Skrivlogg nr. 22
onsdag, 3 december 2008Ända från första början har arbetet på boken präglats av en märklig blandning av entusiasm och tvivel. Det har var och en som följt denna blogg lätt kunnat konstatera. Mycket har handlat om den nya och ovana formen. Först om den alls skulle fungera, och sedan – när jag kände att den trots allt nog skulle det – om läsaren skulle kunna ta den till sig.
Jag var rätt rädd för att folk skulle slå upp boken med fel förväntningar. Och bli besvikna.
Så här efteråt kan jag se att jag underskattat både läsare och recensenter. Tror aldrig att jag skrivit något som fått ett så välvilligt mottagande. Boken går förbluffande bra. (Den är nu inne i den tredje tryckningen, och ligger för närvarande på plats nummer tre på listan över mest sålda fackböcker. )
Nåväl. Som jag skrev i mitt allra första inlägg om den kommande boken (för nästan exakt ett år sedan): frågor om form blir bara allt viktigare för mig. VAD man skall skriva om är inget problem. HUR man gör det är allt.
Det är nog speciellt tydligt i genrer där greppet verkar givet: historia, biografier, deckare – där finns en etablerad form som bara väntar på en, som en fälla. Detta är huvudskälet till varför det i dessa tre genrer skrivs så mycket som är så medelmåttigt och direkt ointressant.
Kanske är det bra att jag nu tvingats lägga min bok om snöns historia åt sidan. (Jag kommer inte skriva någon ny bok på ett antal år. Skälet håller jag för mig själv ännu inte tid.) För när jag nyligen gick genom det jag redan skrivit, syntes det mig för slätstruket, för konventionellt.
Nu får jag tid att fundera lite extra på formen.
Vad gäller snöns historia är ämnet givet, samtidigt som det ännu återstår mig att finna en lämplig form. Kan nämna att jag har en intressant formidé som samtidigt söker sitt ämne. Båda dessa saker känns enbart lockande.
Ett intressant dilemma är att jag näppeligen kan återanvända den form jag brukat i ”Stridens skönhet och sorg”. Det skulle bara se ut som om jag blivit lat och imiterat mig själv. Härom veckan när jag kom till Börshuset för att sammanträda i Akademien kom Torgny Lindgren fram till mig, som vanligt i kostym med väst och med händerna knäppta bak den långa ryggen. Han gratulerade till boken men hans min var bekymrad. ”Du kommer att få epigoner”, sade han och skakade oroat på huvudet.
Peter Englunds blogg 
Om ni, som jag, är rädda för att fråga:
”Inom vetenskap, konst och litteratur används namnet epigoner om dem, vilka, i saknad av mera framstående originalitet, fullföljer den riktning, som angivits av stora föregångare.” (wikipedia)
Varje gång jag öppnar din blogg på datorn på jobbet får jag ett meddelande om att ett virus, Actns/Swif.T upptäckts. Men aldrig på min hemdator. Dock är det olika antivirusprogram på datorerna.
Viruset är en trojan.
Jag vet inte om det har din blogg att göra, men det är det enda gången varningen visas.
Peter, tycker du – så där diplomatiskt – att du har fina kamrater(vänner) i Sv Akademien?
Vilket gäng! Saknas Lars Forssell?
Jag tänker ibland på att Forssell skrev en dikt i sin tidiga ungdom om Det stora äventyret av Alain-Fournier…en av mina favoritromaner…
🙂 M v h Mohikanen.
Parallellt med din bok läser jag ”The Whisperers – Private Life in Stalin’s Russia” av Orlando Figes, en bok som också, här av naturliga skäl, berättar en historia ur individers perspektiv. Figes bok har en mer konventionell struktur, icke desto mindre gripande, men jag tror att historierna hade återgetts med ytterliggare skärpa i ditt format. Däremot uppskattar jag att Figes har integrerat bilderna i texten samt inkluderade kartor.
Jag hoppas på epigoner!
Undrar varför Lindgren skakade oroat på huvudet?
Henry Fielding skriver någonstans; första sporren till att skriva en roman är att uppfinna den.
Varför bekymras av Epigoner?
Jag tänkte mycket på formen i förra boken. Själv älskar jag fotnötter. Men. Om fotnötterna uteslutits och kapitlen saknat kronologi så hade det blivit en helt annan bok.
”VAD man skall skriva om är inget problem. HUR man gör det är allt.”
Jag har tänkt på det… att den som har språket helt i sin hand kan skriva om vad som helst.
Aha, hela sjukhuset är utsatt för virusangrepp. Så ni kan vara lugna, det är nog inte Peters blogg som sprider det. Men än har dom inte lyckats ta kål på trojanen. Trots en IT-avdelning med 50 eller 100 anställda. Jakten fortsätter.
Figes bok är superb. Han har ju även skrivit en tegelsten om Ryska revolutionen. Och ”Nataschas dans”
Läs även Anne Applebaums ”Gulag” och Sebag-Montifiores ”Stalin-Den röde tsaren och hans hov”, om ni missat dem.
Fotnötter är trevligt. Fr a om de finns längst ner på sidan och inte bak i ett appendix, så man måste bläddra fram och tillbaka.
Det är trist att du inte ska skriva någon ny bok på flera år som du säger. Jag ska inom kort börja läsa Stridens skönhet och sorg.
Brev från Nollpunkten tyckte jag mycket om. Jag är väldigt intresserad av modern 1900-talshistoria, och jag tycker att du borde skriva fler böcker om 1900-talet. Gärna inom kort.
Jag vare sig kan eller vill säga åt dig vad du ska skriva, och kommer troligtvis köpa (eller vinna =) ) och med uppskattning läsa vad än du väljer att skriva om. Men hoppas bara att du inte i en förtvivlad jakt på ny former och nya ämnen glömmer bort den tredje (och avslutande?) boken om Erik Dahlbergh.
Bara en av de många anledningarna till att jag läser den här bloggen är att jag i nästan varje inlägg hittar något som jag måste slå upp. Det är ett utmärkt medel att behålla läsare, att inte förenkla och servera allt på fat. Nu har jag lärt mig massor om de sju furstar som drog i krig mot det beotiska Tebe.
Jag ser fram emot en bok om snöns historia, jag viskade lite om det i någon kommentar för inte så länge sedan och jag hoppas att det får ta den tid det tar – stressa absolut inte fram något för sakens skull. Men det visste du ju redan.
Apropå Stridens skönhet och sorg så läste jag idag en recension i Ergo. Där störde Gusten Holm (i en annars väldigt positiv anmälan) sig på att det förekom antaganden som skulle vara allmängiltiga – som att alla ska känna till att just det hade samband med det. Jag håller inte alls med, uppgiften är väl att bilda – inte att förklara?
Det kan nog vara alldeles utmärkt att vila på författartangeterna ett tag. Det tär en smula att författa och du har annat att gör närmaste tiden för det skall väl kokas välling snart och snart skriker publiken att du skall komma ut och prata…….
Vad är viktigast: form eller innehåll? Form utan innehåll blir bara poserande med teknisk skrivbriljans, innehåll utan form kan bli ostrukturerat och därmed obegriplig. Både form och innehåll är med andra ord betydelsefulla. Att hitta rätt form till rätt innehåll är det kniviga. Något Du verkligen lyckats med i framställningen av första värdskriget. Form och innehåll harmoniserar. Dessutom menar jag att Du har rätt balans mellan beskrivning av de stora övergripande strukturerna i vilka de enskilda människoödena existerade.
Du levandegjorde personerna och fick mig till att verkligen leva mig in i deras liv. Det gör att när boken tog slut så saknade jag personerna. Jag blev nyfiken och undrar hur det gick för dem när detta elände väl var över. Kunde de anpassa sig till ett cevilt liv?
Appropå ”tunga” krigsbeskrivningar (om än från andra v-kriget)kan jag rekomendera ”Vasilij Grossman – Reporter i krig” sammanställd av Beevor och Vindogradova samt Victor Klemperer ”Intill slutet vill jag vittna”.
Jag blir faktiskt stressad SJÄLV av att läsa att en del begär av Peter att han genast ska skriva IGEN…när han nyss kommit ut med en mastig bok…
Man får ju lust att utbrista: Skriv själva, för f-n!!
Visst, det innebär att man har stort förtroende för honom och uppskattar det han skriver, men…ändå?
😉 Mohikanen.
Blev nyfiken på Ergo. Här är Holms invändning, i som sagt en i övrigt mycket positiv anmälan. Han har just nämnt de många fotnoterna:
”Behållningen är att de ger läsaren något av de större sammanhang som personerna i händelsernas centrum ofta är omedvetna om. Samtidigt utgör de med sitt uppifrånperspektiv både stilistiskt och till sitt innehåll en avvikelse från det jag uppfattar som bokens bärande idé. Ibland blir jag distraherad av deras stora antal, vid något tillfälle lite sur på deras tonfall. Som när författaren lägger ut texten om den franske ämbetsmannen Michel de Cordays efternamn: ‘det tagna namnet Corday kommer sig av att familjen på ett löst vis var besläktad med Charlotte Corday, kvinnan som 1793 mördade revolutionsledaren Marat, ett dåd som vi alla vet odödliggjordes av David.’ Vadå ‘som vi alla vet’? Vem då David? (Jacques-Louis David, en fransk konstnär, visar det sig när jag kollar upp saken.) Varför dessa snobberier, undrar jag.”
Hm. Mordet på Marat är nog *ganska* känt bland de bildade – det var han i badkaret. Tavlan är en sådan man minns. Konstnären har inte jag heller tänkt på. (Mörderskans namn har f.ö. förkortats av historien, nyfikna kan slå upp.)
Men, utan att ha hört Peters kommentar, så är jag tämligen tvärsäker på att det absolut inte rör sig om snobberi, utan en sorts intellektuell hemmablindhet. Men vem skall kasta första stenen?
Som trogen läsare ända sedan Poltava (jag tror jag läst hela din produktion) kan jag bara stämma in i hyllningskören av Stridens skönhet och sorg. Varje gång jag öppnar boken för att fortsätta läsa är det en liten högtidsstund och så är det verkligen inte med all litteratur inom samma genre. Styrkan är som du själv säger själva stilgreppet.
Stort tack för en stor läsupplevelse.
För sent Peter – dina epigoner har varit i tillblivelse sedan Poltava. Det kommer ha växt upp en hel liten hord av historiestudenter som ser att man inte behöver göra ”en Herman” för att bli lyckad författare inom populärvetenskap.
Men jag tror Torgny underskattar den ödmjukhet din begåvning och din stringens också skapar hos läsarna. Det blir nog snarare ”Dick” än ”Peter” av de flesta som försöker gå i dina fotsteg. Inget ont alls om Harrisson, men när han skriver så tänker nog fler att ”det där kan jag göra” (även om de inte kan det). När man läser dig tänker nog de flesta ”det där kan jag aldrig göra”.
Som att läsa Torgnys böcker. Så lätta på handen och så oändligt djupa och komplicerade.
Slå inte knut på dig med formatet bara, det är bra att bryta sig loss ur strukturerna – inte minst för sin egen skull, men bara om man faktiskt har något nytt att ersätta dessa med. För de flesta dödliga är det nog att finjustera strukturen ytterligare, och det är alltid innehållet som är viktigast. Hjärtat i berättelsen.
Jag är inte förvånad över bokens framgång, dess form till trots. (Det fanns tvivel även om min första bok när den skulle utges, men även där blev själva utförandet en styrka.) I mitt stilla sinne kan jag tänka mig att ett uppbrutet berättande på sätt och vis är lättare att relatera till – det egna livet är ju som allom bekant ingen entydig berättelse från A till Ö, utan mängder av olika stora brottstycken utspridda över en i det närmaste elastisk tid. Som man i efterhand kan maka till rätta, reducera och få överblick över. Ungefär som din bok, med andra ord. (Den tangerar också det Steve Sem Sandberg gör i sin Centraleuropeiska trilogi, där han i stället för att ”imitera” låter historien så att säga bli till i läsningen, genom att bygga den av fragment från tiden som texten gestaltar.) De traditionellt skrivna biografierna och historieböckerna känns å sin sida alltmer som ett slags sagoberättande, i sin statiska formalism…
Igen: försök inte få mig att biffa med en recensent – det är lönlöst. Oavsett hur okunnig den personen är (och även om personen tillochmed gör en poäng av sin egen okunnighet) kan man som recenserad inte vinna… 😉
Som jag trodde att vi alla visste är ”som vi alla vet” en retorisk figur, där författaren markerar att han väl förstår att det han nämner är allmängods.
Nja, det var inte menat som en utmaning. Snarare ett exempel på vad jag tycker faktiskt är en relevant kritik, om än mikroskopisk i jämförelse! – vilket även recensenten tyckte. Förvisso kan man vara ytterst bildad utan att känna till att David målade Marat.
Håller ej med. Om jag skulle möta en person som inte visste att David målat tavlan av den döde Marat (en av konsthistoriens mest kända) skulle jag omöjligen kunna se den människan som ”ytterst bildad”. Tyvärr.
OK, då är vi oense. Gott så. (Själv skäms jag precis lika lite för den luckan, som att jag inte kände till skillnaden på lera och gyttja. Vem vet vilka okunskaper man går kring med?)
Peter Olausson!
Som ung student (okänt vilka årtal 🙂 )
så tog det minst ett par år innan jag fattade vad GROGGVIRKE var.
Det festades vilt på ”min” korridor. Men jag tillhörde inte festprissarna. Därav okunskapen…
M v h Mohikanen.
Läser ”Stridens skönhet och sorg” när jag har en ledig stund. Det är en läsupplevelse med sitt dramatiska och tragiska innehåll, sitt precisa språk, de alltid lika intressanta fotnötterna. Formen med de korta kapitlen fungerar. Ibland bläddrar jag tillbaka till den korta inledande presentationen av huvudpersonerna. Jag skulle vilja ha ett bokmärke med denna presentation, som följde med boken. Eller att Peter la ut texten på bloggen så att läsaren kunde göra sitt eget bokmärke.
Boken förtjänar att bli en bestseller ute i världen. Jag kommer att följa dess öde på den internationella bokmarknaden med samma patriotiska engagemang som när en ny svensk idrottsstjärna gör sitt segertåg över världen, inledningsvis lite knaggligt men efterhand allt mer självklart och övertygande.
Vad är bildning?
Bör man inte skilja på olika områden av vetenskaperna?
En humanistisk bevandrad männsika kan mycket litteraturhistoria, konsthistoria, historia, musik, filosofi o.s.v. men kan mycket lite om, och är ointresserad av t.ex. DNA eller kärnfysik.
En naturvetenskapligt bildad människa är väl insatt i kemi, fysik, biologi, medicin o.s.v., men vet knappt något om 1600-tals konst, Finnegans Wake, eller Platons skrifter.
Är det ena förmer än det andra??
Med bildad antar jag att man menar en bred kunskap, inte förnämliga kunskaper inom enbart ett smalt område, som exempelvis klassisk musik, Gustav den III:s tid eller Franska motståndsrörelsen.
Läser med intresse ovan diskussion om kunskap och hur man använder den. I vår lilla vänkrets under luncherna talar vi ofta om okunskap hos den yngre generationen i allmänhet, inte för att man skall kunna vem som målat Marat i badet, det är ganska oväsentligt för i exvis Peters text fick man ju veta det. Vardagligt skall betonas den allmänbildning som gått förlorad i en skolvärld där kunskap blivit en rar art och kan sökas med lupp och bidrar till missförstånd. Då menar jag inte att den akademiska världen för där har jag verkligen träffat många ensidiga kunskapshögar som inte vet ens hur man byter en glödlampa än mindre tömma en dammsugare.
Det är tydligt att de som är födda efter ca 1960 är den traditionella allmänbildningen svag och det är skolans fel anser många av oss.
Kanske en sorts generationsfråga som mer markerar att man blivit över 50 och hävdar sin plats i och med den tidens inlärning s.k. erfarenhet.
Jag vet att jag kliver på många ömma tår men kanske min avsikt också är detta…..
Det klagas på allmänbildningen i Sverige idag och Horace kallade svenskarna obildade.
Men vem definierar vad som ingår i allmänbildning?
Ärligt talat tycker jag det är snobberi att peka ut någon speciell faktauppgift (särskilt inom sitt eget intresseområde) som ett ”shibbolet” för vem som är bildad eller inte.
Dagens ungdom har varit obildad sedan antikens Grekland. Om trenden verkligen hållit i sig är det ett mirakel att Peter Englund har skrivit en bok och en massa människor har lyckats ta sig ut på internet och skrivit kommentarer.
—
För att beröra sakfrågan kopplade inte heller jag direkt ihop namnet med tavlan, utan fick kolla upp det. Har full förståelse för att en författare av sakprosa ibland måste utgå från att läsaren har vissa kunskaper för att inte fastna i långa utlägg om trivialiteter. Det är idag sällan något större problem att söka information på egen hand – speciellt inte så okomplicerad fakta som vem som målat vad.
Du har förstår samlat på dej litteratur för ”Snöns Historia”, en spännade titel och ämne.
En period läste jag intensivt om pionjärerna inom polarforskning; Scott, Shackleton, Amundsen, Nansen och allt vad de hette. Har hyllmetrar med litteratur.
En av de märkligare och djupare böckerna är Francis Spuffords (skribent i The Guardian) ”I May Be Sometime”. En gripande kulturhistorisk betraktelse över människans fascination för polarexpeditioner, gigantiska ödsliga ytor och den vackra förförelsen hos obeträdd snö. Titeln är ett citat från Captain Lawrence Oates: ”I am just going outside and I may be some time”, till sina tre kamrater i tältet (där de sen dog på vägen hem från Sydpolen).
Ett typiskt brittiskt understatement, Han hade köldskador och svår kallbrand i fötterna, undernärd och svår skörbjugg, fr a i en gammal skottskada efter Boerkriget. Gå kunde han knappt, han hade släpats på slädarna av sina kamrater. På sin 32:a födelsedag begår han alltså självmord, med dessa ord ger han sej ut i rykande snöstorm för att försvinna.
Om du tänkte ta upp Polarexpeditionerna rekommenderar jag boken.
Likaså Stephen Pynes ”The Ice” En märklig hybrid av vetenskap, historia, naturskildring och meditation.
Du skriver ”(Jag kommer inte skriva någon ny bok på ett antal år. Skälet håller jag för mig själv ännu inte tid.)”
Men vart tar då del tre om ”en man mitt i stormaktstidens mitt” vägen?
Bortsett från allt annat: Den retoriska figuren ”som vi alla vet” hör åtminstone inte hemma vid Davids målning, eftersom den inte är sann. Jag sätter min pennkniv på att inte tiondelen av bokens läsare kände till den saken.
Fråga som inte behöver besvaras: Vem skriver du för?
Jag tänker fortfarande läsa denna din nya bok, eftersom jag hoppas och tror att den är lika spännande, lärorik och briljant som dina tidigare (med speciellt undantag för Det hotade huset; ja, jag har läst samtliga publicerade). Trots att jag just fått reda på att jag ligger rätt långt under den grad av (åtminstone konsthistorisk) bildning som förväntas av mig. Nåväl! Det vore ändå inte första gången. 🙂
Som en liten utvikning tycker jag det är intressant att betrakta den utveckling av pluralformen av ”fotnot” som bl a den här diskussionen åskådliggör. Det började med att enstaka lustigkurrar skrev ”fotnötter” för att skämta, men numera har den formen blivit så vanlig att många tror att det heter så. Om ett par år kanske formen till och med kommer in i SAOL, i kraft av många brukare.
Att vara obildad är i sak inte samma som att vara bildad. Det finns ingen motsats i den mening att obildade eller bildade har en egen intresseförening.
Jag brukar skämta med att jag som inte har tagit studenten, men har en hel del akademiska betyg, är ett bevis på att en ”obildad” kan vara utan mycket av vad som skolan proppar in i elever.
Visst ses jag som oakademisk i lunchkamraternas akademiska grupp, men vilken frågar dom om något praktiskt, jo mig. Eller något som hamnar utan för deras specialistakademiska sakkunnighet, jo mig.
Men samtidigt kan jag svara för en hel del av det akademiska också. Men som sagt, den akademiska världen saknar i högsta grad bredden i bildandet,
iallafall det bildande som man bygger en någorlunda praktisk tillvaro på, som alla vet!
Om du vore en anglosaxisk bestsellerförfattare i branschen populärhistoria, som Max Hastings, Beevor, Evans, Sebag-Montefiore m.fl.(Ingen kritk mot dessa författare, dom gör det bra) skulle du naturligtvis ha gjort en uppföljare (eller epigon?) med samma upplägg, fast om andra världskriget.
Ja, ja. Det finns många dåliga deckare, liksom det finns dåliga böcker inom andra genrer. De, som av princip ogillar deckare, brukar ofta säga, att de är fyllda med schabloner. Ja, det stämmer i många fall, men inte i alla. Om något är schablonfyllt. är det just kritiken mot deckarna.
Ovan nämns bland andra Håkan Nesser, enligt min uppfattning en av de bättre svenska deckarförfattarna. Någon skriver, att Joyce Carol Oates har skrivit deckare med mindre lyckat resultat. Hon skriver deckare under pseudonymen Rosamund Smith, mycket bra, tycker jag.
Ni, som ogillar deckare borde läsa Denis Lehabe, til exempel Rött regn eller Patient 67. Den sistnämnda anses av många vara den bästa deckare, som någonsin skrivits. Hans senaste bok, Ett land i gryningen, är inte någon deckare, utan handlar om en polisstrejk i Boston under Första världskriget.
MVH
Petter Eremiten
När jag läser ditt svar rörande David, Marat och recensenten blir jag för en gångs skull duktigt besviken på dig, eftersom jag tycker den kommentaren tyder på en inte så liten trångsynthet och därtill hörande snobbism. Hade du skrivit att du omöjligt kunnat betrakta en person som inte vet att David målat Marat som ytterst kunning inom historia eller konsthistoria hade jag absolut hållit med dig, men är bildning verkligen begränsad till dessa två kunskapsområden? Är man obildad om man inte kan räkna ut krafterna i ett statiskt obestämt fackverk? Eller om man skriver att australiensiska rekryter under första världskriget bodde i baracker av lättbetong, trots att lättbetongen inte uppfanns förrän 1922? I min värld är det sånt som ”alla” kan och vet.
En mycket god vän till mig kan i princip allt om alla bilar och motorcyklar som tillverkats; prestanda, modellår, motorteknik, rostskydd, hur de genomsnittligt klarade besiktningen, osv, osv. Hur många av dina ”ytterst bildade” kamrater (definieras väl som de som kan sin Marat?) kan det? Lika säker som jag är på att ingen av dina historikerkamrater kan tillnärmelsevis lika mycket om bilar som han, lika säker är jag på att han inte vet nåt om Marat. Men vilket tyder egentligen på dålig bildning? Okunskap om Marat eller att man inte vet så mycket om bilar?
Jag har tyckt mig förstå att du har ett visst intresse för historia, och finner det därför inte det minsta märkligt att du skriver roliga och intressanta böcker om det ämnet.
Själv är jag intresserad av teknik och har till och med en doktorsgrad inom ämnet, vilket väl gör att jag kan kalla mig ”tekniker” i enlighet med din definition av vad som krävs för att kunna kalla sig ”historiker”.
Jag är alldeles säker på att jag kan en hel jävla massa inom mitt område som du inte ens hört talas om, men har du ens hört talas om att en tekniker skulle kalla en icketekniker för mindre bildad för den sakens skull?
På samma sätt tycker jag du skall vara lite försiktig när det gäller att blanda in värdeladdade ordsom ”bildning” när det rör personer som inte delar din passion för historia.
Skrivet i viss affekt av
Martin
Och jag blir duktig besviken på alla som definierar bildning på ett sådant slappt vis att det kan omfatta vad som helst, vilket också innebär att fenomenet som sådant inte existerar, då det omfattar allt och alla. För ALLA kan något som någon annan inte kan.
Om man istället utgår ifrån en gängse definition av bildning (exv Wikipedias ”Bildning är ofta sett som ett ideal, en fostran, som uppnås via högre studier. Bildning fås, enligt de flesta, genom studier av filosofi eller kulturvetenskaper”) så kan man vara bildad utan att faktiskt ha en susning om olika byggnadsmaterial. Så grym är en gång världen. Kunskaper i historia däremot ingår i det som traditionellt brukar kallas bildning. Och det tänker jag inte vara ett dugg försiktig om att hävda.
Man kan inte kalla sig ”ytterst bildad” – det var inte ens fråga om att vara ”bildad” utan tillochmed ”ytterst bildad” – utan att känna till ett av av konsthistoriens allra mest kända verk. Hata mig gärna för den åsikten, men den står jag för.
OK, jag skrev ”ytterst bildad” längre tillbaka. Men det som recensenten anmärkte på hade inte med något sådant att göra, eller ens vanlig allmänbildning, utan något som du nu gjort tydligt: du menar att just denna schibbolet (tack PS) är ”allmängods”, något som du *förväntar* dig av åtminstone dina läsare. Att du tar fel på den punkten är givetvis inget jag hatar dig för – snälla du – men nu är det så, att majoriteten av dina läsare faktiskt inte lever upp till detta krav. (Något jag definitivt hävdat även om jag råkat känna till David.) Borde de veta bättre än att ge sig på en bok som ligger bortom deras horisont? – Själv är jag tillräckligt självsäker för att inte ta illa upp, särskilt som jag menar att du har fel, men det är just inget fint sätt mot alla dina trogna och, jo, bildade läsare.
Din inställning är förvånande, och faktiskt lite genant.
Att man är osäker på en definition innebär naturligtvis inte att man därmed tillåter vilket innehåll som helst, än mindre att det definierade därmed ”inte existerar”. Det har dock inget med problemet i stycket ovan att göra. (Vad Wikipedia beträffar så läste jag att du aldrig skulle citera en artikel därifrån; måhända du kunde valt bättre undantag, för i just den aktuella kan man även läsa att ”bildning är det man har när man glömt allt man lärt sig”.)
Då handlar skillnaden mellan dig och mig bara om VAR den där gränsen går, hur MYCKET som krävs.
Hos mig går gränsen för att kalla sig ”YTTERST bildad” – det ÄR din precisering, och den kan du inte slingra dig undan, med mindre än att du rubbar förutsättningarna för hela diskussionen – bland annat vid David och hans tavla. Inte hos dig. Så enkelt är det.
Först vill jag säga att jag INTE hatar dig för dina åsikter, du får faktiskt tycka precis vad du vill (snällt, va?), men ”bildning” är ett mycket svårt ord som är ganska så intimt förkippat med en viss elitism. Om man t.ex.fortsätter att läsa wikipedia om bildning kan man läsa att
”Viss kritik mot bildningsidealet bygger på att det egentligen är ett exkluderande begrepp som togs i bruk när tillgängligheten till universiteten ökade för de lägre samhällskikten.”
Anders Burman har i DN skrivit en artikel om bildningsbgreppet:
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_249415.svd
I ingressen till artikeln ger Burman den här definitionen av bildning:
”Bildning har i tvåhundra år förknippats med självförverkligande och personlighetsutveckling. Men är begreppet fortfarande meningsfullt?”
Och han fortsätter:
”Bildning är ett av de där begreppen – liksom demokrati och frihet – som låter så bra (vem vill framstå som obildad eller, möjligen ännu värre, obildbar?) men som är svåra att precisera och om vars innehåll det ständigt eller åtminstone under vissa perioder förs en intensiv kamp” (jag antar att det är här vi är, min kommentar)”. Därför kan man fråga sig inte bara vad bildning egentligen är, hur begreppet bör förstås, utan också hur det kan komma sig att det fortfarande är ett så positivt värdeladdat begrepp, drygt två sekler efter dess uppkomst.
För det var i Tyskland decennierna kring sekelskiftet 1800 som den moderna bildningstanken uppstod. I kontrast till den yrkesförberedande, målinriktade utbildningen lanserades då begreppet Bildung på bred front av Wilhelm von Humboldt och andra antikvurmande nyhumanister. Den klassiska antikens Aten fungerade som en idealiserad modell som man inspirerades och tog starka intryck av. Precis som Platon och Aristoteles tänkte sig de tyska nyhumanisterna att människan har en strävan efter att utveckla sina inre potentialer och kapaciteter, bara med den skillnaden att nyhumanisterna inte trodde på något gemensamt och en gång för alla givet slutmål för alla människors strävanden. Bildning förstod de snarare som en i traditionen förankrad, ständigt pågående individualiseringsprocess. Det gällde att genom studier och reflektion utveckla sin personlighet på ett mångsidigt men också unikt sätt, det vill säga att bli ett original snarare än en kopia av andra. Eller som det numera heter: att förverkliga sig själv.”
Lägg märke till ”I kontrast till den yrkesförberedande, målinriktade utbildningen lanserades då begreppet Bildung”.
Här ser jag en parallell mellan begreppen ”bildning” och ”god smak”, som av den tidigare överklassen myntades för att inte nyrika människor skulle kunna känna sig som överklass. Om jag inte minns helt fel var det Du som skrev om ”God smak” i nån essäsamling, som jag tyvärr glömt namnet på; ”Bildning” var således något som man kunde stoltsera med om man hade råd att läsa icke yrkesförberedande utbildningar och ”god smak” var något man inte kunde köpa för pengar när man väl gått sin yrkesförberedande utbildning och skördat frukterna av den…
Enligt ovanstående definition skulle alltså bildning kunna vara all kunskap som man inte har någon direkt nytta av… Och till det hör väl historia, om man skall vara lite elak (det bör kanske förtydligas att jag INTE tycker att historia är onyttigt).
på http://susning.nu/Bildning finns ytterligare en definition av bildning:
”Bildning kan sägas vara förmågan att utöver att känna till rena faktakunskaper, också kunna sätta in dessa i större sammanhang, se samband m.m. (Allmänbildning avser dock mest atomiska faktakunskaper.)
Bildning gränsar också stundom till uppfostran; i tider då klassklyftorna var skarpare utmejslade kunde nog de högre ståndens bildning komma hemifrån likaväl som från skolan. Ett ”bildat samtal” är oftast inte bara kunnigt utan också präglat av en känsla för det passande. Ur ett annat perspektiv, se nedan, är det måhända torrt, blodfattigt eller sprättigt.
Ibland används ordet (ofta smått nedsättande) om den intellektuella eliten, proffstyckare och besserwisser-personligheter.”
Lägg märke till passusen: ”Allmänbildning avser dock mest atomiska faktakunskaper”, och frågan är om inte både kunskaper om specifika byggnadsmaterial, David och Marat skall hänföras till den kategorin. I vilket fall ingår det inte i min (eller för den delen Humboldts, Burmans eller susning.nus) definition av bildning.
Det skall kanske betonas att jag INTE tycker att din bildningsgrad över huvud taget påverkas för att du inte visste att lättbetongen inte uppfanns förrän efter WW1. Tvärtom tyder alla dina böcker på att du är en MYCKET bildad person, eftersom du har förmågan att genom KUNSKAPER INOM OLIKA ÄMNESOMRÅDEN, INTE BARA FILOSOFI OCH KULTURVETENSKAPER sätta skeenden och detaljer in i sitt sammanhang. Lättbetongen är en faktakunskap som inte spelar den minsta roll för den allmänna förståelsen av det stora skeendet, men på precis samma sätt anser jag att kunskapen om att David målat en tavla av Marat inte heller spelar den minsta roll för det stora skeendet eller förståelsen för det, och därför saknar relevans för graden av ”bildning”; däremot kan nog kunskaper om David, Marat och (möjligtvis) lättbetong sägas höra till ALLMÄNBILDNINGEN.
Jag vill avsluta med att be om ursäkt för mina något överilade formuleringar i det tidigare inlägget; jag vet egentligen att man inte skall skriva saker i affekt (papper rodnar inte…), men ibland glömmer man sig.
MVH,
Martin
Är det en så viktig fråga vem som är bildad, ytterst bildad, semibildad, eller vad man nu vill kalla det? En del har läst mycket (ja) och andra mindre (ja), men so what! Vi är alla bara små människor, och i oss alla finns det hav av okunnighet, på helt olika områden. Jag tror att man skapar ett väldigt tungt lass för sig själv att dra om man alltid känner att man måste vara så där fantastiskt välinfomerad om allting. Och vad mer är: man löper risken att fastna i ett alltför rationalistiskt universum. Allt skall lösas med tanken, och jakten efter kunskap drivs med för stark frenesi. Där finner människan ingen ro. Det finns bara alltför många läckor i kunskapens himmel att täppa till. Ibland kan det bara vara skönt att stanna i känslan, i upplevelsen, eller varför inte bara i lyssnadet till vindens sus eller småfåglarna utanför ens fönster.
/Ivar Rönnbäck
Jag var förälskad i Charlotte Corday under mina tonår.
”Jag har dödat en människa för att rädda hundratusen.” Hon var så märkligt säker på att ha gjort det rätta, att döden inte alls bekom henne, som om avrättningen var ett lustigt äventyr.
Det finns en senare målning av mordet på Marat av Baudry. Inte lika känd och inte ett mästerverk som Davids ”Marat assassiné” är. I Baudrys målning är Corday huvudperson och skildrad som hjältinna.
Är det inte klasskillnader och ojämlikhet som ska motarbetas – snarare än bildning?
Det tycks mig ha skett en sammanblandning där elitistiska anspråk ses som en ofrånkomlig del av bildning.
?
JM,
Hoppas du missuppfattat diskussionen med flit! Om inte bör det nog förtydligas att jag INTE tycker bildning skall motarbetas, tvärtom. Det fanns en politisk rörelse i Tyskland för två generationer sedan som motarbetade bildning. De eldade upp både böcker och människor, och jag ger mig f-n på att det andra inte kunnat inträffa utan det första.
Min invändning rörde Peters uttalande om att man inte kan vara ytterst bildad om man inte känner till David och Marat. Jag tycker detta är en aning snäv definition av ordet bildning, och jag kan inte heller dela Peters uppfattning att kunskaper inom filosofi och kulturvetenskaper är den ”gängse” definitionen på bildning.
För att försöka göra mig en så god bild som möjligt av definitioen på bildning har jag kollat SAOL (där fanns ingen förklaring), SAOB, NE, NF (båda upplagorna) och Bra böckers lexikon. Ingenstans i dessa källor definieras bidning som kunskaper inom filosofi och kulturvetenskaper, även om SAOB anger att Tegner och Heidenstam förfäktade det helleniska bildningsidealet, vilket ev. kan tolkas som att dessa båda använde Peters definition av bildning.
Annars är den typiska definitionen att bildning avser (och nu saxar jag fritt ur Bra böcker, hoppas det är upphovsrättsligt OK, det borde det vara) ”själens formning, utveckling, samt numera resultatet därav”…”Bildningen kan vara av olika slag. Formell bildning avser närmast förståndsuteckling, reell kunskapsinnehållet. Allmänbildning har en så bred inriktning som möjligt, fackbildning gäller ett begränsat område”…”En bildad person bör helst vara präglad av alla dessa bildningsformer”.
Däför menar jag Peters kommentar om att man inte kan vara ytterligt bildad om man inte känner till David och Marat är felaktig; enligt gängse definition av bildning (såsom den anges av de flesta uppslagsverk, dock ej av Wikipedia) kan man vara precis hur bildad som helst utan att känna till David och Marat (om jag menar hör till allmänbildningen), om man t.ex har en fackbildning vars djup kompenserar för detta.
Till Peter:
Hata mig gärna för den här uppfattningen, men den står jag för. Dock ser jag inte gärna att du refuserar inlägget…(här skulle jag lagt in en ”smiley” om jag kunnat).
Vänliga hälsningar,
Martin
Hej Peter!
Kommer du att påbörja arbetet med tredje delen om Erik Dahlberg nu. Läste nyligen om både ofredsår och den oövervinnelige i samband med en sjukskrivning. Ser fram mot fortsättningen.Har förvisso inte läst ditt senaste alster ännu.
God Jul och Gott nytt år
Det är väl med begreppet bildning som med begreppet kultur, dvs olika definitioner existerar sida vid sida och utesluter inte nödvändigtvis varandra. Samtidigt finns det ju risk för total nihilism i sammanhanget, jag tänker på Hans Alfredson som för många år sedan ironiskt konstaterade att ”arbetarklassens kulturpolitik kan vara en smörgås med prickig korv!”. Nu klarar sig kanske Peter helskinnad ur denna palaver genom det lilla ordet ”ytterst”. Själv anser jag mig bildad, dock inte ytterst. Och tavlan har jag sett och känt igen men inte konstnärens namn
Ja, man får väl gratulera eller beklaga eller hur det nu är. Jag måste erkänna att jag inte anade vilket ”skälet som du håller för dig själv” var, men nu står det ju uppenbarat.
Lycka till! Jag står just i begrepp att ge mig i kast med Stridens skönhet och sorg.
[…] mig att Peter Englund faktiskt hintat om sitt nya uppdrag i sin blogg. Den 4 december skrev han i ett inlägg att Jag kommer inte skriva någon ny bok på ett antal år. Skälet håller jag för mig själv […]
Nu förstår jag vad kommentaren ”Jag kommer inte skriva någon ny bok på ett antal år. Skälet håller jag för mig själv ännu inte tid.” syftar på. Du kommer säkert att få någon som utbrister ”Äntligen”.
Yes! Jag fick Stridens skönhet och sorg i julklapp!
Så är den första av julklappsböckerna utläst. Plöjd i ett svep, för jag kunde inte sluta när jag väl började läsa.
Jag kan intyga att hyllningarna är välförtjänta. Det är fantastiskt imponerande hur du lyckas kombinera en faktaspäckad och tegelstenstjock historielektion med en form som är både lättillgänglig och, inte minst, känslomässigt drabbande.
Tack, Peter, för en oerhört fascinerande, gripande och lärorik läsupplevelse. Och ack så sorglig.
Jag anses bildad, eventuellt ytterst bildad, av min omgivning också i den ”filosofi och kulturvetenskaper” definition från wikipedia som Peter Englund citerar. Denna omgivning domineras dock av naturvetare. Jag kände igen titeln och hade kunnat beskriva målningen (”höger arm hängande utanför badkaret fjäderpenna i handen eventuellt fallit ur handen i vänster hand ett papper med något skrivet på, minns ej vad men med litet ansträngning är det läsligt för betraktaren”) ur minnet och vetat att den gjordes av David. Jag kunde dock inte komma ihåg Davids eller Marats förnamn, ej heller namnet på mörderskan.
Jag har svårt att dela Peter Englunds bedömning av att denna målning är en ”av konsthistoriens mest kända”. David var inte sin tids störste målare -han utklassas av Goya. Denna målning är såvitt jag förstått inte Davids mest kända. Min gissning är att ifall man visat berömda målningar i västerländsk konsthistoria och bett folk nämna konstnär och titel så hade denna målning kommit bland de hundra mest kända, men inte bland de tjugo mest kända. Då har vi ändå begränsat oss till västerländsk konsthitoria.
Jag delar bedömningen att de flesta av läsarna förmodligen inte kände till den på bara namns nämnande.
Jag anser att ”som vi alla vet” är en känd retorisk figur, en hyperbol för att vara mer exakt, men att det är olämpligt att använda den ifall inte mer än hälften av de tilltalade verkligen känner det man talar om.
Jag är skeptisk till värdet av att diskutera innebörden av ord som ”blaffat ut” till att betyda nästan allt. Vill man använda ordet i specifik mening kan man definiera vad man menar.
Att använda ordet ”bildning” i en mening som relaterar till ens eget specialitetsområde är inte snobbigare än att en jurist menar något helt annat med ordet ”tradition” än de flesta (han menar ungefär ”överföring”).
Naturligtvis är det möjligt att ha varit ”ytterst bildad” -också i den konstvetenskap och filosofi-definition Peter Englund använder- utan att känna till denna målning. Kunskap kan inte bedömas från en enda fråga. Också mycket kunniga människor kan glömma rena grundskolekunskaper ibland. ”Schibbolet” duger möjligtvis som grovsortering. Vidare kan man naturligtvis ha avlidit innan målningen målades. Slutligen kan man komma från en annan kultursfär. Ifall vi tar en målning inom den östasiatiska kultursfären som är ungefär lika känd där som Davids målning är kände här, hur många västerlänningar hade känt igen den?
Sensemaker