Min nästa bok
lördag, 1 december 2007Jag har ändrat mina skrivplaner. Av skäl som så småningom kommer att stå uppenbara, har jag beslutat att låta min kulturhistoria om snö vila ett slag. Istället har ett annat projekt nu flyttat upp och intagit intagit första rummet på mitt skrivbord.
Under ett antal år nu, har jag arbetat från och till på en bok om Första världskriget. Till dels handlar det om något som närmast liknar en personlig besatthet, som jag på detta vis skall försöka att en gång för alla skriva ur min kropp. Till dels om en övertygelse att detta är en händelse alltmer bortglömd, för att inte säga förträngd, dold som den har blivit bak ”det goda” världskriget, det Andra. (Historien kan vara apokryfisk, men jag har hört talas om en universitetsstudent som sa: ”Detta att man säger ANDRA världskriget, betyder det också att det funnits ett första?”)
I motsats till boken om snö är det svåra inte ämnet, utan greppet. Jag har med tiden också blivit mer och mer upptagen av formfrågor. Problemet har formulerats rätt bra av George Perec i hans ”Ellis Island”, som just kommit ut på svenska:
Hur ska det berättas?
hur ska det betraktas?
under den officiella statistikens torrhet
under det betryggande mumlet från historier som berättats tusen gånger
Ja, hur göra? I regel domineras historieskrivingen av De Stora Händelserna ihoppassade till en berättelse, med de individuella upplevelserna inpassade i sprickorna, som bisatser. Jag tänker vända på det, undvika en övergripande narrativ, utan istället återföra det hela till sin grundläggande nivå, nämligen de individuella upplevelserna, med den Stora Historien förpassad till bisatserna. Jag avser också att bryta med fixeringen vid västfronten och dess gyttja, och även berätta om det som skedde på andra platser: Östeuropa, Mellanöstern, Afrika. Formen blir ett slags kollektiv dagbok, effekten pointillistisk. Hoppeligen.
Tanken är att boken skall vara ute i november nästa år, lagomt till 90-årsminnet av krigsslutet.
Detta är ett experiment, och som sådant kan det misslyckas. Men jag känner att försöket måste göras.
Peter Englunds blogg 
Dags att skriva önskelista inför julen 2008 med andra ord 🙂
Så snön läggs åt sidan och i stället så plockas vindruvorna fram. Men varför associeras första världskriget med vindruvor? Kanske har det något med besattheten att göra.
Mitt intresse för din kulturhistoria om snö är, om sanningen skall fram, tämligen begränsad, men detta var i sanning goda nyheter. Detta verk ser jag verkligen fram emot att läsa.
Låter som underbar läsning!
Jag föreställer mig en bok som till formen är ett slags korsbefruktning mellan Hans Carossas ”Rumänisches Tagebuch” och E.L. Doctorows ”Ragtime”, men det är kanske inte alls vad som föresvävar *dig*?
Det låter i vilket fall som om det skulle kunna bli högintressant läsning.
Vid vårt middagsbord, i Malmö på 60-talet, förekom då och då, några visser-ligen gamla, men ändock klara farbröder som åt med god aptit och rörde sig med full vigör. Det fantastiska, i dagens perspektiv, är att de stridit i Första världskriget, det Första! Gustav Pape visade mig t o m sina dekorationer. Pappa och hans syskons tidigaste och kanske viktigaste minnen härrörde från denna tid; aversionen mot fisk som utgjort basföda, den skräckartade fascinationen inför Maskinen, som bringade mera död än gjorde nytta…
Det fanns en hel rekvisita som förknippades med Krig och oftast hade sitt ursprung i 1914-18: minor, gasmasker, skrot från nedskjutna plan. Och de stupade i släktens eller bekantskapets yttre ringar verkade alla ha fallit då.
Om det Andra kriget talades det sällan. Och det kan man ju fundera över.
Eftersom vi trots allt fortfarande lever i konsekvenserna efter dess utfall och detta egentligen är ”returmötet” av det Första så kan historierna därifrån inte berättas nog ofta.
Tidsperspektiven gör mig förresten alldeles matt; vi befinner oss idag längre från Hiroshima än Boerkrigen gjorde vid min födelse.
80- och 90-talister må vara ursäktade, om än inte förlåtna.
Jag förmodar att du är rätt beläst inom området. Det är ju alltid intressant att få boktips från någon som har läst betydligt mer än gemene man om ett ämne. Är det några böcker som står ur ut mängden? Sådana böcker som du anser att man minst bör ha läst om första världskriget?
Hej Peter.
Den här boken ser jag verkligen fram emot. Ända sedan jag läste Brev från nollpunkten har jag önskat att du skulle fördjupa dig mer i första världskriget – och just med det perspektiv du nämner: den vanliga människans. Utan förståelse för urkatastrofen, ingen förståelse för 1900-talet.
Det här har jag längtat efter. Jag läste Remarque om och om igen i unga år och lyckades, kanske mest tack vare ”Vägen tillbaka” få en egen bild av den föreställningsvärld som fanns hos dem som var med. De växte upp i ett Europa som inte fanns längre då jag föddes. De dog i ett Europa som var mer likt det vi lever i idag än det jag växte upp i.
På åttiotalet bodde jag i England och träffade där en granne som överlevt Somme. Han föddes 1895 och kom som adertonåring till 3. Tyneside Irish, ett av de regementen som hade de högsta förlustsiffrorna i detta slag. Vi hade många goda och bra samtal och när han dog 1986 var jag på begravningen. Denna hölls den första juli till råga på allt. På dagen 80 år efter han han borde dött begrovs denne milde, generöse och djupt övertygade pacifist.
Jag minns att jag grät floder då försökte sjunga Jerusalem och Abide with me.
Goda nyheter! Ser fram emot boken som kanske kan öka intresset för detta ofta bortglömda krig. Berättarformen låter spännande. Får man fråga när boken om Karl XII kommer?
Peter, du har antagligen läst den, men jag nämner ändå för säkerhets skull Aleksandr Solzjenitsyns Augusti fjorton, Augusti 1914, Oktober 16 Mars 17 och April 17.
Jag har läst bara den förstnämnda, men jag tycker att den behandlar början av första världskriget från rysk synpunkt på ett intressant sätt. Där finns något av det du talar om, d.v.s. den Lilla Historien tillåts spela huvudrollen.
Solzjenitsyns är förstås ingen historiker, men jag tror att han kommer mycket nära sanningen, så som den upplevdes i olika samhällsklasser på andra sidan av det som kom att kallas östfronten.
”Berätta begripliga saker bara betungar förståndet och förvanskar minnet medan det absurda tränar förståndet och får minnet att arbeta.” -Alfred Jarry
Undrar om du, Peter, är bekant med Stephen Kerns kulturhistoria om tid och plats 1880-1918, en bok som innehåller ett par kapitel, de två avslutande, som jag kan tänka mig har direkt intresse för ditt kommande bokprojekt, eftersom de handlar om första världskriget: Temporality of the July Crisis och The Cubist War? Kerns historieskrivning fokuserar på växelspelet mellan förändringar i teknologi och förändringar i uppfattningen av rum och tid under denna period. Också en svensk forskare, Sara Danius, är inne på liknande frågeställningar i sin The Senses of Modernism. Technology, Perception and Aesthetics. Både Kern och Danius är starkt inriktade på närläsning av litterära texter, Proust, Joyce, Kafka, Thomas Mann, Musil med fler, även andra konstarter. Hur mycket tid och intresse kommer du att ägna sådana frågor kring teknologi och filosofi, om man kan kalla det så?
En fråga jag själv funderat kring, med koppling till första världskriget, är den om sambandet mellan flygning och kamerakonstens utveckling, framför allt användningen av ”the dolly take”, dvs tagningar med kameravagn. Det var väl ingen tillfällighet att en av stumfilmens pionjärer, F.W. Murnau, fungerade som flygare under första världskriget?
Sedan undrar jag också hur du tänker lösa problematiken med de individuella, ”små” berättelserna kontra Den Stora Historien. Kan man som du säger undvika en övergripande narrativ? Är man inte redan med begreppet WW1 på sätt och vis inne i en sådan stor berättelse?
Jag vet inte, det känns bara som jag har hört det förut. Ska bli intressant att läsa dock.
Lycka till med projektet. Jag känner till åtminstone en konkurrent/kollega som inte blir lätt att överträffa: Jolo. Hans ”Den okände soldaten” beskriver kriget på samtliga nivåer, från statspolitik till enskilda upplevelser, och hela tiden levande, insatt och engagerande. Stort och smått.
(Han skrev även en ”1914” vari krigets upptakt kartläggs, den är bra men inte lika briljant som den ovan nämnda.)
”Fixeringen” vid tröstlösheten på västfronten – att kriget i det allmänna medvetandet såg ut just så – är ju på sätt och vis tacksamt för en skribent, då det finns en oändlighet av andra platser, ”krigsstilar” och annat stoff att berätta om.
Jag hoppas att du kommer tillbaka till snö-projektet! Det lät mycket intressant.
Jag undrar också om du läst Mario Rigoni Sterns ”Fanjunkaren i snön”. Enligt min mening en fantastisk skildring av soldatlivet under andra världskriget – i snön – på östfronten. Håller förresten inte denne Rigoni Stern rentav Nobelpris-klass?
What passing-bells for these who die as cattle?
Only the monstrous anger of the guns.
Only the stuttering rifles’ rapid rattle
Can patter out their hasty orisons.
No mockeries now for them; no prayers nor bells;
Nor any voice of mourning save the choirs,
The shrill, demented choirs of wailing shells;
And bugles calling for them from sad shires.
What candles may be held to speed them all?
Not in the hands of boys, but in their eyes
Shall shine the holy glimmers of good-byes.
The pallor of girls’ brows shall be their pall;
Their flowers the tenderness of patient minds,
And each slow dusk a drawing-down of blinds.
Wilfred Owen´s diktning från kriget återfinns i Benjamin Brittens mäktiga War requiem, där dikten varvas med latinsk mässliturgi.
Den unga soldaten och poeten dog i krigets sista vecka 25 år gammal.
Jag har träffat ryssen Bredström som rymde från Moskva i 1917. Han tog toget till St. Petersburg/Leningrad utklädd till kvinna. Han måste ett ben efter koldbrann ( han var skottskadad )på vägen till fots genom Finland, Sverige mot Norge. Han var så glad han fått ett träben och kunde gå igen, att han gick från Fredrikstad till Oslo.
Såret var inte grodd, så hela trebenet var blött av blod var dag, men han sköljde av det, surrade det med tyg och kom sig till Oslo.
Där fick han låna en kamera så han fick tagit några bilder. För betalningen köpte han fotoapparaten, men måste länge pantsätta det varje gång han skulle framkalla bilderna för sina kunder….
Jag tror han hette något annat egentligen, men tog det nordiska namnet Bredström, det kan ha varit en översättning av hans rysska namn.
En hedersman!
Det ser jag fram emot med glädje! Läsglädje!
Några snabba:
Stephen Kerns skall jag verkligen titta närmare på. ”WW1” som Stor berättelse+ Javisst, och som ett ett bra exempel på att berättelserna, även de stora, kan ha en verklig existens, även i samtiden. Det var regel bland deltagarna att verkligen se 1914 till 1918 som en sluten helhet, med början, mitt och slut. Lösningen på detta med den inbyggda konflikten mellan de enskilda, små upplevelserna och den Stora överigande berättelsen, ja det är det som jag skall försöka tackla i denna bok. Jag kommer att ha med Robert Musil – hans avsnitt är redan skrivna -, sannolikt också Kafka. (Dessutom: jag har faktiskt några flygfotografier från Första världskriget – inköpta i Ypres! – som just i sin överblick – och utifrån sitt syfte – på sitt sätt ger en synnerligen ”sann” bild av det som sker. Skall skanna av dem vid tillfälle och lägga ut dem här, med mina tolkningar.)
JOLO:s trilogi är verkligen fin, men just därför den är gjord så känner jag verkligen inte för att göra något liknande igen. Dessutom är JOLO lite granna fast i den där fixeringen vid västfronten, och hans forskningsläge är – av förklarliga skäl – något daterat. Men jag håller de där böckerna högt själv. Dock vill jag göra något som är mer okonventionellt, lite mer experimentellt. Det finns en mall för krigshistoria som jag helst vill undvika.
Jag tycker väldigt mycket om din bok Ofredsår – som både handlar om 30-åriga kriget och mycket om det som händer runt omkring – samtidigt som det är en berättelse om människor. Historien håller ihop bra – och är inte alls svår att följa.
Tänker mig att ditt nya projekt är uppbyggt ungefär på samma sätt.
Min morfar – som föddes 1902 – sändes iväg till en teosofisk internatskola i Kalifornien sommaren 1913.
Hans föräldrar trodde att skolan skulle vara paradiset på jorden. Det var den inte.
När kriget bröt ut ansåg rektorn att det skulle vara för farligt för min morfar att resa hem. Så han blev kvar – hela kriget ut.
Att skolan var helvetet på jorden fick inte föräldrarna veta – breven hem censurerades av lärarna.
En av hans klasskamrater – Walo von Greyerz berättade för mig många år senare att han varit så glad när världskriget bröt ut – eftersom de krigande länderna behövde ricinolja till sina kanoner. Detta innebar att de stackars barnen slapp sin dagliga dos av ricinolja…
Äntligen! vill jag utbrista. Om det andra världskriget finns en uppsjö välskrivna böcker, även med svenska som originalspråk – se till exempel Michael Tamelander och Niklas Zetterling – men om första världskriget nästan inget alls. Talande är att mitt favoritantikvariat har en hel hyllsektion om det andra, men bara ett hyllplan om det första … Ser verkligen fram emot denna bok!
Kan nämna något om formen, apropos frågar: den kommer alltså inte att ha en övergripande berättelse som i exv ”Ofredsår”, där allt passas in.
Istället kommer den vara uppbyggd som ett slags kollektiv dagbok.
Vi får följa ett antal individer (25-30), samtliga givetvis verkliga – jag skriver inga romaner – alla långt ner i hierarkierna, av alla möjliga nationaliteter (ryssar, tyskar, fransmän, engelsmän, en venezuelare i turkisk tjänst, en belgisk stridsflygare, en ungersk hussar, en italiensk infanterist, en dansk infanterist i tysk tjänst, en amerikansk kirurg, etc, etc. Alla helt okända, utom möjligen en eller två.
Det som förenar dem är att de alla varit med från början till slut – några stupar under resans gång.
Varje kapitel är centrerat runt en enskild persons upplevelser en enskild dag. Det handlar mer om kriget som en upplevelse än som en händelse. Lite granna ett experiment i historieskrivning.
Så är det tänkt. Kan fungera. Kan också bli helt skruvat. Men jag vill göra försöket.
Sebastian Haffner har skrivit intressant om utvecklingen från Weimarrepublik till nazism. Han tangerar också första världkriget, då han beskriver känslorna hos de unga pojkarna på hemmafronten som följde med alla krigsbulletiner och sedan kände sig bedragna när Tyskland kapitulerade. De hade ju hela tiden matats med information om stora tyska framgångar. Enligt Haffner var det dessa besvikna unga män som utgjorde kärnan i nazisternas frammarsch. Det var alltså inte krigsveteranerna som var Hitlers viktigaste stöd. Haffner är kanske användbar om du Peter också vill analysera följderna av första världskriget.
Peter, det nya bokprojektet handlar alltså väsentligen om ett försök att transponera Walter Kempowskis Echolot-metod från WWII till WWI, i en kortare, mer komprimerad variant, är det riktigt uppfattat? Ligger denna metod närmare mikrohistoria eller ett slags historisk etnologi?
Det måste ändå innebära ett metodiskt problem, när man både vill hålla sig till det som går att belägga och samtidigt berätta den männsiskonära historien, s.a.s. Hur mycket kan man tillåta sig att skarva vad gäller till exempel de här människornas replikskiften med andra eller där det finns luckor i källmaterialet. Fast å andra sidan antar jag att det är just dessa problem – bland annat – som driver en historiker.
Låter intressant. Lycka till!
Hmmm… min mormors mor lever fortfarande (född 1905), hon minns första världskriget. Från ett svenskt perspektiv, men dock. Hon bor i Tierp. Det kanske skulle vara intressant för dig att prata med henne?
Tar man råd av George Perec när det gäller formfrågor, så har man antagit en utmaning. Det ska bli spännande att följa projektet. Lycka till!
Ah, det där låter mycket lovande. För övrigt: Härom natten så drömde jag om dig. I drömmen så sjunger du låtar från Radioheads nya skiva och av någon anledning gör du det liggandes. I en liten bekväm stil liggandes på sidan med huvudet vilandes i handen. Antar att dina drömredogörelser har har gjort något slags intryck. Ganska lustig dröm var det hursom.
Frågor till P. från en beundrare.
1. Var inte WW1 och WW2 i princip två faser av samma krig? (Jag är medveten om att man kan driva den typen av resonemang i evighet men jag är nyfiken på vad du har att säga)
2. Rörande författarstilen: Det blir väl ändå ett slags mönster i kaoset?
Förövrigt har jag fullt förtroende för dig, hittils har ju allt du skrivit blivit fantastiskt.
Kul med din bekräftelse av en bok om WWI. Nu blir det så där svårt igen at ”carpe diem” eftersom varje dag blir en ny dag som till åtminstone 1 % (=en kvart om dagen) upptas av mental väntan på 90-års dagen.
Apropå Georges Perec kommer jag att tänka på hans fantastiska ”Livet en bruksanvisning”. På något sätt känns det som om det där huset på nr 11 rue Simon-Crubellier skulle kunna tjäna som tankemodell för en ram kring de människor som skall befolka din berättelse. Huset finns där hela tiden som resonansbotten och beskrivs till och med ganska ingående; men det är de inneboende och deras berättelser som ger boken dess egentliga innehåll. Berättelser om de som för drygt fyra år och mycket ofta med förtida avflyttning skrev kontrakt med det stora kriget.
Återigen lycka till. Jag håller tummarna för ditt försök.
En sådan bok köper jag. Jag tycker ändå att det är de personliga delarna av dina tidigare böcker som är mest intressanta, och båda världskrigen är våldsamt intressanta, som de enorma omskakande katastrofer de var (även om vårt moderna samhälle förstås inte hade sett ut som det gör utan dem).
På tal om…
Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montremarte
hos en fattig Parisstudent.
Den skulle ha lyst över länderna
och tvingat en vår på knä
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny Musset.
Han skulle ha vandrat vid kajerna
med en blek liten blåögd Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.
Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig Parisstudent.
Ture Nerman
Ser verkligen fram emot den, jag tycker också att 1.a VK är märkvärdigt bortglömt, eftersom det var en av de mest avgörande skedena i industriåldern. Den långtgående konsekvenserna för människorna som levde genom det lade grunden till så oerhört mycket. Det är verkligen en sinnebeild av människans förmåga till kollektivt vansinne.
Din essä om ämnet i ”Brev från nollpunkten” är en av de mest gripande texter jag läst. Den borde ingå som obligatorisk läsning högstadiet.
Första världskriget har kanske hamnat lite i skymundan av VKII som du antyder. Vilket medför massor av outnyttjade källor gissar jag, ”embarasse de richesse” eller ”det finns mycket” som vi sa i sf-fandom. Eller varför inte: ”The past is full of stories, you just haven’t got time to tell them all”…
Ja, den effekten uppstår givetvis när något hamnar i minnesskugga: där finns onekligen mängder med bra berättelser – så där är jag lyckligt lottad! Som jag också nämnt kan man också iaktta en annan effekt, nämligen att en del av det skedde kommer att representera helheten. I det Första världkrigets fall Västfronten. En viktig del onekligen, men det finns som sagt mycket som bara glömts bort: Östfronten, Mellanöstern, Italien, Afrika.
Problemet för mig är detta med tid och omfång. Den skall vara klar nätsa höst och kan inte vara hur tjock som helst: inga fler 800-sidors tjocka saker igen. Samtidigt kräver metoden – pointillismen, uppbygget av en stor bild med hjälp av små berättelser – en viss volym. Finns flera kritiska moment här.
Hej!
Finns någon av dina essä-böcker översatt till spanska?
Mvh,
Jens
Har nyss läst om en episod när det gällde första världskriget. Det var julen 1914 när soldaterna la ner sina vapen och firade jul med fienden. Det var en liten solskenshistoria i allt elände.
Det finns trots allt hopp om mänskligheten, eller?
Monika/
Med tanke på hur bra allting (nästan allting) är i jämförelse med förut så är i alla fall jag mycket hoppfull.
Till Johannes A; du verkar vara en som är positiv i grunden, precis som jag är. Visst har du rätt om att det mesta är bättre idag än då.
Idag slipper vi krig i Europa, sänder en evig tacksam tanke till detta faktum!
STorligen goda nyheter!
1VK är tyvärr så bortglömt numera. Har läst mången böcker om verdun, somme m.f.l men din egna text om verdunbesöket tycker jag var faktastisk, för att inte glömma breven från nollpunkten!
Sidofråga:
När skall du skriva om vinterkriget/taipale/fortsättningskriget som jag vet fångat ditt intresse?`
SKRIV MER! 🙂
Jag ser verkligen fram emot denna bok.
Redan när jag läste ”Brev från nollpunkten” kände jag att jag ville läsa mer om denna period, ur ditt perspektiv.
Lycka till!
Tack för goda nyheter, de här boken vill jag definitivt köpa!
Efter att ha läst brev från nollpunkten, där du beskriver hur mänskligheten efter industrialismens förändringar var oförberred på hur industrialismen skulle påverka krigföringen, har jag funderat mycket på om historien inte är på väg att upprepa sig.
Hur kommer nästa världskrig egentligen att se ut nu efter alla IT förändringar?? Jag undrar om inte mänskligheten kommer att bli lika överraskad den här gången. Det är iof bara spekulationer.
Det er interessant at læse om dette projekt i sin vorden og se alle de input, som følger deraf.
Almindeligvis anses det jo for lidt farligt at tale om igangværende projekter -inspirationen kan gå fløjten, andre mere hutigløbende kan stjæle ens ideer osv.
Som dansker finder jeg anledning til at pege på, at der findes en del beretninger fra danske sønderjyder i tysk krigstjeneste, hvor der nok er den slags detaljer at finde, som bogen skal opbygges af. Men mængden af materiale må in alles være overvældende!
Per-Olof! Ja, jag kommer att ha med en dansk i tysk tjänst. Som försvinner vid Somme 1916.
…at en dansker er med, vil hel sikkert skærpe interessen her til lands for bogen – skønt det jo kan virke ganske urimeligt, at det skulle betyde noget 🙂
Men i og med at Danmark holdt sig på neutral status kan det nu godt have en videre betydning for synet på den krig. Danmark var på den måde med. For sønderjyder er det heller ikke glemt, at det var krigens udfald som muliggjorde genforeningen i 1920, og det vil de til enhver tid sætte pris på, at det øvrige Danmark bliver mindet om!
Vill tipsa om att på bloggen http://wwar1.blogspot.com/ publiceras breven hem från den brittiske soldaten William Henry Bonser Lamin (1887-), som alltså deltog i WWI.
”Istället kommer den vara uppbyggd som ett slags kollektiv dagbok.
Vi får följa ett antal individer (25-30), samtliga givetvis verkliga – jag skriver inga romaner – alla långt ner i hierarkierna, av alla möjliga nationaliteter (ryssar, tyskar, fransmän, engelsmän, en venezuelare i turkisk tjänst, en belgisk stridsflygare, en ungersk hussar, en italiensk infanterist, en dansk infanterist i tysk tjänst, en amerikansk kirurg, etc, etc. Alla helt okända, utom möjligen en eller två.”
Försökte mig på den formen i en bok om tremånadersslaget efter invasionen i Normandie 1944, men var otränad och alldeles för otydlig om mitt upplägg och mina källor. Lärde mig en del av detta, men är samtidigt övertygad om att detta sätt att berätta i din penna bräcker det mesta som idag finns om första världskriget. Vi behöver ju inte ytterligare en Keeganskildring, den finns ju redan, vi vill ju ha en ny Poltava. Väntar med spänning!
Jocke Forasetto, en av grafikerna i min bok El Alamein 1942, mejlade i morse en länk till ett antal fantastiska bilder från första världskriget. Kanske något för ditt projekt?
http://www.network54.com/Forum/211833/thread/1088370788/last-1088381193/Colour%20WWI%20photos%20%28must%20see%21%21%29
Det finns en sorts spegelförhållande mellan de båda världskrigen: medan det första ledde till att många nya stater bildades (och där motivationen för många stridande hade varit just kampen för självständighet), blev resultatet av det andra världskriget stora block (som i sin tur gav upphov till nya spänningar och frihetsrörelser …).
När man läser om första världskriget ser man sällan något om tjeckerna, ungrarna, finnarna, balterna, balkanfolken, mfl, mfl som officiellt inte ”fanns” som ”nationaliteter”, men som kämpade för att bli det. Tyvärr ser jag inte så många representanter för dem, och därmed heller inte för deras syn på kriget, bland dina ”medverkande”. Eftersom nationalismen är ett återkommande tema i vår tid, vore det intressant att ha med något som avspeglade detta.
Jaaaa, hurra!
Jag älskar nya vinklar och sätt att se på saker, det är ju det som för oss framåt. Jag skulle gärna läsa den boken och köpa den när den släpps.
Det är ju skrämmande vad mycket som glöms bort eller inte presenteras i de Svenska historieböckerna i skolan. Jag är medveten om att detta avviker från ämnet om första världskriget – det handlar snarare om det amerikanska inbördeskriget som är en parantes nästan i undervisningen. Detta gör ju då att en så viktig person som Marquis de LaFayette helt försvinner ur den svenska historielitteraturen. Markisen var en viktig person som var en länk mellan Frankrike och det som skulle bli de Förenta Staterna genom att han försåg George Washington med materiel som filtar till hans soldater.
Så än en gång hurra för flera och nya vinklar på ett viktigt skeende i vår historia. Jag vill alltid lära nya saker.
//Harriet