Uppgörelsevägran
fredag, 15 augusti 2008Antologier i allmänhet och akademiska festskrifter i synnerhet är ofta umbärlig läsning: spretigt och trist, fyllda av recirkulerade restprodukter från karriärdocenternas understa skrivbordslådor. ”1973 – En träff med tidsandan” är visserligen en sådan där festskrift (föremålet är den betydelsefulle lundahistorikern Kim Salomon) men den höjer sig ändå en bra bit över genomsnittet.
Orsaken är att de enskilda författarna sökt samla sig kring ett tema, i detta fallet 70-talet, med år 1973 som ett slags fokus. Begreppet ”tidsanda” prövas, och undersöks. Icke utan framgång. Bilden av detta så mytologiserade decennium kompliceras på ett skapsamt vis.
Det är också upplysande att till exempel läsa om mottagandet av Solsjenitsyns böcker. (För mig personligen var det lite skakande att läsa om hur till exempel den då rasande radikale Sven-Eric Liedman avfärdat denne ryske sanningssägare som en pladdrande pajas.) Den kanske mest intressanta texten är skriven av Jens Ljunggren, och handlar om hur några portalfigurer i den svenska vänstern vid denna tid förhöll sig till det faktum att 1968 års röda våg börjat plana ut i förvirring, splittring och besvikelse.
Det som gör uppsatsen så spänstig är att han ej nöjer sig med det svenska, utan gör en jämförelse med vad som samtidigt skedde i Frankrike. Komparationen, jämförelsen över nationsgränserna, är också det närmsta en historiker kan komma experiment i ett laboratorium: skillnader framträder inte sällan mycket tydligt, faktorer kan sållas fram, hypoteser testas.
I Frankrike ledde besvikelsen efter 1968 fram till en sökande och kritisk omprövning bland ledande vänsterintellektuella, som resulterade i att man tog avstånd både från kommunismen och från några av marxismens mer centrala idéer – det är bland annat här den börjar, den skepsis mot de s.k. Stora Berättelserna som brukar förknippas med postmodernismen.
I Sverige ägde ingen sådan omprövning rum. Tvärtom. Tongivande vänsterintellektuella som Jan Myrdal och Göran Palm lyckades istället att övertyga sig själva och andra om att vänstern, trots alla tecken på motsatsen, ännu satt lycklig i Guds kålgård. För att citera Ljunggren:
Under det att en djup anda av omprövning slog rot hos framträdande vänsterintellektuella i Frankrike lyckades man i Sverige att istället hantera tidens utmaningar på ett sätt som skapade bekräftelse och tillförsikt om att den utomparlamentariska vänstern var vid god vigör och att den valda vägen hade varit riktig.
Månne etablerades här ett förhållningssätt som sedan dess hållit den borttynande svenska vänstern i sitt grepp? En ovilja till en verklig omprövning har hursomhelst förblivit ett kännemärke. Det är som om man hellre går under än gör sig av med vissa idéer.
Peter Englunds blogg 
Men samtidigt finns i Frankrike högst levande partier som varken räds att kalla sig kommunistiska eller att tala om revolution. Tydligen är Frankrike det enda landet i Europa som fortfarande har trotskistiska partier, och de brukar få skrämmande höga valresutlat. Men de är splittrade (inget nytt under solen) och det är val knappast Frankrikes intelligentia som röstar på dem. Ledande politiker brukar mörka sin röda ungdom, senast var det Jospin som gjorde avbön för att han varit trotskist (and I think he inhaled too!).
Men du kan väl knappast hävda att den svenska vänstern inte har förändrats sedan 1973 i sina idéer och tillvägagångssätt?
Framförallt tror jag att det är den övergripande iden om en fullskalig samhällsomvandling som på en gång förlamar vänstern och förpassar den till debattens väntrum. Oviljan att släppa tanken på revolution, om än en fredlig, skapar både förtvivlan i de egna leden och ger högern möjligheten att avfärda hela vänsterideologin som varandes i grunden utopisk och verklighetsfrämmande. Högerns försprång ligger i att den i ett tidigt skede anammade postmodernismens insikter (eller utsikter) och gjorde sin ideologi pragmatisk och dynamisk istället för visionär. Den svenska vänstern är som du skriver fortfarande fast i Myrdalska paradisvisioner eller socialdemokratisk folkhemsnostalgi. Man har glömt bort att grunden i det socialistiska tänkandet är kritiken, inte visionen. Vänsterns projekt har bara lyckats när de utgått ifrån kritik, inte vision.
Tack Peter för en trevlig anmälan!
Vad gäller Sven-Eric Liedmans (radikala) reaktion på Solsjenitsyn är det inget som förvånar, möjligen intensiteten i den.
Det som emellertid förvånar är hur dessa s.k. vänsterintellektuella får fortsätta att dominera svensk kulturdebatt trots att vi tid efter annan (nu t.ex. i denna antologi) får höra berättas om deras outvecklade demokratiska sinnelag. ”Men det hörde ungdomen till och i grunden trodde de på något gott – kommunismen”, blir motargumentet och vi förlåter i ändamålets namn. Och förlåtna låter vi dem därefter åter förföra oss, dessa Liedmannar och Myrdalar.
Uppgörelsen med svensk vänsterrörelse och dess inverkan på svenskt kulturliv är tyvärr ännu inte avslutad – den är knappt påbörjad, om ni frågar mig.
Själv vill jag rekommendera Laboremus’ jubileumsbok ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (ordfront, 2002).
Solsjenitsyn blev i Sverige mest känd som martyr, lägerfånge och romanförfattare. Klart att en sån man blir hjälte.
Att han sedan rent idemässigt var kristen och ärkekonsevartiv var det nog få som noterade då. Utom kanske Liedman.
Att häckla kristna konservativa torde få ha haft något emot i dåtidens Sverige. Men nu var ju Solsjenitsyn helgad genom Nobelpriset, så därför föll kanske Liedmans kommentar på hälleberget.
Nobelpriset till Solsjenitsyn visar ju att detta med tidsanda (som aktuell festskrift behandlade) inte är ett så enkelt fenomen. Tidsandan kan vara lätt schizofren.
1. Liedmans attack mot Solsjenitsyn (som sammanföll med en mot Sacharov) handlade om honom som kritiker av kommunismen. Om hans konservatism kände ingen då. ”Föll på hälleberget”? Den gängse reaktionen på svenska kultursidor var ett mer eller mindre inlindat avståndstagande. Liedman var bara ovanligt rå: ”Pladdrande pajasar” tyder knappast en vidare genomarbetad analys rent intellektuellt.
2. Visst har vänsterns idéer förändrats, men det har alltid varit under galgen, och mer sprunget ur yttre tvång än inre övertygelse. Minns att (v) in i det sista skickade hyllningstelegram till sina broderpartier i öst, och sedan, först efter murens fall, gjorde en halvhjärtad omprövning. Och nu är det många som försvarar Castro, och kommer göra så, ända till DET systemet också faller kull, etc.
Politiken är död, svensk politik i alla fall. Man kan ju bara rösta på ett parti numera – de gröna.
”Vänstern” är ett mycket svepande begrepp. Om jag tillåter mig att snäva in det till att gälla vänsterpartier och -organisationer med en uttalad marxistisk ideologi i botten, kan jag hålla med dig om att det är mycket sorgligt att man inte har samlat sig till en grundlig uppgörelse med den blinda marxism-leninism som präglade 70-talsvänstern. Kanske skulle det kunna ”rensa debatten”.
Men så finns då alla vi andra mer eller mindre anonyma ”vänstermänniskor” som fortfarande menar att idén om ett jämlikt och rättvist samhälle är viktig att hålla vid liv och att politiska visioner måste finnas. Dock alltid i sällskap med ett kritiskt sinne, vilja att basera idéerna på en riktig verklighetsuppfattning och, inte minst, tvivel på den egna förtäffligheten. Total pragmatism leder till ett samhälle som alltid ger den starke rätt.
Är de inte dumt att låsa fast sig i den här gamla kommunismdebatten? Kommunismen är väl död, är inte alla överens om det? Stalin var en skit och hans konkurrenter var inte heller några änglar? Är det inte dags att sluta tro på ideologiers godhet och värdera människor efter hur de beter sig i stället? Frågan om hur man ska bygga ett bättre samhälle kan väl få anstå till dess den hamnar på den politiska agendan och blir nödvändig att diskutera – miljöfrågor är väl ett exempel, men alla rättvisefrågor borde väl kunna komma upp på den agendan? Ingen vet väl hur framtidens samhälle kommer att se ut, men alla sunda människor vill väl ha fred och rättvisa för alla? Och hur är det med alla krig och all utsugning som pågått efter att de totalitära ideologierna fascism och kommunism fallit? Hur förhåller sig Peter Englund och andra av våra skickliga historiker till detta, borde man inte ta tag i de historiska rötterna när det gäller t.ex. kolonialismen och försöka bena ut hur den förhåller sig till nutidens historiesyn och det faktum att den fortfarande lever i form av nykolonialism? Detta för att kunna gå vidare från en låsning i det förgångna. Alltför mycket historia kan leda käpprätt åt fanders – se bara på balkanländerna? Det är inte en rimlig värld vi lever i när en stora delar av mänskligheten saknar allt vi i den giriga och rika delen av världen tar för givet? Jag hoppas vi får politiker som inte är så fast i sina respektive ideologier och släpper sitt prestigetänkande och ser till vanliga människors (normalinkomsttagare utan politiska och ideologiska låsningars) intressen och krav på rättvisa.
”Tidsandan är en uppfinning”, skrev Lars Forssell med tillägget: ”Dessutom tysk.”
Ju mer jag läser och lär mig av historien, om hur vänstern har ”härjat”, ju mer förakt får jag, och inser hur enormt förljuget det är!
Det med Vänsterpartiet är ett lysande exempel.
Håller med dig fullständigt Thomas Jonsson! Men det är ju inte bara i kulturlivet som vänstertänkandet behåller sitt grepp, det gäller ju även andra områden!
Synd att ”tokvänstern” kommit för lindrigt undan! Vänsterflummarna skulle ha varit politiskt döda för länge sedan! Men de behåller sitt grepp i media och politiken.
Populism och enkla svar på svåra frågor lockar ju väljare. Men när verkligheten hinner ikapp, ja då regerar man tillsammans i kommuner och landsting.
Den sorts människor som drogs till de olika vänsterrörelserna då, befolkar nu våra dagars stora trosriktning – miljörörelsen. Det gäller återigen att rädda världen ifrån kapitalismens härjningar. Och återigen går det inte att föra någon debatt, sanningarna är huggna i sten och får icke ifrågasättas, och åter ropar man på planekonomiska lösningen. Komiskt!
Fördelen (den enda) med att bli gammal är att man lugnt kan göra en boheca, väl medveten om att jorden stannar inte så lätt.
”Boheca”? Menar du Bohica? Hörde det uttrycket användas – skarpt – nere på en amerikansk forward operations base i Irak.
Vänstern har blivit en skräck- och hatmetafor för ondskan och dumheten i världen.
Man kan verkligen fråga sig varför. Vänsterfolk är i allmänhet välmenande människor, en del så snälla så de får skuldkänslor för Stalins utrensningar, Pol Pot och att Kina inte helt lever upp till human rights.
Uppgörelsevägran? Vad vore världen utan de modiga bland vänstermänniskorna. Jo, ännu värre med krig,förtryck,tortyr, svält och fattigdom osv.
Och detta med kritik, samhällskritik? Varifrån kommer den viktiga och relevanta om inte från vänsterfolk sedan generationer.
Och kritisk omprövning av historien. T ex i den nya bloggen http://www.nyhetsbanken.se.
Visst. Jag hörde uttrycket på ett stort företag om den ”corporate bullshit” som ständigt regnar ner över medarbetarna, men det kan ju mycket väl ha ett militärt ursprung avseende mer dödliga granatregn.
”Bohica” är så vitt jag vet ett militärt uttryck, brukat i amerikanska armén. Bend Over Here It Comes Again = huka dig, här kommer en till (granat). Intressant att höra att det spritt sig.
I Sverige lever kommunisterna, och inte minst kommunisternas marxistiska tankegods i allra högsta välmåga – frikostigt statligt sponsrade. Namnet är bytt, och ”kampen” är ny – istället för att tala om ”klass” så talar man nu istället om ”kön”. Denna statligt sponsrade ideologiproduktion kallas genusvetenskap. Ja, ni läste rätt, den marxistiska ideologiproduktionen är numera upphöjd till vetenskap.
Kanske ringer det i några klockor om jag skriver: Biologiska fakta förnekas till förmån för ”Socialisering”, ordet ”Könsmaktsordning”, samt ”mäns våld mot kvinnor”?
Som 73:a låter detta som ett måste i min bokhylla.
Som barn av unga vänster-människor, som hade mer av genuint engagemang än rätt-troget patos, tycker jag också det är synd att det aldrig blev en rejäl debatt och självkritik bland aktivisterna på 70-talet. Att det först stelnade och sedan mest rann ut i sanden under visst pinsamt mumlande.
Än värre var att uppgörelsen kom bland själgoda etablerade kultur-elitister under 90-talet, som gjorde pengar och ny-karriär på offentlig avbön utan att verka reflektera över att det man gjorde uppror mot kanske inte heller var så rosenskimrande som liberalerna ville ge sken av.
Alla tider kräver sina uppror, alla tider kräver sina kompromisser. En sak kan man ialla fall ta med sig av 68-vågen:
Lite inte på någon över 30.
35-åring
Peter, är du säker på att ”bend over” ska översättas till ”huka dig”? Tror du inte att uttycket också har en humoristisk innebörd i det man med uttrycket även vill accentuera den allmänna känslan av maktlöshet genom att dra paralleller till mer förnedrande sammanhang? ”Bend over” skulle i sådana fall översättas i grövre termer.
Det är möjligt att jag har fel, men tolkningen ovan är den jag först gjorde då jag läste vad ”Bohica” står för.
Några resultat uppnåddes dock för min del som resultat av vänstervågen: Kunskapen att politiker ljuger ibland även i Sverige. Kunskapen att det finns socialt betingade klasskillnader vilket innebär olika förutsättningar för ett gott liv beroende på vilken samhällsklass man råkat födas in i. Erfarenheten att demokrati är övelägset som styrelseform jämfört med dikatur (om den så kallas ”proletariatets dikatur”). Ändamålen helgar sällan medlen och oftare vanhelgar medlen ändamålen. Inga dogmer, hur ädla de än må vara kan ersätta kritiskt personligt tänkande.
Givetvis bär det däringa ”bend over” på en dubbeltydighet, inte minst en sexuell sådan; annars skulle det inte ha blivit så populärt. I Irak hörde jag det användas – med ett leende – när ljudet av detonationer skallrade i luften.
SI all korthet: sextitalets vänstervåg var i huvudsak en ungdomsrörelse, som också tog sig andra uttryck än de marxistiska, däribland feminismen och dsk gröna vågen. Alla hade det gemensamt att de riktade sig mot ett stelbent, hierarkiskt samhälle och efterlämnade mycket av det som anses allmänt accepterat i dag i fråga om olika möjligheter för opinionsbildning, former för samlevnad mm. Vänstergrupperna for vilse. Men om han hade velat kunde ju Englund ha påpekat att det i samband med 40-årsjubiléet av 68 har kommit ut mängder med böcker som velat göra upp med arvet från kommunismen, också på svenska, av vilka jag läst Håkan Arvidssons typiska Vi som visste allt. För övrigt betydde studentrevolten 68 naturligtvis oerhört mycket mer i Frankrike än i Sverige. Är det inte lite mycket begärt att kräva en omvärdering redan 1973? Och så väntar även jag på att se kolonialismens brott jämställas med nazismens och komminismens…
Jag tillhör väl dem inom ”vänstern” som inte har anledning att skämmas för några av mina ställningstaganden: jag är född 1967, var ett år 1968 och åtta år när Pol Pot och de röda khmererna tog över i Kambodja 1975. Jag har aldrig träffat någon maoist personligen (utom ett utomordentligt tråkigt föredrag av Jan Myrdal som jag hörde i Lund för många år sedan) och heller aldrig vurmat för Mao eller Stalin.
Därför borde jag heller inte känna mig träffad av Peter’s text, men känner ändå att jag blir provocerad. Kanske för att den så uppenbart ältar gamla vänsterstrider, där tyvärr Peter också är fast i den vänsterhistoria och tradition han här kritiserar. Det tycks tyvärr vara så att försvararna av ”1968”, dess sansade kritiker (Peter) och dess mer onyanserade kritiker (Kim Salomon) inte kan lyfta blicken och konstatera att vänstern idag har förändrats kraftigt och består av helt andra människor och ideal idag. Jag känner inte igen mig i de breda penseldrag som Peter målar upp här, och inser inte varför de från min generation (födda från slutet av 1960-talet och framåt) ska behöva ägna oss åt någon ”uppgörelse”. Varför det?
Varför ska vi göra upp med vänsterns ideologiska förflutna när unga moderater inte behöver be om ursäkt för att Arvid Lindman på sin tid spjärnade emot arbetarrörelsens krav på allmän och lika rösträtt? Eller för att ta ett exempel som ligger närmare i tiden: de ungmoderater i MUF som på 1980-talet stödde apartheid i Sydafrika och stödde gerillarörelsen UNITA i Angola?
Angående postmodernismen och dess avståndstagande från ”stora” ideologiska projekt som Peter hävdar har skett i Frankrike, så tycker jag att man kan lyfta fram de negativa aspekterna av postmodernismen: ett allmänt flum- och kunskapsförakt och vetenskapsrelativism, där den ena ”sanningen” är lika god som den andra. Vi ser de förfärande effekterna av detta när vetenskapsfientliga rörelser som kreationister, ID-förespråkare och klimatförnekare tar plats i den politiska debatten. När vänstern gjorde sig av med kritiken av makten, ägandet och det ekonomiska systemet i den uppgörelse med marxismen som du efterlyser så blev den också politiskt ointressant. Vem bryr sig om en rörelse som bara ägnar sig åt navelskådande identitetspolitik och språkanalys istället för att kritisera samhället och makten?
Även om jag inte är någon stor vän av Jan Myrdal så ska han ha en eloge för att han inte opportunistiskt har sträckt upp ett blött finger i luften och anammat nyliberalismen som en del andra f. d. maoister i Sverige har gjort. När de nu sitter som ekonomiska rådgivare på SE-Banken (Klaes Eklund) och prisar marknadsekonomin och förtrycket i Kina har de bara bytt ut Mao mot en cynisk nyliberalism och exploatering av arbetarna under en ny kinesisk regim. Den typen av ”uppgörelser” tycker jag vänstern bör akta sig för.