Skrivlogg nr. 4
tisdag, 18 mars 2008Arbetet med omslaget går vidare, för snart måste Svensk Bokhandel ha sitt material. (Sent i går kväll, liggande i sängen, skrev jag ett utkast till katalogtext, som gick till min förläggare i morse.) Nu har Annika Lyth kommit med ett nytt förslag, baserad på det foto jag skickade.
Jag tycker att det här är mycket bra.
Bilden är stark, och går att ta in med en blick; spänningen mellan titel och illustration kan man knappast klaga på; och de där svarta textfälten fungerar också fint, och samspelar väl med bildens egna diagonaler.
Enda problemet är att titeln kanske syns aningen dåligt, men det problemet faller möjligen bort när hela blir till tryck på papper.
Dessutom finns ännu en faktor, om än helt sekundär, som också talar för det här förslaget. Som en liten gimmick har jag i mina val av omslagsbilder alltid använt sådana där människornas ansikten av olika skäl ej går riktigt att urskilja. Även så här.
Nu är det nära.
Det här omslaget blir det.
Peter Englunds blogg 
Min favorit hittills men den får mig att tänka på någon roman med Olov Svedlid. Kan inte komma på vilken.
Stark bild onekligen. Bra val! Men jag förstår inte riktigt skelettet på en soldat med oskadade kläder och som i övrigt ser relativt intakt ut. Forumets alla snilleskallar får ursäkta en obildad sälle, men kan det vara så? Hur länge har han legat så där?
”Stridens skönhet..” och en bild på en död soldat ger ett ganska makabert första intryck.
1. Makabert – ja, det hoppas jag verkligen.
2. Vad har hänt honom? Utifrån saker jag sett båd i Afghanistan och Irak är jag rätt övertygad om att han blivit renäten av vilda djur: fåglar, hundar eller liknande. Hundar kan äta rent kranier just på det här viset (jag har fullkomligt genomvidriga bildbevis på detta från just Irak), fåglar tar vad övrigt är. Att han är renäten och ej ruttnad anas av att kroppen annars verkar rätt intakt – se benen – och att handens fingrar bara är till hälften försvunna. Just detaljen med handen är det bästa indiciet på att det handlar om djur.
Hursomhelst tycker jag det är uppfriskande med titlar som inte bara torrt beskriver bokens handling, utan också har en slags poetisk dimension.
Ursäkta, men det här är verkligen inte bra. Ett omslag som faktiskt skulle kunna få mig att avstå boken. Du får ursäkta igen, för jag har verkligen tyckt om dina tidigare böcker. Det här känns dock som ett hastverk vad omslaget beträffar och när man läser mellan dina rader får man ju också intrycket att du är satt under en inte obetydlig tidspress. Det du håller på att skapa är dock för viktigt för att skymmas av ett omslag av den art du visar här.
Utan att påstå att jag sitter inne med sanningen så vill jag ändå berätta om en bild som kommer i mina tankar när jag tänker på din titel (som jag tycker känns helt rätt). Bilden tror jag heter någonting som ”Duckboards through Chateau Wood”. Där finns för mig den skönhet (i känslan av att fortfarande vara vid liv) och sorg (över den död och förstörelse som finns runt om utan slut) som striden lämnar efter sig.
Någonting sådant kanske. Eller nägot som ger en ytterliager och fördjupad innebörd åt titeln. Inte en bild som skymningspressen skulle välja om man trodde att man kommit på något nytt och skulle sälja in ett reportage om västfronten.
Med all omtanke om ditt projekt.
Fantastisk bild måste jag säga. Den blir dock mycket obehagligare efter förklaringen ovan. Tycker den också vackert illustrerar just spänningen mellan sorg och skönhet.
Huvva, ruggig bild, och ett bra omslag.
Än ruggigare efter din förklaring om hur ett skelett kan bli så där, somligt vill man liksom inte veta – men å andra sidan är det väl antagligen precis sånt som man BEHÖVER veta för att bli tillräckligt förbannad för att kvickna till i sin svenska trygga vardag.
(För övrigt länkar jag till dig här, om det är ok)
Jag reagerade också på förhållandet intakt kropp och renäten skalle.
Glad att jag är så okunnig på det området. Hemska bilder fastnar på min näthinna och återkommer ständigt.
Jag blir inte kvitt ett foto min italienske vän skickade på ett barn som dödats i Irak…
Önskar att jag aldrig öppnat det där mailet.
Titeln är fin – en alliteration.
Mycket bra omslag, enligt min mening. Dock skulle jag inte valt att placera texten i diagonaler, då dessa inte ens följer diagonalerna i bilden. Horisontell text tror jag skulle ha varit att föredra.
Det finns naturligtvis många oerhört mycket otäckare bilder från kriget. Denna är närmast sober i jämförelse.
Å andra sidan fanns det viss censur på området redan då, man ville inte gärna att folk fick ett alltför dåligt intryck av kriget. Därför är det betydligt vanligare med bilder med prydliga lik i begränsat antal, eller ännu hellre stilstudier som den från Chateau Wood, Ypres (lätt att googla). Som skildringar av verkligheten är de av begränsat värde.
F.ö. görs väldigt mycket sånt här under tidspress. Och man kan fråga sig hur många ”äkta” böcker som avporträtteras i Svensk Bokhandel. 🙂
Mycket bra. Bilden hugger tag och suger sig fast, och man lär inte glömma den i första taget.
Nu har jag skickat en länk till den här skrivloggen till alla jag känner. Överst på önskelistan för min 27årsdag Mars 2009.
Jag tycker att omslaget är briljant. Speciellt snyggt tycker jag att hon har lagt titeln, så att den delar upp bilden, vilket först medför att ögonen upptäcker krigets symbol kanonen, och strax därefter krigets konsekvens.
Det första, röda, omslaget kändes alldeles för mycket 1970-tal. Inte på grund av den röda färgen, utan på grund av en epok då man envisades med att låta konstnärer gör omslag, konstnärer som hade alldeles för fria händer. Sobert som på en begravning.
Det andra var för plottrigt, men bilden är fantastisk, även om det är mer skönhet än sorg.
Till sist.
Om det inte blir ovanstående förslag skulle jag gärna se att du stod i lackdräkt med armarna i kors över hela omslaget som Johanne Hildebrandt. Så ska en krigsbok säljas.
Din valda bild är stark och nästan absurd i sin kontrast mellan kraniet och den mer bevarade kroppen.
Googlade på ”Chateau Woods” och även det är en mycket stark bild; den är en vacker komposition (skönhet) och sorgen i gestalterna är nästan fysiskt påtaglig.
Jag funderar över titeln på en svartvit svensk film. Först trodde jag den hette Barnvagnen av Widerberg men den kan det inte ha varit. Tjejen hade också fött barn, men hon ramlade och slog sig, förlorade minnet och blev personlighetsförändrad från ena dan till nästa, började röka och supa, misskötte barnet och släppte vagnen nerför en backe som en reminiscens från Pansarkryssaren Potemkin. Det slutade i alla fall med att hon återfick minnet. Det var inte Sommaren med Monika. Pojkvännen fick ett helsike.
Nån som vet titeln?
Jag tycker det med natthimlen är bäst. Din designer måste kunna ”sträcka” det och undvika beskärning – om det inte rör sig om flera centimeter.
Omslaget måste samarbeta med stämningen i boken och jag vet inte vilka associationer du är ute efter men jag tror inte det är de jag får då jag tittar på det här – men förmodligen är det bara jag.
Angående rubriken och din – alltför vanliga – förhoppning att det blir bättre när det är tryckt. Det blir det nästan aldrig. Dessutom finns det en konstig stämning i layouten med de svarta plattorna. Jag kommer att tänka på andra världskriget, inte första.
Bra omslag – starkt, ärligt och kompromisslöst.
Titelns sanning går sida vid sida med lögnen, men kameran kan inte ljuga.
Det rimmar väl med hur krigets herrar alltid utmålar sitt värv som ärofullt och storslaget, samtidigt som det är väl känt att dess första, då redan döda, offer är sanningen.
Jag gillar den, kanske med lite starkare kontraster och svärta i bilden och just en tydligare titel-text.
Som arkeolog uppskattar jag när historiker lyfter fram en materiell verklighet. Det här är inte ett konstverk, det är en påtaglig bild på det fruktansvärda och skrämmande med kriget. Det oerhört tragiska. Du har alltid haft en underbar balans mellan de stora politiska skeendena och den enskilda människans öde. Den här bilden förmedlar det, i kanonen i bakgrunden och den övergivna slagna människospillran som blickar mot oss ur tomma ögon.
Den kanske är skrämmande och otrevlig för en del, men jag ser inget fel i denna påminnelse att det faktiskt var riktiga människor som krossades under krigets ok.
Den har min röst.
Jag tycker att omslagsfotot är alldeles utmärkt! Du, Peter, har säkert studerat det både länge och väl. Tror inte alls att det är ngt ”hastverk”(och inte boken heller).
Är inte det där ett av krigets rätta ”ansikten”? Det finns säkert flera.
M v h Mohikanen. Ser fram emot din nya bok!
Ja,
En sak är då säker.
Omslagsbilden kommer nog på ett utmärkt sätt balansera de euforiska stämningar som fanns. Åtminstonen innan den första slakten.
Men var är bilden tagen? När? Är det en engelsk 4.5´ Haubits? Å andra sidan ser pjäsen misstänkt lik ut den som barnen ockuperade uppe vid borgen i Conegliano.
Fast å andra sidan – hur olika kan muskedunder vara?
spännande. avlägset. har inte tagit del. spontant: Tipset om; “Duckboards through Chateau Wood”… mitt tips är att du ska rata det. det ät bra, en poetisk bild, men budskapet är mer alienNation, udda, en annan planet. din bild? fin! den stämmer dock inte så väl med in. det är diagonalerna… kanske är det din skrift? att du tycker att den harmoniserar? det gör den inte. harmoni kräver harmoni och det saknas. din boks titel är som jag uppfattar den vald med poesin i åtanke. den bild jag ser liknar denna:
http://tinyurl.com/2uzwef
hur som, det är recensionerna som kommer att sälja din bok. all min uppskattning!
http://tinyurl.com/2uzwef
öh, stavfelen, det hastiga, kan du inte moderara detta?
*skäms* 🙂
Bra omslag, väcker mer känslor än vad de förra förslagen gjorde. Det första förslaget var inte alls bra, tycker jag. Andra förslaget var någorlunda ok.
Makabert, ja. Men visst är det makabert med döda människor som ruttnar och döda som ligger och blir mat åt kråkfåglar.
Det påminner mig om en knepig diskussion vi hade på jobbet. Jag sa att när jag är död får de väl göra som de vill med min kropp. Är man död så är man död. Nä, det vet du väl inte, sa de andra. Vadå, skulle man kunna känna något när man är död? Vilken knepig tanke!
En del människor tror att de ska vakna upp igen när de dött. Hur sannolikt är det? Otroligt litet.
Men det handlar väl om att vi gömmer undan döden här i västvärlden. Döden blir onaturlig.
Det är samma sak om jag börjar tala om döden, folk börjar skruva på sig och det märks att de tycker att det är obehagligt. Skämta om döden? Nä, det verkar inte heller vara riktigt rumsrent.
1. ”Duckboards…” är en fin bild, men den har flera problem: den är för poetisk, och går för lite på tvärs mot titeln; den är för använd; och den är för engelsk: vill i boken komma bort från den dominans för det engelska som är så tydlig nu.
2. Pjäsen är en fransk sak, en 7.5cm Deport. Bilden är dock tagen i Italien, dit huvuddelen av dessa kanoner såldes, och uniformsdetaljer visar att den döde är en italienare. Bilden är från hösten 1917 eller möjligen 1918, troligtvis det förstnämnda.
Vill man – på Långfredagen – lite fundera vidare kring pärmbildens symbolik är det kanske memento mori-motivet som tydligast stiger fram som ett centralt motiv i bilden. Det exponerade kraniet/dödskallen för in bilden i en lång och komplex dödens kulturhistoria där man kan börja tänka på inte minst på den medeltida danse macabre-traditionen och på liemannen, på renässansens talrika memento mori-motiv, speciellt kanske Dürers berömda Melancholia I med sitt vanitas-motiv. En ”mystisk”, suddig bild av ett kranium syns ju inne i den månghörning som har en viktig position i Dürers komposition. Man kan självfallet också börja tänka på Bruegels kanske lika välkända panorama Dödens triumf som tycks ha en profetisk klang, förebådande kommande krig.
Eftersom jag häromkvällen såg en fin BBC-filmatisering av Dickens’ Our Mutual Friend kan jag inte låta bli att sammankoppla den kommande pärmbildens dödskallemotiv med Dickens’ många skelett- och makabra dödsbeskrivningar. I Our Mututal Friend erbjuds ju en hel butik full med ben och dödskallar, hos den märklige konservatorn och ”bone collectorn” Mr. Venus.
När jag tittar på pärmbilden klingar också den säregna mexikanska dödsfestivalen El Día de los Muertos avlägset i bakgrunden, en fest för de döda som är något betydligt häftigare än vår Alla helgons dag. Den mexikanska dödsfestivalen går också igen hos många rockartister med mexikansk bakgrund. Man behöver bara titta på skivomslagen till Los Lobos’ samling med traditionell mexikansk musik, La Pistola y El Corazon, samma grupps Acoustic en Vivo eller Lobos-medlemmen Cesar Rosas’ soloplatta Soul Disguise, för att möta en hel armé dödskallar och skelett. Döden, dödskallen är förvisso ett av det mest universella mänskliga motiven genom tiderna.
Det är inte fråga om att bilden är skrämmande och otrevlig. Den här arten av bilder finns i överflöd och är man det minsta intresserad av WW1 har man sett ett stort antal; på webben, i böcker och på plats i Belgien och Frankrike.
Någon radikalpacifistisk pamflett är din bok förhoppningsvis inte avsedd att bli. En skildring av WW1 sett från främst den lilla världens perspektiv som jag har förstått det.
Jag tycker då att det blir en aning problematiskt att blicka in de tomma ögonhålorna på en stupad på omslaget till din bok. För mig blir det helt enkelt okänsligt att välja en sådan bild. Inte m h t krigsherrarna och generalerna utan m t p just den människa som ligger där.
Om du nu ställer dig bakom den där kanonen så hoppas jag bara att du ser upp så att det inte trampas på kroppen bredvid.
Lest we forget.
Jag kan inte förstå att det skulle vara mer fel att att sätta ett fotografi av en död människa på ett boks omslag än inne i den. (Förutsatt då att man inte anser att det är fel att avbilda döda över huvud taget.) Eller så förutsätter din invändning en kunskap om texten som du inte kan ha.
Bilden är verklighet, och – som du säger – vill man vara snaskig eller snuskig, är detta ingenting; det bevisar om inte annat de där radikalpacifistiska pamfletter från 20-talet som du anspelar på, och som rymmer det ena fotografiet värre än det andra. Krig ser ut på det här viset. Bland annat. Det är inte minst det som boken är tänkt att handla om.
Sedan handlar givetvis hela bilden om den döde. (Kanonen är staffage, rekvisita, skala; tänk bort kroppen och fotot är i ett slag fullständigt ointressant.) Men vi får inte sakralisera de döda till den grad att vi inte längre förmår att se på dem. Då har sakraliseringen gått så långt att den upphävt den impuls som var dess upphov.
Man kanske kan hoppas på den ryska bilden för paperback-upplagan? Som illustration av dikotomin i titeln är den oslagbar (i sin helhet!).
De många diagonalerna i det nya förslaget (kanonen, liket och dess korslagda ben, texterna i på sina plattor) känns lite överarbetade.
Om titeln ska synas bättre, måste det underliggande partiet bli mörkare, och då blir hela bilden mera ”jämntjock”, vilket delen med liket förlorar mest på.
Mall Stålhammar
Råttor tänker jag. Jag har läst berättelser om hur de kunde få för sig att äta sig in i ryggsäckar, som alltjämt satt kvar på livs levande soldaters ryggar, för att sno åt sig brödbitar och dylikt.
Jag tycker inte det är fel att ha den här bilden som omslag. Tillsammans med mina elever brukar just den bilden (och många andra) vara något att kontemplera om och ikring vid arbetsområdet ”Första världskriget”
En av mina elever berättade att förunnelseprocessen speedades upp där folk låg och dog i driver. Mikroberna levde väl livets glada dagar enligt dennes teori. Hade han rätt eller fel? Jag tror också att han nämnde att den som besöker de gamla slagfälten vid Somme och Verdun får uppgradera sitt stelkrampsskydd. Men, det kanske hade mer med rostiga bajonetter att göra…
Tack för en mycket läsvärd blogg.
Jag tycker nog dock att den nu föreslagna omslagsbilden är för mycket. Tänker på det retoriska begreppet decorum och med bakgrund av det så tycker jag bilden inte passar.
Men jag kommer att köpa boken oavsett omslagsbild. Håller på med Kristinabiograffin nu. Mycket bra!
Keep it up.
🙂 Sverker
Stadig aningen spændt på hvad ‘skönhet’ gør i sammenhæng med krig (det er jo ikke ‘fredelig kappestrid’…).
Titlen bliver lidt bleg med tendens til at forsvinde, som du også selv er opmærksom på. Lite orange eller annan färg kanske?
Efter 7 dagar i snö, dock lite och 20 minus återkommer jag till slätten. Här i norra Uppland möts jag av snö, riktig snö och inte de flingor som föll i fjol utefter Ångermanälvskusten och älvens stränders tinade branter. Björnspåret sedan nyår låg kvar mitt på läggdan, vargen har sprungit upp till Västerbotten men verkar ha vänt in mot den nordliga delen av Ångermanland. Bullmarkar`n rör på sig. Ibland stannar han vid en slagen älg, som mat några dagar, sedan bär det iväg igen. Hans strövtåg tar honom i delar av Sverige som få av nutidens människor vandrar i. Vargen ger mig bilden av den rastlöse, den vandrande….
Och nu till Peters bok:
Bilden är hur bra som helst, för det handlar om krigets fasor sedd ur den betraktares öga som senast ser den döde halvt uppätne. Ett omslag att minnas men jag blir lite fundersam på hur texten ligger inlagd i bilden….den verkar vara anpassad till liket och det gör den skev och ful ur en estets öga. Men samtidigt förstår jag att ändrar man den missar man mycket av bildens styrka, men ändå…………..
Riktigt bra omslag, det klart bästa av de olika alternativen.
Ser verkligen fram emot boken!
Trevlig helg,
David
uppskattar verkligen att få följa omslagsprocessen. att få se tre olika utkast och läsa såväl dina som läsarnas tankar är verkligen spännande. själv har jag gjort ett bokomslag än så länge och det krävs mod att välja något nytt och annorlunda. samtidigt som det måste kännas helt rätt. ser fram emot att få se slutresultatet..!
Stark bild, har en invändning: den snedställda texten stör! När det gäller tidskrifter är det ofta så att sådana med snedställd text, text i stjärnor och en massa annat bjäfs INTE är seriösa!
Längtar för övrigt efter att få läsa boken!
De andra omslagsbilderna är ju fjanteri i jämförelse med denna. Den slog en rakt i ansiktet. Jag köper sällan böcker baserat på omslaget, men här hade jag varit väldigt nellad.
Du har rätt i att titeltexten lätt blir lite otydlig. Kanske kunde försöka med att markera textens konturer alternativt göra bakgrunden lite mörkare?