Om ”Darling”

Vad är det som gör Johan Klings ”Darling” till en så bra film? Om jag skulle bli tvungen att använda ett enda ord skulle det vara: Ekonomi. Ekonomi i berättandet, ekonomi i uttrycket. Ekonomi.

Hellre en scen för lite än en scen för mycket: all pedantisk övertydlighet undviks. Och scenerna är också snyggt och snävt klippta. Så fort där finns möjlighet till utgång så tar Kling den. Vi förstår vad som kommer att ske härnäst, och behöver inte få våra näsor gnuggade i det. (Som när Michael Segerströms karaktär får kicken.)

Michelle Meadows är givetvis lysande som dramats centralgestalt Eva, just genom att hela tiden spela så fullständigt nollställt (vilket självklart är helt i linje med filmens ton).

Någon direkt från scenskolan hade troligen gjort hackebiff av både rollen och filmen. Många unga svenska skådisar är nämligen överdrivet förtjusta i yviga gester, och de bara älskar improviserade grälscener – ni vet ”vafan eru inte riktigt klok – va hålleru PÅÅ me!” (Min egen högst blygsamma erfarenhet ger vid handen, att har en svensk skådespelare möjlighet att tolka en scen fritt kommer han eller hon nästan ofelbart att skruva upp uttrycket, knäppa på bukstödet och bli drrrramatisk.) Och när det väl kommer en sådan där ”vafan eru inte riktigt klok”-scen, så väljer Kling omedelbart att dämpa den, med musik och genom att låta kameran vila, inte på den talande utan på den tigande.

Om jag har någon invändning, skulle det vara slutet. Det finns liksom inget att tillägga efter scenen med det slumpartade mötet vid trafikljuset, som avtonar i den magnifika bilden av bussen med en leende Bernard som försvinner bort, upp i natten. Den scen i villakällaren som följer därefter är helt onödig, och – för en gång skull – övertydlig.