Kontaktsökande

Jag går omkring med telefonen inklämd under axeln, samtalar och plockar samtidigt rent i köket. Efter ett tag förstår jag att hon gör likadant – då och då hör jag klirret från disk. Det är ett tag sedan vi talades vid. Hon mår mycket bättre nu. Uppbrottet var plötsligt och plågsamt. För runt ett år sedan fann hennes man en ny, och gjorde sitt avsked i en sky av storslagna fraser om frihet, självförverkligande, kärlekens orubbliga imperativ etc etc.

– Det svåra är inte att hitta nån att somna med. Det svåra är att hitta nån man vill vakna med.

Sedan sorgeperioden var över har hon dejtat en hel del. Över internet.

Att gå ut på krogen känner hon sig lite för gammal för. Dessutom utgjorde de människor som hon mötte där en helt fatal kombination: å ena sidan ratade kvinnor, lätt desperata i sin jakt på ett nytt förhållande, å den andra sidan omogna män, som just havererat ännu en relation, och som istället drog runt lätt desperata i sin jakt på tillfälliga förbindelser.

– Att bekanta sig med någon över nätet verkar så mycket vettigare. I jämförelse i alla fall.

Hon beskriver hur man kan fylla i sina önskemål, även rätt detaljerade sådana, och sedan gör databasen resten, presenterar ett antal kandidater som motsvarar ens olika smaker, idiosynkrasier och förväntningar. Det hela är mycket rationellt och genomtänkt. Och sedan kan man bekanta sig, liksom stegvis, via datorchatten.

Och hon har träffat tre. Och haft sex, väldigt VÄLDIGT bra sex, med en.

Men det blir liksom inget mer.

Konstigt nog. Hon förstår inte riktigt.

– Att träffa nån av slump är ju så, så… slumpmässigt. Det här sättet att knyta kontakter via internet är ju så oändligt mycket mer RATIONELLT. Hon trycker på det sista ordet. Som för att övertyga sig själv.

Men kanske är just rationaliteten det stora problemet? För förutsätter det inte att både attraktion och – inte minst – kärlek just låter sig förutsägas, ja kalkylläggas i en matris av symp- och antipatier. Vi gillar båda det (kryss i rutan) och det (kryss i rutan) och det (kryss i rutan) och DET (kryss i rutan) och avskyr givetvis den, det och dem (kryss, kryss och kryss). (Ungefär här i samtalet startar jag diskmaskinen.)

Är inte risken att man genom denna metod målar upp något som i mycket bara blir en spegelbild av en själv? För är det inte för att delvis slippa sig själv, eller i alla fall fullständiga sig själv, som man blir kär i någon annan? För den andre skall väl inte vara så mycket en spegel, som ett fönster. Hon håller med.

– När jag tänker efter har alla mina stora kärlekar alltid varit liiite fel, ja i alla fall haft nåt i sig som gjort dom på nåt sätt omöjliga, åtminstone vid första ögonkastet.

Vi enas om detta, säger hejdå och lägger på.