn´s mun.
Våga visa ursprung och våga visa ett levande språk!!!!
Har i dag anmält ”Stridens skönhet och sorg” på min bok- och musikblogg.
http://halvar.wordpress.com/2008/11/25/det-ar-inte-latt-att-vara-poet/
Hilsen,
/Thomas H
– frilansande populärkulturskribent
Tur att det gick att blogga i strömavbrottet 😉
Läs igen: det slutade med att strömmen kom tillbaka…
Såg nyligen någonstans en tidningsnotis om att de svenska dialekterna har bevarats bättre i svenska Österbotten (som alltså ligger i Finland) än i Sverige.
Noterar i Språkbanken att Hjalmar Söderberg ofta använder sig av ”bak”.
Farmor och vår Herre
”Det var det du bad om, då du satt bak stenen bak stugan och räknade dina slantar.”
Markurells i Wadköping
”Plötsligt satte sig herr Markurell upp i sängen, vred huvudet åt höger och vänster, höll handen bak örat, lyssnade”
Herr von Hancken
”Det måste hon medgiva, men menade, att han nog kunde ha en räv bak örat.”
m.m.
Hittar även flera exempel av Strindberg – ser ut som ett gott sällskap, tycker jag.
”Läs igen: det slutade med att strömmen kom tillbaka…”
Jodå. Jag såg det. Likaså att inledningen var i presens.
Jag hade egentligen ingen invändning mot att använda ”bak”, oavsett anledning. Det glädjer mig att Peter använde det ”spontant”, vilket ju återspeglar ett naturligt ordförråd. Jag ville främst bara veta huruvida det eventuellt vore en dialektal rest, eftersom jag till vardags studerar förekomsten av sådana ord.
Som sagt: har ingen aning varifrån det kommer. Möjligen dialektalt. Dock: mig veterligt kom inte Hjalmar Bergman från Norrbotten.
Min anmärkning gällde inte det att jag skulle vilja få bort ”bak”, utan bara försöka få reda på ursprunget till dess förekomst, om det nu ens skulle kunna förklaras. Det intresserar mig därför att jag till vardags studerar svenska dialekter, och där är ”naturlig” förekomst ju det man bör främst beakta, snarare än där en författare medvetet slängt in det för att härma en äldre stil eller dylikt. Som om man skulle använda ”ity”, ”änskönt” eller nån annan helt dött ord. Nåja, nu drar mig undan innan jag trampat på fler ömma tår.
Ajajaj, nu ömmar det igen – det har faktiskt hänt att jag använt uttrycket ”ity”.
…Och jag som bara glufsar i mig ”bak” som ljuvlig poesi i sammanhanget… hämningslöst!
Sven-Erik Klinkmann:-talade just om detta på lunchen och där förordade jag att läsa en annan Upsala författare med rötterna i finlands-svenskan, nämligen Lars Sund. Hans senaste bok, Eriks bok, var en dröm att läsa för en ordätare. ja alla andra också för den delen……
Bakvärk. Jag slänger ut ordet så att vem som helst kan konstruera den uppenbara ordvitsen. Själv orkar jag inte.
Jag försöker förgäves byta ”framför” mot ”framom” när jag pratar, men med mycket begränsad framgång. Det krävs nog en sejour i Österbotten.
Jag antar att svenska språket blir alltmer konformerat med tiden. Dialekter suddas ut, kanske nya tillkommer (Rinkeby-svenska?) Tidsperspektivet måste dock vara störande om någon forskar om talspråkets utveckling, förändringarna sker under längre epoker än en livstid. Och dokumentationen är skral, det finns väl några fonografrullar från slutet av 1800-talet. Tror jag nån gång hörde en inspelning av ättlingar från Bishop Hill, som levde i ett språkligt isolat, och talade en (norduppländsk?) dialekt som inte längre fanns i Sverige. Fast, jag kommer ihåg Farmor uppe i Hälsingeskogarna, som talade en dialekt helt annorlunda än dagens talspråk där. Om man extrapolerar bakåt antar jag att dialekter på 15-, 16- och 1700-talet borde ha varit ännu mer särpräglade, kanske rentav nästan egna språk.
Då har vi det betydligt lättare om vi analyserar skriftspråket, där finns dokumentation. Många hyllmetrar.
Apropå slänga in för att härma äldre stil, jag kommer ihåg en TV-serie om Bellman med Thomas von Brömsen, där språket verkade oerhört konstlat.
Vackert så
Sicken förtjusande läsning 😀
Även jag har skrivit om den eminenta boken idag och hittat hit.
Det var ju trevligt 🙂
Du har rätt Peter. Elektriskt ljus är allt som oftast utomordentligt fult. Undantag: Om ljuset får äran att filtreras genom ett Poul Henningsen-verk.
Rbrt!
Du menar väl Hjalmar Bergman. Det var han som skrev Markurells i Wadköping, Farmor och vår herre och Heer von Hanken.
MVH
Petter Eremiten
Felfinnare
Jag rekommenderar Ralf Andtbackas nya diktsamling Wunderkammer för den som vill få en inblick i en österbottnisk dialekt (kronobydialekten) och då uttryckligen inte som någon form av buskishumor.
Jag vill anknyta till diskussionen om de många orden för snö i inuiternas språk.
För ett antal år sedan hade New York Times en sajt, Abuzz, där man kunde ställa frågor i olika ämnen och få svar av sakkunniga. Jag ställde denna fråga och fick svaret att eskimåspråket är agglutinerande, det vill sägas, att man kan förändra ordens betydelse genom att lägga till ändelser. Däremopt finns det inte alls särskilt många olika ord för snö. Jag fick dessutom en utskällning för att jag hade använt ordet ”eskimå”. Jag borde ha skrivit ”inuit”, menade experten, som var riktigt upprörd.
MVH
Petter Eremiten
”Jag somnade i 1600-talet, och vaknade i moderniteten, den hälsosamma, den trygga, den varma, den – fula.”
Fenomen av den typen är mycket intressanta. Moderniteteten är i många avseenden en koloss på lerfötter som, åtminstone tillfälligt, när som helst kan bryta samman och föra livsbetingelserna tillbaka till förmodern tid.
Petter Eremiten.
Du har rätt. Jag kollade lite mer noga.
”Grönländska” lär vara ett hopkok av olika dialekter. Man skiljer på Öst- och Västgrönländska dialekter. Och skrönan om 300 ord för snö stämmer inte, det handlar om snö-relaterade ord.
Däremot tycks samerna ha flera ord för snö, som ”lätt luftig snö”, ”orörd mjuk snö”, ”trampad hård snö” o.s.v.
Jag sätter en femma på att användningen av ”bak” framför ”bakom” inte är dialektal utan snarare kommer av en längre tids överkonsumtion av Stiernhielm och annan barocksvenska! Eller säger man ”molma i mull” uppe i Boden? 😉
Efter att ha läst alltför många gamla häradsrättsprotokoll har jag själv börjat använda det vackra ordet ”härstädes” istället för ”här”!
Ljuvliga och njutbara är dina skriverier om hur det är att vara insnöad.
Apropå gammaldags ord och uttryck som ”bak” och ”som vore…” – visst står det ut lite men jag tycker det är ett ganska trevligt inslag. Har just läst några böcker om att skriva för webben, och det känns på något sätt lite ledsamt att hela tiden bli uppmanad att förenkla sig och inte använda ”svåra” ord. Men i en blogg måste man ju få vara vara litterär, annorlunda och poetisk.
Är det bara jag som vill ha ett synonymlexikon som även innehåller omoderna eller till och med ”utgångna” ord?
JM – Det är en fin idé. Vet att jag en gång talte med Sture Allén om att ge ut en särskild upplaga av SAOL som *bara* skulle innehålla de ord som tagits BORT ut ur den senaste upplagan.
Utsorterande sker också på statistiskt väg, så om nog många börjar använda ord som ”budoirstämning” och ”förtvålad” så kommer de tillbaka.
Ord kan återuppstå från de döda. Eller rättare: de är bara skendöda, och väntar på att någon skall ge dem livet åter genom bruk.
Två länkar till Petter Eremiten:
http://www.faktoider.nu/gronlandsk_sno.html – utläggning om huruvida grönländskan har jättemånga ord för snö.
http://www.faktoider.nu/esquimaux.html – utläggning om eskimå och inuit; begreppen är inte synonyma.
[…] Insnöad 2 […]
Apropå återvinning av ord som fallit glömska.
Jag retar upp mig på bruket av begreppet ”stalka” (efter engelskans stalking) som börjat dyka upp i tidningarna den senaste tiden.
Finns det möjligen inget bättre gammalt bortglömt ord som man skulle kunna återvinna ur dess dvala?
.
Finskan har också flera ord för snö, beroende på hur den är beskaffad. Jag vet inte hur många, men säkert en ”handfull”.
Tänkte på en sak.
Det måste finnas gamla reseskildringar där det kommenteras hur man talade i olika delar av Sverige.
Skriver Linne något om det i sina skånska, öländska och lappländska resor?
6-åringen starkaste och bästa vinterminne är när det blev strömavbrott hos mormor och morfar som bor i en liten by utanför Luleå. ”Mormor fick åka till jobbet utan att dricka kaffe!”, berättar hon med inlevelse.”Och vi fick sitta i bagarstugan med filtar och spela kort medan morfar värmde vatten på vedspisen.”
Och så funderar vi på om vi ska köpa ett wii-spel till barnen i julklapp. Det skulle bli betydligt billigare att bara släcka ner, tända några ljus och ta fram kortleken.
Det slog mig en sak och det är hur du, Peter, kan använda dig av dialektala ord eller detaljer i ditt skriveri. Med tanke på att de till en början av din karriär var helt vetenskapliga kanske det inte finns några sådana inslag, men i andra? Eller märker du att du måste redigera ditt norrbottniska arv, som kanske smyger sig in i textraderna, till ”svenska”?
Vore intressant att veta, för jag tror att man kan bena upp en text och finna skrivarens härkomst.
I Svensk ordbok, 1986:
bak, prep. – bakom (åld. el. litterärt)
ity, adv. – vanl. med konj. att av den anledningen (att)(åld.): hon avstod från att uppträda…att hennes sångröst var minimal
härstädes, adv. – på denna plats (åld.)
Jag var inne på nätet och läste lite ur Din avhandling ”Det Hotade Huset”. Jag blir alltid så imponerad av avhandlingar inom humanistiska vetenskaper. Gedigna monografier, där det verkar ligga enormt mycket arbete bakom. Kanske är jag imponerad för det är något jag själv skulle önskat göra. Historia. 1900-tal.
Jag är medicinare och där är oftast avhandlingar fyra uppsatser (två publicerade, en accepterad och en i manuskript) med en tillhörande kappa. Har själv handlett flera doktorander, och vet förstås hur myckert arbete som ligger bakom, även av egen erfarenhet. Men en tjock monografi ser mer imponerande ut och verkar mycket svårare att skriva och hantera pga omfånget.
Måste genast skaffa ”Det stora Huset”.
Jag har en veckas lässemester, ägnar 15 timmar om dan åt läsning. Störd av min fru som tror jag har långtråkigt och hittar på en massa saker jag borde göra. Men jag har inte tid!!!
@ Slaghöken: Lars Sund har faktiskt skrivit ytterligare en roman sedan dess – En Lycklig Liten Ö. Jag har ännu inte läst den, men håller med dig om att Eriks Bok (och hela trilogin) är njutbar läsning.
Och tack, Peter, för en ny fin bloggpost. Jag tycker mycket om dina små betraktelser som fångar poesin i vardagen.
Jakobstadsdialekten var det första språk jag lärde mig. Det är kanske därför jag känner mig så hemma i dina texter, Peter. Det handlar inte om ordval. Jag tror att det har något med språkrytmen att göra, något som ligger och sparkar i det undermedvetna. Norrbottniska, Västerbottniska och Österbottniska är mycket nära släkt med varandra.
Jo, jag vet att det inte är fråga om tre dialekter utan flera. I Pedrsöre kan man skilja mellan tre dialekter plus Jakobstadsvarianten och i grannsocknen Kronoby finns åtminstone fem dialekter.
(Och se hur långt vi har halkat från ditt ursprungliga ämne igen, när vi har hängt upp oss på ovidkommande detaljer). Ho vet var det slutar denna gång.
Tack Hexmaster för länkarna. Det var intressant att eskimå och inuit inte är synonymer. Jag önskar, att jag hade haft tillgång till den länken, när jag fick skäll av ”experten” för att jag hade använt ordet eskimå.
MVH
Petter Eremiten.
Om språkliga egenheter: jag vet att min redaktör, Stina Peterson, brukar reagera över vissa vändningar, och de brukar nästan ofelbart antingen handla om A.) dialektala avvikelser, eller B.) något slags påverkan från 1600-talssvenskan.
Stil handlar nästan alltid i någon mening om subtila regelbrott.
”Bak” är möjligen ålderdomligt som preposition, men knappast som adverb. Hur som helst ger det ju en annan rytm än ”bakom”, och rytmen är viktig i prosa. ”Det är på rytmen det kommer an”, skriver Olof Lagercrantz i ”Konsten att läsa och skriva”, och jag håller med honom. Och apropå Hjalmar Söderberg så kan man väl säga att det karaktäristiska för hans prosa är att den är formad av enkla ord som är lätta att uttala, dessutom, naturligtvis, av pauser markerade av punkt, komma och semikolon – ibland, men mera sällan också av kolon. Det är, tror jag, de enkla orden i förening med den genomtänkta interpunktionen som gör att den emellanåt, ja ofta, blir så utsökt melodiös att den får tycke av både lyrik och kammarmusik.
Javisst, kan bara instämma, och upprepa vad jag ren sagt tidigare: rytm är synnerligen viktigt när man väljer bland ord, som på ytan är synonyma. Och i det här speciella fallet har tre olika synonymer presenterats, med en, två och tre stavelser, och de har därför givetvis olika värde rent rytmiskt.
Intressant att läsa Peters senaste inlägg från idag kl 8.49 redan nu, 8.06. Tidsmaskin?
I Skåne har snön försvunnit det senaste dygnet. Men nog väcker texterna om att vara insnöad bitterljuva minnen, t.ex. från de första dagarna 1979.
”Stridens skönhet och sorg” är en läsupplevelse. Hur går det med den engelska utgåvan? För den kommer väl?
Noterade att Sune Portin skrev att finskan (liksom bl a grönländskan) har flera ord för snö, beroende på hur den är beskaffad. Kollade snabbt på google (Wikipedia) som angav denna lista (endel av orden är synonymer):
Sohjo, vesihyhmä, räntä, loska, söltsy, iljanne, ajolumi, pakkaslumi, puuteri, tykkylumi, viti, nattura, utukka, höykkälumi, nuoska, suojalumi, suvilumi, rääpäkkä, mätälumi, takkala, huove, kinos, nietos, kohva, hanki, hankiainen, huurre, härmä, kuura, siide, riite, riide, riitta, riitto, kerte, kohma, hyyde , tykkilumi, vuotos, hyöty, hitva, hile, hiutale, (jää)neulanen, (lumi)kide, kuurankukka, aito, tiera, tilsa, paakku.
Även om man inte förstår ett dugg finska kan man ju ”smaka” på orden, känna hur de låter, det expressiva som finns där, också för ett icke-finskt öra.
Instämmer även jag, det är ju det som är läsandets behag. Poesi.
Det kan väl bara vara min mormor (borta sedan flera år) som om pepparkakor använt uttrycket ”torrbefängda”?
Det var ngn gumma i bekantskapskretsen som serverat dessa tydligen mer än årsgamla pepparkakor.
Min mormor recenserade dem som just…torrbefängda!!
Gissa tre ggr om man använder sig av detta uttryck ibland…hehe.
🙂 Mohikanen, just f n torrbefängt väder.
Sven-Erik: Det var faktiskt många fler än jag kunde tänka mig. Men riite har har jag trott att betyder en papperstunn isskorpa på en vattenpöl eller en sjö och kuurankukka har jag förknippat med isblommot på ett fönster eller en vägg.
Hej!
Hittade just din blogg, via ditt gästinlägg i ett reklamblad som inspirerade mitt bloggande idag…
Lägger till en länk – här vill jag titta in fler gånger!
Ute stormar det, medan molnen skimrar i rosa. De tjocka snödrivorna mestadels bortregnade. Typiskt Uppsalaväder.
P.S. Saknar du inte datorn medan elen är borta?
Fantastisk målning av La Tour; jag trodde faktiskt för ett ögonblick att fotot på tavlan var ett foto taget under strömavbrottet du skriver om (jag inbillade mig att det var din fru/sambo/kvinna, vet inte vilket, som stigit upp ur sängen). Sedan såg jag dödskallen på bordet och förstod att det nog inte var något foto, trots allt (vilket ju också framgick av texten).
Helt off-topic: För några veckor sedan skickade jag dig några mail ang. småfel i ”Stridens skönhet och sorg” på adressen peter.englund@hist.uu.se. Använder du fortfarande den adressen?
/Martin
* ler igenkännande *
Sune, du har säkert rätt. Listan var ju ihoprafsad från Wikipedia och jag gick igenom ordens betydelsenyanser desto mer. Allt handlade alltså inte om snö, men nog om snö och fruset vatten, om man säger så.
1. Saknade inte datorn – så illa har det ännu inte blivit.
2. Ja, adressen är ännu aktuell. Jag får dock kopiösa mängder med epost, så det kan ta en tid innan jag hinner reagera på ett enskilt mejl.
Peter,
du kommer väl att medverka vid Nobelfestligheterna?
🙂 Mohikanen, nyfiken i en strut.
Jag kommer att som vanligt sitta på pingvinberget under själva prisutdelningen, iförd frack och nystruken skjorta, men jag avstår detta år från banketten – har litet, nytt barn hemma, och jag gör nog mer nytta där.
Även rikssvenskan har ju ganska många olika ord för att beskriva snöns beskaffenhet, och som antagligen framstår som exotiska för exempelvis en spanjor – kramsnö, skare, slask, nysnö, blötsnö etc etc
Men skulle inte Herr och Fru Englund med litet näpet barn vara ett galanummer för sig. Tänk vilken uppståndelse på en sådan Nobelbankett. Ammandet kan väl ske i något annex intill………
– en slingrende tråd gennem det svenske landskab, fra kontaktløs med omverdenen til Nobelpris og diskussion af det ord ‘bak’ kontra ‘bagom’ – sidder her sneløs i Danmark. En enkelt snevejrsdag eller var det to – blot hvidt pudder på landskabet. Under eller lige efter besættelsen som 3-4 årig på den svenske landsbygd – uforglemmelig stilheden, hvidheden, skovens mørke og stjernehimmelen. ‘Det kan du ikke huske!’ siger storebrødrerne – joe då! det kan jag! Når man ikke kan komme ud fordi det regner og regner – hedder det så indregnet? 🙂
Min före detta chef var (och är) professor. Han kommer aldrig över att han inte kom med på Nobel-middagen fast han försökte. Däremot har min kollega varit med. Jag tror hon var en av inbjudna studenter.
Kan det stämma? Eller hon kanske var servitör. Eller i kören.
(Såg ditt foto från Dachau. Det lär ha varit fyra kvinnliga SOE-agenter, bl a “Madeleine”, den indiska prinsessan Noor Inayat Kahn)
Apropå strömavbrott och ofrivilligt dunkel; relationen till herr Lundells samlade verk har inte varit vare sig lycklig eller okomplicerad – men nu har han åstadkommit signaturen till denna och kanske alla kommande vintrars uthärdande: ”Lär dej älska mörkret”. Exakt. Suberb.
Ha ha. Pingvinberget!
Nytta hade du säkert gjort på banketten – förenat nytta med nöje.
Men givetvis vill det lilla barnet ha dig hemma (och ”frugan” antagligen också).
🙂 Mohikanen.
”Det var bättre förr”. Har man alltid tyckt så eller tycker vi så nu för att vi anser undergången vara särskilt nära? När jag läser Peters barndomsskildring från kalla krigets Boden slås jag av att undergångsstämningen inte alls var lika påfallande i människors sinnen då, trots att vi då verkligen levde på undergångens rand (Peter var väl 5 år gammal under Kubakrisen). Tyckte man på 1600-talet att livet hade tett sig betydligt behagligare under, låt säga, 1400-talet. Med andra ord när har nostalgin varit stark och varför har den varierat?
Aktuellt tema;
http://armorgames.com/play/2267/warfare-1917
Björn Olsson!
Du tar upp två intressanta frågor, som jag vill kommentera.
Jag själv är uppväxt under det kalla kriget, på 1950- 0ch 60-talen. Då fanns det starka undergångsstämningar. Många väntade på ett världskrig, som man trodde skulle utkämpas med atomvapen, vilket troligen skulle innebära slutet för vår kultur.
Jag gjorde lumpen under Kuba-kriget. Vi var övertygade om att kriget skulle komma, Kennedy hotade ju med atomvapen, om inte Sovjet drog tillbaka sina missiler från Kuba. Vi frågade vårt befäl, vad som skulle hända vid ett krig. ”Ni blir hemförlovade och får vänta på att bli inkallade igen”. Vi tyckte, att det lät oivanligt korkat att i ett krigsläge hemförlova inkallad militär, låt vara att vi var under utbildning.
”-det var bättre förr” tyckte man under antiken och medeltiden. Enligt Hesiodos och Ovidius fanns det en gång en idelatillvaro, guldåldern. Den har sedan efterhand avlösts av allt sämre tidsåldrar. Den sista och sämsta är Järnåldern. Om jag inte minns fel, levde dessa tankar kvar under medeltiden och en bit in i nyare tid. Peter vet nog mer om detta och kan rätta mig, om jag har fel.
MVH
Petter Eremiten
Björn Olsson: -stämmningen under exvis början -60 talet och framåt var en sann bild av ångest och tron på jordens undergång. Filmen om atombomben (som alla skolbarn skulle se i skolans försorg) och vad som skulle komma var för tonåringarna en ruskig och obehalig framtidsvy med bla självmord som inträffade just på grund av filmen. Så någon rosenidyll var det inte och man följde vad som hände med USA och Sovjet och väntade världskriget när muren skapades….usch vilken tid.
”Vet att jag en gång talte med Sture Allén om att ge ut en särskild upplaga av SAOL som *bara* skulle innehålla de ord som tagits BORT ut ur den senaste upplagan.”
Jag och säkert flera andra skulle bli mycket tacksamma för ett lexikon av det slaget.
Törhända kan vi med bistånd av ordbehandlingsprogrammen hålla kvar fraser och ord, låta det förlidna erfaras jämte nuet. ☺
Jag väntar träget på att soulagera ska ”get back in style”
Vad betyder förtvålad?
Jag hade fått den uppfattningen att tron på en ljusnande framtid var starkare på 50- och 60-talet än vad den är idag. Jag var 12 år 1960 och minns att man kunde läsa många entusiastiska framtidsskildringar inte minst om vad den nya tekniken skulle kunna ge mänskligheten, samtidigt som man var rädd för atombomben. Idag tycks alla framtidsscenarior vara väldigt pessimistiska, eller handlar det bara om skillnaden mellan 12-åringens och 60-åringens varseblivningsförmåga?
Sture Allén nämnde just (lyssnade på honom) att akademien nu säljer en CD ”SAOL Plus” där man bland annat kan se alla ord som inte klarade det till den trettonde upplagan.
Man ska även påbörja ett (betydligt) större projekt där man gör detsamma med samtliga utgåvor från början. Så det är på gång!