Den vita häxan i min bil
fredag, 3 augusti 2007
För några år sedan körde jag ordentligt vilse i Italien, och sedan, efter att en tripp till en arkeologisk utgrävning utanför Saltsjöbaden i våras varit nära att ända i frustration och på Söder, bestämde jag mig för att pröva en sådan där GPS-navigator.
Vilket jag nu gjort. Det är en märklig upplevelse. Vidskepelse har av någon definierats som att tro på något man ej förstår, och till en början känns det mycket riktigt som trolleri. Jag kör ut från huset, och den burkiga kvinnliga datorrösten annonserar stelt ”Om… 300… meter… sväng… till höger” – och det stämmer, på några meter när, en felvisning den amerikanska militären sett till att det byggts in i systemet – och jag fnissar, och kör avsiktligt fel för att se vad som händer. ”Vänd… där det är möjligt” pockar hon. Och då gör jag det, lydigt, som en ertappad skolgosse. Blixtsnabbt räknar hon ut en ny rutt. “Ankomst” mässar hon, och jag tycker mig ana en svag ton av triumf i hennes metalliska stämma.
Det är lätt att bli beroende, särskilt sedan man brukat navigatorn i en okänd storstad – tidigare inte sällan en synnerligen nervös upplevelse, med ständiga felkörningar, pinsamma loopar och ilsket tutande medtrafikanter, allt medan ens blick förgäves söker gatuskyltar: ”Vadå périférique?” Till min lättnad tar den vita häxan med den metalliska stämman nu hand om ALLT. Känns det som.
Denna teknik har också en baksida. Den isometriska karta som rullas fram i den lilla skärmen tar stundtals lika mycket av ens uppmärksamhet som den omgivning navigatorn återger på ett så abstrakt vis. Och medan resan blir långt enklare, blir den också tommare, rent kunskapsmässigt. För man behöver inte längre hänga med på någon tummad bilatlas, vilket gör att landskapet blir mer anonymt och framför allt sammanhangslöst. De utflykter på infall som kartan kunde locka en till faller också lätt bort. (Särskilt som man gärna blir fixerad vid navigatorns sifferexcercis, där var avvikelse från körschemat omedelbart bestraffas med röda minussiffror i displayen med önskad ankomsttid.) Man rutschar liksom fram genom en oändlig tub, formad av navigatorns gröna pilar och tryggt mässande röst.
Som all framgångsrik vardagsteknologi sparar den tid och gör ens liv enklare. Samtidigt har den ett pris. Den lämnar mig också en aning mer rådvill och hjälplös än jag var förut: ännu en förmåga jag tidigare hade – i det här fallet det aktiva och ofta komplicerade orienteradet med papperskarta – kommer inte längre att efterfrågas, och i längden kommer den att tyna bort. Ju mer kapabla våra maskiner blir som system, desto mer inkapabla blir vi själva som individer.
Peter Englunds blogg 
Obekräftade rykten säger att de som i början av 80-talet hade sin arbetsplats belägen så att de kunde se den digitala kombinerade klockan och termometern på Trygg-Hansas hus beläget Kungsholmen i Stockholm fick problem. Dessa problem skall ha bestått i att de inte kunde låta bli att spekulera i när temperaturen skulle gå upp eller ner nästa gång. Det skall till och med ha förekommit vadslagning om detta. I Solna Centrum hade man under period digitala anslagstavlor som visade antalet besökare den aktuella dagen samt för veckan och månaden. Folk stirrade och diskuterade trovärdigheten i en utsträckning som gjorde att shoppandet blev lidande får man förmoda. Tavlorna togs ner ganska snart.
Mina barn kan heller inte låta bli att gissa hur det står till med kapacitetsutnyttjandet vid Henriksdalsverket där man renar Stockholms vatten när vi passerar där med bil. ”Just nu renas 2039 liter / sekund”, tillsammans med lufttemperaturen och aktuell tid meddelas på ljustavlan. Min GPS har några år på nacken och jag har inte lyckats uppdatera den med de förändringar av vägnätet som gjorts sedan den köptes. När jag kommer in på den nya vägen på E4 förbi bl. a. Skånes Åsaka kollapsar min GPS. ”Sväng till… Namnlös väg… Vänd där… Sväng till höger..” och allt detta under loppet av tio sekunder. Jag lyssnar och hånler åt den förvirrade rösten. Tom-Tom World Wide Corporation kan inte vägen, men det kan jag. Än så länge kan maskinerna ingenting som vi inte lärt dem, på något sätt känns det tröstande.
GPS:en är igen en påminnelse om hur vi blir mera teknikberoende för varje snäpp utvecklingshjulet går framåt.
I min ungdom hade jag en massa telefonnumror i huvudet. Jag kunde ringa till mina närmaste vänner, släktingar och vissa myndigheter på direkten. Numera kan jag inte ens min hustrus mobilnummer utantill. Snabbvalet och mobilens telefonbok har gjort det överflödigt att belasta minnet med alla dessa nummerserier. Å andra sidan kan vi fråga oss om vi har utnyttjat denna ”frigjorda minneskapacitet” till något mera relevant.
Jag ser framför mig en snar framtid när den urbana människan har tappat den sista tillstymmelsen av lokalsinne och är helt beroende av GPS:en för att inte tappa bort sig totalt så fort omgivningen är lite obekant.
Alla effektiva hjälpmedel har en förslavande avigsida.
Är inte bara GPS ett ytterligare synligt bevis att vi inte vågar leda oss av livet, där nu rädslan för det oväntade minimeras och byggs in i tekniken, så att allt går vår väg.
Sker inte utveckling, i det för oss okända, och det kända föder väl till slut tristess.
Inväntar livs-gps:en, allt klart och förutbestämt.
Således blir det alltmer uppfyllt, det människan strävat efter sedan Babels tornbygget: ”Ske min vilja, inte din…”
Tänker på uttrycket: ”I den fullkomliga kärleken, finns inte rädsla”.
Våga således köra fel. Och lev.
Jag undrar vad det gör med vår uthållighet? Jag tror min mormors generation var sjukt mer uthållig än mina barns generation är. Eller blir man uthållig på andra saker?
Min vän som är läraresäger att han tycker sig märka att barn för varje år tycker att allt är jobbigare och det är ju inte konstigt när man kan ordna så mycket med ett musklick.
Jag kommer att tänka på en sketch av galenskaparna. Jag vill minnas att det är från revyn ”Cyklar”. Det är en framtidsvision som handlar om Gösta, som blivit beroende så beroende av sin husdator att han inte längre tänker själv. Det slutar med att hans hjärna gör uppror och rymmer.
”Ju mer kapabla våra maskiner blir som system, desto mer inkapabla blir vi själva som individer.”
Ja, fast den som behärskar maskinerna är väl den som är verkligt kapabel idag. Den som utan problen klarar nya operativsystem, ständigt nya programversioner, nya mobilens alla finesser, SMS-biljetten på bussen, för att inte tala om bloggprogrammets alla krav på kunskap om php och html – och att få en GPS-navigator att fungera.
En bekant som lär navigation till båtägare varnade mig en gång: ”Se upp när du möter en snabb båt som går precis mitt i farleden. Där kommer någon som nyligen har flyttat till kusten, förtjänat mycket pengar och köpt båt och GPS. Han kan inte navigera, inte läsa sjökort, förstår sig inte på sjömärken eller sjövett. Han känner inte heller till några sjövägsregler. Det enda han har är mycket pengar, en snabb båt och en GPS. Nu sitter han där och kör med full fart mitt i farleden. Han stirrar på GPS:en och ser inte vad som händer runt om kring honom. Akta dig för honom du!”
IT-tekniken gör det möjligt för dilettanter att pyssla med sådant krävde yrkeskunskap eller en viss tradition förr. Därför är vi omgivna av folk utan sjövett, felaktigt behandlade bilder, usel layout, förfärlig typografi, dålig musik.
Men vi kan kanske trösta oss med att vi och våra efterkommande lär sig att identifiera kvalitet, för att den sticker så lysande ut i all den allmänna smörjan.
En liten episod. Jag studerade en familj som var på besök i Göteborg. Vi satt alla i bilen. Jag, antropologen, inklämd där bak tillsammans med två tonåringar. GPS:en Talade om för mannen i familjen hur han skulle köra för att hitta fram till det hotell man bokat. Hustrun satt fram och läste en damtidning. Hon hade tidigare på resan sagt att det var så skönt med navigatorn, tidigare hade hon tvingats vara kartläsare och fått stå ut med sin mans bannor när de körde fel eller när hon inte hängde med. Nu hade vi kört enligt röstens uppmaningar men kom aldrig fram till det där hotellet. Mannen svor och bestämde sig för att köra tillbaka och prova igen. Det gick inte att hitta hotellet. Hustrun tittade djupare ned i sin tidning.
Efter att ha försökt hitta i 30 minuter bestämde sig raskt mannen för att ta in på ett annat hotell man passerat ett flertal gånger. Istället för att stanna och fråga någon, eller gå in på en mack och få en gratiskarta, ändrade han resans mål. Jag såg hur hustrun hade ett roat leende på läpparna när mannen stolt gick ut ur bilen med orden: Ja, så grejade man det där med då.
Den stora utmaningen lär dyka upp när maskinerna vill ha mänskliga rättigheter och bättre arbetsvilkor. Undrar ofta om jag får möjlighet att uppleva den första AI:n under min livstid. Vem blir först, militären eller bankväsendet tror ni?
Jenny: man blir uthållig av andra saker.
Graffman! Jag skulle kunna berätta om vad som hände när min GPS plötsligt laddade in kartorna över GUAM. Eller när den bestämde sig för att vägen vi körde på inte fanns. (Misstämmer kartan och verkligheten gäller kartan. För en GPS. Och förresten också för en rad människor jag känner.) Men det gör jag inte. 🙂 Tekniken är inte ofelbar, i synnerhet som den är satt i händerna på oss i högsta grad felbara – och fåfänga – människor. Men jag tror nog att den kan göra att ett antal äktenskapliga bilgräl kan undvikas hädanefter.
…förlåt en jättefånig kommentar, ang GPS:en (som jag fö. också har ett mer eller mindre positivt förhållande till)
Sätt en GPS på alla orienterare…O-ringen hade säkert blivit en mer medial sport…om inte annat så i humorsyfte!
Men den där griniga kvinnorösten…i vår lilla makkapärr…skulle jag nästan kunna begå brott för, för att slippa!
Det hade varit mycket intressant att få höra om… var din fru och barn med i bilen 🙂
Resan på Stilla havsön Guam gjorde jag allena, men färden längs den icke-existerande vägen, till ljudet av en vilt protesterande och kalkyleradne GPS, körde min fru: ”Vänd… där det är möjligt!”.
…frågan är om vi framledes överhuvudtaget kommer hem och om vi egentligen har några hem att komma hem till
…
in i den virituella världen…
där vi lotsas fram med alla våra datorer…bara så vi slipper tänka, använda händer och hjärta…
och det som kallas hjärna!
Kul reflektion var det, tackar!
En reflektion bara; Om det nu är så att datorer och teknik befriar oss från tankeverksamhet, handpåläggning och emotionellt engagemang som borde alltså en fältskär i den karolinska armén varit en skickligare yrekesman än dagens läkare? Eller kanske bara annorlunda?
Not, den felvisning som den amerikanska militären sett till att bygga in i systemet används inte sedan 1 maj 2000.
Familjens stora misstag i graffmans exempel torde inte vara att de förlitar sig på en GPS, utan att de försöker köra bil i Göteborg!
Jag är en prylgalen person som älskar att mickla med nya leksaker, men man måste väl ändå kunna släppa knapparna ibland. Att helt enkelt stänga av grejerna man har dragit på sig gör att den ”fria och kreativa” upptäckarlusten får chans att väckas till liv igen. Det gäller kanske inte bara GPS utan också mobiltelefoner, datorer. Torde det inte finnas någon nytta i att inte vara tillgänglig hela tiden? – Ding-dong, den elaka häxan är död! sjöng de ju i Trollkarlen från Oz….:).
Hmm… Vad mycket uppdämd teknikfientlighet det verkar finnas?
Kan visserligen tycka att det ligger mycket i den gamle Spanarhjälten Jonas Hallbergs resonemang om att varje gång man köper något – till exempel en video – så säljer man av sin tid/sitt övriga liv.
Och jag har ibland argumenterat emot att ha klocka på armen, just för att man skulle bli vassare på att bedöma tid om man inte ständigt har en kronometer tillgänglig.
Resultatet av anti-klock-resonemanget blev dock att man blev en hejare på att spana in stadens olika offentliga och semi-offentliga klockor (”om jag kikar in genom det där köksfönstret…”)…
Så… Låt tekniken blomma! Tror det finns få konkreta goda exempel på att medvetet försöka hålla tillbaka tekniska innovationer. Tvärtom.
För övrigt har Spanarna efterlängtad nypremiär den 24 augusti…
På långresor har jag märkt att jag fått en djupare relation med den metalliska rösten. Sedan jag bytte till en kvinnlig röst har detta förstärkts. Ibland blir jag irriterad på henne, när hon inte berömmer mig spontant för att jag lyckats köra rätt och ta ”den femte gatan” i den superråddiga rondellen….;-)
Kommentar till Eva Gardhem: Man hade inte GPS på O-ringen i år en däremot på 10-mila fr o m förra året om jag minns rätt. Man kunde följa eliten både på storblidskärm vid mål och på internet. Detta kommer säkert mer och mer.
Förbannad vare GPS:en, denna förslavande manick. Likförbannad vare kartan.
Utan GPS utnyttjar vi lokalsinnet. Va? Utan GPS utnyttjar vi en karta och vår förmåga att läsa den. Utan karta utnyttjar vi lokalsinnet, och vår förmåga att läsa naturens och omgivningens tecken.
Förslavad? Visst. Med GPS, liksom med karta.
Åkte en gång med en bekant som hade en gps. Lite lustigt var det eftersom den varje gång man närmade sig en cirkulationsplats sa med en övertydlig pedagogisk röst:
”Kör in i rondellen”
Något olämpligt eftersom rondellen är gräsplätten i mitten av cirkulationsplatsen…
Kommer ni i håg hur de gamla ropade i telefonluren, som om de stod på en roparudde och måste häva rösten för att roddkarlen skulle höra?
Min far hade lita kvar av det i alla år…
Själv fick jag min första dator i 1996, ett bygge som mina söner hade fixat ihop åt mig.
Tackade snällt och tänkte att denna maskin har jag klarat mig utan i mer än förtio år….
Jag kommer att dö analfabet på 1. att köra bil, 2. att använda dator.
Hur många timmar pr dag jag sitter vid datorn nu väl tio år senare skall vara osagt.
Helge, programmeraren sa till mig då jag konstaterade att det kändes som att ha ett tillbygge till hjärnan med datorn i huset:
Hjärnan är hundra miljoner gånger bättre maskin än en dator. Datorn kommer att bli som ett kylskåp, eller en telefon, en vanlig pryl, ett hjälpmedel på linje med alla andra…
Det var mitt på nittiotalet. Han hade setat med huvudet inne i och lödande krätskort till och skrivande olika språk för…datorn sedan han var liten. Nu forskar han för svenska försvarets räkning i en norsk militärt lab. Konstigt?
Lillasyster Sophie skriver lika snabbt som en proff-sekreterare och är hemma på många siter och har kompisar över nätet som köper design hon gör till en hästsida.
Vardag från hon var född är datorn.
Då onkel Phil, hennes gudfar i Skottland som var född i en mormonerfamilj, och följaktigen strängt uppfostrat vad det gäller matriella goders betydelse, köpte en av sina väldigt uppdaterade prylar nu i vuxen ålder, en Jaguar smartcar, satt Sophie och hörte på onkel Philo´s kommandon:
Temperature nighteen deegrees.
Svar från bil-butlern med dens frötroendegivande britiska sammetsröst (IBM?):
Temerature nighteen deegrees!
Radio on.
Radio on.
Phil såg Sophie stående mellan seterna i baksetet stirrande sig omkring för att finna ut vem han pratade med, och Phil som är entertainer både proffesionellt och privat såg detta i spegeln och härmade ”butlerns” röst:
Sophie sit down!
Sophie satt ner.
Sophie, fasten the seatbelt!
Sophie spände på sig bältet och stirrade förskräckt på mig medan hon undrade:
HUR kan han veta vad jag heter?
Ha, ha, jag tror bara att vi ligger lite efter….
Hanne Kjersti
Olle: Kanske din bekant har en finlandssvensk GPS. 🙂 Här i Finland talar vi inte om cirkulationsplats utan uttryckligen om rondell. Det kan vara fel enligt SAOL eller vår egen språkbyrå, men vi kallar det rondell ändå!
Hjärnan är faktiskt minst hundra gånger bättre än någon dator, Kjersti. Jag har pysslat lite med datorer sedan tidigt -80-tal. Datorn är bra på att organisera information så att man hittar den lätt på nytt, men den är inte intelligent. Den ”tänker” inte. Den gör precis vad du säger åt den att du skall göra, också när du gör något galet. Du kan alltså också förlora all information du matar in i den. Du vet att allt finns där, men du hittar det inte på nytt, eftersom du har lagrat allt så ostrukturerat.
Egentligen är datorn inget mera än världens snabbaste idiot. Den orkar utföra samma tråkiga operation på nytt och på nytt i det oändliga.
Vem definierade vidskepelse som att tro på något man inte förstår? Tycker jag var insiktsfullt…
Sune/visst skrev jag att min son hade sagt hundra miljoner gånger bättre maskin än en dator är hjärnan?
Denna son blev så less på att få telefonsamtal nattetid då morsan frågade var hon kunde hitta just de mystiskt försvunna texterna att han kommenderade mig till datakurser…Numera alltid laddad med USB-minnen, ett för varje verksamhetsområde jag håller på med. Jag anbefaller!
Men bara för att vi kom in på datorer nu så mindes jag siterna med kampen för att NTH ( Norges Tekniska Högskola) skulle få sin första tidsenliga räknemaskin där en av Norges stora doldisar och pionjärer Karl Stenstadvold var drivande; detta handlar om 60-talet…
Läs och skratta om ni bara vill på http://andante.sprayblog.se
det är historia, men levande historia.
Ny navigationsteknik kan också användas för att ge en resa i historien. Jag kör inte bilnavigator, istället har jag en enkel gammal laptop monterad i bilen – med bla inkalibrerade Generalstabskartor, som då ger en runt 100 år gamla kartor.
Kör man med dem uppe hittar man definitivt inte fram, man hittar tillbaka; där runt hörnet har det legat en fäbod, här gick visst gamla landsvägen, här har det stått ett hus etc