Om blandband
tisdag, 13 november 2007I en låda i garaget fann jag nyligen en rad gamla kassettband. Etiketterna med min handstil på var korviga och skriften blekt, men själva banden gav alltjämt ifrån sig ljud, om än filtrerat och aningen dovt, som lyssande man genom en filt. Den äldsta var ett C-60 från sent sextiotal, och använd i min allra första kassettbandspelare – en sådan där liten platt sak med fyrkantiga tangenter jag hade på mitt pojkrum. De flesta kom dock från en period som löpte från sent 70-tal till sent 80-tal.
Förutom ett antal ”Hemma hos…” med Kjell Alinge och Janne Forsell, samt några ”Metropol” inspelade in toto med mellansnack, tävlingar och allt, var det mesta blandband. Givetvis. Från radion. Mixen var inte sällan halsbrytande: Bach gick med ett raspande över i Rolling Stones, som i sin tur avlöstes av ”Växel, hallå, hallå” med Janne Lucas Persson. Här och var förekom också underbart förbryllande fragment av program som kommit med bara för att jag glömt att trycka på OFF: där fanns sedan länge bortglömt vinterväder, prat om trädgårdsskötsel och på ett band delar av en ekosändning från julhelgen 1989 där någon med vantro i rösten rapporterade om strider i den rumänska huvudstaden.
Annat var egenkomponerat. Och jag minns plötsligt vilken oherrans massa tid man kunde lägga på att sätta ihop sådana här blandningar. Hur mycket ansträngning som lades för att sätta ihop det där perfekta bandet. För sin egen skull. Men också för andras. Man kunde även uppvakta med blandband.
Nu är blandbandet som idé och företeelse lika död som discon. Föregående årtiondens röster ligger undanslängda i lådor och blir långsamt allt dovare, allt svagare. Även jag har en MP3-spelare, av märke Zen (ett slags Ipod för PC), och hårddisken på 20GB bara vägrar att bli full, oavsett hur mycket musik jag pumpar in på den.
Lyssnar gör jag nästan enbart med hjälp av slumpfunktionen. Och då maskinen just nu rymmer nära 3000 spår blir variationen enorm och givetvis helt oförutsägbar.
Som alla förändringar lämnar även denna mig kluven. Blandbandet med dess få, noga utvalda och ständigt återkommande stycken är givetvis en bild av mer stabilt och väldefinierat jag, och efterlämnar en bild av den människa som skapade det; något jag tror man söker förgäves efter i Ipodens amorfa – och lättraderade – massa av ljud. Dock: bandet med dess givna ordning är kanske ett exempel på en sådan där skenlabyrint där oavsett hur man går så förs man åter till utgångspunkten; samtidigt som Ipoden erbjuder en verklig labyrintvandring: det går aldrig att veta vad som väntar bakom nästa dörr.
Oförutsägbarhet är alltid att föredra. Åtminstone när så lite står på spel som här.
Peter Englunds blogg 
Oj vad jag känner igen mig. Identitetsfaktor 30
Samtidigt tror jag att blandband är något som hör ungdomen till. Vill tro att det faktiskt sitter ett gäng ungdomar runtom i världen just nu och skapar sina egna blandmappar för Mp3:n och sänder dessa till kompisar och förälskelser. Knåpar ihop låtlistor på facebook och mobilen. Som förälder i karriären med 100 andra saker som pockar på uppmärksamhet vrider man ner ambitionen på det som man tidigare kunde spendera en helg helg på. Som det perfekta blandbandet.
Lite avis bara på dagens ungdomar som inte vet hur bra de har det när de inte behöver sitta i givakt vid radion i tre timmar för att lyckas sätta igång inspelningen 10 sekunder in på just den låt man för stunden älskar…
…för att inte tala om den TOTALA KATASTROFEN när man MISSAR låten, för att man just då blev störd av en Morsa Som Inte Fattar Att Man Inte Har Tid Just Nu…
Men faktiskt. Jag har en god vän, som då och då gör ett blandband, fast då på cdskiva till mig. Till historien hör att han har en…mycket udda musiksmak, så de skivorna innehåller hisnande märkligheter: Allt från relativt melodiska slingor till fullständigt atonal electronica för att avrundas av borrmaskinsbuller eller fjärran godståg…
Nej. Det blir inte boende i min stereo, de skivorna, men jag kan inte låta bli att vara mycket glad över dem ändå – han vidgar onekligen begreppet ”musik” och det är alltid hälsosamt.
Jag har också en Zen. Fast modell mindre… bara 3 G. Trots det så gör jag egna blandband.
Jag hoppas verkligen det är Creative Zen vi talar om. Man behöver lite tid och en smula tålamod. Som du kanske vet så arbetar Zen inte mot filnamnet utan den läser av MP3-taggarna.
För enkelhetens skull kan man lägga kopior av sina favoritlåtar i en speciell mapp.
På http://www.softpointer.com/ finns ett gratis program kallat Audioshell. Detta använder jag för att skriva om MP3-taggarna. Jag kallar dem Artist: Favoriter och Album: Favoriter.
När jag sedan kopierar över låtarna till Zen så hamnar det i en underavdelning kallad ”Favoriter” och spelar man den mappen får man ett blandband på Zen.
Jag har inte alls vuxit ifrån blandband. I själva verkat försöker jag som en slags musikalisk dagbok bränna en favorit-CD varje år bara för att se om min musiksmak utvecklas under åren.
Det gör den inte – men den förändras.
/Clas
1. Hmm. Blandbandet ÄR nog inte dött. Det har bara tagit en annan inkarnation.
2. Bra tips om det däringa programmet. Om det också finns andra program att bruka till en Creative Zen så tar jag tacksamt emot sådana!
Det finns fortfarande människor som lägger tid på det perfekta blandbandet – kolla in http://www.blandband.nu
En fantastisk sida!
Jag är fortfarande så pass ung att jag kan spendera en sommarkväll i någon av Stockholms parker utan bli betraktad som alkoholist eller narkoman. Jag och ett par vänner försöker, trots att vi bara blir äldre och äldre, hålla fast vid vår parksommar-tradition. Det är förstås inte lika roligt som det var för ett par år sedan, men vi tar fortfarande med oss den gamle trotjänaren (en Sony kassettbandspelare), varsitt blandband och ett par folköl ut i sommaren och snackar om varandras låtval osv. Det har blivit som en liten intern tävling att spela in det bästa blandbandet. Vilket band överraskade mest? Vilket band hade bäst balans mellan lugna och rockiga låtar?
Vi är konservativa blandbandsfascister! Inte så få gånger har vår kassetbandspelare lockat till sig andra parkbesökare, som antingen vill diskutera blandband eller blivit utan musik för att deras mp3-spelare gått sönder eller inte tål vädret. Vår kassetbandspelare har överlevt mycket som hade dödat en mp3-spelare. Dessutom kan den gå en hel sommar, ja längre än så till och med, på samma laddning batterier. Tyvärr är den ganska otymplig att släpa på och ljudkvalitén är inte den bästa. Men än har vi inte givit upp. Kanske får den vara med en sommar till, det återstår att se.
Peter beskriver på ett träffsäkert sätt en erfarenhet som jag tror väldigt många delar. När jag var ung – på 60-talet – utgjordes blandbandet av ett stort öppet magnetofonband i en bandspelare (vanliga märken var Tandberg, Telefunken eller Philips). En på alla sätt imposant anordning. Källa för bandandet var i mitt fall oftast SR:s P 3, rock- och popprogram med bl a Lennart Wretlind som fungerade som en guide/ceremonimästare för den nya musiken. Har banden samlade i en låda i en garderob. De representerar ett gömt och delvis glömt Eldorado längst inne i skrubben. Eller musikalisk dagbok, hur man nu vill se det.
Tyvärr har jag inte kvar bandspelaren längre. Trots att jag hållit utkik efter liknande apparater på t ex loppisar har jag ännu inte hittat någon som skulle passa mina band. När jag blir tillräckligt gammal kommer jag att göra ett allvarligt menat försök att återuppliva bekantskapen med banden igen, band som nu framstår som ännu mer magiska och åtråvärda eftersom de är oåtkomliga.
Nej, jag tror inte att blandbandet är borta i dag: det har bara bytt skepnad. En form av blandband är t ex musiktidningarnas CD-skivor med aktuell musik, ibland också äldre utgåvor. Problemet med den formen är förstås att man inte själv väljer genre eller gör urvalet av låtar.
En annan form kan vara den som jag via en informell grupp av music lovers är deltagare i: regelbundet återkommande sitsar där man spelar musik de andra inte känner till, musik av det häftiga, gärna obskyra slaget. Protokollen från dessa träffar med listor över låtarna inklusive poäng fungerar som embryot för ett blandband, en blandbandets skiss (jfr MsGarbos erfarenheter). Vi har i gruppen diskuterat hur vi skulle organisera ett sådant blandband. Att bränna en CD är kanske det enklaste alternativet. Spela låtarna i lokalradion vore en annan möjlighet (!). Ett sådant blandband skulle då representera den samlade musikaliska sakkunskapen i gruppen, dess ”take” på den musikaliska verkligheten i ett givet ögonblick.
Jag hittade precis själv igår i flytten –en låda blandband och diverse kassettinspelningar från 70-80 talet.Funderade lite förbryllat över varför jag sparat dessa skruttiga band med sitt knastriga och undermåliga ljudinnehåll flytt efter flytt. Det är väl så att dess värde skapats av den ansträngning (kärleken till musikens förlängning) som de är resultat av. Precis som några lika sköra super-8 filmer som mina föräldrar filmat är alla blandbandslåtarna stympade och trasiga i början och slutet.
Liksom några andra av dina bloggläsare sätter jag då och då ihop blandbandslistor på i-tunes och bränner ex.vis en ”november-07”. I syfte att göra ett nedslag i det som jag föredrar just för perioden- det som satt sin prägel på just den månaden eller perioden. Vill faktiskt ibland spara just en särskild kombination -kontrastrik blandning, som uppstått av slump eller avsikt.
Hälsningar /Stina
Hur mycket ”smak och snille” är det att lyssna på ”Växeln, hallå, hallå”?
Är det bara jag som tänkt ut vilka låtar som skulle spelas i ett Sommarprogram – om man fick den äran?
🙂 Mohikanen.
Det kanske redan har nämnts, men ryktet om blandbandets död är betydligt överdrivet. Det har helt enkelt gått över till CD-formatet, där det lever och frodas som aldrig förr, åtminstone bland oss musikintresserade ungdomar. Jag tror främst att det beror på boken High Fidelity, den har odödliggjort blandbandet som uttrycksform även för vår generation, med den obetydliga skillnaden att musiken numera samlas på en blänkande CD-skiva. Sällan lämnas den blänkande förresten, det är ju minst lika viktigt att utsmycka både framsidan och själva ytan på skivan med teckningar och hälsningar till mottagaren, men sådant antar jag att man gjorde även på kassettens tid.
Jag äger också en hel kartong med kassettband som jag släpat med mig genom säkert tio flyttar nu och som jag bara inte kan göra mig av med. (Som kontrast kan jag nämna att jag för ett halvår sedan slängde en bananlåda full med VHS-kassetter, även om också det skar lite i hjärtat, det var ju BRA filmer på dem!) Många av banden är just blandband. Det jag märkt i och med att tekniken gått framåt(?) vad gäller musik är att jag alltmer sällan ”orkar” lyssna på en hel skiva eller ens en hel låt. Det man har s.a.s. ständig tillgång till tenderar att bli liggande, eftersom man ju kan lyssna/titta på det ”närsomhelst”. Lite av en paradox, kanske. Någon som känner igen sig?
Ser att all redan har skrivit min kommentar om att blandband som idé förmodligen är mer levande än någonsin.
Vad jag däremot väntade mig att läsa i texten var hur en historiker känner för digitaliseringen av allting.
Morgondagens historiker kommer ju inte att kunna hitta några blandband.
Den där skillnaden, aktualiserad i fler inlägg, mellan egna blandband och blandband som andra komponerat är som jag ser det viktig. Blandband av den typ man kan hitta i Nick Hornbys High Fidelity eller i samme författares 31 Songs är ju, hur inspirerande de än kan upplevas som, ändå aldrig riktigt ”samma sak” som det egna blandbandet. För mig representerar just det äldsta skiktet av mina egna blandband (de gamla telefunkenbanden) en unik blandning av historiedokument och självbiografi som är omistlig. Den som kanske gått längst, eller i varje fall på ett inträngande sätt redovisat sin version av en sådan ”soundtrack of my life” är nog amerikanske författaren Geoffrey O’Brien med sin Sonata for Jukebox, där han skriver om alla de melodier han växt upp med. I slutet av den boken finns samtliga för honom viktiga låtar också listade.
Att blandbandet är nära släkt med topplistan är uppenbart. Blandbandet är ju egentligen en illustrerad musikalisk topplista, varken mer eller mindre. En lista där det subjektiva och det objektiva, personliga idiosynkrasier och en mer allmän strävan efter att vara i takt med tiden, att vara cool, på något sätt ska försöka samsas.
De utifrån kommande blandbanden, typ musiktidningarnas kompilationer, upplever jag som alltmer förutsägbara, genrebundna, tråkiga. Roligare är att söka och hitta sin egen musik, sina sånger på egen hand, även om också detta egentligen förstås i strikt mening är omöjligt. Man är ändå alltid beroende av andra, som guider, kritiker, kompasser, kartor eller varningsskyltar.
Och varje gång jag spelar musik, vilket tenderar att vara en blandning av vinyl och CD, uppkommer väl strängt taget ett nytt, imaginärt blandband, även om det kanske aldrig bandas eller bränns eller behandlas på något annat sätt.
Nyfiken på vad Magnus menar är problematiskt med digitaliseringen. Är det tolkandet eller mediernas förgänglighet?
Det måtte vara något alldeles förfärligt om det kan uppväga den fantastiska tillgänglighet och sökbarhet som idag är självklar.
Vad musiken beträffar så är den stora grejen att kunna hitta obskyra låtar som jag kanske bara fått med ena halvan på mitt inne i något dassigt band för en massa år sedan.
Min käre farbror Lennart, som nog bidrog till åtminstone 50 % av min daning och bildning, framföll alltid antydningens konst; ”la touche”, som han menade i fransk kultur funnit sin fulländning.
Vi uttrycker oss oavbrutet; i klädsel, kroppsspråk, tystnader, matlagning.. för att nämna några former utöver de klassiskt konstnärliga. Allt är meddelande och mottagande och mycket tidigt varseblev jag hur det sublima alltid överlever det uppenbara, som gåtan förhåller sig till påståendet, eller poesin till reklamen.
Länge odlade vårt sällskap konsten att komponera mångtydiga vykort, där texten, men också motivet och kanske även valet av frimärke, fömedlade en eller flera sanningar om tillståendet på vistelseorten. Idag kommer MMS från La Gomera och det är inte riktigt samma sak.
De klassiska blandbanden bär just såna budskap; nästan ingenting sägs rakt ut, men låttitlar, texter och spelordning utgör en enhet som slutligen berättar allt som upphovspersonen och avsändaren vill säga. Poesi faktiskt.
När jag mottog ett blandband från Clara i början av juli insåg jag efter en vecka att hon ville återuppta romansen vi lämnat oavslutad i maj; gamla klassisker blandade med okända, Nick Cave, Tindersticks… allt antydde dessutom hur vår relation skulle utvecklas, men det är en annan historia.
En reflektion: de bekanta som verkligen yrkesmässigt gjort karriär på sin drift
att dela med sig av sin musik, DJ:na, har nästan undantagslöst spelat in de torftigaste blandbanden och bränt de tristaste cd:na. I de båsen trivs inga poeter.
Hej. Mycket intressant läsning både från mr Englund och er övriga! Har själv sparat mina gamla AGFA och BASF rariteter innehållandes guldkorn som Buzzcocks, Motors, The Vapors, Blondie m m. I likhet med Peter Englund är de flesta mixningarna mellan låtarna är rätt pinsamma…men rätt charmiga all sin oproffsighet.
Appropå blandband i bokform har Rolling Stone journalisten Rob Sheffield kommit ut med boken ”Kärlek är ett blandband” – som handlar om denna kulturkanon. Har boken men inte hunnit läsa den.
Hela mitt liv är kantat av ljudinspelningar.
Från vardagsrummet hemma där moster och mamma regisserade inspelningar på familjens rullbandspelare Tandberg ämnat för sina sjöfarande män på femtiotalet, via min insamling av ljudmatrial för de nationella arkiven i hemlandet, konserter, skivinspelningar, radioupptak till program och lika till Görans inspelning av mitt repertoar av traditionell vokal folkmusik för något år sedan.
Familjens kvinnor gjorde egna produktioner för onkel Olav som var valfångare halva året i sydisen, och pappa som tillbrakte 18-24 månader i taget i fart på Syd-ost-Asien.
De läste dikter, berättade familjenyheter, spelade pianostycken (mamma) och sjöng Dan Andersson eller Pröysen-visor till gitarr ( moster), fick oss barnen att sjunga och spela, samt hälsa med våra tunna barnröster åt de frånvarande männen:
-Hej, pappa! Nu kostar Kalle Anka 75 öre. Vi saknar dig.
Och så följer en a capella sång: Vingede skarer flyr de sorte skove
Under dem farer en storm på villest vove…
Min brors pojkröst, 10 år gammal.
Dessa taperullar skickades över halva jorden, sen kom svaren tillbaka från någon sjömanskyrka i Singapore, eller från stationen på Syd Georgia.
Det var hämskt.
Kvinnorna tvingade oss att höra på våra ensamma fäder som talade i församlingsrum där rösten ekade och ensamheten klang lika tydligt som en kyrkoklocka i vinternatten.
De brukade gråta båda två, mamma spelade tapen från pappa om och om igen även då hon trodde vi var ute.
Satt med ansiktet i händerna och lyssnade för att känna närheten med sin älskade.
Det kunde vara ett år till han kom hem….
Helt klart har det varit en bakgrund för vad jag kom att syssla med senare i livet.
Ett tag dokumenterade jag varje vecka folk som kom på besök i vårt musikerhem, mycket av detta materialet är unikt sett från samlarsynpunkt.
Vi hade då en Tandberg reportagebandspelare av den typen NRK använde. Topp ljudkvalité.
En anställd där skaffade oss den.
I mina gömmor finns min farbror som sjunger och berättar sagor, Erik Sahlström, Viksta Lasse, Margit Finnekåsa, Olav Tjönnstaul, Svein Vigdal, en ungersk folkmusikforskare, …märkliga mästare inom ålderdomlig sång och spel där man hör dem kommentera, skratta och hantera sin konst där den hörde hemma. I vardagen.
Vad gör man med alla dessa frusna ögonblick? Försöker konservera minnen?
Dokumentation. Till deras heder.
Och lite:
Kilroy was here.
Nej, nej, nej, jag avskydde att bli ”uppvaktad” med blandband! Det kändes alltid som ”här kommer det en kille som verkligen vet vad man ska lyssna på”. Och vad jag kan minnas så var det aldrig någon ”uppvaktare” som frågade vad jag egentligen gillade för musik…
Ahhh…hur mycket skulle man inte ge för att lyssna på gammal skön 80-talsradio? Metropol…bara den signaturen av Adolphson & Falk är ju historia i ordets rätta bemärkelse. Själv klippte jag ihop olika nyhetssändningar från olika lokalradiostationer till en skön, surrealistisk nyhetsdikt. En mening från Radio Malmöhus, nästa mening från Radio Kristianstad och den tredje meningen från Radio Blekinge. Inser först nu att det jag pysslade med var någon slags ljudkonst…
Blandband från 70- och 80-tal har jag också liggande i en låda men det är evigheter sedan jag lyssnade på dem. Varför sparar man egentligen sånt? Kan det vara för att det uttrycker något om en själv?
Av samma skäl som det ligger skisser och texter, som skulle ha kunnat ingå i en novell eller bok, i mina lådor.
Det här påminner mig om att jag måste försöka hitta en ny nål till vår skivspelare, alla LP-skivor står också och dammar. Tänk att lägga på Pink Floyd, ”War of the Worlds” eller ”Living next door to Alice”…
Blandbandet: ett analogt musikaliskt (själv)porträtt, alternativt en skenlabyrint där man alltid återvänder till utgångspunkten. Få, noggrant utvalda, återkommande låtar. Fast, tydlig identitet. Modernitet.
Den digitaliserade musiken: en efemär, amorf labyrint utan början och utan slut (?) där slumpen, kallad randomfunktionen, ofta är den ordnande principen. Tusentals låtar. Flytande identitet. Postmodernitet.
Men: ligger föregående årtiondens röster enbart undanslängda i lådor, och blir de verkligen långsamt allt dovare, allt svagare? Förvisso, men bara delvis. För samtidigt med försvinnandet sätter också en (digital) återanvändning och en upputsning av det gamla, en retroisering och en nostalgisering in på en mängd olika plan, gör oss tidsmässigt alltmer ”förvirrade”, anakronistiska. Rösterna blir både tidsmässigt och kroppsligt alltmer ”frikopplade”.
Lever vi i senmoderniteten, postmoderniteten eller post-postmoderniteten? Spelar det någon roll?
Blandbandet är fortfarande mycket praktiskt, och framförallt VÄLDIGT billigt i jämförelse med att släppa med sig ipod + högtalare tillsammans med folkölen.
Band och kassettbandspelare hittar man gratis i containrar hela tiden – och varför inte ta sig tid att lyssna igenom andras historia innan man spelar över med sina egna favoriter?
Lustigt att gamla kassettband fortfarande går att lyssna på, rent tekniskt. Har maxellband med 20 år på nacken som ännu låter utmärkt…
Slumpmässighet: ”shuffle”-funktion på CD är skoj, man får en ny kompilation varje gång. Låtordning spelar roll, redigering är en konst, vare sig slumpmässig eller ej.
hej Peter,
Tack för intressant samtal kring arvsynd och annat.
”det här är naturligtvis inget inlägg kring blandband och hör inte hemma på din blogg men var ett praktiskt sätt att skicka ett e-brev”
jag tror jag nämnde att min mormorsfar Gert B skrivit en bok med titeln ”Det oförklarliga” där han ska ha bevisat att Gud inte existerar? Nå jag fick den från från Carl-Johan B idag och läser på baksidan följande:
”DET OFÖRKLARLIGA är en naturvetenskapsmans iaktagelser, tankar och spekulationer över livets natur och världen gång, framlagda så att de är tillgängliga för envar. Professor Gert B ställer människan på hennes plats i den moderna vetenskapens väldiga universum, ser henne i hennes samband med allt annat levande, också i hennes förhållande till de varelser som kan finnas på andra planeter.
Till de fängslande frågor som författaren behandlar hör den biologiska utvecklingens karaktär och rymdfartens begränsningar. Fantasieggande perspektiv öppnas i essäerna ”Funderingar i det blå”, där författaren spekulerar över de besjälade varelserna ”animaterna” på planeter i andra solsystem.
Han diskuterar också människans undraninför de yttersta tingen, inför det oförklarliga, men avvisar de olika religionernas svar som kvarlevor från ett mera primitivt stadium i mänsklighetens historia. Men hans utgångspunkter utesluter inte sinne för andra livsvärdens än naturvetenskapens.”
Jaa vad ska man säga…allt detta på 101 sidor, publicerad 1961.
Jag ser fram emot att läsa den, att äntligen få svar på livets gåtor… 🙂
Vänliga Hälsningar
Stina Möller
Som många redan har nämnt har blandbandet bytt form till en bränd CD i många fall, även om det såklart är ovanligare idag överhuvudtaget.
Dock så finns det fortfarande folk i dagens extremt retrofixerade kultur som fortfarande spelar in på kassetband och byter med varandra.
Framförallt (men inte endast) så syns dessa frekvent på alla sommarfestivaler såsom Hultsfred, Roskilde, Arvika m.fl. Risken att kassetbandspelaren går sönder är dock väldigt stor, vilket nog är anledninge till att man inte tar med sig CD-spelare.
Erik (född 87)
[…] läste Peter Englunds blogginlägg Om blandband idag vilket påminde mig om gamla funderingar om vad digitaliseringen kommer att föra med sig i […]
Vill bara säga att vare sig blandbandet eller discon är död!
Och kasettband i all ära, men min kreativitet får mycket bättre plats när jag designar egna cd-omslag till mina hemmabrända bland-cdskivor. Mer plats, skojigare format, så.
Sen såg jag att någon här rekommenderade blandband.nu, och jo, där finns dom som fortfarande gör kasettband. 🙂
Inte för att det har så mycket med ämnet att göra, men Peter; varför kör du inte Mac? Det känns som du egentligen är en Mackille innerst inne. 🙂
Du skulle kunna använda detta stiliga program: http://www.literatureandlatte.com/scrivener.html
Både MP3 (det är ACC som gäller) och Windows är ju såååå 1990-talet! 🙂
Här kommer ett annat tips: http://www.projectplaylist.com/
En fri webservice där man kan sätta ihop egna musiklistor att använda på sina websidor.
Det där måtte vara första gången någon nämnt att CD-omslagen har mer plats för kreativitet; annars är det ju LP-omslagen man jämför med, och där är skillnaden ungefär som den mellan TV och bio.
Blandband; är inte det en adekvat benämning på den rullande lista av hitills 30 kommentarer som Peters ämnesval genererat den här gången (eller på något av de andra med för den delen). Bloggen, vår tids blandband och man behöver inte spela in själv. Det bara finns där om du klickar in på rätt hemsida. Dessutom bör konstateras att Peters blandbandsproduktion står i en klass för sig.
Hej Peter!
Men är det inte så att vår dags blandband är playlisten?! Du anar inte hur många timmar jag har lagt ner för att skapa den perfekta playlisten, bara för att nästa vecka skapa en ny, ännu perfektare lista.
Ps. När kommer nästa tegelsten?
[…] 3, 2009 av Carina Peter Englund har skrivit nostalgiskt om sina blandband. Han tar dock endast upp de som han spelade i till sig […]