En misslyckad karriär
tisdag, 21 oktober 2008En gång var jag med om att haverera en lovande karriär innan den ens inletts.
Det var vid mitten av 80-talet, och jag var ung doktorand som uppvisade visst löfte. En av mina handledare hade goda försänkningar i museivärlden, speciellt den som sysslade med stormaktstida ting. Ett liv på museum var ett av de alternativ jag hoppades på, när jag någon gång lyfte mig från böcker och studentliv och – med en rysning – övervägde Framtiden.
Precis som de flesta av mina kamrater hade jag ingen aning om hur jag skulle kunna försörja mig när doktorsavhandlingen väl var skriven och utbildningen väl var över. Vid denna tid hade jag en papperstia fastnålad på min anslagstavla, en tia jag vunnit en kväll i ett vad som gällde vilket år som slaget vid Tannenberg stod. När folk frågade jag brukade jag säga: ”Det där är den första slant jag tjänat på att läsa historia. Och sannolikt också den sista.”
Framtiden var ett mörkt, outgrundligt moln. På unga människors vis var jag dock kapabel till mycken kreativ förnekelse, och jag och min flickvän njöt ett fattigt men ändå gott och mycket fritt studentliv. I värsta fall hoppades jag kunna leva på henne – hon höll på att utbilda sig till biokemist. Jag bar secondhand-kavajer. För att få råd att köpa en bok behövde jag planera i veckor. Men att vara ung handlar inte i första hand om att inte ha pengar, utan om att inte bry sig över det faktum att man inte har pengar.
Så plötsligt: en öppning.
Min handledare sade att hon ville ha med mig på ett internt möte i Livrustkammaren. Där skulle man hålla en hjärnstorm inför en ny utställning, med tema hämtat – från Stormaktstiden. Inget sas rent ut, men det var uppenbart att hon tänkte visa upp mig, och att jag skulle få en chans att demonstrera hur briljant och uppslagsrik jag var. Spelade jag bara mina kort väl kunde detta vara början på en lång och givande bekantskap. Jag var både upphetsad och nervös.
Så kom den stora dagen.
Jag tog på mig slips och kavaj. (Vilket inte var någon större ansträngning, för det här var mitten av 80-talet, remember?) Kvällen innan hade det dock varit postseminarium, och en av de andra doktoranderna hade bjudit på hembränt av sämsta slag, riktig fulsprit. Kvällen hade blivit sen, och jag hade kommit hem full till den lilla studentlägenheten. På morgonen hade spritens omisskännliga acetondoft flyttat över till min egen andedräkt.
Ändå hade jag vaknat lätt euforisk, över Dagens Tillfälle kan tänka.
Det var först när jag satt på pendeltåget till Stockholm som den fasansfulla sanningen uppenbarade sig för mig.
Morgonens eufori handlade till stor del om kvardröjande berusning. Den rann av mig på tåget. Istället kom en baksmälla, en baksmälla som stod i direkt proportion till fulspritens monumentala undermålighet. Jag kräktes på tågtoaletten.
Minns inte hur jag tog mig till slottet, men plötsligt satt jag bara där, kallsvettig, med min stickade slips, i ett stort sammanträdesrum med gigantiska fönster, runt ett stort, tungt, avlångt bord, kantat av idel allvarliga ansikten. Bak våra ryggar höga, mörka bokhyllor.
Minns heller inget av diskussionen, för jag var fullt upptagen att hålla fast mig vid den stadiga bordsytan, som vore den en flotte, och hålla mig flytande där jag översköljdes av våg efter våg av illamående. Jag var rädd för vad som skulle ske om jag öppnade munnen. Kanske skulle jag spy rakt ut över alla konferensblock och overheadark? Yrseln gjorde det dessutom svårt för mig att fixera blicken, än mindre att göra briljanta inlägg. Flotten gungade. Huvudvärken var skärande. Jag stirrade på väggklockan, räknade minuterna, räknade sekunderna, flyttade runt på min pinnstol, oupphörligt. Ångest.
Så – – – äntligen stötte flotten mot land. Jag reste mig på svaga ben.
Sammanträdet var över. Jag hade inte fått ur mig Ett Enda Ord.
Jag såg att min handledare är förbryllad, besviken. Men jag var ändå glad, glad över att ha överlevt. På väg ut genom dörren vände jag mig lättad till en kvinna som suttit bredvid mig och sade, förvånansvärt uppriktigt, ”Jag är så bakis”. Min handledare intervenerade, presenterade. Den jag valt att vara öppenhjärtig inför var en av cheferna där på Livrustkammaren, Agneta Lundström. Vi tog i hand. Godda, godda. Jag skämdes.
Det kom inga fler inbjudningar om att vara med och hjärnstorma på Livrustkammaren.
Då och då under de kommande åren återkom jag till det där misslyckade mötet. Om jag bara, Om jag bara inte, Om, Om –
Så här i efterhand är jag glad över det som skedde. Tror inte att jag skulle ha passat vidare bra i museivärlden.
”Så här i efterhand”, ja.
Minnet lyder under en speciell optisk lag, som gör att det passerade landskapets linjer alla tycks mötas i den punkt som är nuets jag. Alla andra möjliga jag (museum-jaget, FRA-jaget, universitetslärar-jaget, stanna-kvar-i-Boden-jaget, etc) blir till avvikelser, i en mening omöjliga att föreställa sig, annat än som bekräftelser av Det Som Blev.
Men i ett parallellt universum sitter det säkert en högre tjänsteman som bär mitt namn på något museum, med lampa vid dörren och sammanträdesscheman i kalendern. Och han funderar över den där boken han skrev för en 25 år sedan och som Bonniers refuserade, och över det där refusbrevet som han rev i små, små, små bitar under en promenad upp mot slottet. Och han tänker att han så här i efterhand är glad över det som skedde, för han är nöjd med det liv han har, och han tror dessutom inte att han skulle passat vidare bra som författare.
Peter Englunds blogg 
Tack för förmiddagens goda skratt! Det är väl bra att man aldrig vet hur det skulle ha blivit om man tagit en annan väg, vid någon av livets många vägskäl. Och svårt att tänka sig hur ens liv hade sett ut. 🙂
Det är väl klart för många finns det flera ganska olikartade positioner i livet där man kan komma till sin rätt och det är min tro att om man bara är tillräckligt orädd och självständig, så kommer man under sin resa genom livet att hamna på minst en av dem.
Sedan finns det Björn Borgare, som bara har begåvning för en enda sak och då hamnar man nog fasen där också.
Sedan finns det de som inte har begåvning för något…
Ha ha! Man kan oxå tänka sig det där jaget som inte gjorde slut med Henne och därför aldrig gifte sig med… och så vidare
Jag har svårt att tänka mig själv i det prallela universumet. Den jag som aldrig har läst några Englund böcker eller blivit påverkade av dom.
Parallella världar där ens andra jag lever är nog något många av oss tänker på. I mitt fall tänker jag ibland på den där arkeologen som blev antagen som doktorand i Cardiff för att beforska Kartagos sjömakt, men där det blev att gräva stormaktsskeppsvrak i Marstrands hamn istället. Påmindes om kvantfysikens parallella världar när jag läste Anathem av Neal Stephenson nyligen.
Förresten är väl svaret på ”När var slaget vid Tannenberg?” en motfråga: Första eller andra slaget?
Lundström verkar f.ö. inte vara kvar där enligt det här
http://lrk.lsh.se/default.asp?id=2762&refid=2669
och enligt den här artikeln (står inget datum, svårt att veta när det skrevs)
http://www.kkuriren.se/hermes/article/KK_19990921_SID_8_1_10.html
Så har Lundström utsetts till ny chef på Kungliga husgerårdskammaren.
Undrar om hon läser din blogg, och om hon ångrar sitt beslut att inte skicka fler inbjudningar, nu när hon kan läsa hur briljant du är.
Roligt läsa att t o m folk i din position åtminstone i unga år haft mänskliga drag.
Igenkännandets glädje är inte det sämsta. I mitt fall gällde det ett barndop som vi kom för sent till och hamnade längst fram i kyrkan.
Ibland kände man på sig att nåt hänt bakom våra ryggar -det var resten av församligen som rest sig. Då reste vi oss också -efter några minuter var vi de enda i kyrkan som stod…
Litet av symaskinsnål över oss och de andra..
Tack för ett trevligt inlägg.
”För den som vill lära sig något – t.ex. att skriva, att forska, att bygga ett hus eller invadera ett land – är misslyckandena i regel långt mer viktiga att lägga märke till än succéerna. Också av det enkla skälet att det är långt lättare att se vad det var som gick fel, än att utreda de exakta orsakerna till varför något blev rätt. Framgången är ofta sluten i sin egen förträfflighet, medan misslyckandet har en helt annan allmängiltighet.”
Av en händelse råkar jag alltså parallellisera texten En misslyckad karriär med en äldre text, skriven den 25 april 2007, om Gunnar Balgårds biografi över den nu bortglömde diktaren och författaren Helmer Grundström, död 1986. Texten om Helmer Grundström bar rubriken Misslyckandets geometri.
Debatten den gången handlade mycket om att glömma och gå vidare, även i något inlägg om att romantisera sina misslyckanden. Den där speciella optiska lagen vad gäller minnet som Peter nämner är väl helt beroende av var detta jag råkar befinna sig i just den stunden, vilka känslor och sentiment, stämningar som färgar av sig på ”identiteten”. I stunder av framgång är kanske misslyckandena speciellt ”nyttiga” som påminnelser, ett slags slavens viskande i kejsarens öra.
En sedelärande berättelse om brännvinets nytta!
Vad är det den där tavlan heter? Har sett den på Louvren om jag minns rätt.
”Medusas flotte”: överlevande från fartyget med det namnet. (Om det finns någon djupare symbolik kopplad till just det skeppsbrottet så bör nog PE redogöra för den. ;))
Åjojoj, vad man känner igen sig! Har varit med om detta, tyvärr flera gånger, kanske beroende på att man är den man är. Fast den gången jag blev bjuden av min nye chef på Erik´s och skulle äta asdyrt och asgott och baksmällan satte stopp för allt annat än sorbet….nog för man ville lämna genom en grop i golvet och ut i vattnet, på den ”flotte” han höll till på då, efter Strandvägen…tyvärr så höll min dåvarande flickvän i mig för hon var också medbjuden men inte suveränt bakis. Och det värsta var att jag hade firat kvällen innan med kompisar för att jag hade fått jobbet….
Och om jag fick vara kvar?
Jo, en tid iallafall men sedan skildes våra vägar. Tyvärr har det upprepats fast i en aning sämre ordning. Men va fan, det är alltid något att berätta för barnbarnen.
På något sätt är det ändå en tröstande tanke, att alla tänkbara alternativ förverkligas i ett annat universum.
Själv gick jag en gång miste om en tjänst, därför att jag berättade för en kollega, att jag hade sökt.
Vad jag inte visste var att orten, där tjänsten var placerad, var hans hemort, dit han gärna ville komma tillbaka. Han sökte och fick tjänsten, i annat fall hade jag fått den. Jag har många gånger i efterhand tackat min lyckliga stjärna för detta, men just då var jag inte glad.
Enligt kvantfysikerna finns det ett universum där jag fick tjänsten. Där träffade jag inte min nuvarande sambo. Jag har ingen aning om hur mitt liv gestaltades i detta universum.
MVH
Petter Eremiten
Jag känner tydligt igen det Klinkmann säger om misslyckanden. Jag råkade prata en gång med en som tjänstgjorde i underättelsetjänsten här i Israel i terroravdelningen. Det var alltså ett antal år sedan när sjävmordsbombningarna skedde då och då. Han sa att man aldrig kan mäta sina succéer – men misslyckanden räknas i människokroppar. Jag förstår inte hur människor med sådana jobb kan sova på natten. Gjorde djupt intryck i vilket fall.
Där ser man. Livet och karriären utformas mera efter tillfälligheter än via planering. Det är kanske bäst att flyta med strömmen och se var man landar.
När gör unga, lovande fotbollsspelare ofta sina sämsta matcher? När de vet att en storklubbs talangscout sitter på läktaren. Själva medvetenheten om att en möjlighet dyker upp i våra liv minimerar ibland våra chanser med hälften.
Flera gånger har dörrar till fantastiska rum öppnats, men till omgivningens förundran (och förskräckelse) har jag tvärsäkert vetat att jag aldrig kommer dit in, på samma sätt som jag andra gånger med absolut visshet känt att Ödet nuddat vid mitt liv.
De parallella verkligheterna är roande och tänkvärda uppehållsorter, men inte mycket till hjälp när man tar ut livskursen. Till det krävs snarare något så handfast som att känna sig själv och något så mysteriöst som att ana sina bestämmelse.
Oavsett om vi tror på Gud eller inte: är det verkligen så att vi ska leva detta enda liv? Aldrig prova på att vara perukförsedd gustavianska? Eller för den delen en fattig tvätterska? Aldrig vara född i Afrika? Nya Zeeland? Om man är ”sydländska” (vilket man är 🙂 ): hur vore det att vara gotländska? Inte ens öländska vet man ju hur det vore!
Ja, ursäkta detta svammel. Men ni förstår säkert vad jag menar…
M v h Mohikanen.
Sådär har det nog varit för många av oss. Vi har irrat omkring på någon utbildning och haft en vag uppfattning om vad vi ska syssla med när den är över. Sedan är det ändå mycket av tillfälligheter som placerar oss än här än där. Och skönt är väl det på sätt och vis. Annars hade tillvaron blivit alldeles för förutsägbar!
Påminner mig om denna, livet lever framåt man men binda ihop punkterna kan man bara göra bakåt.
[…] Klokt resonerat om en händelse i livet och om hur pass slumpmässigt livet är. Vi lever framlänges men binda ihop punkterna kan man bara […]
Vilken mardröm, hade en liknade upplevelse en gång. Jag hade dock druckit finsprit men baksmällan var förfärlig.
Jag skulle guida ett gäng kvinnor som gick på SFI-undervisning i stadshuset, det hela avlöpte dock väl tack vara min självbevarelsedrift och en välkänd brun läskeblask.
Ann-Sofie W
[…] Orginalpost: En misslyckad karriär […]
Det hisnar när man tänker på hur tillvaron i varje ögonblick föreläggs miljontals möjliga universum, men ändå alltid nöjer sig med ett enda och lämnar alla andra alternativ bakom sig.
been there done that, och märkligt att man i sina mörkertimmar inte ser att man var vuxen brottet när brottet begicks. Dåtiden var man precis lika beslutsförmögen som nu, men det olevda alternativet tycks så mycket bättre. Kieslowskis Ödets ironi (tror jag den heter) beskriver det väldigt abrupt.
Apropå detta att göra karriär. Min egen erfarenhet är att extremt karriärinriktade människor sällan gör karriär, i alla fall inte den karriär de åsyftat, planerat eller längtat efter.
En del av orsaken är nog att sådana människor föreställer sig framtiden som planeringsbar och möjlig att kontrollera, vilket för det första inte är sant, och för det andra tenderar att låsa dem vid dessa noga inplanerade vägar, varför de ofta är oförmögna att ta den boll som livet och slumpen allt emellanåt sparkar till oss alla.
Jag har personligen aldrig tänkt längre än en 1-1,5 år framåt. Längre planeringshorisonter är bara terapeutiska, och syftar till att stilla en oro som jag tror är i grund existensiell.
Det blir aldrig som man tänkt sig, och det är väl tur! Det finns också människor som grämer sig över missade tillfällen. I stället för att tacka sin lyckliga stjärna att de sparade sig till den stora chansen som dök upp senare. Eller så var det du beskriver Livrustkammarens stora missade tillfälle! Jaja, den spriten, den spriten….
Jag gillar metataggen ”Mina lågvattenmärken”, skrivet i plural vilket borgar för fler inlägg i samma anda. Detta inlägg är dock det enda till dags dato. Ungefär som om jag på min blogg hade en kategori med personliga triumfer.
Nu till min reflektion, mötet på Livrustkammaren hade ju sin nytta i och med att det blev ”the road not taken” eller i alla fall ”the road not offered”. Jag undrar vad som hade hänt om man hade låtit huvudlinjen av händelsen vara kvar men att ändra på några detaljer. Låt oss säga att du verkligen hade varit tvungen att lämna bordet med fruktansvärd salivering, eller att Lundström hade umgåtts med förläggare och sett ditt namn på någon lista. Vad hade kunnat ske då? Jag tror nog att det inte hade varit så stor skillnad men i minnet av mina egna traverklamp fantiserar jag lätt kallsvettig om att en stängd dörr egentligen är flera.
Apropos kategorin ”Mina lågvattenmärken”: ja, det är en riktig iakttagelse att det kommer fler inlägg av den kategorin. Härnäst funderar jag på att berätta om den gång jag djupt deprimerad planerade att skjuta mig, med mitt FRA-vapen, men inte lyckades hitta slutstycket…
”…den boll som livet och slumpen allt emellanåt sparkar till oss alla…”
Så begåvat kan nog bara en erfaren medelålders man skriva!
Inte planera FÖR långt i förväg: helt riktigt.
Om det nu inte gäller t ex en ssk-utbildning som min ena dotter startat…
M v h Mohikanen.
Inte för att jag tror det är unikt, men attan vad lika vi människor är och hur nära vi har liknande upplevelser. Så skriver Peter om det saknade slutstycket, den historien vill jag snart kunna läsa. Man har ju varit med om liknande saker, fast kanske inte med skjutvapen….det blir så blodigt av sånt.
Allt hänger samman – så ock Tannenberg och hembränt…
På 80-talet var i varje fall Tannenberg polska studenters kodord för hembränt, detta efter mäskreceptet 1 hekto jäst, 4 kilo socker, 10 liter vatten.
Ännu en onyttig knskap.
Med vänlig hälsning Göran S
Ah, mer existentialism från Herr Englund! Vad ska vi ateister annars gotta oss i 🙂
Helt vid sidan av ämnet: hur gick det för fallskärmshopparen i Paris 1797?
MVH
Petter Eremiten
Glömde i mitt förra inlägg kommentaren att detta är en av de förnämsta skildringarna av upplevd bakfylla jag läst! Just den där övergången från den kvarvarande berusningens eufori till den plötsliga insikten om hur illa jag mår. Med stigande ålder och tidigare kvällsvanor blir ju denna upplevelse lyckligtvis mer sällsynt. Hembränt var inte vanligt förekommande på Umeå universitet runt 1970, men berusning och förödda eller åtminstone försenade karriärer förekom även där.
Peter!
Jag syftar på fallskärmshopparen, som du nämner på startsidan. Jag blev nyfiken på om han överlevde.
MVH
Petter Eremiten
Jodå, omedelbart rinner en katastrofal fylla fram i minnet. Okej då, ganska många. Pinsamhetsminnet är lika omedelbart som doftminnet.
Man väljer sitt liv – medvetet eller omedvetet. Vad kan en medveten människa som egentligen inte vill, göra annat än att supa sig omedveten”
Att spela sina kort väl” – att gå och lägga sig i god tid kvällen innan är ett knep att bättra på korten man tar till när man vill. Står i alla framgångsmatriklar! 🙂
Å andra sidan ska man vara karl för sin hatt och palla en sen brännvinskväll.
Det finns en dubbel mening med detta.
I en annan närvarande parallell värld når bankerna sina lågvattenmärken.
Det var gamle Plimsoll som kom på det där med lågvattenmärke.
En rejäl bakfylla är ju i första hand lågt vattenstånd.
Intressant och roande. Jag skrattade högt under läsningen. 🙂
Claes Hylinger har också skrivit ett underhållande litet stycke om parallella universa, men det tar sin utgångspunkt i ett tillfälligt svärmeri. Han befinner sig i sällskap med en kompis på en restaurang i Paris, där de blir serverade av den mest förtjusande fransyska. Både Hylinger och kompisen blir smått förälskade i henne, men båda är unga och oerfarna och ingen av dem är djärv nog att inleda ett samtal med henne. I stället sitter de, eller åtminstone Hylinger, och dagdrömmer om henne och låter sig tjusas av hennes långa, raka hals och smäckra lilla huvud. Till sist bryter de upp och går därifrån utan att ha växlat mer än enstaka ord med henne, och sedan ser de henne aldrig mer.
Och där kunde historien ha slutat. ”Men om man får tro Everett-Wheeler-Grahams metateorem, så är saken inte så enkel”, påpekar Hylinger, ty ”enligt detta teorem förgrenar sig verkligheten i varje ögonblick, en situations samtliga möjligheter förverkligas, men i olika universa.”
En konsekvens av detta lika ovederläggliga som obevisbara teorem är alltså att vi, som Peter låter förstå, har dubbelgångare i andra världar som alla är på väg mot olika öden och som alltid kommer att förbli okända för varandra. Och hela tiden fortsätter verkligheten att förgrena sig.
”Så i en annan värld”, avslutar Hylinger”, ”reste jag mig från bordet…, gick fram till henne och frågade om jag fick träffa henne. Och i ett universum var hon då gift och avböjde mitt närmande med ett leende men i ett annat rodnade hon och bad mig vänta på henne utanför restaurangen efter stängningsdags.
Jag infann mig punktligt, tycke uppstod, och så småningom gifte vi oss. Vi köpte ett hus i en liten by på franska landsorten söder om Paris, dock inte längre bort än att man kunde ta sig in till stan på halvannan timme. Det är nu femton år sedan. Och skulle ni ha vägarna förbi de trakterna i den världen, välkomna att se hur vi bor!”
Det är just sådana här fantastiska inlägg som får mig att bli förbannad om inte den bloggen någon gång ges ut i bokform.
Personligt bloggande när det är som bäst.
…tillägg:
och som ung, snart nyexaminerad student (mitt i finanskrisen…) lyckades det här inlägget stilla den värsta av min framtidsångest. Tack!
Tack för ett inlägg, som för, vad jag kan se, fler än mig går att känna in sig i. Vi har alla med fart och kläm gjort bort oss. Det är troligen normalt för oss människor. Och det känns så lugnande för mig och troligen för oss andra att i detta nu är du en av oss. Fortsätt att både vara en av oss men främst som hittills vårt föredöme!
Kram!
Margareta
Claes E.: Plimsolls märken anger hur mycket fartyg får lastas. Lågvattenmärken måtte väl ange just vattenstånd.
F.ö. hade jag gärna tagit upp Saviano här om jag kommit på något bra sätt att göra det.
”Härnäst funderar jag på att berätta om den gång jag djupt deprimerad planerade att skjuta mig, med mitt FRA-vapen, men inte lyckades hitta slutstycket…”
För egen del, ja för rent egoistiska skäl, är jag glad över att du aldrig fann det där slutstycket vid denna din kritiska punkt i livet: Hur skulle du kunna producera dina utomordentligt läsvärda verk från andra sidan graven.
(Nej, det där var nog lite väl elitistiskt formulerat. Största flertalet självmord är tragiska.)
Samtidigt ställer jag mig frågande till varför du, med din fenomenala förmåga att göra litterära stickspår i berättandet, inte kom att överväga andra alternativ?
Kan nämna att jag, påverkad, ja chockad av uppgifterna om digitala mediers obeständighet, ändrat mig, och överväger att låta bloggen ta pappersform, om inte så annat så bara för att den skall finnas kvar i sinnevärlden. Dock kommer jag nog inte låta ge ut den på något vanligt förlag, utan istället göra den som print-on-demand på Vulkan. Allt detta ligger dock i framtiden.
Bra idé! Teknologiskt sett landar man väl då någonstans mellan bloggen och boken.
Underbart! Och slutknorren mycket peterenglundsk!
Hoppas på mera i samma stil
mirae
En blok blir det 🙂
46 inlägg på en bakfyllehistoria.
Fantastiskt!
Vi vill tydligen komma närmare och närmare den mänskliga faktorn i varandra och det genom din historia. Tycker det är lite ”gulligt” faktiskt.
Det du vågar tala om och som troligen flera av oss (se på alla kommentarerna)varit med om, förenar oss mer än framgångar, bland oss människor.
Det ger ett avtryck att framgångar inte är lika mottagliga som motgångar. Och att alla kan se sig en en motgångssituation. KUL!
Den allre förste fallskärmshopparen, André Jacques Garnerin, överlevde faktiskt sitt hopp från 975 meters höjd. Han gick därifrån oskadd.
Print-on-demand låter som en utmärkt idé när det gäller en eventuell utgivning av bloggen. Många av de här inläggen skulle jag vilja läs om i ett bekvämt bokformat.
Utmärkt att ”Spegelscener” ska finnas på Vulkan; jag har länge velat ge bort/låna ut den utan att behöva bli av med mitt eget ex som jag tillsist fann i ett antikvariat. Däremot hittar jag inte ”Spegelscener” på Vulkan. Är det på gång att ordnas?
[…] risk för att förefalla påfallande repetitiv vill jag härvidlag åter igen hänvisa till ett blogginlägg av Peter Englund. Han bjuder i sitt dråpliga och tankeväckande inlägg på förtjusande läsning. […]
Haha…
Vilken underbar anekdot!
Får jag sätta ett tidsmärke här?
Det är nu slutet av november 2008, och sedan i somras har jag uppvaktat en arbetsgivare för att få en karriärsgivande anställning. Nyligen fick jag besked att jag inte var aktuell för tjänsten, och bl.a detta försatte mig i ett sådant tillstånd av nedslagenhet att jag lade in mig för en serie ECT-behandlingar. Återkommen från sjukhuset och smått euforisk öppnade jag min epost och hittade ett ”joförresten” från arbetsgivaren. Jag svarade genast och med ett lättsinne av det slag som lever i registrerat partnerskap med eftertankens kranka blekhet.
Jag vet inte om jag just nu bara är fortsatt lättsinnig eller om jag försöker att besvärja ödet på detta sätt: hur som helst skulle det vara tjusigt att om X antal år kunna ta fram din bloggbok, peka på den här kommentaren och säga till min vän att, ja, hur det gick med det där jobbet, det vet du ju!