h1

Om naturfilmer

lördag, 16 februari 2008

Det är först när människan skiljer sig från naturen som hon kan börja beundra den och förvandla den till poesi. Jag har förstått att det är storstadsbor som är allra mest förtjusta i naturfilmer. (På samma vis som att de mest obehagligt fanatiska djurvännerna springer ur strängt urbana miljöer.) Det rent kompensatoriska i detta är lätt att begripa: ju mindre man ser av verklig natur, desto mer tittar man på avbildad sådan. Därför borde jag, som bosatt på landet, kanske inte vara så svag för sådana filmer. Men det är jag.

Under det senaste året har vi framför allt tittat mycket på de BBC-serier som har David Attenborough i huvudrollen. Och i någorlunda kronologi. Alltså börjat med hans klassiska ”Life on Earth” från 1979, som omdefinierade hela genren. Icke utan bävan började jag titta på den, då jag var rädd att få ett vackert minne repat av något som tiden sprungit ifrån. Jag var då tagen både av innehåll – greppet att ta ett totalgrepp om evolutionen – och form – de välvalda, vackra bilderna, och Attenboroughs smittande och aldrig vacklande entusiasm över allt från maneters anatomi till de bisarra matvanorna hos vissa fladdermöss.

Sedan följde en hel rad synnerligen framgångsrika serier, som ”The Living Planet”, ”The Life of Mammals”, ”The Life of Birds”, ”The Trials of Life” (nu tillgänglig i sin helhet: den ströks nämligen ned rätt okänsligt av BBC), ”The Private Life of Plants” (den visuellt mest överdådiga, helt klart av det skälet att man var tvungen att anstränga sig ännu lite extra, då växter inte automatiskt gör sig i ett rörligt medium), etc.

Till min lättnad höll den första serien väl att se om. Och de andra är verkligen utomordentliga. (Fast jag finner mycket av det som handlar om insekter småäckligt, och då snabbspolar ofta vi i samförstånd.)

Det är dock intressant att se, att vad som börjar som ett pedagogiskt grepp – att David Attenborough då och då plötsligt kliver in i bild och handgripligen börjar förklara något, vänder på de där läbbiga hästskokrabborna och pillar runt för att demonstrera något om deras primitivitet – stelnar så småningom till en visuell gimmick. I de sista serierna är det uppenbart att han är i bild bara för att han skall vara i bild.

Dessutom bygger en hel del av kraften på det drivna men hårda montaget: djuren blir ofta bedårande då vi bara möter dem i korta, särskilt utvalda situationer, som skall illustrera en poäng – sedan snabbt vidare till Sydamerika. Det var till exempel först när jag försökte följa serien ”Meerkat Manor” på Animal Planet som jag förstod vilket förfärligt liv dessa gulliga varelser ofta har – ”nasty, brutish and short”, indeed.

Något handlar det om vad som sker när vi gör berättelser av verkligheten: den läggs till rätta i enlighet med våra egna önskningar. Något om ett förgudande av naturen som dels är en ofrånkomlig spegling av en situation då vi rör oss allt snabbare mot en massiv ekologisk kris, dels om en längtan efter en ny, ren utopi, ja efter just en ny gudom, nu när alla de gamla visat sig vara felbara.

16 kommentarer

  1. Har hans ”Life on Earth” som coffee table book på svenska, ”Liv på jorden”, och visst gör de färgsprakande bilderna som illustrerar evolutionen här på jorden intryck än i dag. En tydlig estetiseringseffekt sätter in: närbilder och avståndsbilder, mönster och färger skapar en föreställning om en underbar, nästan paradisisk helhet.

    David Attenboroughs genombrott som internationell tv-stjärna infaller i det ögonblick när globaliseringen och naturförstörelsen når nya, skrämmande proportioner. Jag tror att man speciellt kan notera att det är personer som är hemmastadda i de gamla imperiernas maktstrukturer som här stiger fram som något av räddare i nöden. Redan på fyrtio- och femtiotalen fanns det ju förebilder till Attenborough-skolan inom naturfilmandet. Jag tänker på Disneys klassiska ”Den levande öknen”, som var en sensation när den kom år 1953. Jag minns ännu den ringlande kön utanför biografen här i min hemstad Vasa. I dag skulle ”Den levande öknen” troligen kännas ganska så dammig och falsk i sitt sätt att berätta om naturen.

    Femtiotalet var ju en tid av mycket romantiskt resande och utforskande. En pionjär var Jacques Cousteau, oceanografen och djuphavsdykaren, som 1953 gav ut sin klassiker ”Den tysta världen”. Har den fortfarande i bokhyllan, i en gammal Svalan-utgåva. Thor Heyerdahls Kontiki-färd skedde redan år 1947. Boken om Påskön, ”Aku-Aku. Påsköns hemlighet” kom ut tio år senare, 1957. En av medlemmarna i Kon-Tiki-expeditionen, svensken Bengt Danielsson, skrev på femtiotalet många böcker om Söderhavet. Också finlandssvenske Göran Schildt var med sitt fartyg Daphne både resenär och utforskare av gamla kulturmiljöer. Reseskildringen ”I Odysseus farvatten” utkom 1951 och ”Solbåten” om en färd längs Nilen år 1956.

    Men hur definierar vi det paradisiska i en postmodern tid? Jämför filmen ”The Beach” (2000) med tonårsidolen Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Filmen tvingades att med hjälp av traktorer och bulldozers bättra på den känsla av ursprunglighet och paradisiskhet som filmscenariot och indirekt succéromanen baserad på “en verklig story” krävde. Det hela blir ”alldeles som i tv”, som ett underbart naturprogram med David Attenborough, kanske med Arne Weise som svensk voice over-röst.

    David Attenborough är vår man i naturen, en blandning av Charles Darwin och Indiana Jones, en äventyrare/utforskare, en karaktär som går tillbaka till både verkliga sådana som Darwin, Cousteau och Heyerdahl, men också fiktiva som Indiana Jones och kanske inte minst gamla ungdomsidolen Biggles, personer som är framsprungna ur de gamla kolonialmakternas centra. Peter Weirs film ”Master and Commander”, undertitel ”The Far Side of the World” (2003), med Russell Crowe som befälhavare och Paul Bettany som skeppskirurg för ett skepp, Surprise, som jagar ett av Napoleons farligaste krigsfartyg, visar på konfigurationens fortsatta kraftfullhet. Mycket riktigt är det på Galapagosöarna skeppet landar efter den långa färden från Kap Horn, en bild av paradiset som väntar på sin utforskare.

    David Attenboroughs ”defining moment” som äventyrare/utforskare kommer när han hissas upp och hissas ner i ett högt träd med hjälp av rep i en intrikat hissanordning i den tropiska regnskogen. Därmed ger han oss möjlighet att stiga in i denna bild, fylld av exotism och farlighet, men också vild, primitiv skönhet. Bilderna av Attenborough i farlig närhet av stora, skräckinjagande djur som varaner och liknande får oss att känna en förrädisk närhet till det vilda äventyret.


  2. En gång var människan en självklar del av naturen, ett djur bland de andra djuren kämpande för sin överlevnad och med ett enda mål: att föröka sig. Och det gick bra.

    Sedan fick en del av mänskligheten för sig att hon var något annat, något högre. Hon var inte en del av naturen utan dess förvaltare, hon hade rätt att göra vad hon ville med den (blev det fel skulle den verklige chefen fixa till det igen, om han hade tid och lust).

    Nu har vi lämnat den tron och istället blivit ett samhälle av fågelskådare, dvs vi är inte heller nu en del av naturen, men nu är vi bara åskådare. På film, genom kikare, på turistresa. Och alla djur är gulliga på håll, det visste redan Swift.

    Spelar det någon roll om alla urbaniserade människor har en självbild som så kraftigt avviker från vad generna tror att det handlar om? Kommer städernas dragningskraft att fortsätta att öka, så att de slutligen kommer att bilda svarta hål, där alla människor finns? Naturligtvis inte, vi måste fortfarande äta och skita och vi kan inte leva på mobiltelefoner. Utan förr eller senare kommer det inre trycket att bli för stort, städerna blir till supernovor som spyr ut allt folket över landen igen. Och då gäller som vanligt ”the survival of the fittest”.


  3. För en annorlunda bild av naturen och sättet vi exploaterar den kan jag varmt rekommendera filen Our Daily Bread (Unser täglich Brot). Regisserad och producerad av österrikaren Nikolaus Geyrhalter.

    En fantastiskt vacker film och kanske den viktigaste film jag personligen sett på många år.


  4. Det är ju himla spännande att se djur på film. De är då absolut inte förutsägbara. Mycket fascinerande och gripande. Djur berör vårt innersta på något vis. Vet själv hur jag kan reagera när jag ser djur som lider på TV.

    Korkskalllarna som springer runt och släpper ut minkar, de skulle ju ha stryk! Vilka djurplågare!!! Ha, de skulle föreställa sig att vara djurens försvarare, vilket skämt.

    Jag tror inte att djuren i bur har det så svårt, om de är vana att sitta i bur. De vet ju inte om något annat!


  5. Jag tror inte att djuren i bur har det så svårt

    Bah! Att ta reda på hur det ligger till innan man skaffar sig en åsikt är förstås inte att tala om.

    (Stressymptom är allmänt och överallt förekommande hos djur i bur/fångenskap. Oavsett om de vet om något annat eller inte.)


  6. Apa tycka: vill förtydliga att jag inte menar avarter när det gäller djur i bur. Många har husdjur som bor i bur, blir de rätt skötta så tror inte jag att de mår dåligt! Naturligtvis tycker jag illa om när djur står i för trånga burar och knappt kan röra sig.

    Det jag vänder mig mot, och många med mig är detta fenomen att förmänskliga djuren. Därför är det en ren skam när djurrättsaktivister släpper ut de stackars minkarna. Då stressas de, blir överkörda och dör av svält. Där kan man snacka om djurplågeri!

    Apa tycka, är du någon sorts djurexpert?


  7. HEJ!

    Ja, först vill jag säga att jag har njutit av dina böcker historiaälskare som jag är. Tack för det!

    Sedan håller jag helt med dig i din åsikt om att det blir en smula patetiskt när vi använder djuren i naturfilmer för att smycka oss själva och boosta vårt ego.

    Många konstiga avarter finns det hos mänskligheten.

    //Harriet


  8. Det finns en ton av att de engagerade i djurättsliga frågor är romantiserande (?)

    Peter Singer som väl är nutidens mest kända försvarare av djurs rättigheter tycker ju inte ens om djur och har aldrig haft några egna, han tycker bara att det ska orsakas så lite lidande som möjligt för både djur och människor i denna värld.

    Monika – jag tror att det värre för ett djur att vara i bur, även om de är födda in i det tillståndet, än vad det vore för en människa eller åtminstone lika outhärdligt. Vi har våra hjärnor till hjälp att uthärda svåra situationer de har bara sina instinkter.

    De människor som klär sina hundar, tävlar med djur – försöker inbilla sig att djur är människor försvarar enligt min erfarenhet aldrig djurs rättigheter.


  9. Jag har alltid haft en förkärlek för dokumentärer om dokumentärfilmer. Såg en underbar dokumentär av skapandet bakom en av BBC’s naturfilmer, det långsamma arbetet och de utdragna timmarna i en avlägsen spaningskoja, i väntan på att den vita tigern ska uppenbara sig. Det var en helt annan poesi. Och när hon sakta släntrade ner för berget efter månader av arbete, var känslan även bakom teven smått extatisk.
    Jag minns också en lektion i högstadiet, för kanske tio år sedan, när vi tittade på riktigt tidiga naturfilmer, som regisserats i en studio och följde en ganska underhållande dramatisk kurva och en nästan antropomorf djursyn där ugglan som vakade över den flyende musen uttryckte ett helt känsloregister. Och den målade kulissmånen klotrund mellan grenarna…


  10. Likväl är de flesta naturfilmer och filmer om vilda djur rena fejken och dessutom är de effektiv politisk propaganda.


  11. Kommer ni ihåg Korsnäsgården? Har väl bara svaga minnen, men ändå! Och Sven Gillsäters program om Galapagosöarna!Stora sköldpaddor! Och så har vi Jan Lindblads tigrar…
    M v h Mohikanen, nostalgisk.


  12. Likväl ska det till en duktigt betongskadad, sorgligt känslomässigt stympad, samt synnerligen fantasilös individ för att kunna stå likgiltig inför vad vår planet har att erbjuda när det kommer till dess myller av livsformer och mäktiga scenerier. Sagolikt vackert. Se tex. BBC:s extremt högkvalitativa serie Planet Earth i Full HD. Som i sin engelska utgåva ger oss Attenborough som guide genom serien.

    ”He who can no longer pause to wonder and stand rapt in awe, is as good as dead; his eyes are closed.”


  13. Den andra stora kvarvarande utopin i dag, vid sidan om längtan efter en ren och oförstörd natur, är, tror jag, tanken på den rena, oförstörda barndomen.

    I sin bok Six Myths of Our Time (1994) talar Marina Warner om uppskrivningen av barndomen som det sista, nästan förlorade paradiset, en rest av oskuld som finns kvar i dag. Warner talar om begreppet ironisk oskuld som ett karaktärsdrag som färgar de vuxnas relationer till barnen i dag. I kapitlet Little Angels, Little Monsters. Keeping Childhood Innocent skriver hon: ”Many of these problems result from the concept that childhood and adult life are separate when they are in effect inextricably intertwined. Children aren’t separate from adults, and unlike Mowgli or Peter Pan, can’t be kept separate; they can’t live innocent lives on behalf of adults, like medieval hermits maintained at court by libertine kings to pray for them, or the best china kept in tissue in the cupboard.”


  14. När jag läser flera av kommentarerna så slår det mig följande:
    -Det var inte bättre förr, men nu är det sämre.
    Som en lätt travesti på ett känt uttalande.


  15. Det ”hårda montaget” krävs inte när man snorklar runt bland korallerna här ute på atollen utanför Belize, där vi befinner oss nu.

    Färgspraket, händelserna, att titta på trädgårdsfiskarna kamp för att hålla ute inkräktarna och papegojfisken som bara tränger sig på och påhängarna som följer med i skyddet av jätten.

    Eller varför inte att bli förföljd av två barracudor som jag vet inte attackerar människor men som ändå får igång hjärtat. Sen lite bokläsning och alltmer öppnar reven upp sig.


  16. Om att förvandla naturen till poesi?Det räcker väl med att släppa fram apan i sig och följa dess exempel?Naturen är poesi´storslagen och fri!Människan är en del av den.Det gäller att välja sida´konsumera eller leva?Vårt levnadssätt hotar även vår art!Även människan är ett djur´dör djuren, så dör vi av samma orsak-förgiftning och drunkning, på grund av växthusgas och dess följder!Koldioxid´är giftigt´ger storhetsvansinne! MVH Gladiatan-apan!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: