h1

Om kavajer

söndag, 18 mars 2007

kavaj.jpgJag minns min första kavaj. Den var kornblå, av sammet och med stora slag. Jag köpte den i oktober 1975 då jag gick på ettan i gymnasiet, som ett rent infall. För vi skulle ha klassfest. (Tror den kostade strax över hundringen. Hade aldrig lagt så mycket pengar på ett klädesplagg tidigare.) Den kvällen fick jag hångla med en av de sexigaste tjejerna i 1-3A, Elaine; hon hade en vinröd tajt polo. Vet inte om jag på något undermedvetet vis kom att förknippa denna blygsamma romantiska erövringen just med kavajen, men ända sedan dess har detta plagg alltid ingått i min garderob.

Historiskt sett är kavajen minst 400 år gammal. Så t.ex. stipulerade Ludvig XIV:s hovförordning bärandet av ett plagg som i alla sina yttre beståndsdelar var just en kavaj. Sprundet där bak avslöjar att det ursprungligen var gjort för att rida i – samma detalj som frackens skört förresten – och är ännu ett exempel på något som tagit den bekanta vägen från funktion till ornament.

En funktion som förfallit till ornament är något som per definition förlorat just sin – funktion. (I just kavajens fall inte bara sprundet utan även den nedersta framknappen, som aldrig används. Någon som vet när slagen kom till förresten?) Men ställd inför alla kavajerna i min garderob, så ser jag något annat. Nämligen det förflutnas ständiga närvaro. Och då tänker jag inte bara på det faktum att vi är mängder av män som än idag går omkring i vad som ursprungligen var ett franskt hovplagg från 1600-talet. Utan fastmer på detta att du kan se på en medelålders människa vilken period i livet som var mest betydelsefull för henne.

För denna period har i regel lämnat spår i det yttre, ofta i form av frisyrer, men gärna också t.ex. i form av fallenhet för kavajer, inte trots utan just tack vare att detta plagg hade sin verkliga storhetstid för, säg, trettio år sedan. Riktigt patologiska fall finns givetvis: män i min ålder med hockeyfrilla måste räknas dit, eller en äldre kvinna som jag vet som går runt som steg hon just ur det tidiga sextiotalet, med Audrey Hepburn-huckle och allt. Vi är alla vandrande relikvarier för svunna epoker.

Det helt nya, det rent samtida existerar inte, förutom i huvudet på utopister och filmscenografer.

Annonser

13 kommentarer

  1. Själv kavajmänniska född 1948 bekräftar jag din tes. Ett fenomen är att på missbrukare av olika droger kan man mycket tydligt i klädedräkten avläsa vilket år de ramlade ur samhällets gemenskap. De håller ofta fast vid frisyr, kläder etc från tiden det begav sig. Detsamma gäller en del mycket dedicerade vetenskapsmän, kanske deras forskningspatos är att jämföra med ett drogmissbruk?


  2. Vad roligt att hitta din blogg! Du kan som få göra dammiga saker levande. Och i bloggens otvungna form blir det ännu bättre. Jag undrar bara om du har kvar den blå hångelkavajen. Det känns som att den borde vara modern igen!


  3. Jag vill instämma med föregående talare och säga att det är roligt att hitta till din blogg. Jag letade efter din avhandling eller liknande för att se hur du skrev tidigare, eller om du alltid varit så duktig på att berätta historier?


  4. och den gick att hitta här, mycket intressant läsning, även om du berömdes för att vara enkel i din framställning märks det så tydligt att det är en akademisk text.

    Och stort tack för ”skrivtips”, antar att många vänder sig till dig. Riktigt bra hemsida.


  5. Zebrans ränder går aldrig ur: jag är och förblir en akademiker. Min avhandling är också allt annat än rafflande. Men sådana är nu den typen av böcker…


  6. Jag är snart 43 och har aldrig ägt eller burit kavaj och kommer troligen aldrig göra det heller.
    Tack för en bra blogg!
    Robert – http://sodermalm.wordpress.com/


  7. Män i kavaj är stiligt! Till ”tigerrandigt”: du borde prova kavaj, vem vet, du kanske gillar det!?


  8. Intressant om kavajer. Men jag undrar över Elaine som du ”fick hångla med”. Jag diskuterade med en kollega gränserna för vad man kan skriva i en blogg, hur privat man kan vara. Jag menar, är det säkert att Elaine gillar eller vill att du skriver om ert hånglande? För dig kanske det känns OK, och du markerar att du ”fick” hångla.


  9. Tänk om ”Elaine” inte ens hette Elaine?


  10. Jo. Det gjorde jag. Nej, den går du inte på (sent april, april).
    Förresten kände jag stor förtjusning när jag i Sydsvenskan igår, i ditt födelsedagporträtt, läste att du du har kassa smaklökar, dåligt utvecklade. Det känner jag igen, kan aldrig riktigt förstå den stora glädjen många känner över god mat och dryck. Det är skönt att dela, även om det handlar om avsaknad. Nej för mig finns glädjen i det vackra, i natur och bilder. Du har verkligen en fin kamera i din nya mobil. Kan du tänka dig att avslöja vilken?
    Du är en gudabenådad skribent som lyckas levandegöra historien så att även de mest historiskt okunniga kan intressera sig. I NP (nationella provet) i svenska i vår finns det med en text av dig, ur Förflutenhetens landskap. Fantastisk bra. Jag tror att våra elever med ditt sätt att beskriva, förstår något om skillnaden mellan då och nu. Jag är också väldigt glad att de elever som inte tidigare känner till dig får ett möte med dig så här via den texten. Grattti till de 50!


  11. Tack! 🙂
    Vad gäller kameran upphör jag inte att förvånas HUR bra den är – eller också är det så att min gamla var så utomordentligt usel att jag förtrollas av allt annat. Och den nuvarande kameran? Det är en Sony Ericsson Cybershot med 3.2 megapixels upplösning.


  12. Underhaallande laesning om kavajen!

    Jag ar fascinerad av klaeder; vad de signalerar, intryck som de goer, och hur jag njuter av att betrakta en vackert eller sexigt klaedd person.

    Jag bor i Karibien, naermare bestaemt Dominikanska republiken, dar kvinnorna har mycket kurvor. Nar en saadan kvinna har den typ av klaededrakt som ar typisk haer, sa faar jag se upp foer lyktstolpar, bananlaster, och andra slags faror.

    Har nyligen koept ett linnetyg och ska lata sy upp en tropisk kostym, men vilken jag ska flanera i de gamla kvarteren i Santo Domingo.

    Kavajslagen som Englund naemner, bor ha sin foerklaring i ett det kaendes lite foer tillknaeppt upp till halsen, saerskilt i vaermen. Dessutom sa utvecklades kravattmodet, och ville man visa upp sin vackra sidenskapelse sa kravdes ju att kavajens oevre del oeppnades upp. Har inte last nagot om detta, men ser det som en hogst trolig forklaring. Eller hur?

    Saludo caluroso del Caribe!

    Niklas


  13. apropå eva’s ingripande kring privatlivskränkning så har jag en fråga som dryftades i mitt hem igår kväll. Får man skriva låt säga en roman om sin uppväxt (likt alla stora författare gör), kanske betitlad, ”Mitt liv som kamphundsvalp” av Dr Karl-Erik Rignell och i denna i detalj redogöra för hur man förlorade oskulden, stal en moped och blev mobbad, komplett med fulla namn och personbeskrivningar av sina vänner, adresser, datum osv?



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: