Vrakspillror
onsdag, 13 juni 2007Jag vill minnas att det var sen höst. På väg upp mot Carolina, förbi Gustavianum och Helga Tref, hade jag kommit att slå följe med min professor Rolf. Vid den tidpunkten var jag en nybakad doktorand i historia, som plikttroget varje dag tog min lilla ljusbruna läderportfölj och cyklade ned till den improviserade arbetsplatsen i institutionens bibliotek. Vi småpratade och den avspända stämningen lockade mig att begå en indiskretion.
Samtalet handlade om skillnaden mellan konst och vetenskap, och jag vände på det lite, sa att historia förvisso skänkte oss stora och omistliga kunskaper om människan och samhället, men att det fanns ett än mäktigare redskap att lära känna världen, nämligen poesin.
Som de flesta skrev jag poesi i gymnasiet. Var tillochmed med och grundade en synnerligen kortlivad liten poesitidskrift. I format A5. Mest på kul. Men ändå. Vanan att läsa poesi grundlades i alla fall då. (Avgörande var nog när min svenskalärare Kerstin fick mig att upptäcka Ekelöf.) Mina egna försök var sporadiska och skäligen misslyckade, sprungna – som de för det mesta var – ur olika starka upplevelser som sökte språkligt uttryck.
Efter en tid brukade jag alltid förstöra dem, generad som jag var, inte bara över deras svaga poetiska halt, utan även över av att påminnas om de känslor och situationer som en gång utlöst dem. (Läs: kärleksbesvikelser.) Som en gärningsman i mitt eget liv, rädd att ertappas i efterhand, utplånade jag noga alla spår av dessa dubbla misslyckanden.
Och detta gjorde jag med sådan grundlighet, att jag efteråt faktiskt bara kunnat återfinna ett enda. Av hålen att döma har den lilla sak suttit uppnålat på ett antal anslagstavlor, vilket betyder att den måste ha vunnit visst gillande i mina egna ögon. Orsaken är med all sannolikhet att den för en gång skull inte utgår från en personlig katastrof av något slag, utan faktiskt motsatsen, en anastrof.
Tillbaka till den där höstpromenaden upp mot Carolina. Professorns reaktion blev ett förvånat men ej ogillande utrop. (Minns inget om att han invände att jag i detta påstående kanske blandade ihop olika ontologiska kategorier.) Så varför läste jag då till historiker? För att jag vet att jag skulle bli en usel poet, svarade jag ärligt. Han gav mig ett intresserat ögonkast.
Att växa upp och finna sin plats i världen kräver bland annat att man lär sig vari ens styrka ligger. Samtidigt är motsatsen nästan lika viktig, nämligen utvecklandet av en akut känsla för de egna svagheterna. Och att man förlikar sig med dem.
Peter Englunds blogg 
Den stora avgörande frågan som alla tonåringar ofta våndas över. ”Vad vill jag göra i framtiden?”, vi har nog alla upplevt en smula existensiell ångest när omgivningen ställer frågan, ”och vad skall du göra när du blir stor?”. Jag vet att jag gjorde det. Vad jag drömde om att syssla med och vad jag de facto sysslar med idag är så vitt skild från varandra. Jag är rädd att de ständigt ökade kraven från samhället att prestera dvs. bli skattebetalare. Kommer att skapa individer som förtrycker sina egna önskemål och drömmar. Kanske i denna gruppen kommer det att finnas en nydanare av lyriken eller prosan som aldrig blir upptäckt.
Tjusig dikt förresten. Du måste varit mycket förälskad i den du skrev den till.
Då undrar jag till er äldre och klokare, om man inte tydligt märker vilken styrka man har hur gör man då? Eller kanske fler svaga styrkor och ingen stark? Eller är intresserad av flera saker och har svårigheter att bestämma sig? Tills jag fyller 30 får jag ”leka” som jag kallar det. Kanske kan min kreativitet räknas som styrka men vad kan man använda den till i dagens samhälle och just den egenskapen, kan den bestämmas till en styrka?
Alltid lika trevligt att läsa er blog Herr Englund.
Dikten var väl inte så tokig för en tonåring. Den verkar vara till en Ullis…?
Ja, om jag varit tonårig när jag skrev den… Den här dikten sattes ihop i början på 80-talet. Minns exakt den händelse som var dess upphov, och givetvis personen den handlar om.
Hur man upptäcker vad som är ens gåva vet jag inte riktigt. Möjligen går den att ana i den glädje som uppstår spontant i en då man utövar en viss syssla.
Herr Englund,
Jag är svensklärare…med dikten i handen, hjärnan och hjärtat. Jag är svensklärare med ordet, känslan och högläsandets kraft… mina elever skriver, läser, uttalar, tänker, publicerar, gör språk av allt. Jag förälskar mig i tomrum, men också i mellanrum, där finns det som aldrig får finnas… ett mellanrum kan vara en liten plats, en liten vila mellan meningarna, några punkter på ett papper… Din dikt är din dikt.
Ekelöf har jag kämpat med. Krossa bokstävlarna… och jag vill göra precis tvärtom.
Allt gott/Anne-Marie
Jag har svårt att tro att en skicklig och i många avseenden lysande historieskrivare skulle vara utan känsla för ords specifika vikt. Om den känslan främst bottnar i talang och medfödd begåvning eller i övning och ständigt arbete, låter jag vara osagt, men om jag inte tar alldeles fel måste man vara tämligen rikt utrustad med den för att kunna ladda vanligtvis oansenliga ord så att de blir dräktiga och tunga av betydelse. Tydliga exempel på vad jag talar om finner man, dvs de ”rätta” läsarna, i Salvatore Quasimodos lapidariska underverk ”Och plötsligt är det afton” liksom i Erik Blombergs ”Gravskrift över en svensk arbetare”. *Något* av samma laddade och substantiella tyngd finner man i mitt tycke också i några rader av dig, närmare bestämt i den dedikation som inleder din 800-sidiga bok ”Den oövervinnerlige”:
”Till minnet av en liten gosse,
död inför mina ögon i Kart-e Se, Kabul,
vid pass klockan 10 på förmiddagen
den 14 mars 1996.”
Som inledning till ett stort och innehållsdigert verk om den svenska stormaktstiden gör denna tillägnan ett starkt intryck på *mig* (och jag tycker att det finns kvaliteter även i din ”vrakspillra” ovan). Därmed inte sagt att jag tycker att du borde ha blivit poet i stället för historiker. 🙂
Det är vänliga ord. Och det tackar jag för. Dock tror jag att sakprosaisten och poeten närmar sig språket från olika håll. För den förstnämnde är orden främst ett medel, för den sistnämnda ett mål i sig. Att zonerna ibland överlappar är givetvis ofrånkomligt.
Om jag i vuxen ålder gör mig ett namn värd namnet, då kommer mina ungdomsalster att bli stora ord… men om jag växer upp i en mer anonym tillvaro, då reduceras mina alster till att bli en bland alla andra tusen poesiförsök…! Om de någonsin lämnar byrålådan, vill säga!
Vad jag undrar… blir ett ord mer betydelsefullt om du eller jag skriver det?
Åh peter, vad synd att du förstörde dina dikter. Man kan ju faktiskt se av dikten ovan att du har en poetisk ådra. Detta sagt av en enkel kvinna.
Själv skriver jag brev, jag har endast 22 kvar av 500. Gissa om jag skall göra annat när jag skrivit mitt sista. datorn och brevpapper kommer inte vara min första prioritet.
mvh sofia
http://sofiawinterborn.wordpress.com/
Din dikt. Fin. Viktigt för intrycket av den, och känslan den förmedlar, är också den av nålar hålade lappen och det maskinskrivna typsnittet. Det är något speciellt med den där typen av små meddelanden från förr som man omger sig med i nuet. De kan finnas undanstoppade i en bok,inmurade i en vägg, eller sitta uppsatta på en anslagstavla. Men de spelar en långt större roll än vad det lilla formatet kan ge sken av. Så är det i alla fall för mig. Ibland känns det som hela jag är uppbyggd av sådana där små lappar. Ett mänskligt lapptäcke är jag.
Jag är svensklärare, i ett ännu mörkare mörkrets hjärta än din Akademi. Jag är svensklärare, inte svenskalärare. Men det är lite löjligt att publicera en dikt bara för att säga att den är dålig och att du skäms för den: ”skäligen misslyckade”, det är bara koketterande blygsamhet. Det är inget fel på dikten, det är bara det att den känns som en imitation.
Peter, sitter den lilla dikten fortfarande uppsatt i något skrymsle, som en påminnelse?
Nog lär du ha ett brinnande intresse för historia när du är historiker?
Jag har svårt att tro att vi människor sysselsätter oss med något vi tycker är trist och ointressant, om vi inte är så illa tvungna då förstås!
Fast det är få förunnat att få försörja sig på det man brinner för! Vi andra måste gå till jobbet fast vi inte har någon större lust… Men ändå så går det bra, konstigt nog.
Även om vissa dagar är pest om man bara längtar bort så överlever man.
Men ändå, då går jag hellre till jobbet än att vara arbetslös. Tänk att bo i en liten stad med hög arbetslöshet, vara lågavlönad och leva på a-kassa…
I mitt tidigare liv höll jag på med ord, klurade, lurade och skrev ner allt som poppade upp. Det blev ett par kappsäckar fulla med skrivblock, som jag efter några år tröttnade på att släpa med mig genom alla bostadsbyten. De blev till återvinning, strimlades i fina veckade remsor vilka sedan slängdes i soporna. Recykling..
Idag har jag tappat orden, men berättelserna finns fortfarande kvar i mitt huvud och det kommer ständigt nya.Numer blir de till bilder, målningar…så märkligt…
Därför läser jag ofta dina inlägg, trots min egen oförmåga att få ner mina egna ord på pränt.
Tyckte om dikten, den var så enkel och det enkla tilltalar mig.
Det är möjligt att du skulle ha blivit en usel poet – det är jag inte kvinna att avgöra – men en fin känsla för språket – det har du.
Hur skulle du annars kunna locka så många ickehistoriker till läsning av dina ibland ganska digra böcker om förflutenheten?
Och varför skulle jag annars sitta med andan i halsen och heja på Lennart Torstensson och hans armé – jag som tycker att krigsskildringar är något av det absolut tråkigaste man kan läsa? Jag har dessutom rekommenderat bland annat Ofredsår till alla som kan läsa och som har det minsta lilla intresse av västerlandets historia.
Är så imponerad av att du lyckas täcka in så mycket utan att tappa den röda tråden i Ofredsår – och hela tiden hålla mitt intresse uppe.
Visserligen har jag särskilda skäl att läsa den – jag guidar bland annat på Landskrona citadell och berättar om svenskarnas invasioner av Östdanmark (Skåne) under 1600-talet. Trevligt att på detta sätt bli bekant med Erik Dahlbergh – som har en gata i varje stad med självaktning uppkallad efter sig
Har också kompletterat med texter och bilder från Internetsidan Terra Scaniae http://www.ts.skane.se/ , som visserligen är en sida för skolorna i första hand – men är tilltalande även för vuxna brukare.
Där kan man även se hur trupperna förflyttade sig – timme för timme – under slaget vid Lund.
Som ordbrukare och bokstavsskötare i kombination med historiskt gedigna kunskaper är du en förnämlig förmedlare av det dåvarande till det nuvarande och det kommande.
Dikten sitter inte uppe. Det är länge sedan den plockades ned.
Kokett – möjligen. Imitation – inte då. Vill minnas att den skrevs bara rakt och upp och ned, utan eftertanke. Men vi vet alla hur lätt äkta känsla låter sig översättas till oäkta dikt.
Hörru svenskläraren! I SAOL:s senaste upplaga anges att även ”svenskalärare” är korrekt. Lilla petimäter där!
Steady the Buffs! Nu ska vi inte spåra ur här. Poängen med denna postning var inte huruvida den här 25 år gamla dikten var bra eller ej; att jag, trots att jag så länge utövat den brända jordens taktik i mitt eget minneslandskap, sparat den, betyder givetvis någonting. (Jag skäms inte för den, men jag har svårt att skilja vad i min känsla för den som handlar som dikten som sådan och vad som handlar om minnet av det som utlöste den.) Poängen var vikten att utveckla en känsla inte bara för ens starka sidor, utan även för motsatsen.
Jag vet inte vad som är mest intressant? Inlägget eller kommentarerna?
Jodå, budskapet om styrka och svaghet gick fram. På ett synnerligen tänkvärt sätt.
Vad anser du om vad matematikern G.H. Hardy skriver i sin ”A mathematicians apology”, att för den som har talang är det näst intill en plikt att ägna sig åt detta hantverk:
”If a man has any genuine talent, he should be ready to make almost any sacrifice in order to cultivate it to the full.”
Men han menar också att de flesta av oss människor saknar något egentlig talang för någonting:
”since most people can do nothing at all well.”
Om så är fallet kan man ju undra om vikten av att finna sina styrkor och svagheter? Är det passionen snarare än ambitionen som bör avgöra livsvalet. Att åtminstone ha försökt kan kanske vara en tröst för var och en?
Vad gäller din diktkonst: enligt vissa är poetens själ melankolikerns. I så fall var kanske din melankoli inte tillräckligt djup eller långvarig? Inget ont sagt om din poetiska ådra, men tänk vad historieämnet i vårt avlånga land hade åderlåtits om du valt lyra framför fotnot.
Antagligen båda! Varför är det så vanligt att separera på fenomen och dess kontext? Och Peter, vad förväntade du dig när du publicerade en sådan pulserande ”ungdomsdikt”… :)Klart vi läsare spårar ur…
Talang är en sak, ambition en annan, passion en tredje.
Det där med passion är dock lurigt, för man måste också skilja på känsla och förmåga. Man kan ha estetisk känsla utan att ha estetisk förmåga. För mig var det enkelt, så till vida att jag insåg att jag hade viss poetisk känsla, samtidigt som min poetiska förmåga inte alls stod i paritet. Och så tror jag att det är för de flesta.
Vari bristen består vet jag inte. Jag har – som hoppeligen ingår i inlägget – konstaterat att den finns och försonat mig med detta.
Min erfarenhet är att känsla liknar snö så tillvida att den täcker ojämnheter i det inre landskapet, låter en själv åka snabbskjuts över tvivel och dubier, osäkerheter och diken fulla av större och smärre hinder.
Känslan gör åtkomst möjlig där förnuft och räkneverk stänger dörrarna.
Vi är nog avhängiga av båda, men för skilda syften.
Tänk om en politiker var ränskat för känslor.
Tänk om en historiker inte vore medkännande i det han/hon skrev.
Förståelse är nödvändig för förmedling, känsla är nödvändig för förståelse.
Så….låt det snöa ibland.
Då nickar jag igenkännande!