Mina pelargoner
måndag, 20 april 2009Nu är det andra vintern som ett antal pelargoner fått övervintra i min skrivarstuga. På råd från folk som vet klippte jag ned dem rätt hårt i slutet av februari. Det var inte roligt.
Jag har aldrig förstått det där med beskärning. Varenda gång det varit dags, oavsett om det handlat om björnbärsbuskar eller äppelträd, har jag slirat, sagt: ”vi kan väl vänta lite”. Sedan har det som jag betraktat som en stympning fått växten att leva upp. Fattar inte.
Vad det gäller botaniska kunskaper är jag alltså fortfarande ett barn. När jag med en grimas satt sekatören eller motorsågen i en kvist rids jag på något vis av parallellen till en människa, eller ett djur – och vi vet ju alla vad som händer om en sådan varelse blir av med en lem.
Här finns dock inga paralleller att dra, knappt ens metafor att vinna. Annat än den att paralleller och metaforer ibland kan föra oss väldigt vilse.
Mina pelargoner mår finfint nu. En har tillochmed börjat visa upp vackra, mörkröda blommor. Snart skall de ut i solen igen.
Peter Englunds blogg 
Det är härligt med blommor! Du kan ju tänka att det du ansar bort är en botanisk fotfilning för plantan.
🙂
Man blir lugn i själen av att läsa din blogg.
Tack för det!
Den smärtan förstår jag. Jag kan inte heller sätta stopp för det växande jag tror existerar. Jag håller envist liv i de flesta blommor – och har krukväxter som har rötter ned i min egen barndom – snart femtio åriga rötter. Men växterna ovanför jordmånen har jag lärt mig försiktigt kapa … men då gör det ont. Som om det vore i själva släktträdet. Anne-Marie Körling
Beskärning känns alltid som att man på något sätt förminskar växten. Mycket fysiskt och uppenbart, men också som om den inte får leva sitt eget liv.
//JJ
Känner igen sinnesstämningen. Har efter mer än 20 års kamp mot övermakten (kunnigare sambo alltså) ännu inte helt accepterat att trädgården skall tuktas. Men det bär mig emot att skära, klippa, kappa. Det finns nåt vackert över de där gamla knotiga, torra grenarna på äppelträdet. Det träd som planterades med glatt framtidsperspektiv samtidigt som 40-talsvillan byggdes i efterkrigseufori. Vem är jag bara att ta bort? Men äppelträden lever upp efter stympningen. Måste medges.
Fast viss mänsklig stympning har ju samma effekter 🙂
Klippa hår och naglar är ju inte fel?
Som jag har fått det förklarat för mig handlar det om att emulera djurens bete av växter, vilket får det att kännas lite bättre. Men jag vet inte hur kvasivetenskaplig den teorin är.
När man beskär gamla äppelträd, som nästan gett upp andan, så får de sådan kraft att man bara kan häpna. Tusentals nya skott (vattenskott kallat)som reser sig mot solen igen och på hösten dignar de av äpplen som vill de belöna sin stymparbödel. Eller är det Moder Jord som vill visa sin styrka och inge oss hopp och mod (vi dårar som krigar och skövlar) om att hon inte ger sig så lätt?
Är det inte samma som KILL YOUR DARLINGS……….?
Själv insåg jag att jag började bli till åren kommen i höstas, när jag tog in en pelargon för övervintring i utebastun.
Men vad ska man säga. Den ser död ut, som svärmor påpekade häromdagen. Det kanske var för kallt, även om vi försökt att hålla plusgrader där i vinter.
Det var kanske den naturliga slutgiltiga beskärningen. Här i Norrbotten beskär det mesta av sig själv.
Jämförelsen med hår och naglar håller inte. Hår och naglar är ju död materia. Bara tanken på att ta bort levande delar av växten får det att rysa i mig. Nu har man ju slutat att kupera svansen på hundar och katter. Själv undvbiker jag helst att trampa på gräs. Jag har fått för mig att det gör ont i gräset. (Nej, jag vet att det inte är så. Det är bara en känsla.)
MVH
Petter Eremiten
Man behöver inte klippa ner dom. Om du hade givit dom ny jord när ljuset kommer i slutet på januari hade dom älskat dig. Sen kan man planter om igen i juli om man vill. Då får man jättestora pelargoner och folk som frågar hysteriskt – snudd på avundsjukt: Hur gör du? Och jag svarar: Ingenting! Blommor är som barn. Dom gillar att bo på samma ställe. Jag har bloggat om att man ska vattna sina blommor med såpa. Då växer dom ännu mer. Underligt nog!
Glömde! Jag förknippar alltid pelargoner med Strindberg. Speciellt vita. Och innanfönster men det är en annan historia….
hej peter,
jag tycker det är skönt att pyssla med pelargoner,
har precis planterat om några från förra året,
får se hur bra de tar sig – iallafall,
jag har skrivit en dikt till dig,
kanske du blir glad?!
pelargoner och referenser (svenska akademien)
han förstår det intet,
hur hans kamp med
grensaxen över
knotiga grenar;
och den mot de mer veka
som stänglar,
hur hans brutala amputation
får dem att leva mera
peter,
han andas koldioxid över rosafärgade
mårbackahybrider,
han citerar Voltaire som i bakrus;
med resonansen av att inte säga allt
för att storyn ska bära
när han från det djupaste andetaget
sprider historiska referenser
över blad till mun, från praktiskt till
faktiskt,
han sitter säkert!
Apropos botaniska blödigheter: vid den här tiden på året tar det extra tid att gå ned till min skrivarstuga, för jag måste kryssa mellan all scilla. Dock har jag börjat märka ut plantorna med små pinnar, så det går lite fortare nu.
Kanske ska bifoga länken till såpan eftersom jag skrev den förra året.
har nu kollat in vad peter englund skriver och inte har jag någon botanisk förklaring till hans fråga dock en filosofisk, nämligen att för varje gång man klipper ner en varelse eller som i detta fall en växt så tar man bort dess form men närmar sig dess substans eller essens och växtens eller fröets essens är ju att växa igen och återta sin slutliga form…/Boris
Minns ni Jan Danielsson, ekosofen och programledaren för ”Mitt i naturen”? Han levde på den tiden jag hade tv och i ett naturprogram så visade han sitt sommarhus och hur han vårdade ogräset som han inte klarade ta bort. Bilden av honom med handen ömsint kupad om ett ogräs eller liggandes på marken för att studera något litet småkryp.Liiite knäpp tyckte jag han var (mest med tanke på att jag var/delvis är så road av trädgårdsskapandet och ogräset åker ut fortare än kvickt) men ack så älskad. Han skulle allldeles säkert avstått all form av beskärning! Ändå roligt lyssna till alla naturlyhörda röster i och under denna blogg.
Har ett gammalt träd som blöder ur en gren och det droppar tårar ned mot marken. Ett annat gammalt träd har ett sår på stammen och det riktigt känns i mig hur ont det måste ha gjort. Det syns också för den som kan och är lyhörd nog att se.
Allt väl
hälsar Laila Labbala
Fast vad som är ännu värre på samma tema är att gallra. Har man sått för många frön måste man gallra. Det betyder ju att man ska slänga livsdugliga småplantor. Det är svårt. Det blir väldigt många krukor att ta hand om annars. Jag vet.
Men lailalabbala…det fins inget som heter ogräs! Ogräs kallar man endast det som växer där det inte skall.
Det kan även gälla människor och det är ju dom som finns där de inte skall vara eller rätt man på rätt plats.
För mig är ogräs en sorts revolutionär som placerar sig där det han inte tillhör finns.
Kveruleranten!
Se mig, hör mig, accetera mig!
Ogräs är väl det som inte är gräs?
Själv föredrar jag kaktus som krukväxt. Denna inifrån och ut hullingförsedda och defensiva ökenväxt brukar enligt min uppfattning oriktigt jämföras med nässlor, som är mjuka och kan tillvällas.
Jag måste erkänna att jag aldrig skulle ha gissat att du ägnar dig åt krukväxter eller trädgård.:) Men varför inte? Själv älskar jag pelargoner (och andra växter), fast jag är då inte särskilt praktisk eller ”naturligt” bra på trädgårdsskötsel. Och i vår trädgård månar vi om det som andra (läs: grannar) anser är ogräs. ”Ogräs” kan vara vackert och dessutom går flera sorter att äta.
Förresten, tack för en jätteintressant blogg! Historia är ett av mina stora intressen.
Frukträd och bärbuskar beskärs för att man ska få in sol och ljus i kronan för att på så sätt få mer frukt. Om man beskär ett träd för att det skuggar eller skymmer, så är det bättre att fälla eller från början plantera träd som inte växer sig så stora. Alla träd, och växter överhuvudtaget, är annars sig själva nog och vackra som de är…
Jag har också svårt att klippa i mina pelargoner, fastän jag vet att de blir tätare och buskigare. Även att rensa i blomsterlandet, jag tycker att om ett litet frö har klarat sig så pass att det grott och blivit en liten växt så ska de få leva. Vilket medför att inga blommor blommar och mina land är fulla av ogräs, samt att mina pelargoner ser ut som ledsna flaggstänger …
Vissa av oss passar inte som odlare!
Jamen, lilla Charlotte, du är en odlare, en så kallad allodlare…inte att förakta, mer att le åt…..