Fakta och fiktion
onsdag, 28 januari 2009Jag känner sällan någon dragning till debatter där arenan redan är överfull, med folk, med åsikter och med tankehämmande passioner. Den diskussion som dånat kring Liza Marklunds bok ”Gömda” har förvisso tagit drevets logik, men den har trots detta berört några utomordentligt viktiga frågor.
Om den kan leda till att förlag och författare blir lite mindre ivriga med att klistra det fala och säljbara epitetet ”En sann historia” på olika grumliga halvskrönor, så är mycket vunnet.
Troligtvis kommer vi få se en annan etikett istället: ”Utgår från en sann historia”.
Denna lösning är dock inte oproblematisk. För författaren. Och för läsaren.
Det gäller att vara medveten om att detta tydligt signalerar ett genrebyte. Från, säg, reportage eller historia, till roman.
Man kan få intryck av att vissa resonerar så, att blandar man, säg, 30% påhitt och 70% fakta, så har man målat upp något som till övervägande del är sant. (Kanske kan vi kalla den föreställning Lex Marklund.)
Så är det inte. I mötet mellan fakta och fiktion förvandlar fiktionen på ett oundvikligt vis fakta till sin egen avbild. Fakta som placeras inom ramen för ett fiktionsverk fiktionaliseras. (Det visade den tyska litteraturvetaren Käte Hamburger för länge sedan.)
En roman om, säg, Karl XII, förblir en roman om en person som kallas ”Karl XII”, och som förvisso bär många likheter med verklighetens skägglöse dundergud, men som i yttersta instans förblir – ett påhitt. Och som skall behandlas som ett sådant. (Och boken handlar inte om Sverige utan om ”Sverige”, ett land som i mycket liknar det, etc.)
Förvisso kan man kritisera författaren av romanen om denne imaginäre Carolus Rex för olika sakfel, men förutom det faktum att det kan handla om dåligt hantverk (i det att sådant t.ex. kan bryta läsarens förtroende för författaren) är det en meningslös syssla. Det förblir ett fiktionsverk, och som sådant måste det bedömas utifrån referenser till dess inre, litterära logik.
Kort sagt: är det god litteratur eller ej?
Om sedan författaren noga räknat knapparna i den rock som ”Karl XII” bär när han blir skjuten, eller om han eller hon låter ”Karl XII” överleva belägringen, byta kön och sedan emigrera till Amerika, tja, det är i det sammanhanget ointressant.
Precision vad gäller fakta i ett fiktionsverk kan förvisso vara hedervärt, men är på inget sätt nödvändigt. (I mina ögon tenderar det många gånger att tynga ned en viss typ av romaner, där man ser att författaren alltför gärna vill låta alla sina framforskade eller ihopgooglade älsklingar paradera, likt ett Luciatåg på dagis inför en alltmer trött och prövad publik. Inte sällan kan det också klavbinda författarens fantasi, göra henne eller honom smått oförmögen att utöva den fantastiska rättighet och plikt fiktionsförfattaren har, nämligen den att fabulera. )
Precision vad gäller fakta i ett faktaverk, däremot, är allt.
En annan sak är att man visst kan säga att ”detta är Lasses sanning”, men det innebär inte att man då gör det omöjligt för andra att ifrågasätta denna ”sanning”, och stämma av påståenden mot olika typer av yttre källor. Så även om man förvisso kan känna berättigad oro inför, säg, minnets tillförlitlighet och vad språket och berättelseformen gör med denna bräckliga materia, så förblir sanningen och världen odelbar.
För det kan inte vara så att om Lasse, till exempel, är nynazistisk historierevisionist, och faktiskt själv är övertygad om att Auschwitz aldrig har existerat (”Lasses sanning”), så betyder det inte att Auschwitz både funnits och inte funnits. Auschwitz existens är faktum som låter sig kontrolleras. Och då visar det sig att Lasses sanning är falsk.
Här kan det vara på sin plats att citera Virginia Woolf: ”Jag tycker, att antingen får det vara fakta, eller så får det vara fiktion. Fantasin kan inte tjäna två herrar samtidigt.”
Peter Englunds blogg 
En liten försiktig fråga då… Du behöver inte säga någonting alls om du inte vill eller kan… Av förståeliga skäl i så fall. Vad anser du om en sådan bok som Wästbergs Anders Sparrmans resa? Som han kallar en ”Biografisk roman”. Där Wästberg skriver om en befintlig person men själv sätter ”kött och blod” på det som inte finns beskrivet. Han är ju väldigt noga med att berätta att det är så han har gjort, i och för sig och jag tycker om det. Men jag får ett personligt ”förhållande” till Sparrman, som ju inte är verklighetens Sparrman. Hur tänker du?
Riktigt kul att du ger dig in i den här debatten, det här inlägget kommer säkert att ”ta skruv” på en hel del håll.
Givetvis har du alldeles rätt.
Dock undrar jag lite över gränsdragningen mellan faktabok och roman/fiktion; du tar upp exemplet med en påhittad Kalle dussin och det påhittade landet sverige. Givevis är en sådan bok att räkna som fiktion. Men om man tar motsatsen, t.ex ”krigets vindar”, där alla historiska personer (enligt författaren) säger och gör rätt saker på rätt platser vid rätt tidpunkt, men där det även finns uppdiktade personer som gör och säger saker vid vissa platser och tidpunkter helt enligt författarens eget bevåg (och det tydligt anges), vad är det för en slags bok? Historisk roman? Faktaroman? Roman i historisk miljö? Och hur går en bok som ”krigets vindar” ihop med vad Virginia Wolf sade?
I sammanhanget vill jag även ge dig en stor eloge för att du publicerar rättelser på din hemsida. Jag har inte kollat, men jag tror inte Liza Marklund gör det…
/Martin
Båda är, tveklöst, romaner, fiktionsverk.
Och som sådana skall bedömas utifrån en inomlitterär synvinkel. Igen: bara för att de i sig innefattar en stor del fakta förvandlas de inte till något annat. De förblir romaner.
När en författare stoppar in fiktion i en framställning förvandlas hela framställningen till fiktion. På så vis finns inget gränsdragningsproblem. Fiktion förvandlar allt det berör till – fiktion.
Ett ypperligt inlägg. Med Snille och smak, som sig bör.
Bra skrivet! Men vad ska man säga om alla ”självbiografiska romaner” då…? Fakta eller fiktion?
Igen: utifrån vad jag skrivit: en självbiografisk ROMAN (och jag utgår ifrån att den innehåller fiktionsmoment – annars är beteckningen obegriplig och faktiskt i en mening felaktig) förblir, på grund av det här fiktionsmomentet, ett fiktionsverk. Och skall bedömas som ett sådant.
Du är sträng när det gäller uppdelningen fakta/fiktion!
/Martin
Debatten om Marklund är som sagt överbefolkad och har i långa stycken en obehaglig karaktär av drev. Personligen har jag blivit mest uppgiven när vissa debattörer hävdat att jag inte bör fästa något avseende vid vad som är sant och inte. Det viktiga är att jag tar avstånd från våld mot kvinnor.
Det gör jag. Men jag vill nog hävda att det är fullt möjligt att ifrågasätta Liza Marklund utan att vara anhängare av kvinnomisshandel. Låt sanningen ha ett objektivt egenvärde.
Att upphöja fiktion till sanning eller att ställa lägre krav på sanningen för att detta gynnar en ”god sak” är vansinne.
Nästa gång är det mörkrets makter som definierar vad som är denna goda sak, har vi då devalverat sanningsbegreppet är vi illa ute. Riktigt illa ute.
Finske författaren Jari Tervo har skrivit tre romaner med historisk bakgrund. I ”Myyrä” (Mullvaden) var ”en person som liknar president Urho Kekkonen” en av centralgestalterna. I ”Ohrana” bildade bombningarna av Helsingfors 1944 kuliss. I det senaste verket ”Troikka” har Mannerheim en central roll. Tervo har flera gånger påpekat att det viktigaste ordet i titeln är ”roman”. Han betonar starkt att han skriver fiktion. Det hindrar förstås inte att ”kulisserna” är byggda på kända historiska fakta.
Mika Waltari var en annan hans ”historiska” romaner byggde på ett gediget researcharbete, men de handlar i främsta rummet om den nutid de utkom i och om Waltaris eget andliga sökande. Men han var mycket noga med att historiska fakta stämde till sista punkten och kommat. Waltari skrev också fiktion och påstod aldrig något annat.
Lars Sunds Österbottentrilogi är också välskrivna romaner med förankring i historien. Men uppenbart fiktion.
I synnerhet när det gäller Waltari kan man konstatera att han skrev ”sant” även om han inte skrev ”historia”. Sanningen i hans böcker ligger på ett helt annat och subjektivt plan, som ändå har generell betydelse.
Ett av de bättre inläggen jag läst i debatten.
Om man rycker loss en bok ur sitt sammanhang och bara betraktar den som just ”bok”, så är det nog få som protesterar mot att inslag av fiktion används i böcker som påstås vara baserade på fakta. Det är författarens fulla rätt, annars skulle boken bli mer eller mindre oläslig. Det har både du och andra (t.ex. Guillo) påpekat, och jag håller med fullständigt.
Men i det aktuella fallet har det ju inte bara skrivits en bok, utan otaliga krönikor, nyhetsartiklar och gjorts intervjuer med bokens huvudperson, där berättelsen hela tiden framställts som absolut sanning och att bara namn och andra obetydliga detaljer ändrats. Vidare har böckerna använts som argument i riksdagsdebatter med syfte att förändra lagstiftningen, något som ytterst få svenska böcker förärats. Det är nog därför folk är så upprörda.
Jag vill minnas att Sydsvenskans recensent hade vissa invändningar mot din senaste bok, och att dessa bl a handlade om att du rör dig i gråzonen mellan fakta/fiktion. Rimligtvis måste han då mena att du – genom ditt språk, din stil – löper risk att fiktionalisera historien. Ty fakta går ju, som du själv påpekar, att stämma av mot källor.
Nu förstår jag ju att du inte vill diskutera just din bok, eller dess recensenter – men det är onekligen en dimension i denna debatt: att inte bara fakta utan också stil påverkar receptionen av ett verk och dess genrebestämning.
Dessutom kan man väl tänka sig en författare av såväl ett fakta- som ett fiktionsverk, som hela tiden anger när han spekulerar, utan att riktigt veta. Ex: Karl XII bör ha varit rätt, bör ha haft ångest inför det som komma skulle. Osv.
Vad säger då detta om genren?
ERGO: gränsdragningar är i mina ögon ytterligt svåra att göra.
En roman om en historisk person (exempelvis Karl X Gustav)kan dock utvecklas till ett problematiskt fenomen om den marknadsförs på ett visst sätt. Anta att författaren/förlaget placerar in ordet ”sann” i undertiteln och marknadsför romanen som ”sannare” än de vanliga historieverken/biografierna. Anta att romanförfattaren hävdar att författarna till dessa historieverk/biografier har undanhållit fakta för att försköna bilden av objektet och att endast hans eget verk innehåller den fullständiga bilden. Anta vidare att han hävdar att romanen bygger på fleråriga arkivstudier såväl i Sverige som utomlands.
I ett sådant läge blir det uppenbart att ”sann” används som ett försäljningsargument – om de presumtiva läsarna tror på reklamen kommer de att köpa och läsa denna ”sanna roman” snarare än t.ex. ”Den oövervinnerlige” (för att ta ett näraliggande exempel). Enligt romanförfattarens PR skulle den senare bokens författare ju nämligen avsiktligt ha undanhållit vissa uppgifter.
Ur ”konsumentvägledningssynpunkt” är det kanske ändå att föredra om ord som ”sann” används med viss försiktighet av skönlitterära författare, såväl på titelblad som i marknadsföring?
Något sådant som en ”sann roman” är givetvis en logisk omöjlighet, menar jag. Att dessutom marknadsföra en roman som ”sannare” än en biografisk text blir helt uppåt väggarna. (”Gömda – den sannare romanen om Mia”.) En roman innehåller påhitt, annars är det inte en roman.
Vad recensenten i Sydsvenskan menade måste givetvis han förklara. Dock menar jag – och här finns litteraturvetare och narratologer att åberopa – är detta INTE en fråga om stil. Det blir prilligt, om man tänker på det närmare: skulle t.ex. en annan stilnivå ha förvandlat ”Gömda” till fakta? Eller skulle man enbart med hjälp av språkliga omvandlingar förvandla en statlig utredning till fiktion?
Skillnaden om fakta eller fiktion ligger INTE i språket. Den ligger i hur författaren förhåller sig till fakta, huruvida texten innehåller sådant som han eller hon uppfunnit själv, eller är uppbyggt av sådant som går att stämma av mot en yttre verklighet.
För övrigt: snälla, tänk på att jag har INTE tid till att låta detta bli till en chatt. Jag kommer inte kunna besvara varenda fråga eller invändning eller undran.
Kan inte riktigt släppa den där gränsdragningen mellan fiktion/fakta. En självbiografisk ROMAN är alltså fiktion enligt din definition? Men en ren självbiografi eller en dagbok? Fakta/fiktion?
Och sedan givetvis följdfrågan: Kan man basera en faktabok på uppgifter från självbiografier eller dagböcker? Om de är att se som fiktion, kan man då ”tvätta bort” fiktionens stämpel och basera faktaböcker på materialet som blir kvar?
Undrar Martin
Varken du eller jag har tid att ”chatta” om det här. Därför ett kort genmäle, och sen får det vara.
Jag skrev att stil ”tillför en dimension”, samt att stil påverkar ”receptionen” av ett verk. En statlig utredning, skriven på Harry Martinson-prosa sänder ut signaler om fiktion, som kan vara mycket svåra att komma runt. Att verk ”förvandlas” till det ena eller andra, som du tycks anse, låter som en kategorisering i absoluta termer, som en distinkt genrebestämnig á la artspecificering. Jag tror den typen av enighet är svår att uppnå runt väldigt många verk av idag. Du tror det inte. Gott så
”Signal”-teorin håller inte, då den låter den subjektiva upplevelsen av textens stil avgöra eller styra huruvida texten är fakta eller fiktion. (Det är det misstaget som recensenten i Sydsvenskan gjorde, enligt min mening.)
Att frångå detta med textens verifierbarhet och intersubjektivitet som ett test, och istället låta det hela avgöras av en vägning av stil och stilmarkörer – ja DÅ skulle du få gränsdragningsproblem som heter duga!
Med risk att trötta dig, Peter: Var placerar du din senaste bok, fakta eller fiktion? Själv har jag svårt att se den som ett steg mot fiktionen, åtminstone i jämförelse med dina tidigare böcker.
Det här var det första vettiga jag läst i frågan. Men kan inte en Lex Marklund innebära att det inte finns några sanna historier? Överhuvudtaget.
Det är inte lätt att berätta historier som beskriver våld och övergrepp, och hålla sig till sanningen. Den som överlevde Auschwitz berättar en annan sanning än den fångvaktaren som arbetade där! På samma sätt kan jag berätta min historia, men någon annan som varit med berättar en helt annan sanning. Blir min historia mindre sann för det? Jag har förundrats genom alla dessa diskussioner om ”Gömda” hur någon överhuvudtaget kan begära en sanning. Bra att du inte kunde låta bli att kommentera, Pater.
Jag instämmer helt, Peter Englund. Antingen satsar man på fakta eller fiktion. Det som gör gränslandet kontroversiellt är, tycker jag, att det a) är lättare att sälja många böcker som är ”based on a true story” och b) alla historier om hur världen är beskaffad påverkar människors bild av det de beskriver och kan då få bl a politiska eller värderingsmässiga konsekvenser. Därför går det inte att sväva på målet utan antingen det ena eller det andra. Så är det. Tackar för en utomordentlig blogg och väldigt läsvärda böcker, för övrigt.
Annars kan man väl säga som Ajvide Lindqvist om ”Låt den rätte komma in”: Allt är sant, det hände bara på ett lite annat sätt.
För en historiker måste det väl finnas en knivskarp definition om vad som är sanning och där måste väl Peter ha en hel del erfarenhet. En forskare som inte beskriver verkligheten förlorar trovärdigheten.
En ”sann roman” är givetvis en principiell motsägelse, men frågan är om den vanlige bokläsaren verkligen inser detta. Ja, frågan är om recensenter och bibliotek ens gör det. I fallet Marklund betraktades ”Gömda” av såväl Bibliotekstjänst som Nationalbibliografin som en fackbok – ända till debatten kom. Man hade studerat omslag, titelblad och förord och dragit slutsatsen att det var verkliga händelser rakt igenom.
Varför skulle man ens försöka sälja romaner med ord som ”sann” eller ”sanning” i fall det inte uppfattades ha en god marknadsföringseffekt?
Fakta är fakta är fakta. Däremot kan det vara stor skillnad på hur vi uppfattar dessa fakta, vilka slutsatser vi drar av dem och på vilket sätt vi ställer dem i relation till varandra och vilken relevans vi tillmäter dem. I den meningen är ”sanningen” alltid subjektiv.
Vi kan alla var överens om att förintelsen ägde rum (åtminstone vi som har alla bässar hemma) och vi är överens om att andra världskriget började och tog slut. Men sedan kan vi ha olika syn på någon av dess orsaker och följder.
Hur långt skall vi sträcka adekvansen? Är de senaste veckornas händelser i Gaza direkta följder av förintelsen? Vilar nazismens skugga i den meningen fortfarande över världen.
Självbiografier är problematiska. De innehåller ”sanningen” ur skribetens synpunkt. Han har kanske (garanterat) överdrivit, tonat ned, dolt och skarvat. Det kan vara farligt att ge biografier större sanningsvärde än som författarens vittnesbörd om hur han/hon har upplevt sitt liv, eller velat uppleva det eller vill att andra skall uppfatta det. Trots det kan uppsåten vara ärlig, eftersom författaren ser sakernas gång just så. En åskådare vid sidan kan ha en annan uppfattning som inte heller är fel.
Bedömningar, värderingar, en persons utsaga o. dyl., av såväl fackkunniga som gemene man, bör jag väl som läsare tänka till om – eller åtminstone vara medveten om att det just är bedömningar, värderingar, en persons utsaga osv. Och inte bara godta för att jag vill det eller för att det är politiskt korrekt eller av vilket annat skäl det nu kan vara. Fakta tycks mig vara att A och B spelar fotboll med resultatet 2-1 efter si och så många hörnor, offside, gula kort, tidstillägg, (filmningar?) osv. Men hur matchen spelades kan ju diskuteras i ”oändlighet”…
EN SANN ROMAN!
Ja, är väl inte alla romaner sanna? Till och med fiktion är sant dvs UR BETRAKTARENS ÖGA och där är själva poängen.
Ingen författare kan väl säga att hans roman är falsk eller osann för då skulle den aldrig finnas. En roman eller fiktion eller sann berättelse skit det samma.
Men om författaren säger att den är sann kan den aldrig vara sann. ”In the beholders …” och så vidare, borde gälla författaren liksom konsumenten av texten. Alla torde vi vara lika inför texten.
En fråga: Tror du att Liza Marklund och hennes sanna figur Mia Eriksson som framträtt i soffor och i radio, hade fått samma uppmärksamhet om det ”bara” varit fiktion?
Man kommer in på ganska intressanta frågor om sanningsbegreppet när man renodlar det som de senaste kommentarerna har gjort. I dag känner jag att alldeles för många talar lite löst om att sanningen på något allmänt sätt är subjektivt och därifrån drar de slutsatsen att det är meningslöst att tala om sanna redogörelser. (Det gäller dock ingen som har skrivit här.)
Det finns många som talar om att sanningen är beroende av klass, kön, kulturell bakgrund osv. Intressant nog är det ofta samma människor som tvärsäkert använder sig av statistik eller andra ”hårda” fakta när de argumenterar. Och vidare så påpekar de ofta att den som försöker använda sig av ett universellt sanningsbegrepp är orealistisk och dogmatisk.
Men jag menar att de som försvarar Lisa Marklund eller andra med argumentet att det är hennes sanning blandar ihop två saker. För dels så finns det en sanning för de berörda som man kan rapporterar om. Men det är ju ett faktum, att den och den såg det eller kände så, eller att de och de dokumenten existerar eller inte.
Men det finns ju också en annan sanningsdimension och det är att den som rapporterar om dessa inblandade individer eller dokument lyckas redogöra för dessa på ett sätt som gör alla inblandade rättvisa. Det här tycker inte jag är ett speciellt starkt krav på någon som vill hävda att man berättar en sann historia.
Sen är det ju en annan sak att man kanske aldrig kommer att nå en absolut säker sanning, på grund av mänskliga brister eller på grund av att sanningen av någon anledning är principiellt ouppnåelig. Man kanske borde definiera en sann redogörelse som en redogörelse som är maximalt underbyggd och och för att tala med Popper falsifierbar. Då skulle det fortfarande kunna finnas sanna historier trots lex Marklund, en historia som bygger på 70% sanna redogörelser och 30% falska skulle inte räknas som sann. Inte heller en historia som uppenbarligen har undanhållit relevant information, säg 30%. Sanningen skulle förvisso vara provisorisk men intersubjektivt möjlig att granska och det bästa vi för stunden har.
Det är en stor skillnad på nutida samhällsjournalistik à la Marklund och historiska romaner.
Samhällsjournalistiken måste vara sann annars är den bedräglig.
Den historiska romanen, däremot kan sällan vara helt sann eftersom källorna aldrig är heltäckande eller helt tillförlitliga.
Brunners bok om Karl XII gav mig en hel del tankar och insikter även om jag naturligtvis filtrerar ganska ordentligt.
Jag tyckte även att ”Jag skall dundra”, det där ofilmade manuset om en incident under polska krigen var mycket givande.
Huvudsaken med historiska romaner är att de är någorlunda välunderbyggda och sannolika.
Sedan kan det mesta i populärvetenskapliga historieböcker vara rent nys även om läsarna och författarna tror på det.
Och så har vi begreppet ”fiktiv dokumentär” som finsk teve ibland har använt. Det är en tulipanros som jag med min begränsade fantasi inte förmår att gestalta. Det är besläktat med ”dramadokumentär”. Faktafiktion. Försöker någon manipulera oss med hjälp av newspeech? Krig är fred och lögn är sanning.
Därmed var det mesta sagt. En roman är en roman och kan aldrig vara dokumentär, om den så innehåller tusen fakta. En faktabok är en faktabok, även om den innehåller omtvistade fakta, bara man redogör för källorna och vrider och vänder på dessa fakta. Och en självbiografi är vare sig fakta eller roman, utan just det, en samling minnen väl stuvade och filtrerade.
Förintelse-revisionister brukar inte hävda att Auschwitz inte existerat, så det var ett ganska illa valt exempel. Väldigt få revisionister av den typen har heller några nazistiska sympatier.
Det handlar i allt väsentligt om (icke)existensen av gaskammare, justerande av dödssiffran (6 miljoner) och att det, enligt revisionisterna, inte fanns någon uttalad plan om att utrota judarna.
Det är givetvis inget fel på historiska romaner som genre, men de som gör verkliga personer till huvudfigurer för också med sig en del problem. Givetvis kan man säga att en romanfigur ”Gustav II Adolf” inte ska uppfattas som något annat än en romanfigur, men hur många ”vanliga” läsare gör den distinktionen? Hur vanligt är det inte att till och med recensenter hävdar att en sådan bok ger ”insikter” i den historiske personens tankevärld?
Än mer komplicerat skulle det förstås bli om man kallade huvudpersonen för ”Göran Persson” och gjorde honom till statsminister i Sverige. Hur många läsare skulle förstå att romanen inte handlade om den verklige Göran Persson? Och framför allt – skulle Göran Persson själv rycka på axlarna och lugnt konstatera att ”alla förstår ju att ett roman inte kan vara sann och att boken därför inte handlar om mig”?
[…] redigt om “Gömda” med mera. Peter Englund belyser här klokt problematiken i debatten kring “Gömda”, jag kan också se paraleller till […]
Otroligt intressant diskussion!
Det allvarliga med fel i böcker som utger sig för att vara sanna, eller för den delen utlämnande av uppgifter, är om man skriver för att uppnå ett visst syfte. Marklund är ju som bekant mycket engagerad i det som vardagligt kallas ”mäns våld mot kvinnor” (ett uttryck som jag avskyr, eftersom det antyder att det är ett generellt problem, ungefär som att alla tyskar skulle vara ansvariga för förintelsen, vilket de givetvis inte var). Att då skriva en bok om en misshandlad kvinna och kalla den en sann historia, trots att man konsekvent undanhåller opassande information, är kontraproduktivt för den egna saken. Lögner och undanhållande av fakta kommer alltid fram, och när det sker blir effekten av boken den motsatta mot vad man avsett.
Liza Marklund tar själv upp detta på http://www.expressen.se/kronikorer/lizamarklund/1.1436034/liza-marklund-drevets-verkliga-forlorare.
Där skriver hon bl.a. ”Den stora förloraren (på ”drevet”, min anmärkning) är något som är oändligt mycket större än oss två som enskilda individer – nämligen hela kvinnovåldsfrågan”.
Marklunds undanhållande av fakta, eller hennes framställade av sanningen enbart sedd från ”Mias” horisont, har alltså gjort hela kvinnovåldsfrågan en stor otjänst. För att inte tala om att Marklunds ”cred” som journalist fått sig en ordentlig törn. (Kanske på ungefär samma sätt som Eva Lundgrens anseende som forskare fick sig en liten törn när hon utan belägg hävdade ett samband mellan satanistiska nätverk och kvinnovåld).
För att återknyta till de tidigare liknelserna med Förintelsen: enligt min mening måste de som skriver om t.ex. förintelsen vara OERHÖRT noga med att hålla sig till sanningen. Om man ”brer på” lite extra grymheter för att understryka hur förfärlig förintelsen var, gör man historierevisionisterna en stor tjänst, eftersom de kan peka på felaktigheterna och säga ”om inte detta var sant, varför skulle då det övriga i boken vara sant?”
/Martin
Vad säger du om Enquists Legionärerna? Det förefaller orimligt att kalla den fiktion. Snarare bör man betrakta den som en faktabok plus tolkningar av ett skeende, och dessa tolkningar kommer givetvis från författaren. Helt objektiva kan de givetvis aldrig vara. Bör man undvika etiketten dokumentärroman, som varande en självemotsägelse?
@Martin
din poäng om att när man berör känsliga ämnen måste man var extra extra noga med källor och referenser är mycket bra. Det hoppas jag alla kommer ihåg. Vissa debatter tenderar till att bli fokalpunkter för något större än vad det egentligen är, det gäller t.ex. vargfrågan, renbetesmområden och invandring
”likt ett Luciatåg på dagis” – nå, på mina barns dagis gråter publiken, och är varken trött eller prövad. Ämnet är fascinerande, för trots allt kommer stilen alltid in, även i faktaböcker görs analogier. Men är fullständig neutralitet verkligen något eftersträvansvärt?
Sakfrågan för mig vad gäller ”gömdagate” är att liza marklund de facto har släpat fram en livs levande, peruk- och solglasögonbärande, romanfigur i tv-soffor och olika media och sagt att allt som står i gömda är sanning. Sen kan man ju debattera till död-dagar om hur ett litterärt verk ska etiketteras.. Problemet för mig är att Liza har makt genom sitt journalistiska uppdrag. Makt som jag anser har missbrukats.
Tjena Peter, du signalerar alltså ett rättsligt efterspel av Gömda-affären – Lex Marklund.
Spännande. Antar att det finns ett allvar bakom ditt kontroversiella uttalande. Eller använde du det juridiskt vedertagna ordet ”Lex” bara 30% på allvar -och 70 % för att hittepå nå kul?
Har inte sett denna bloggpost kommenteras i svensk media. Normalt kanske hade varit att varje kultursida kastat sig över dig pga a) ditt renomé som författare b) ditt nya förtroendeuppdrag
Men så har inte skett. Har det intelektuella samtalet i Sverige avslutats på elitnivå, Peter? Hindrar för många personliga bindningar sakfrågorna att diskuteras?
Bengt! Ja, det kan ibland vara av nöden att ibland kritisera historiska romaner, och visa något som säljs som god historia egentligen är rena motsatsen.
För visst finns det folk som går till historiska romaner för att vinna kunskaper om det förflutna. Vilket inte går. Då det 1. handlar om just… romaner, och då 2. historiska romaner nästan undantagslöst är fabler, som på något sätt speglar och diskuterar sin samtid. Det är på denna punkt dessa verk har sitt värde.
Kan skymta en tanke om sanningsförvanskning och dess problematik angående försöken att hitta en läsare/lyssnare/tittare. I journalistikens spår av att vara först, att ha ett scoop och så vidare, kan man lätt hitta snedvridna sanningar eller rättare tillrättalagda sanningar och det ingår i uppgiftslämnarens natur.
Ingen sanningssägare/skrivare som återger en historia/skede/händelse kan återge den som om den vore sann, han är bara en redaktör och samordnare av texten. Även om den är citerad ur en dagbok.
Den filmade händelsen behöver heller inte vara sann utan redigerad genom bildmanipulering/vyval.
Ja, vad som helst som tekniken kan åstadkomma.
Jag får be om ursäkt att mina tankar spinner runt tillrättaläggning, överdrifter /underdrifter men det är en mycket användbar förvanskning och har varit så sedan den första människan kom hem med en skröna om sin misslyckade jakt efter föda………
[…] Uppdaterad Intressant diskussion hos Peter Englund. […]
Med risk att förvandla bloggen till en chatt (du kan alltid strunta i att svara om du vill):
Jag har givetvis (t.o.m. flera ggr, tycker den är skitkul) läst din recension ”Herman snubblar – om ett förvirrat 1600-tal”. Givetvis skall en sådan bok kritiseras, eftersom den utger sig för att vara ett korrekt historiskt verk, men uppenbarligen inte är särdeles korrekt. Jag antar att Hermans historia är att betrakta som en faktabok, om än behäftad med ett otal fel?
Det kan då vara intressant att jämföra med Krigets vindar, vilken du i en tidigare kommentar betecknade som en roman. Jag har inget problem med den kategoriseringen; den innehåller absolut fiktiva element.
MEN, försåvitt jag kan bedöma beskriver Wouk de historiska händelserna på ett ganska korrekt sätt, i alla fall tillräckligt korrekt för att man skall vinna en viss kunskap om det förflutna (jag är inte historiker, men har t.ex. läst Wouks beskrivning av Stalingrad och Bevoors bok om samma ämne; de är hyfsat samstämmiga). Givetvis blandas de historiska skeendena med ren fiktion, MEN DET ANGES TYDLIGT när så sker. Enligt min mening är det betydligt ärligare än att göra som Herman L, dvs ge ut något som liknar en faktabok, och inte tydligt ange var man fabulerar.
Tycker i alla fall jag…
/Martin (igen, nu skall jag inte kommentera det här inlägget mer.)
Bo G Jansson konstaterar i sin översikt över faktionsberättelser i film, litteratur och tv (Episkt dubbelspel, 2006) att faktionsepikens popularitet i dag bl a är ett resultat av att den här typen av berättelse undervisar oss, på ett postmodernt vis, om att livet aldrig tillerkänner oss någon som helst utanförposition från vilken världen och verkligheten neutralt och objektivt kan iakttas. Vår värld och verklighet, den historiska verkligheten, är aldrig objektivt given; den är i stället ständigt föremål för tolkning och olika tolkningsmöjligheter förekommer alltid, påpekar Jansson.
Att försöka särskilja fiktion och fakta utifrån ontologiska och epistemologiska utgångspunkter tycks inte leda någonstans, annat än in i en ändlös labyrint. Det är, som jag ser det, i det som kallas paratexten, dvs textens, bokens snittyta mot den s k verkligheten (titel, layout, författarnamn och –renommé, baksidestexter m m), det som är en del av kontraktet mellan författaren och läsaren, som texten måste förankras och bli på något sätt trovärdig för att läsningen ska fungera. Uppstår det ett glapp där (som kan vara avsett eller oavsett) blir resultatet förvirring och besvikelse, bad, ugly feelings.
Det mest intressanta med historiska romaner är att de kan visa att människan inte förändras som varelse mellan olika epoker – men att hon kan agera väldigt olika under olika förutsättningar.
Många tänker nog på tidigare generationer som lite primitiva och efterblivna. Sanningen är dock att de ofta var mer utvecklade än vi eftersom de var tvungna att klara av större svårigheter för att överleva.
Detta kan man visa med en väl underbyggd historisk roman. Därför vore det bra om de mest (skriv)kunniga historikerna, som Peter Englund, också ville skriva historiska romaner.
En bok som inte debatterats är ju Peter Pohls ”Sekten – En sann historia”.
Enligt förlaget Alfabeta är det en bok där ”Peter Pohl beskriver en verklighet som han återskapat efter telefonsamtal, tidningsartiklar, radioprogram och samtal med några av de inblandade. Berättelsen om familjens liv under några märklig år är uppskakande läsning för alla som vill sä tta sig in i hur tillvaron i en sekt kan te sig, och försöka förstå vilka mekanismer det är som får människor att ge sig in i ett sådant liv .”
Skall vi gissa att tillägget ”en sann historia” försvinner i nästa upplaga, om det nu blir en?
Virginia Woolf skrev även ”the truer the facts the better the fiction” (A room of one’s own).
[…] … är en klok man minsann! Läs hans inlägg på bloggen om “Fakta och fiktion” ang. Liza Marklund och […]
Bättre att skriva en roman som håller hela vägen. En riktigt bra berättelse behöver inga påklistrade etiketter för att röra om i läsarnas sinne.
Man kan undra om ordet ”roman” ibland är mycket mer än en bekväm nödutgång. Man marknadsför en bok som ”sanning”, ibland till och med som ”sannare” än fackböcker om samma ämne. Om det sedan börjar storma runt felaktigheter i det ”sanna” innehållet är det bara att peka på ordet ”roman” – och vips måste kritiken tystna.
Frågan är om det verkligen bör vara så enkelt, om det verkligen är OK att sitta på två stolar samtidigt. Kanske borde det vara lite mer av ”Nej, hörru du. Nu står det faktiskt ‘sann’ här på titelbladet och du har marknadsfört boken så. Då blir beteckningen ‘roman’ irrelevant för min bedömning. Jag kommer att läsa boken som du säger att den ska läsas ända till du tar bort ”sann” ur din marknadsföring.”
Lite synd att du inte postade det här inlägget för ett par veckor sedan, Peter. Det hade vägt blytungt i debatten. Nu är Marklundaffären mediehistoria.
Men du vet förstås vad du gör.
Är det inte så att ett historiskt arbete ofta går ut på att belysa en historisk person eller skeende från en ny vinkel? Man letar fram alla fakta som man tycker bevisar den nya bilden man vill lyfta fram. Sedan får andra forskare presentera sina tolkningar och de fakta som stöder dem, och så kan man hoppas att det blir en syntes av de bästa idéerna som leder till en mer mångfasetterad bild av hur t ex en person var.
Kan man inte då se historiska romaner också, som inlägg i den processen, om än mer lättlästa och utan källhänvisningar? ”Kanske Karl XII var så här? Vad tror ni om det?”
De kan nog till och med ge historiker uppslag om vad de bör försöka verifiera eller falsifiera.
Fiktionen kan ju också tänkas skapa verkligheten.
Frågan om lögnens förhållande till fiktionen är gammal men fortfarande lika intressant – och fullständigt olöst. När herr Englund skriver att han lagar paella finns det ingen anledning att ifrågasätta detta. Varför skulle han hitta på det? Och varför skulle Norén hitta på att han lagar ruccolapasta? Även om han hittat på det skulle det vara en mycket oskyldig lögn. Men hur verifierar man det? Fanns det vittnen? ”Englund ljög om paellan”, ”Norén har aldrig lagat pasta” skulle aldrig göra rubriker. Marklund ljög om Elisabeth Hermon är allvarligare.
Jag kan inte alls hålla med Englund om att den historiska romanen per se inte skulle kunna ge kunskap eller aning om flydda tider som till och med överträffar faktaboken. I vissa fall kan det nog vara tvärtom: faktaboken kan i och med sin tvärsäkerhet om att vara objektiv vara mer tidsbunden än romanen.
[…] Fakta och fiktion Jag känner sällan någon dragning till debatter där arenan redan är överfull, med folk, med åsikter och med […] […]
Författaren och läsaren i interaktion ställer krav på läsaren. Överdrifter och oförblommerade tillrättalägganden bör få en läsare att förlora förtroendet för författaren. Speciellt om genren säger sig vara sanning=fakta. För läsaren borde den författaren för all framtid vara rökt. Lägg märke till att jag väljer verbet bör och borde, jag lägger alltså något slags kompetenskrav på läsaren. Önskar alltså en läsare stärkt i sin roll som läsare.
I fallet med Gömda finns en ny komponent som jag ser det. Den fala kommersialismen tar sig alltmer fräcka och framfusiga uttryck in i böckernas värld (som om den skulle vara fredad!). Vi kan urskilja en kalkylerande marknadstrateg som smälter ihop med författarrollen till en helt ny roll. Tyvärr har alltför många läsare inte genomskådat överdrifterna och de oförblommerade tillrättaläggandena i Gömda – läsaren har helt enkelt varit för svag i sin roll som läsare – och därmed blivit ett offer för den kallt kalkylerande marknadsstrategen gömd bakom författaren. När så en annan författare genom att granska Gömda kommer fram till en annan sanning om densamma, ja, då blir det inte roligt för nån. Som vi har kunnat se.
Kan vi lära oss något av detta? Jo, läsaren måste stärka sin egen roll som del i kommunikationen mellan författare och läsare. Hur ska då detta gå till? Läsa mer förstås så att de egna kvalitetskraven på författaren som samtalspartner höjs. Per automatik går det då också lättare att genomskåda fräcka marknadsstrategier (typ perukförsedd och solglasögonprydd Mia i TV-soffor) vars avsikt är att stärka genrebestämningen sanning=fakta (eftersom just den genren visat sig just nu vara särdeles lättsåld).
Något annat är helt enkelt meningslöst. Eller har allt kanske bara varit en stor och fet konstinstallation för att avslöja hur lättlurade vi alla är? Fan vet …
Ja, och Nils K är förstås en kvinna. Det är ju en av fördelarna med internet: även en maja lundgren kan ikläda sig manlig gestalt.
Denne posten er anbefalt på http://sonitus.org/
En tanke du varit inne på är verklighetens totala ohanterlighet.
Seg, obegriplig, repetitiv.
Så bör det ha varit även förr i tiden.
Man fixerar sig vid stordåden och handlingen, för ett närsynt iakttagande av verkligheten som sådan är helt enkelt…
Även om jag ytterligt sällan läser historiska romaner, och finner de flesta överflödiga, kan jag visst erkänna, även utifrån en historikers perspektiv, att enskilda verk verkligen kan ha ett stort värde.
Och förutom som en ingång till det innevarande (och alltså INTE som en ingång till det förflutna) kan de, som några varit inne på, också ha en funktion av hypotesgenererare, i synnerhet vad gäller sådant vi inte bara INTE vet, utan också faktiskt inte KAN veta.
Som när jag själv, i en essä i ”Brev från nollpunkten”, citerar Anatolij Rybakov roman ”Arbats barn”, där han på ett mycket intressant vis spekulerar kring Stalins innersta bevekelsegrunder. Tror att det som Rybakov skriver där nog är så nära vi kan komma den frågan.
Att sedan faktaverk kan vara ytterligt tidsbundna stämmer också. Men det är ett annat problem.
”Åsikter och tankehämmande passioner”: så sant! Ingen verkar ha skrivit om denna tanke i kommentarerna, men är det inte precis så som Peter skriver. Det finns stunder då jag tyckt att många TV-debatter är ett brott mot demokratin; allt sans försvinner för att skapa underhållning i en TV-studio. Bråken blir det blod som drivs i den massmediala underhållningsströmmen, och kändisarna är betet som TV-mogulerna agnar med för att locka tittare. Vem har bråkat med vem idag? Kan vi få se dom i närbild också när de gör det? Den där darrningen på läppen och den svettiga pannan. Igår var det Dellert och Gardell, vem blir det imorgon? Kvalitén på den filosofiska tanken och kunskapen såld för den tillfälliga kittlingen av ett praktgräl. Vilken merit att finnas i en TV-studio i sådana sammanhang.
/Ivar Rönnbäck
Är det inte samma problem?
En författare kan i bästa fall låta två horisonter närma sig varandra.
Nu och då. Det borde gälla både för historikern och för romanförfattaren. Ett totalt och så att säga neutralt filmiskt förhållningssätt till det förflutna är förstås omöjligt. Någon form av inlevelse krävs. Om det inte bara handlar om en uppräkning av fakta.
Jag tror att romanen kan vara en ingång till det förflutna, givet då att författaren satt sig in i tidens mentalitet och inte hymlar med sin egen position. Både historikern och romanförfattaren bör läsas kritiskt, och historikern ännu mer, inte på grund av faktafel hit och dit utan anspråken på objektivitet.
Ivar Rönnbäck skriver om ”infotainment”, en medial strategi för att förfuska allvarliga frågor. Att göra saker och ting till en ”trend”. Så visst bör man undvika media. Till varje pris. Ingen människa med självbevarelsedrift ställer upp i ett debattprogram. Någonsin. Men det hindrar inte att det finns allvarliga frågor. Monica Antonssons avslöjande är en sådan allvarlig fråga, som trots svenska medias brus och tjafs och snicksnack och trams och hala tungor och idioti har lyckats nå fram, även utomlands.
Marklund verkar ha brutit mot företagsinformatörens första regel: ”Kasta aldrig ut skit. Den kommer förr eller senare tillbaka mot ansiktet”. (Jag har inte läst boken utan drar mina slutsatser av den offentliga debatten). Regeln gäller också för reportageböcker och andra verk som marknadsförs som sanningsbeskrivningar.
”A True Story” är en urgammal Hollywoodkliché som sällan har motsvarats av innehållet i de filmer som marknadsförs med denna slogan. ”Based on a True Story” är inte mycket bättre.
”Possible similarities between the characters in this film and living or dead persons are unintentional”, låter bättre, men är också ibland en lögn som har till syfte att undvika dyra rättegångar.
Romaner kan förmedla kunskap.
Brunners roman är den bästa boken om Karl XII som jag har läst medan Frans G Bengtssons är den sämsta. Skillnaden är att Bengtsson presenterade idealiserade omständigheter som lämnade Karl XII som en fullständig gåta.
Brunner ger oss en människa av kött och blod. Således kan man tänka sig att Karl XII drevs av en absolut tro på försynen, en likgiltighet inför döden och en stor kärlek till krigets hantverk.
Snarare än en kung som lekte soldat var han en soldat som råkade vara krönt.
Därmed har vi en förklaring till varför han dröjde sig kvar i Polen där han krossade allt motstånd, varför han inte drog några reella politiska fördelar av sina segrar, varför han inte försvarade svenska kransområden och varför han lät hela armén gå under i Ryssland.
Det var den stora, ödesdigra bataljen som var ändamålet med allt.
Måste dock påstå att romaner absolut kan vara relevanta som tidsdokument.
Ta ”Onda andar” av Dostojevskij. Det är givetvis inte en historisk källa, men det är ändå ett viktigt försök att beskriva det febriga politiska klimatet i Ryssland i slutet av 1800-talet, en psykisk diagnos på det dåtida ryska samhället, men också ett dokument över den ryska borgerlighetens rädsla för utvecklingen i samhället.
Fransmannen Guy Sayer skrev en bok (Forgotten Soldier, glömd soldat) som handlar om hans erfarenheter som tysk soldat under andra världskriget bl. a. i elitdivisionen Grossdeutschland. Boken är vida spridd och används som undervisningmaterial av US Army.
Det har under flera år på internet diskuterats om boken är en sann beskrivning eller fiktion. Jag har läst den och den innehåller så få kontrollerbara detaljer att man inte kan kalla den historiskt korrekt, men är det en fiktion?
I vilket fall som helst är den läsvärd.
Måste korrigera mig. Jag hittade en diskussiongrupp om Sajer där en B hellquist pekar på att det finns många kontrollerbara felaktigheter i boken. DEt verkar vara en fiktion i alla fall. Fortfarande läsvärd dock.
Det är lite som advokat Karlssons (”kyss inte mig, kyss Karlsson!”) kommentar under en av rättegångarna i Hammarbymordet (var det väl?)
”Det är märkligt hur sanningen ändå överensstämmer med verkligheten”
Alternativa verkligheter är ju i och för sig värdelösa för historiker, men jag finner exempelvis böcker som till exempel Phillip Roths ”The plot Aginst America” facinerande.
Tack för dina kloka ord. Jag ska försöka komma ihåg Virigina Woolfs träffsäkra definition.
Det obehagliga med det drev som Marklunds förfärliga bok satte igång är att journalistikens metod (kolla alltid en bra historia) används för att gräva i människors privata helveten.
Men ett liv är inte en offentlig handling. Familjetvister borde lösas i rätten och inte förvandlas till löpsedlar.
Och vilket slags samhälle växer egentligen fram när journalistik inte längre anses vara ett slags kontrollmekanism av den offentliga makten, utan allt mer används som ett redskap för att kartlägga människors privata liv och konflikter, in i minsta detalj?
Annika
Författaren läser på och intervjuar, på en story som den uppfattar som sann. Redan där gick det snett…nej,nej jag menar inte Liza Marklund, jag menar alla författare som skall återge ett skede som upplevts av någon annan.
Det blir referat vad du än gör med storyn och vad är det för fel med det. Jo, om man sätter en sann story som epitet, men skriver jag en upplevd story då hamnar man rätt för det är ju det det är.
Ett upplevt ögonblick. Men det är ju författaren som upplever händelsen som skrivs, författaren kan inte på något sätt varken missbruka eller överdriva sin egen text, för han upplever det som han beskriver och redovisar.
Visst kan en författare komma att ifrågasätta sin text men görs det i själva författandet stryks/redigeras texten, är det i en tryckt bok finns den där till beskådande, likt förbannat är det det upplevda som redovisas.
Det blir läsaren som upplever det missbrukade eller överdrivna, aldrig författaren!
Och på den här bloggen, som just innehas av en författare som skriver om upplevda händelser och som uppskattas för sina skrivningar, torde det upplevda kommenteras för sin sanning.
Det är förunderligt att vi verkar förvånas över att texter präglas av sin upphovsman.
Ofrånkomligt är varje egenhändigt manuskript en produkt av författaren.
Ingen läsande människa borde begära av texter en verklighet som bara fins i live-flödet till varje tid, vid varje fenomen.
Beskrivningar är lika med textens upphovsman och måste intas med läsglasögon påmålat författarens särskilda filtreringsmönster för att dekodas intill begriplighet.
Ju mer en författare är sin egen redskap i skrivarbetet, ju tydligare avviker det skrivna från delat levd verklighet, samtid, gemenskap, empirisk ”sanning”.
MEN paradoxalt är att just då kan vi läsa alster som skulpturerar en individ, en personlighet, en av oss, fast egen, OCH stor litteratur är skapat över denna läst.
Det är barnsligt att förlanga sanningsenlighet av texter när vi inte vet vad sanning är i verkligheten vi lever i, våra egna liv, vår historia.
Sanningen är så svårfångat att Meister Eckehardt sa:
Om Gud vore ett och sanningen ett annat, ville jag hålla fast vid sanningen och låta Gud fara.
Inte att undra över att vi driver livslång jakt i oländt terreng.
En bok är lögn från första bladet till sista, det är mitt bästa utgångspunkt för att vilja börja läsa.
Författarcitat, Ibsen: Lögn och förbannad dikt!
Till andersonchris:
Vill ändå påpeka att Karl XII var skottskadad och febersjuk under slaget vid Poltava. Han bars omkring på bår och kunde inte fullt ut leda kriget.Hans personlighet är nog inte lätt att analysera rakt upp och ner.
Dessutom var det väl general A L Lewenhaupt som kapitulerade vid Perevolotjna?
Jag kan en del om denne kung; hade specialarbete om honom redan i gymnasiet. M a o för typ 100 år sedan…:-)
Ngn krigsstrategi är jag inte specialist på. Hö hö.
Men man fick väl med sig kungen i grevens tid (:-) )
över Dnjepr?
M v h Mohikanen.
….Hittade Peer Gynt´s utrop i Runebergsprojektet:
Mellem Ronderne. Solnedgang. Skinnende snetoppe rundt om. Peer Gynt kommer yr og forvildet)
PEER GYNT
Slot over slot sig bygger!
Hej, for en skinnede port!
Stå! Vil du stå! Det rygger
længer og længer bort!
Hanen på fløjen løfter
vingerne sine til flugt;
alt blåner sig bort i kløfter,
og berget er låst og lukt.-
Hvad er det for stammer og rødder,
som vokser af åsens spræk?
Det er kæmper med hegrefødder!
Nu dåner de også væk.
Det vimrer, som regnbu-strimer;
det skær mig i sind og syn.
Hvad er det, som langvejs kimer?
Hvad vægt på mit øjenbryn!
Hu, hvor det værker i panden.-
En bændende glohed ring-!
Jeg kan ikke mindesm hvem fanden
der brænedte mig den omkring!
(segner ned)
Flukt over Gendin-eggen.
Digt og forbannet løgn!
Opover bratteste væggen
med bruden – og drukken et døgn;
jaget af høg og glenter,
truet af trold og sligt,
turet med galne jenter;-
løgn og forbandet digt!
(stirrer længe opad)
Der sejler to brune ørne.
Mod sør går de vilde gæs.
Og her skal jeg traske og tørne
i mudder og søl til knæs!
”… det är ju författaren som upplever händelsen som skrivs, …”
Tala om att träffa huvudet på spiken. Det är därför det inte finns någon ”objektiv” journalistik, som så många beslutsfattare och andra mindre vetande ryar efter.
Däremot finns det en ärlig journalistik, som innebär att skribenten själv tror att det han eller hon skriver är sant.
Hej Peter,
Grattis till nya jobbet.
Jag tror att det är postmodernismen som ställt till det för Marklund. Hon skrev en bok till en postmodern publik som uppfattade att allas sanningar är lika mycket värda. Det var då.
Nu är postmodernismen död och det blir räfst och rättarting med de som stöttat denna ideologi som gjort åsikter till vetenskap och lögn till en sann historia.
/Augustin Erba
Fantasin kan visst tjäna två herrar; den som vet hur det inte var men önskar att det vore och den som inte vet hur det var men tror att det var. Önskat man något annat kan man exempelvis läsa Englund; dock ej Marklund (för att nämna ett naman).
Jag håller med dig (Peter) i stora drag men anser att förhållandet mellan fakta och fiktion trots allt är mer komplext än vad du påstår.
Ta Väinö Linna som exempel. Hans (fiktiva) framställning av inbördeskriget i Finland anses vara den skildring som hade störst betydelse för eftervärldens förståelse av vad som utspelat sig.
Linna bearbetade och förklarade skeendet på ett sätt som inte historikerna hade lyckats med. Han grep därför, i allra högsta grad, in i ”verkligheten” med hjälp av fiktionen.
Detta exempel – ett av många förmodar jag – komplicerar relationen mellan fakta och fiktion.
Jag har med största intresse och nöje tagit del av alla kommentarer till Peters kloka inlägg i den s.k. gömda-debatten. Men jag kan ändå inte förstå fullt ut att det är så utomordentligt viktigt hur en roman beskrivs på omslaget. Detsamma gäller för övrigt även andra litterära alster vare sig de kallas dikter, självbiografier, memoarer, sanna berättelser, populärvetenskap, historiska berättelser eller har något annat litterärt epitet. Jag tycker att man i denna debatt tappat bort läsaren.Det är ju först hos läsaren som begreppen sanning och fiktion får någon mening. Många debattörer har i sin skadeglädje över Marklunds fadäs och med ett sedvanligt översittarmanér velat värna den stackars läsaren som självfallet inte har förmåga att själv förstå vad hon läser.
Jag tror att de finns få läsare som beroende på vad ett verk kallas delar in det i klasserna fiktion eller fakta. Tvärtom tror jag de flesta av oss läser allt med en ”nypa salt”. Om man läser Dick Harrisons böcker om medeltiden, Peter Englunds om 1600-talet eller Strindbergs historiska dramer så, med all respekt för författarna, inte fanken tar man varenda ord för absolut sanning eller fakta. Men visst är det härlig läsning! Hur vi tar till oss texten och hur vi påverkas av den är i högsta grad subjektivt. Sedan tycker jag det kvittar vad böckerna kallas.
För övrigt har jag bara träffat på den något så när rena sanningen inom matematiken. Där finns inga värderingar, känsloyttringar, ränksmiderier,lögner obevisbara påståenden m.m. Där finns endast sant eller falskt. Sedan kan man ju undra hur roligt det är att leva ett sådant liv som matematiken erbjuder.
Postmodernism min rumpa. Liza försökte att bättra på en historia och blev ertappad. Det är allt.
Det förefaller som om Lagboken är den minst diskuterade boken här.
Om någon av de beskrivna personerna i ”Gömda” anser sig vara förtalade eller ärekränkta enligt juridisk mening, och om en domstol anser detsamma – ja, då är vi inne på svensk lagstiftning.
Många moraliska patos inom världslitteraturen har grundat sig på enskilda människors mod i enskilda frågor där det offentliga samhället avkunnat en juridiskt felaktig eller orättvis dom. Vi kallar ofta denna enskildes kamp för civilkurage.
Jmf Bob Dylans Hurrican eller Alfred Dreyfusaffären i Frankrike.
Postmodernitet eller reflexiv modernisering är inget som har upphört att gälla, tvärtom. Det är det svartvita tänkandet och reduktionism som är hopplöst omodernt. Det svartvita tänkandet uppstår ofta till exempel i drevets logik när en massa tyckare löper i samma riktning och förstärker etablerade uppfattningar istället för att problematisera. Kanske är det nyhetsmedias funktionssätt att först kommer känslorna, sedan eftertanken.
I själva verket är logiken högst sällan något enkelt sant eller falskt. Den kan bara träffa rätt om komplexa företeelser eller komplexa handlingar när den avslöjar inom ramen för felmarginal. Det mesta är på sin höjd partiellt sant eller falskt där moral och värdeomdömen i synnerhet är vanskliga ting. Sedan är det väl ingen som lever för sina
åsikter utan det är något man har för stunden som i bästa eller i sämsta fall är föremål för omprövning alltefter fler fakta kommer i ljuset. Drev kan dock ofta fungera enligt inkvisitionens psykologi, fram med syndaren som ska ställas vid skampålen.
Lennart J:
Hur en roman, eller vilken bok som helst, beskrivs på utsidan är givetvis oerhört viktigt. Anges det att verket är en sann historia skall författaren faktiskt kunna ta ansvar för att den är så sann som möjligt! Och ställas i skamvrån om det framkommer att detaljer förtigits, överdrivits eller förstärkts!
Peter Olausson:
Älskar dina korta och kärnfulla inlägg!
För övrigt anser jag att man kan lära sig saker av romaner!
/Martin
Rasande intressant diskussion – men alls inte så ny som vi (kanske) tror – faktiskt nästan lika gammal som själva bruket att skriva historia. För ca 2430 år sedan skrev Thukydides om kriget mellan Sparta och Athen – efter en kort genomgång av förhistorien, innan själva historien börjar, anför han nedanstående. Jag tror att han fick med alla de olika aspekter av ämnet som har tagits upp här:
”Detta är alltså vad jag har funnit ut om det förflutna även om det är svårt att tro på alla vittnesbörd som traditionen berättar om. Folk är nämligen benägna att okritiskt acceptera alla berättelser om gamla tider … ”
”Ändå anser jag inte att man tar miste om man i stort sett godtar de slutsatser jag har dragit av de anförda vittnesmålen. Det är bättre än att lita till skalderna, som besjunger forna händelser med utsmyckningar och överdrifter, eller på prosakrönikörerna, som mer lägger an på att behaga än att ge sanningen. Deras uppgifter kan inte styrkas och har med tiden mestadels gått förlorade i sagans töcken. Däremot kan man vara övertygad om att min framställning bygger på de säkraste källor och är så tillförlitlig man kan begära då det gäller gångna tider.”
Det är ju retfullt att Thukydides inte anger sina källor. Eftersom hans skildring av Peloponnesiska kriget nästan är det enda vi har i ämnet. Men följande passus länder honom stor heder, om man inte kan åberopa fakta i alla stycken bör detta åtminstone kommenteras.
”Vad beträffar de tal som hölls före eller under kriget var det knappast möjligt för mig att minnas exakt hur orden föll i dem jag själv lyssnade på, och mina olika sagesmän fann det lika vanskligt. Jag har därför låtit talarna yttra sig så som enligt min mening snarast påkallades av varje enskild situation varvid jag höll mig så nära som möjligt till själva andemeningen i vad som sades.
Vad gäller de faktiska händelserna under kriget följde jag principen att inte hämta mina uppgifter från förste bäste eller lita på mina personliga intryck. Vare sig jag själv var närvarande eller andra rapporterade till mig kontrollerade jag allt så omsorgsfullt som möjligt.” … ”ögonvittnen återgav samma händelser olika beroende på de sympatier de kände för endera parten eller vad de kom ihåg.”
Slutklämmen är ståtlig – han hade inga små anspråk precis:
”Att min skildring saknar sagostoff gör den kanske mindre tilldragande. Men det räcker om den anses nyttig av dem som vill veta sanningen om gångna händelser och om vad som sannolikt kommer att hända i framtiden …”
”Mitt verk är inte fägnat för stunden – det hör evigheten till.”
Citerat ur Sture Linnérs fantastiska översättning. Bok I, styckena 20 – 22.
Men skrev Thukydides fakta eller fiktion?
Martin:
Du skriver: ”Och ställas i skamvrån om det framkommer att detaljer förtigits, överdrivits eller förstärkts!”
Min stilla undran är om du har något exempel på en bok som enligt dig undgår bokbålet. Jag tror att få böcker om ens någon hade undvikit skamvrån enligt ditt milt sagt lite puritanska regelverk.
Takk for en interessant post. Jeg har fulgt litt med i debatten rundt Gömda på diverse nettaviser og blogger. I sommer hisset jeg meg opp over samme problematikk i en bok (roman? biografi?), – hisset meg opp nok til at jeg blogget om det:
Om drev:
President Mauno Koivisto sade en gång på 1980-talet att vi journalister är som ett lämmeltåg som blint rusar iväg utan att reflektera.
Han hade måhända inte helt fel…
Lennart;
ALLA böcker som inte utger sig för att vara sanna historier klarar sig från mitt privata bokbål. Dessutom klarar sig de böcker som utger sig för att vara sanna historier OCH ÄR DET.
Så de enda böcker som inte klarar sig undan bokbålet är de som utger sig för att vara sanna men där författaren förtigit, överdrivit eller förstärkt detaljer.
Om du tycker det är en puritansk inställning får du tycka det.
Men, för att återgå till din ursprungliga fråga om exempel på en bok som undgår bokbålet: Röde Orm av Frans G Bengtsson; den utger sig inte för att vara en sann historia (och är förmodligen inte heller det…), men den är förbannat rolig.
Slutligen, Peter Englund, två snabba frågor till dig:
1. Har du någon aning om vilket av dina blogginlägg som fått flest kommentarer?
2. Hur många kommentarer tar du bort?
/Martin
Lennart har rätt. När man publicerar något, så gör man samtidigt en sortering av materialet. Man kan inte publicera allt, utan måste göra ett urval. Det är som att ta ett fotografi. Det mesta hamnar utanför bilden. Det gäller att ta fram det relevanta och presentera det i ett sammanhang. Mitt urval är kanske inte det samma som du hade gjort. Här har vi alltså igen ett exempel på hur imaginärt begreppet objektivitet är.
1. Detta har nog fått flest kommentarer. Jag tar bort få, kanske en av trettio. Typ.
För den som är vidare intresserad av detta med fakta och fiktion finns för övrigt antologin ”Fact and Fiction in Narrative – An interdisciplinary approach”-redaktör Lars-Åke Skalin.
Lars-Åke Skalin och hans litteraturgäng vid Örebro universitet borde få större uppmärksamhet, även om jag är partisk i frågan, väldigt duktiga! På ämnet fakta och fiktion, vissa, som filosofen David Carr, vänder på problemet och menar att berättelsen finns så att säga redan i handlingen och dess fenomenologi(intention, mål, kontext, tid m m). Hans Time, Narrative and History, kan varmt rekommenderas.
Sune:
Självfallet måste en författare eller journalist sovra i materialet, och den sovringen blir givetvis inte helt objektiv. Du tar upp liknelsen med ett fotografi. Fotografier går, som bekant, att retuschera. Man kan också beskriva det som hamnat utanför bilden på ett totalt orimligt vis, så att bilden hamnar helt utanför sitt egentliga sammanhang.
Det är sådant jag vänder mig emot.
Minns t.ex. polisens film från göteborgs-kravallerna, där man lagt på nytt ljud till rörliga bilder. Bilderna var verkliga och ljudet var verkligt, det var ”bara” det att de inte kom från samma plats och samma tid. (Till yttermera visso använde man den hopklippta filmen som bevis i en rättegång, vill jag minnas).
Ärligt? Enligt mig, nej.
Klantigt? JA!
Stärkte den hopklippta filmen förtroendet för polisen? Näppeligen…
/Martin
Innledningen til den norske utgaven av Katharina Blums fortapte ære (Die verlorene Ehre der Katharina Blum) av Heinrich Böll:
”Personer og handling i denne fortellingen er fritt oppdiktet. Skulle det allikevel i skildringen av visse journalistiske metoder ha sneket seg inn likheter med ”Bild”-Zeitungs metoder, så er disse likheter hverken tilsiktede eller tilfeldige, men uungåelige.”
Martin: Du beskriver ett fall där polisen har kastat ut skit och fått den tillbaka i ansiktet med förlust av detsamma som följd; som du säger, klantigt. Det finns en skillnad mellan subjektiv men ärlig rapportering och oärlig. Det senare betyder att du berättar något som du vet att inte är sant, medan det förra avser att du ger din syn av vad du uppriktigt tror att är riktigt.
Även om man tror att ett förhållande är sant, men dessutom försöker övertyga andra med osanna argument, har rapporteringen halkat över på oärlighetens hala bana och förlorar därmed sin trovärdighet när det rätta sakförhållandet blir uppenbarat (och det blir det alltid – förr eller senare).
Peter! Vad säger du om Åsa Linderborgs definition av ditt skrivande i expressen häromdagen: ”mellan skönlitteratur och vetenskap”?
Hei, Peter!
Jeg synes du har en fin kommentar til debatten rundt Liza Marklunds nye bok, og som du selv påpeker, er det lenge siden Käte Hamburger viste oss hvordan vi kan skille mellom fiksjon og fakta. Men hvorfor vil vi ikke lære av henne? Er det fordi hun våger å trekke grensen resolutt?
Debatten om relasjonen mellom fakta og fiksjon dukker opp med jevne mellomrom, i Norge blir vi tvunget til å ta den hver gang journalisten Åsne Seierstad gir ut en reportasjebok. Det som kjennetegner bøkene hennes , for eksempel Bokhandleren i Kabul, er den utstrakte bruken av indre monolog. For Seierstad er det åpenbart uproblematisk å beskrive tankene og følelsene til en virkelig person. Hun rettferdiggjør bruken av ”han tenkte” og ”han følte” med bakgrunn i at hun har gjort grundige og utførlige intervjuer – og at all journalistikk bygger på rekonstruksjon. Dermed spiller det heller ingen rolle hvordan dette omsettes i tekst. Samtidig insisterer hun på at det hun skriver er sant.
Seierstad forsvarer sitt standpunkt godt, og som regel ender debatten ut i ingenting. Men samtidig synes det å være noe uavklart i situasjonen. Noe som kanskje skyldes at det dukker opp en del problemstillinger idet man anvender fiksjonale strategier for å skrive sakprosa. Og står vi ikke også overfor en etisk grense her? Idet man tillater
seg å beskrive et annet menneskes tanker og følelser, har man samtidig bevilget seg utstrakte fullmakter som forfatter, og det er ikke mulig å
verken bekrefte eller avkrefte det som sies og det en person tenker og føler. Og da er heller ikke forfatteren forpliktet på et mulig sannhetskrav,
og kan i ytterste konsekvens skrive
hva det måtte være.
Litteraturprofessor Arne Melberg har forsøkt å begrepsbestemme tekster som ligger i grenselandet mellom fiksjon og fakta. Han bruker betegnelsen ”prosa” på slike tekster som virker ubestemmelige i forhold til genreinndeling. I tillegg hevder Melberg at ”Sannhet er ikke (eller utelukkende ikke) et spørsmål om fremstillingens overensstemmelse med historisk virkelighet. Også sannheten må produseres”. Dermed leverer han også et forsvar for det sannhetsbegrepet som Seierstad lener seg på.
Slik sett har man ikke kommet noe lenger i å avklare relasjonen mellom fiksjon og fakta – og kanskje enda viktigere – man har heller ikke klart å avklare de etiske problemområdene. For er det egentlig uproblematisk å behandle levende personer som romanfigurer?
Synspunktene til Seierstad og Melberg virker fornuftige i kjølvannet av ”the pragmatic turn”, men de ubrukelige dersom vi ønsker å differensiere klarere mellom ulike tekster. Derfor synes Käte Hamburgers fiksjonsteoretiske logikk å være mer aktuell enn noensinne. Imidlertid innebærer dette en aksept av essensialistiske standpunkter – og en revitalisering av korrespondanseteorien for sannhet. Derfor er jeg redd Käte Hamburger aldri blir ”cutting edge”, men det er kanskje lov å håpe…?
Kunde bara inte hålla mig… Liza Marklund har följande att anföra angående sanningshalten i sitt ”faktaverk” Gömda (se http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=883611)
”Vad hon hade för betyg vet jag faktiskt inte, hon hade bra betyg och om hon hade 3,65 eller 4,2 tycker jag är fullkomligt oväsentligt”
En inställning som går bra ihop med din kommentar ovan att ”precision i ett faktaverk är allt”…
Ha det,
Martin
[…] även om skillnaden ligger i att hennes Maskrosungen ju är skriven av henne själv. Peter Englund problematiserar också. Resten känns faktiskt som en sak som inte nödvändigtvis måste dras inför allas ögon […]