h1

På Elizabethfriedhof

tisdag, 17 april 2007

Tekniskt sett var Berlinmuren inte en mur utan två. Först en inre mur, lite tunnare och lägre, som markerade för östmedborgarna var det förbjudna området började, sedan en yttre mur, högre, tjockare – den som gick att se från väst, och den som genombröts på TV-bilderna de där underbara dagarna i november 1989. Där emellan låg spärrzonen, ”dödsremsan”, med sina hundar (600), vaktsoldater (14.000), självutlösande skjutvapen (60.000) och minor (860.000); alla på plats för hindra folk från att ta sig över till väst (3.221 personer arresterades under flyktförsök, 190 dödades).

Med tanke på hur lång muren var (155km) är det märkligt hur lite som finns kvar. Små, antikvariskt vårdade brottstycken går att se på vissa ställen, som vid Potsdamer Platz, där dess forna längdsträckning också finns markerad med hjälp av speciella gatstenar och nedsänkta metallskyltar. Hökarna vid Brandenburger Tor, som krängde löshackade delar av muren till turister, är nu borta, men i shoppen invid Riksdagen kan man nu köpa äkthetscertifierade stycken förpackade i bubbelplast: 10€ för en stor bit, 5€ för en liten.

schumann.jpg

Den som tycker att det är dyrt, eller som bara vill få en glimt av hur muren egentligen såg ut, rekommenderas ett besök på Elizabeth-kyrkogården. (Den ligger uppe vid Nordbahnhof – mittemot Berliner Mauer Gedankstätte på Bernauer Strasse – ingång på Ackerstrasse. En av de första rymningarna ägde för övrigt rum här, när folkpolisen Conrad Schumann slängde sin kpist och hoppade över taggtråden, och Peter Liebing tog den berömda bilden.)

muren-1.jpg

Precis som på många andra ställen drogs murområdet fram med stor känslolöshet, för att inte säga brutalitet – här genom kyrkogården själv. Ett avklippt gravmonument markerar början på den förbjudna zonen. På den pelarprydda gravvården finns bara några av kopparbokstäverna kvar, som ett slags glömskans stenografi: ”…RE… MAI…18…9-…ET…3…MÄ…”

muren-3.jpg

Strax intill, delvis dold av en häck, går det att se den första, lägre vallen, invid en uppställningsplats för bortlyfta segment av den höga muren. Bortanför den syns så den asfalterade patrullvägen, naggad av grönskan, samt de höga lyktor som belyste den minöversållade zonen, och så till sist den stora, graffititäckta muren. Området används nu som avstjälpningplats av kyrkogårdsarbetarna: där ligger bland annat en hög med sandiga, spräckta gravstenar från försvunna eller förverkade gravar – på en av dem ges den avlidne epitetet ”oförglömlig”.

muren.jpg

Murar handlar alltid om att hejda historien, för det mesta genom att stänga något ute – Kinesiska muren, Hadrianus Limes, Hitlers Atlantvall. Berlinmuren är intressant då den ville göra samma sak genom att stänga INNE. Och den byggdes av en regim som ironiskt nog sade sig ha historien på sin sida; och som nu höll på att skapa det som skulle fullborda dess gång: socialismen. Den var ytterst uttryck för en ideologisk bankrutt som givetvis gick att ana redan i augusti 1961, då muren började byggas, men som bekräftades en gång för alla 28 år, 2 månader och 27 dagar senare, då den föll.

Många av de viktigaste monumenten var aldrig avsedda att vara monument.

Annonser

8 kommentarer

  1. Aha! Minns en bild på Das Mauer från Kamratposten när det begav sig, där räckte det att en person stod på en annans axlar för att kunna kika över. Såg inte ett dugg allvarligt ut, nästan idylliskt (”tittut!”) – ingen taggtråd, inga vaktposter eller trampminor. Har inte förstått sammanhanget förrän nu. Tack!

    Betr. den kinesiska muren så har jag hört att poängen inte så mycket var att hålla fiender ute som att försvåra för dem att återvända med sitt byte. Ju mer jag funderar på det desto troligare verkar det, men vilket är sant?


  2. Totalitära regimer beskriver sig själva som de bästa ur alla synvinklar. Det jag dock finner märkligt är varför de alltid har ett sånt sjå med att hålla folk borta från andra tankar genom diverse terror. Det tycks mig som om de själva därmed motbevisar sig själva.


  3. Berlinmuren, ett av alla vidriga spår efter kommunismens härjningar. Vi som lever idag har facit av vad kommunismen ställt till med, vi vet hur förljugen den är. Men ändå finns det folk som anammar denna ideologi.

    De har ursäkter för folkmord och arresteringar av oliktänkande. Helst ska vi väl bara sopa undan spåren av ett ruttet system. Ni hörde väl Mikael Wiehe förvara Kuba? Det finns ju även fler.

    Det var en ren njutning att se Janne Josefssons dokumentär om Vänsterpartiets förflutna. Detta parti ska idag vara rumsrent, jo pyttsan. Läs ”Liken i garderoben” av Staffan Skott och ni kommer att få mer avsmak för det partiet.

    Göran Persson under sin tid som statsminister förespråkade att vi ska minnas Förintelsen. Helt rätt, men vi ska även minnas vad kommunismen har gjort. Det är minst lika viktigt.

    Den yttersta vänstern pratar ibland om en ny kommunism som ska komma. Som är bättre än den förra. Det betvivlar jag starkt, det är nog samma ruttna ideologi!

    Vi som förkastar detta sjuka system som kallas för kommunism, vi kan idag bemöta vänstern med fakta och realistiska argument. Kommunismen har verkligen visat sitt fula tryne många gånger om. Låt kommunismen vila på historiens skräphög!


  4. Ang. Kinesiska muren har jag läst nånstans att poängen inte var att stänga ute människor (man hade nog inte så stora förhoppningar om att klara av detta med tanke på murens längd) utan snarare att hindra de människor som kunde tänkas vilja komma in att ta sina hästar med sig.


  5. Allt är dessvärre inte problemfritt bara för att muren är borta. Hur skyldiga är inte dom som utan att protestera lät USA starta det idiotiska kriget i Irak.


  6. Men din text om muren gör också att man blir nyfiken på vilken som blir nästa mur att raseras. Sådant tycks man nämligen aldrig veta på förhand.
    Även vi i väst säger väl oss på sätt och vis ha ”historien på vår sida” och ”håller på att skapa det som skall fullborda dess gång”, det vill säga marknadsekonomi och liberalism.
    Det är ju inte mycket att fundera över just nu, men blir säkert ett intressant ämne för framtida historiker.


  7. Jag jobbar i gamla Östberlin, i Pankow. Jag stiger på och av vid Wollanker S-Bahnstation. Där gick muren. Jag stiger av i väst, går under spåren och så är jag i öst. En kullerstenslinje markerar gränsen, alltså där muren gick.

    Muren gick där i 60 år. Den var en återvändsgränd, där ingen återvändsgränd skulle finnas. Flera saker skiljer sig åt mellan de olika sidorna och det trots att det var 17 år sen den försvann. Det som slår mig är att det inte finns mer än en handfull turkar. I öst fanns inga turkiska gästarbetare. Två stationer därifrån kommer man till Wedding. Där vimlar det av turkar. På östsidan hör man mer slaviska språk än turkiska och semitiska.

    Även dialekten skiljer sig åt. På östsidan blir g till j. Och ich (jag) blir till ick. Ick jehe istället för högtyskans ich gehe (jag går).

    Även klädseln, fasaderna, gatorna… 17 år sen muren revs. Den står fortfarande kvar.


  8. Varje mur är ett vittnesbörd om ett misslyckande. Varje kvarlämnad mur är ett eko från det förflutna som berättar om det misslyckande som envist återupprepar sig i tiden. Murarnas ruiner är sorgliga påminnelser om vår kollektiva oförmåga att lära oss något av det förflutna, och om vår oförmåga att leva tillsammans. Några fler tankar om historiens murar finns på: http://abobabopolitik.blogspot.com/2007/04/murar.html



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: