Om mod och feghet
söndag, 1 juni 2008Ingen kan veta hur han eller hon kommer att reagera i en situation där man ställs inför ett överhängande fysiskt hot. (Mod, fysiskt mod, är nämligen en egenskap som sällan prövas nu för tiden. Detta faktum finns givetvis med i bakgrunden när vissa personer söker sig till aktiviteter som bungy jumping eller krigskorrespondensskap.)
Så har jag tänkt.
Charles McMoran Wilson (Lord Moran – han blev senare Churchills livmedikus) menar i sin ”Modets anatomi” att det visst går förutsäga hur personer kommer att uppföra sig när de ställs inför en överhängande fysisk fara. Boken är framför allt skriven med utgångspunkt från hans upplevelser under Första världskriget, där han var läkare i en infanteribataljon, och innehåller rader med intressanta iakttagelser.
Bland annat menar han att det finns fyra sätt att reagera. Ett: de som faktiskt inte ÄR rädda. Två: de som är rädda men inte visar det. Tre: de som är rädda, visar det men som härdar ut. Fyra: de som är rädda, visar det och som inte härdar ut, utan springer sin väg. (I denna typologi är ettan den mest sällsynta, men de finns; trean den vanligaste.)
Moran menar dock att människor aldrig kan förvandlas i situationer av överhängande fysiskt hot som krig. Istället ökar det bara på ”det goda eller det onda, som vi bär inom oss, tills det blir uppenbart för oss alla. En mans öde på slagfältet har utformats långt innan kriget bröt ut”.
Moran gör nämligen en mycket intressant koppling mellan feghet och grad av själviskhet. Men kan inte gå omkring och leva ett liv där man hela tiden söker sitt, och sedan plötsligt, i en hotfull situation, utveckla den mycket upphöjda grad av osjälviskhet som är mod. När jag prövade denna tanke på de personer jag känner och som jag faktiskt vet är fysiskt modiga så… stämde det.
Och jag kom att tänka på ett samtal jag hade för en tid sedan med diplomaten och antikkännaren Sture Linnér, och vi kom att tala om modiga människor han mött under sin långa karriär. Han sade då att de förenades av en sak: de var alla givande, generösa personer.
Kanske har vi här en del av förklaringen till att så mycket av media, ja vår nuvarande världsbild domineras av HOT av olika slag – allt från mer eller mindre fiktiva terrorister till kvällstidningarnas dolda folksjukdomar. Ju mer livet, samhället och kulturen inriktas på ett maximerande av mänskans individuella fördelar, desto mer kommer rädslan breda ut sig.
Peter Englunds blogg 
Intressant teori. Den stämmer även in på människor i min bekantskapskrets. Som ung tror man lätt att mod karaktäriserar de stora och tuffa som ”skiter i allt”, medan man i vuxen (nåja, 33) ålder noterat motsatsen. Den altruistiska men kanske försynte typen bär ofta ett större mod, även i fråga om att stå för sina åsikter och ta tuffa beslut. Har aldrig gjort denna koppling förrän nyss i din text.
Tack igen för en alltid lika intressant blogg.
Ja, jag tror ett tag innan man gör sig fri från barndomens likställande av fysisk storlek och mod (att felslutet görs är lätt att se: stora killar behövde aldrig, som små, vika, när smockan låg i luften). När man sedan för första gången ser en riktig stor och biffig kille löpa som en kanin inför en fara är det både omskakande och märkligt upplftande – en tung och tyngande barndomsidé har raserats.
Rimligen måste också situationens större sammanhang spela roll. Den som hamnat i ett krig den inte stödjer, och kanske rentav anser vara meningslöst, torde vara mindre benägen att uppvisa mod i en stridssituation. Om man sätter liv och hälsa på spel, är det väl åtminstone för något man tror på.
”Och jag kom att tänka på ett samtal jag hade för en tid sedan med diplomaten och antikkännaren Sture Linnér, och vi kom att tala om modiga människor han mött under sin långa karriär. Han sade då att de förenades av en sak: de var alla givande, generösa personer.”
Det stämmer nog, ja, åtminstone med tanke vad man vet om de människor som under andra världskriget på eget initiativ och till synes osjälviskt satte livet på spel för andra. Jag tänker bl a på sådana minnesvärda personligheter som Janus Korczak, Raoul Wallenberg och Oskar Schindler, vilka alla förtjänar epitetet hjälte. I en värld förmörkad av omänsklighet och moralisk ruttenhet lyser deras exempel som fyrbåkar.
Hajade till här: ”den mycket upphöjda grad osjälviskhet som är mod.”
Inte för att jag har någon bättre eller sämre definition av ”mod” till hands, men jag går inte med på att det skulle vara detsamma som osjälviskhet.
Det fungerar när man behöver riskera sig själv för andras bästa. Däremot inte för bungy-jump, bergsklättring eller grottdykning. Och krigskorrespondens — var det omtanke om redaktionen och/eller läsekretsen som fick dig att stå ut? (Nej, jag har ingen aning, men det vore intressant att höra. Även bortsett från definitionsfrågan.)
Poängen var att både bungyjumpande och krigskorrespondentskap kan fungera som ett sätt att pröva sitt fysiska mod i ett läge då det sällan utmanas på ett naturligt vis.
?
Min erfarenhet är att ens mod prövas hela tiden i vardagen; vara ärlig, visa civilkurage, hjälpa någon…
För några år sedan läste jag en undersökning angående de Vietnamsoldater vilka vägrade skjuta barn och civila under kriget och en gemensam nämnare mellan dessa var att de alla kom från hem där föräldern/föräldrarna talat om jämlikhet som något värdefullt.
Att ha en jämlik inställning till sina medmänniskor har kanske också med generositet att göra?
Hmmm… – Som före detta sjöman – så har jag läst en del berättelser om hur människor agerar – när ett passagerarfartyg håller på att sjunka.
Det förekommer ju då att föräldrar väljar att hålla tillbaka sina egna barn – för att själva kunna överleva. Så visst är det så att folk totalt kan byta identitet i en livshotande situation.
Så det kan ju bli ett intressant scenario i storstäderna – den dagen som all IT-teknik slås ut av t ex en tillfälligt ökad solaktivitet – och all strömförsörjning upphör – såväl som tillförseln av vatten till alla lägenheterna under några veckor. Alla bilar = transportmöjligheter upphör ju då också att fungera – enär de är IT-teknik-beroende.
Måhända kommer dom flesta då att komma underfund med vilka som är åt hållet humana MedMänniskor – och vilka som är ointelligenta = dominerat intellektuella ”djur” – som enbart besitter förmåga att tänka på sin egen överlevnad.
Ha det… 🙂 /önskar Josef
Jag talar här om fysiskt mod, inte moraliskt, som onekligen är något som prövas mest hela tiden, och som lyder under andra rörelselagar, tror jag.
För några år sedan var jag på en föreläsning där Harry Järv, litteraturvetare bland annat, berättade om sin tid som befäl över en mindre grupp soldater under finska vinterkriget. Gruppen opererade bakom ryssarnas linjer. Han menade att endast en av tio är stridsduglig i krig. Jag vill minnas att han dels stödde sig på vad han själv upplevt, dels på undersökningar från andra världskriget. En av tio strider, skjuter på fienden, utsätter sig för livsfara. Resten klarar helt enkelt inte av att detta. De kan sättas att bevaka, transportera, markera närvaro och så vidare – men icke strida. Så tror jag det är.
Jag har både läst och träffat Harry Järv och han har med all sannolikhet rätt: det finns som sagt forskning i frågan också, bl.a. av amerikanen Marshall.
Vill dock påpeka att resonemanget gäller fysiskt mod över huvud taget, som det t.ex. manifesteras, säg, vid bränder, flygolyckor eller fartygskatastrofer.
Leo skrev: ”…Den som hamnat i ett krig den inte stödjer, och kanske rentav anser vara meningslöst, torde vara mindre benägen att uppvisa mod i en stridssituation. Om man sätter liv och hälsa på spel, är det väl åtminstone för något man tror på.”
Det resonemanget är nog tvivelaktigt. Jag tror mig veta att när det verkligen gäller kämpar alla soldater för sin egen och gruppens överlevnad, knappast för en ideologi eller en nation. Den retoriska överbyggnaden brukar finnas högt över och långt ifrån skyttegravarna.
När allt kommer omkring kan nog varken Lord Morans typologi eller Sture Linnérs erfarenheter ligga till grund för några säkra slutsatser beträffande modets förekomst. Jag har rannsakat mitt minne här lite sedan i går och tvingas konstatera att jag med all säkerhet träffat åtskilliga människor som på en och samma gång varit både modiga och ogenerösa, ja, närmast giriga. Det gäller t ex om en del tungt kriminella personer som jag gjort bekantskap med inom missbruksvården. Jag har också träffat människor som i vissa pressande situationer gjort ett undfallande, närmast fegt intryck men som i andra situationer, där riskerna och faromomenten varit av ett annat slag men förefallit minst lika stora, exempelvis till havs ombord på en liten segelbåt då vädergudarna varit på sitt sämsta humör, visat prov på både stort mod och stor handlingskraft. Så jag tror nog att man gör bäst i att ta både Lord Morans och Sture Linnérs uttalande, liksom mycket annat, med en nypa salt. 😉
Inlägget om Morans idéer om mod är mycket intressant. Dock tror jag inte att jag håller med honom. Åtminstone inte utan en hel del nyanseringar. Min erfarenhet från FN-tjänst säger mig att det fanns ett par personer i min grupp som var mycket fysiskt modiga i hotfulla situationer, men som samtidigt visade närmast patologisk brist på empati med civilbefolkningen eller kamrater som hade det svårt.
Precis som en tidigare kommentator har jag också erfarenhet från kriminalvården; där det finns en gott om personer som föraktar allt utom sig själva, samtidigt som de bevisligen ofta har handlat med stort fysiskt mod.
Vidare tänker jag även på min erfarenhet av stabstjänst på högre nivå inom försvarmakten. Där träffade jag på personer som omnämnts för fysiskt mod när de gjort utlandstjänst som truppofficerare, men som i stabsarbetet var både besluts- och konflikträdda. Jag tror mig även att jag någon gång läst om Bismarcks betrakterlser över att personer som i ungdomen visar fysiskt mod sällan är dem som senare i livet utmärker sig för civilkurage.
Ludvig Igra talar om detta i ett föredrag för lunds filosoficirkel (Realplayer) http://video.ldc.lu.se:8080/ramgen/fc98/fc981208-isdnlan.rm
Han menar dock tvärtom och hävdar att ”överjaget” inte har så mycket med hur man reagerar i en krissituation att göra. Omtanken om den andre är istället kopplat till en oreflekterad känsla, som något man bara var tvungen att göra.
Kanske ligger det någon evolutionärt fördelaktig psykisk mekanism i detta.
Jag håller absolut med dig (dvs Moran) om att mod är ”en mycket upphöjd grad av osjälviskhet”. Dock håller jag inte alls med dig om att t.ex. bungyjump är en modig handling, eftersom bungyjump till sin natur är oerhört egoistiskt; det kan väl rimligtvis inte ligga någon ”upphöjd grad av osjälviskhet” i att utsätta sina nära och kära för risken att förlora en anhörig för att man själv vill ha en adrenalinkick? (Hopparen själv riskerar bara en snabb, smärtfri död, hans anhöriga riskerar att få leva resten av sina liv med en oerhörd saknad efter sin son, make eller far).
För att en handlig skall räknas som modig måste den huvudsakliga vinnaren på handlingen vara någon annan än man själv!
/Martin (som ser fram mot din nästa bok!)
Det Custer påpekar om kriminella m.m. kan troligen härledas till ADHD-faktorn som också lätt kan appliceras på affärsmän med nollempati.
Anser nog att det som skrivits i frågan och det Peter skrivit om mod och feghet är mycket svår värdemätning och känns utifrån rena antaganden av icke psykologiutbildade personer som mer reflekterar över egna iakttagelser. Men den allmänna hotkänslan kan antas bero på informationssamhällets flöde av icke värderade nyheter som ger skrämseln utrymme hos människor och samhällen. Vi får faktiskt anta att en icke värderad och vägd nyhet utan ”redigering” ter sig som sanningar även om det inte är det.
Vårt samhälle borde skyddas av det nyhetsflöde som massproduceras i syften som enbart är penningens, kanske en ny typ av tidning eller nyhetskanal där nyheter värderas utifrån syfte och allmänintresse.
Många kommer nog att tänka på censur och liknande men det är inte dit jag strävar utan en psykologiskt rakt flöde med sakkunniga medarbetare som slutat använda sig av scoopets snedvridna egensakper.
Låt höra vad Ni tycker?
Martin: Vad är det som säger att den huvudsakliga vinnaren på en handling som ”skall räknas som modig”, måste vara ”någon annan än man själv”? Är det inte bara ett uttryck för önsketänkande, för oviljan att erkänna att även asociala och kriminella människor kan vara modiga?
Allvarlige Alvar: Det är möjligt att ADHD-faktorn kan förklara en del av modet hos de kriminella jag har träffat. Men det är också rätt typiskt, tycker jag, att handlingar som vanligtvis betraktas som modiga när de har till huvudsakligt syfte att skydda eller på annat sätt tillfredsställa andra än den som utför dem, gärna reduceras till en genetisk-biologisk ”faktor” när de har som enda syfte att tillfredsställa egenintresset.
Den som är modig är inte rädd för att dö, utan har redan accepterat döden som något naturligt. Vi talar om det rätt mycket inom psykologin, speciellt med ett väst-perspektiv. Här döljer och förnekar vi döden och talar inte om den, kontentan blir att vi gör allt för att slippa nå insikten om att alla dör och att det är lika naturligt som att födas.
Klart en egoistisk person inte gör modiga fysiska handlingar, han/hon vill göra allt för att överleva, de mest framgångsrika arterna i naturen kämpar hårt för just detta. Förenklat kan vi nämna psykopater i det dagliga samhället, rovdjur i vår fredliga samexistens.
Men då kommer den naturliga följdfrågan, mänsklighetens överlevnad eller din egen överlevnad? Sätt in världsliga mänskliga rättigheter och du har en mycket svår diskussion framför dig. Och den fria viljan, denna illusion om kontroll över ditt eget öde.
Personer med funktionshinder i sin impulskontroll, tex ADHD kan säkerligen vara mer ”modiga” fysiskt fast på mer irrationella grunder än någon som är modig för att dom är beredda att offra sitt eget liv för att gynna sin sida av det stora hela, dvs ett rationellt beteende.
Jo, visst är det stor skillnad mellan fysiskt mod och …moraliskt… mod.
En av de fegaste människor jag känner – ur ett moraliskt perspektv – är brandman, och det är ju svårt att föreställa sig en brandman utan fysiskt mod.
En god sak att tänka på:
Mod utan rädsla tror jag är samma sak som dårskap.
Rädsla är alltså en förutsättning för mod.
Det kan ju vara en god tröst åt ett vacklande hjärta!
För mig är den moraliskt tvetydige antihjälten en av 1900-talets och 2000-talets ”stora figurer”. Det är som om vår tid, trots Hollywood, tröttnat på hjältarna, de moraliskt högtstående, modiga, oantastliga. Ett spelfält med schatteringar av alla möjliga slag har därmed öppnats, där hjälten har blivit offret/antihjälten/skurken/psykopaten (de olika positionerna har jag analyserat i en text om den finländske hockeytränaren Raimo Summanen).
En annan liknande antihjälte hittar man i kvällstidningarnas beskrivning av den s k 35-åringen, han som misstänktes för mordet på Anna Lindh. Kvällstidningarnas bild av 35-åringen är en bild av identitetslöshet och marginalisering, en postmodern stereotyp. Det märkliga är att det hos en sådan fantasifigur också tycks finnas ett starkt element av kreativitet. Antihjälten blir en person som man kan känna både avsky och ett motvilligt intresse för.
Custer: Antar att du menar det rationella beteendet med att skydda sitt eget skinn och därför ibland räddar andra i det uppstådda sammanhanget. I så fall RÄTT för det är det jag egentligen menar med mitt inlägg om ADHD-faktorn. En person med ADHD tänker i mångt och mycket enbart på sig själv, men utan att ta in andras betydelse i en situation. Tyvärr kan de ej förstå denna handling och har den haft till följd att någon blir ”skadad” är en ADHD egentligen inte den skyldige ty han ser inte mångfalden i situationen utan tänker oftast på den egna personens situation. Jämför med lyckade transaktioner i affärsvärlden som egentligen är en dåres verk men är den lyckad är det helt plötsligt genialt.
Går det ”åt-helvete” har personen begått en idiothandling med påföljd som inte står i paritet med den ”sjukes” insikt i situationen. jag kan hålla med den som tänker att varför i fridens namn fick just den personen den arbetsuppgiften, men se det går inte att förutse om man inte vet personens ADHD status. Jag kanske måste tillstå att jag personligen är mycket involverad i det jag ovan hänför till ett liv med ADHD men det har en begränsning att vara ADHD. Ibland är livet outhärdligt.
Framför allt om man fått diagnosen och ser vad man åstadkommit i lidande både för en själv och närstående.
Allvarlige Alvar: Om det du säger gäller generellt om alla som har ADHD, bör de i mitt tycke inte ställas till ansvar och dömas till fängelse när de har utsatt andra och sig själva för livsfara i samband med brott. Deras agerande har ju då till stor del varit omedvetet, och så pass omedvetna människor kan knappast ha något ansvar för vad de gör.
Min poäng var emellertid att du, trots att du inte vet något om de kriminella människor jag talar om, utöver att de är kriminella, giriga och modiga, tror dig kunna härleda modet hos dem till en genetisk-biologisk ”faktor”. Det är som sagt möjligt att du har rätt, men ingen av de sociala anamneser jag har tagit del av nämner något om en ADHD-diagnos, och alla livsfarliga och egennyttigt egoistiska handlingar kan nog heller inte förklaras med ”ADHD-faktorn”.
CUSTER: Som du förstår kan jag ju heller inte 100% se en ADHD-faktor eftersom, som du påpekar det inte finns i begreppsvärlden som sann status. Min poäng kanske är att det borde finnas i större grad. Framförallt för vuxna med diagnosen. En synpunkt som jag kommit fram till under flera år av ”träning” är att den kunskap som dessa, vi ADHD vuxna besitter borde användas bättre istället för att endast sopas bort genom förpensionering (jag kallar det förpensionering istället för sjukpension av nämda orsak). Men jag har all förståelse till att det kan vara svårhanterligt och kostsamt i vissa delar eftersom ”sjukdomsinsikten” hos ADHD vuxna kan vara av olika slag. För trots allt har en ADHD vuxen gått igenom livet, ibland utan att varken märkas eller skapat så stor skada. Ibland brukar jag jämföra ordblindhet med ADHD. Det liknar mycket varandra i mina ögon då det handlar om att lära sig en social handling.
fegher (Söderwall) ( feegh GO 354), adj. [Isl. feigr] L. bestämd till en snart inträffande död, den som döden är nära förestående. alle dö the som feghe äru GO 543. ib 354. Di 223. Jfr ofegher.
Här ser man att nutid och vikingatid knyts samman igen. Man kan tänka sig att de ”fega” vikingarna som gav sig och flydde undan övermakten var de som föll. Åtminstonde i vanrykte.
Reagerar över min egen ambivalens inför Charles McMoran Wilsons definition av mod som ‘hög grad av självuppoffring’ – på ett slagfält. Kanske för att inom de områden där man prövas hantera farliga situationer, i dag, så verkar allt handla om träning och förberedelser. Att öva bort rädslan med erfarenhet och kunskaper. Från tonåringarnas idiotiska mandomsritualer till piketpolisernas ”crowd controle”. Att vara företséende, att ha kontroll och att handla snabbt är att vara ”god”. En kompetensfråga. Ingen hjältesaga. Men när det oväntade sker? Såsom, första världskrigets våldsamma scenerier ingen krigslystnad i världen verkat kunna förutse. Eftersom de aldrig haft någon like? Inom sociologin talar man om ”risksamhället” som ett resultat av individualisering. Själv tillhör jag cyckelhjälms-generationen, som pensionsparar vid 30, men hoppar fallskärm och luffar runt i sydamerika, för ”kickens” skull. Om det finns en samlad hegemonisk idé om vad som förväntas av mig personligen från institutioner med makt, så är det knappast självuppoffring – ”satsa på dig själv”. Politik handlar om vilka förutsättningar för självrealisering som är bäst. Däremot, som en del av ett kollektiv så förväntas jag offra en del: inte kräva högre lön för att driver upp inflationen, och ”tillsammans” måste vi tänka på miljön.
I de motsättningarna så finner jag massmediernas olika hot, engagerande, därför att även om indvidsamhällets stjärnhimmel av drömmar står till mitt eget förfogande så gör också mardrömmarna det: ”fågelsjuka”, ”börsras”, ”terror”, ”det besinngslösa gatuvåldet” eller ”ozon-hål”. Som vi är ensamma om att drabbas av, men som vi har gemensamt att vara rädda för. Vilket förövrigt är en bra förutsättning för att sälja in läskiga berättelser på. Kanske saknar vi tron på godhet, som ju är grunden för definitionen av mod som självuppoffring.
När makten talar om godhet så går det ju galet. Busch d.y. ville som bekant rita om den politisk kartan i mellanöstern med början i Irak, för att sprida demokrati, frihet. Goda idéer. Massförstörelsevapen var ju som allombekant, bara argumentet eller USP, eller ett ‘talking point’, just därför att Vita huset inte trodde på att deras ”goda” tankar skulle falla folket i smaken, då var hotet, ett bättre argument. Rädslans retorik, starkare än ”hoppet”. (jmf: Barack Hussein Obama: ”Change we can believe in”)
Kom att tänka på vad (tror jag) någon av de funderande Cullbergbröderna sa: Feghet är kroppens klokhet”.
Fysiskt mod är som jag ser det något helt annat än moraliskt mod. Det ena handlar i sista hand om frånvaro av rädsla för att utplånas fysiskt. Det andra handlar om frånvaro av rädsla att ustötas (i sista hand dö i social bemärkelse) på grund av ett ställningstagande i en fråga som handlar om den egna rättsuppfattningen, att vägra handla felaktigt. Det senare kan ju emellamnåt även ställa det fysiska modet på prov men begreppen är inte kongruenta. Det knepiga är att även skitstövlar kan uppvisa båda slagen av mod. Jag tänker på exempelvis Saddam Husseins uppträdande inför sina domare. Hur skall vi klassificera det?
Varför måste mod vara en egenskap? Varför kan det inte lika gärna vara något situationsberoende?
Jag tänker på situationer jag själv har råkat in i. Den ena gången har det vimlat av poliser med hästar och panikslagna hundar och jag har gjort precis vad jag skulle göra, nämligen stormat fästningen utan att reflektera särskilt mycket. Den andra gången har jag varit livrädd för att göra bort mig och hållit käften trots att jag borde ha sagt ifrån. Den tredje gången har jag tagit en konflikt utan vidare för att det förväntades av mig. Etcetra.
Jag tror att det helt enkelt handlar om hur stark man känner sig, just då. Och det beror bland annat på vilken relation man har till det kollektiv man fungerar i.