Om snö

Senare under kvällen, efter det att Orhan Pamuk hållit sin Nobelföreläsning, kommer vi att tala om snö. Alltså inte om boken, utan om fenomenet. För snö förekommer inte alls bara i det verket, utan i alla hans olika skildringar av Istanbul. Detta till den grad att det väckt skeptiska kommentarer från vissa – inte snöar det väl SÅ mycket på denna breddgrad? Han har också en vän i Istanbul, en fotograf, som ringt upp honom när det snöat i Istanbul och föreslagit att de då skulle passa på och ta en författarbild – som bevis på att denna typ av nederbörd även förekommer i verkligheten där runt Bosporen. Vi är fullständigt ense om snöns estetiska kraft, om dess förmåga att förvandla och försköna ett landskap. För Pamuk är snön också ett fönster till något försvunnet: antingen en tidigare epok i historien, frammanad av de begränsningar i samfärdsel och liv som den frusna nederbörden leder till, eller helt enkelt minnet av den underbara upprymdhet man kände som barn, när man på morgonen drar isär gardinerna och upptäcker att världen blivit vit. Snön som undantag, alltså. Jag försöker tala också för motsatsen: snö som tillstånd, som ett levnadssätt, men Pamuk hänger inte riktigt med.

Orsaken är nog inte språkförbistring. Till del handlar det om klass. Om man har sin bakgrund i osmansk överklass tenderar ens erfarenheter av snöskottning eller vittjande av vintriga minkfällor vara tämligen få. Dock är det givetvis breddgraderna som främst skiljer oss åt: det är nämligen stor skillnad på att leva där snön är regel och vardag under en stor del av året, och en där den är undantag och fest, en exotisk avvikelse att njutas av gossar och esteter.