Gåvor
söndag, 9 mars 2008Jag minns min morfar och min mormor med stor kärlek. Som barn tillbringade jag många somrar med dem i Niemisel, vid Råneåälven. De var båda varma, barnkära människor, som behandlade oss pojkar precis som man önskade, det vill säga att deras krav var få men mycket bestämda, de lämnade en för det mesta helt i fred att leka i skogen eller ladan, men fanns samtidigt alltid där när något slags kris uppstod – som när man klivit på glas eller fått ett nafs av den folkilskna grisen eller behövde mer spik.
Morfar hette Evert, var stor, glad och bullrig, rökte cigariller av märket Bellman Siesta, var tunnhårig och hypokondrisk, hade gevär på väggen och sjöng mycket, särskilt efter maten. Han bar för det mesta snickarbyxor. Mormor hette Signe, var liten och tjock, hade stödkorsett, svarade ”Harrå” när det ringde i telefonen – deras lokala nummer var länge 63 – och stavade illa, då hon lämnat skolan redan som 13-åring för att arbeta som piga. Hon bar för det mesta klänningar i olika blommönster – inte en enda gång såg jag henne i byxor.
I mina ögon minskades deras värde på inga vis av att de också hade Gåvor.
Evert kunde stämma blod, alltså få blodflöden att stanna. Han skall en gång ha räddat min yngste bror då han efter en cykelolycka höll på att förblöda. Folk anlitade honom för detta, och till det inte minst märkliga hör, att han sades kunna göra det över telefon. Han var också full av besynnerliga historier. En gång berättade han för mig att han varit med då en trollgubbe förhäxat ett gevär.
Signe var klärvojant, och fick bud när någon i släkten eller vänkretsen dog, eller skulle dö. Jag förstod inte helt fullt vilket.
Jag var givetvis imponerad av detta, inte minst det där med förebuden. Dock fick sig tron på mormors gåva en ordentlig törn, när morfar en sommarmorgon cyklade över till grannen för att läsa hans tidning, och dog där, i köket, med Norrbottenskuriren i sina händer, av en hjärtinfarkt. Hur kom det sig att hon, med sin gåva, inte fick förebud om detta?
Nu är de båda borta. Ibland när jag är hemma i Norrbotten händer det att jag lånar en bil och kör de där milen till Niemisel, bara för att se det lilla eternitklädda hus de bodde i. Jordgubbslandet är nu helt igenväxt.
När mormor dött hörde jag frågor om vem som nu skulle få hennes gåva. Den ärvs nämligen. Länge hoppades min mamma att det skulle vara hon, men nu har hon nog gett upp. Dock hörde jag att Gåvan ibland kan hoppa över ett släktled. Så fortfarande, när jag drömt att någon dött, händer det att jag dagen efter ringer upp så där i förbigående, för att höra hur X eller Y mår.
Inte en enda gång har mina drömmar visat sig stämma.
Peter Englunds blogg 
Kanske är det ändå rätt skönt att inte veta sånt i förväg…
Vad intressant att få veta mer om din bakgrund. Jag älskar att höra såna här små bitar ur livsberättelser. De bevisar ju gång på gång hur fantastiskt intressanta alla vi människor är. Oavsett om vi är vackra, inte vackra, smala, tjocka, lyckade eller mindre lyckade. Allas våra liv är intressanta och viktiga. Vilken lycka att du har ett så starkt bildminne och att din observationsförmåga kunde hålla kvar alla minnen från det du var liten.
Ingen dum skatt du bär på.
//Harriet
Förebud är nog en tveeggad gåva, ibland är man glad för att tro sig veta, andra gånger fasar man för att det ska inträffa. Vilket det inte alltid gör. Gåvan är ju inte heller hundraprocentig, vilket du upptäckte när din morfar dog.
Peters fina beskrivning av sina morföräldrar antar ju en tydligt nostalgisk-sagolik ton där överensstämmelsen mellan karaktärerna, morföräldrarna – märkliga, generösa, kärleksfulla – och miljön – karg, fri, utmanande och lekfull – samt de sparsmakade, men viktiga detaljerna – cigariller av märket Bellman Siesta, snickarbyxor, stödkorsett, klänningar i blommönster – ger oss bilden av ett par människor som var både högst unika och samtidigt mycket vanliga, en typ av människor som kanske inte förekommer på samma sätt mer i dag.
Kommer apropå beskrivningen att tänka på min egen mormor, salig i åminnelse, om vilken jag en gång skrev en prosadikt där några rader försökte fånga in det specifika hos henne. Bilden är surrealistisk och fångar in ett till hälften drömt moment när hon med hjälp av en yxa slår upp en ytterdörr som fastnat: ”Varje slag som som den gamla kvinnan utdelar bär kraften av tidigare oförrätter, män som svikit, grannar som hållit henne vaken nätterna igenom, möjligheternas snabbt krympande sektor som ren bitit sig in i det åldrande ansiktet”.
Prosadikten avslutas med konstaterandet att hon efter raserianfallet går in för att dra fast spjällen i sin lilla sängkammare.
Fint fångat minne. Värmen (kärleken) strålar ut ur den lite mystiska berättelsen 🙂
Kanske dina små bilturer ut till deras eternithus håller minnet av Evert och Signe extra fräscht.
Verkar ha varit ett skönt par.
Jag har skrivit tidigare om min Råneåbakgrund och berörs av din berättelse/bild av dina morföräldrar. Mitt intresse för historien- min privata familjehistoria har kommit att ta mer och mer plats i mina funderingar med åren -kanske tom på bekostnad av intresset för framtiden. Intresset för det gamla-för historien har jag uppfattat som svagt där jag kommer ifrån och det har inte känts som något mysterium- fattig landsände, snabb efterkrigsutveckling och ett tunnelartat framtidsseende.
”Gräv där du står rörelsen” har jag uppfattat som svag och restaureringsintresset obefintligt före det nya årtusendet. Plannjainplåtade gamla gårdar, har jag sett många. Hur har du sett på det? Hur har det känts att möta dem som bär sina flerhundraåriga familjehistorier med sig sen barndomen- de vars familjehistorier är kända av många? Min familjehistoria har hållits ifrån mig- inte för att den är skamlig eller innehåller hemligheter utan för att den betraktats som slöseri med tid.-”Varför tala om det där gamla eländet?”Jag förstår att det varierar
mellan familjer i Norrbotten och att intresset växer när familjen har haft en viktig roll i samhället, men ändå kan inte låta bli att fundera över hur landskapets historia i stort påverkar historieintresset i allmänhet i Norrbotten?
Har någon skrivit om det?
/Stina
Lyckos dig.
Om ingen skriver om hur det var förr, hur ska man då veta? Hur ska våra barn veta?
En eloge till alla som berättar och alla som antecknar!
Jag tycker att varje liten detalj är mkt intressant. Min mamma jobbade på konditori (landsbygden, Småland) i unga år. Jag vill veta varenda liten kaka, vem som bakade, diskade, tog hand om gästerna, serverade… Vad det och det kostade… När öppnade de? Hur var de klädda?
Repliker, samtal…Vilket humör de anställda, ”cheferna” var på…
🙂 Mohikanen.
Min mormor hade varsel som hon sa. Därför satte hon alltid på potatisen när hon tyckte sig höra hur morfar stängde garagedörren. En halvtimma senare kom han på riktigt, stängde garagedörren och gick in för att äta middag.
En gång, berättade mormor, hörde hon inte garagedörren, och visste inte vad hon skulle ta sig till. Så hon satte på potatisen ändå. Men morfar kom inte och senare ringde man och berättade att morfar låg på sjuhuset efter att ha ramlat ner från en byggnadsställning.
Visst är det en ynnest att fått uppleva sina far-morföräldrar och komma ihåg deras lukter, deras sätt och deras språk. Själv har jag tyvärr begåvats med en mormor som föddes redan under 1870-talet och var redan 80 år när jag föddes så jag får hålla mig till andra minnen. Fast min far sa åt mig, när jag försökte släktforska …”di skant letopp sånt där fanstyg, dä ä bara tattare å tjuva.”
Så mycket fick jag av honom i ledtrådar av släktens öden på min faderssida. Men jag kan vara stolt på spinnsidan där mer hjälp fanns att få.
Jag minns min farmor när hon opererad för strup-cancer hade stickat mig ett par vantar. Där strup-huvudet hade suttit gapade ett svart hål. Jag ryggade skrämd tillbaka och hon började gråta. Det var ett tecken på mänsklig svaghet som gjorde att jag kunde känna mig delaktig eller levande. Därefter dog hon.
Inte omedelbart men jag såg henne aldrig mer. Jag var fyra år och psykologerna menar att de är våra tidigaste barndomsminnen som formar oss.
Verkligheten har många skikt, en del uppfattar vi självklart och omedelbart med
våra auktoriserade fem sinnen, andra är för oss alltid oåtkomliga – sedan är vissa under olika omständigheter möjliga att varsebli med andra receptorer. Det är min övertygelse att vi ALLA har tillgång till denna mottaglighet, men den förfinas självklart i den utsträckning vi bejakar dess existens.
Det är möjligt att denna begåvning varierar, som sång och musikalitet, men med tanke på hur okänsliga musiklärare kan beröva människor modet att nånsin mera ta en ton är det inte besynnerligt om fyraåringen som tillkännager ett förebud tiger med sånt i fortsättningen.
Det är tragiskt och ganska oförskämt, egentligen; den värld och det samhälle som ihärdigt förnekar den dolda, hemliga kunskapens existens, är i själva verket starkt beroende av att många människor brukar den varenda dag.
Jag är fullt övertygad om att det övernaturliga finns. Om det inte skulle finnas, hur kommer det då sig att folk blir bortjagade från sina hus eftersom det finns aktivitet där?
En skeptiker skulle säga att det är hjärnspöken. Men det är bra fräckt att påstå att allt bara är inbillning!
Måste verkligen allt som händer på vår jord behöva förklaras vetenskapligt? Kan vi inte bara acceptera att det finns saker som vi inte kan förklara?
För ett par veckor sedan hade TV4 en undersökning om hur många som trodde på det övernaturliga. Det visade sig att 75% trodde på det. De flesta var kvinnor.
Hur som helst är det ett intressant och spännande ämne. Bra lustigt att din mormor inte kunde förutspå den gången, men även de människor med sådana förmågor kan väl ha fel och missbedömma situationer. Ytterst mänskligt drag.
Apropå gåvor – jag läser Spegelscener nu. Mycket bra – just precis som jag håller på att repa kraft och mod att läsa Smuts. Känns bra att komma in i hetluften tillsammans med dig.
Vad fort vi människor glömmer känner jag. Vad bra med en historiarepetition om Balkankriget – tack!
//H