h1

Klassresenärens klagan

söndag, 24 juni 2007

Bra text av Ann Heberlein i Sydsvenskan: den inleder en artikelserie om ”Guilty Pleasures” – här olika kulturella fenomen som man gillar fast man inte borde – som intressant nog nästan slår botten ur serien som sådan. För hon pekar på att det finns ett uppenbart element av behagsjuka när kulturfolk bekänner sina låga lustar. (Det må vara att man samlar på trashiga våldsfilmer eller lyssnar på Abba när man städar, etc.) Och jag håller med henne: även jag har svårt att fördra kulturskribenter som koketterar med sin arbetarklassbakgrund.

För alla som rör sig i sådana här kretsar vet att detta är något som det skryts väldeliga med. Fast man per definition, och efter stor och medveten ansträngning, lämnat den klassen. Och är ens föräldrar psykoanalytiker eller direktörer eller riksdagsledamöter kan man kanske åberopa någon mor- eller farförälder med lagom proletär utstrålning. Radical chic.

Amen harregud – jag minns att jag under mina år på universitetet ibland bar en T-Shirt med texten ”Working Class Hero”; och att min egen bakgrund gav gratispoäng i vissa situationer när jag plötsligt spelade ut klass som ett slags omvänd svarte petter – aha, fickdej! Vill dock tro att det mest är en fas som vi klassresenärer går igenom. Men vissa fortsätter att spela klasskortet, stelnar i posen, låter den plana ut till affärsidé.

lennon_hero.jpg

Klass finns. Gränserna finns. Begränsningarna finns. Vad man dock gärna undviker att tala om, när man som skrivande människa fäller några klädsamma krokodiltårar över allt det där man inte fick, är de fördelar som också finns med en sådan här bakgrund.

En av dem är avsaknaden av styrning och förväntan. Den som hade rummet mittemot mitt i studentkorridoren var en kvinna i min ålder, i mörk page och med ett passionerat intresse för historia. (Hon var medlem i Karolinska Förbundet innan jag ens visste att det fanns.) Hennes föräldrar var dock akademiker, och hade nogsamt varnat henne för att ”komma hem med en värdelös fil kand”. Så hon pluggade juridik. Och hon blev också hög jurist på ett större statligt verk. Långt senare sprang jag in i henne på institutionen. Hon hade börjat läsa historia.

Förvisso hamnar man lätt i ett slags gränsland, där man inte känner sig riktigt hemma någonstans. Men i detta finns frihet. Man kan göra sådant som inte faller sig lika lätt för de som vuxit upp i systemet. Och inte heller rids man av deras paniska skräck för misslyckandet. För vad är det värsta som kan hända? Går det inte vägen flyttar man bara hem igen.

35 kommentarer

  1. Detta skriver jag under på. När min pappa en gång undrade vad jag pluggade var jag lite rädd att han skulle tycka att enstaka kurser i humaniora var meningslösa, men icke alls; med sin sjuåriga folkskola hade han ingen aning om vad begreppet innebar och var bara sprickfärdigt stolt över att hans son läste på universitet.


  2. Apropå låga lustar: Idag har DN en artikel om paparazzis
    (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=298&a=664223)
    ”Fotograffamiljens svarta får tar bilder till tidningar som ingen säger sig läsa – annat än hos frissan”
    Det ser man ju bara på kvällstidningarna: Nog vore de rätt tunna utan den sortens ”nyheter” – så visst är det en lönsam bransch, efterfrågan råder det ingen brist på.
    Vidare associerar jag vidare till Göran Rosenbergs essä Lotten (Finns i essäsamlingen ”Plikten, Profiten och konsten att vara människa” – Göran Rosenberg ) Han beskriver det där så bra, både just det faktum att vi HAR olika möjligheter och förutsättningar men också konfliken när vi kliver ur ett sammanhang och in i ett annat.
    Klassresor är inte självklart enkla – oavsett om de går åt ”rätt” eller ”fel håll”.


  3. Jag koketterar med min arbetarklassbakgrund – någon jävla nytta ska man ju ha av den.

    När utanförskapet blir tillräckligt mycket innanför har det potential att kunna ge ”mer” klarsynthet än det totala, medfödda innanförskapet kan, tror jag.

    Men ”guilty pleasures” är ju till för en viss klass – dem som inser att det är något ”guilty” med det.


  4. Jag har många gånger undrat över de som vill avskaffa klassamhället: vad har de att kämpa för om det nu skulle gå att avskaffa klassamhället? Inte mycket. Då blev nog dessa människor bra vilsna.

    Det är tydligen så att detta med klass är en identitet och ett revir som man vill hävda sig med i vissa lägen.

    Idag kan alla bli vad de vill om de kämpar för det, förr i tiden var detta omöjligt. Det är ju suveränt!

    Men ändå vill en del hävda att vissa inte kan bli vad de vill. Men det är ju ingenting i lagen som säger att det är förbjudet.

    Bra lustigt med en del vänstersocialister när det gäller klass. De måste bara föra in klasskampsretoriken i debatten i alla lägen: Jag är minsann ett offer bara för att jag råkar ha växt upp i en sk arbetarfamilj.

    Jag känner mig absolut inte som ett offer bara för att jag är sk lågavlönad, lågutbildad och uppväxt i en sk arbetarfamilj. Är inte det viktigaste med livet att få må bra, ha mat för dagen och tak över huvudet?

    Tänk att varje dag behöva kämpa för att få äta sig mätt! Det slipper vi i vårt rika land.

    Det övriga livet kan jag påverka själv i stor utsträckning. Ja, visst kan jag ibland tycka att det är synd att jag inte kan leva på mina intressen (tyvärr får jag inga pengar för min körsång, engagemang i olika föreningar, min dans och så vidare eftersom jag är amatör). Men det är ingenting jag gråter över.

    Men det kanske jag borde ha gjort? Gråtit bittra tårar över att jag inte är rik på pengar och prylar. Men nej, det är ju inte det viktigaste i livet.

    Hm, lustigt ”fenomen” det där med klass…


  5. Som för att bevisa att synkronicitet finns (skall någon gång längre fram återkomma till det begreppet) fann jag under en genomgång av mina gamla papper, följande urklipp av just… texten till John Lennons ”Working Class Hero”! Av märkena att döma har den både suttit uppnålad på anslagstavlor samt upptejpad, osäkert var. Kanske på köksskåpet i den ovan nämnda studentkorridoren? Skannade av den, och postade ovan.


  6. Minsann hörde jag den på radion med Green Day (?) när jag nyss läst det här inlägget och nu har du klistrat in den. Det är ett tecken…


  7. […] Englund skämtar en smula – länk finns här – under rubriken Klassresenärens klagan med dem som koketterar med sin […]


  8. En kommentar finns på min egen blogg, http://enn.kokk.se/?p=1049.

    Jag har också lagt länk hit.


  9. Medelklassbakgrunden torde vara den värsta möjliga bakgrunden om man vill tillhöra kultureliten, eller om man vill göra karriär som författare av barndomsskildringar…

    Man saknar arbetarklassens underdogperspektiv och kan inte tala om någon egentlig klassresa. Samtidigt saknar man överklassens kontakter och skandaler bakom den fina fasaden.

    Finns det någon kulturarbetare i det här landet som ståtar med sin medelklass, utom möjligen serietecknaren Jan Berglin?


  10. Den svåraste klassresan är väl ändå den som går nedåt. Sådana har vi haft som massrörelser då och då under historiens lopp.

    När professorssonen blir fabriksarbetare, bondesonen blev torpare eller inhysing, och så vidare. Det skapar frustration. Den som råkar ut för det kan inte ”återvända” hem. Förlorar sin ursprungsklass aktning och betraktas med misstanke av den nya klassen.

    Professor (emeritus) Heikki Ylikangas vid Helsingfors Universitet har visat att våldet ökar i samhället i situationer när en stor del av dess medlemmar hamnar i en nedåtgående social spiral.


  11. Jag tycker klassresenärer ofta är jobbiga, speciellt invandrade såna. Många är hårda och oempatiska – ”det är bara att skärpa sig” är attityden eftersom dom själva lyckats arbeta sig upp från små förhållanden.

    Många, i synnerhet unga som just tagit sig upp, har också något av autodidaktens halvbildning. Det är ett resultat av sossarnas nedmontering av skolan – arbetarklassbarnen får inte längre en ordentlig utbildning. Däremot pumpas dom duktiga arbetarklassbarnen fulla av självförtroende vilket gör att dom tror att dom är jätteduktiga. Sen kommer dom till universitetet och presenterar sina halvsmälta kvasianalyser som djupsinnigheter. Då har barn från akademiska hem en mer genuin bildning – dom har fått pröva sina idéer mot kritiska släktingar som håller ungdomen kort. Överhuvudtaget kritiseras svenska skolelever alldeles för lite – det är ett annat fel med flumskolan.


  12. Henrik Tröst
    Tror du har kommit på något, som infödd medelklassare har man allt emot sig🙂.


  13. Hmm, ”hård och oempatisk” – jag känner mig lite träffad där, faktiskt. Jag kan reagera på det där ”det-är-väl-för-fan-inget-problem, ryck-upp-dig”-viset själv.


  14. Klass…Jag håller inte riktigt med om att brist på förväntningar skulle innebära mer frihet. Kanske för vissa eller många tom. Men för andra innebär bristen på förväntningar en vilsenhet och en sänkt självkänsla. Om inte ens mina egna föräldrar tror på mig, varför skulle jag själv göra det? Det är där klassgränserna finns, det är fortfrande medelklassens barn som dominerar på universiteten. Därför märks arbetarklassarna, de är i minoritet o vill gärna själva framhålla detta. De kan också lätt nedfalla att tro att faktumet att just de reste sig ur arbetarklassen visar att just de är bättre och mer talangfulla än sina studiekamrater som fått silverskeden i munnen direkt. Men är det verkligen talangen som får arbetarbarnet att göra resan? Varför reser vissa ifrån sin klass? De som har föräldrar som ändå bryr sig, är stolta över sina barn men utan förväntningar, de barnen verkar hos mina vänner vara mer benägna att resa sig. Medans de som har föräldar som varken bryr sig eller är stolta inte har triggat sina barn till studier. Vi formas av vår omgivning, föräldar, vänner, skola o allt annat under vår uppväxt. Så när man står där till sist med examen från Universitet kan man vara ödmjuk nog att inse att man står inte där för att man själv är så väldigt mycket bättre och smartare, man står där mycket tack vare en viss omgivning. Medel eller arbetarklass spelar ingen roll. Men visst vore det bra om alla växte upp i en omgiving som gav dom känslan att de kan om de vill.


  15. Mitt förnamn är Ronny – av Ronny Ambjörnsson.

    Det är en bok om klassresan. För mig gav denna läsning kropp åt ordet klassresa. Att resa är att ta sig ifrån eller till. Det betyder att ansvara för färdriktningen och återresan. Anne-Marie Körling


  16. ”…Förvisso hamnar man lätt i ett slags gränsland, där man inte känner sig riktigt hemma någonstans. Men i detta finns frihet. Man kan göra sådant som inte faller sig lika lätt för de som vuxit upp i systemet. Och inte heller rids man av deras paniska skräck för misslyckandet. För vad är det värsta som kan hända? Går det inte vägen flyttar man bara hem igen…”

    Väcker gensvar.


  17. På vilken station under klassresan är det bäst att gå av? Finns det möjligen slingor, eller är det rent av en spiral på räls där alla strävar efter accept?
    Vissa begrepp skapar sin egna förutsättningar. Tar man bort termen så dunstar problematiken.
    Titta på ras-tankegångarna i början på förra århundradet. Vem vill ens befatta sig med den slags i dag?
    Jag tror klassresan är lika avlegs, smalspårig och otidsenlig som ångloken.
    Tack och lov.
    Vi äger vår historia, den gemensamma så väl som den personliga. Finns inget att skämmas för.
    Om man varit snäll.


  18. Apropå artikeln: Läses Fantomen? Samt frågan jag mest undrar över: Var Akademins gästspel i Doobidoo ett uttryck för en verklig schlagerfaiblesse?


  19. Medelklassen i Moderna museets foajé

    dikt av Fredrik Jansson (http://wigforss.blogspot.com/)

    ”Varje gång jag tror den är greppbar. Varje gång jag tror att jag har den trängd i ett hörn, försvinner den i tomma intet som en hägring. Nu möter jag den igen, i Moderna museets foajé. De som är närmare döden än födelse och satt här redan på sextiotalet och i antiimperialistisk iver tände Fela Kultis cigarett. (Nu är det rökfritt och bara arbetareklassens barn röker) Deras barn: Prydligt svartklädda tjugoåriga kulturvetare diskuterar på fullt allvar konst utifrån ett rent estetiskt perspektiv, utan att förstå att de ser den ur ett maktperspektiv. Deras föräldralediga äldre syskon som på något underligt vis lyckas kombinera ett sken av jämställdhet med en doft av femtiotal. Alla sitter de och dricker mochaccino runt om mig. Medan deras barn leker lagom stimmigt bland vår gemensamma egendom (tar den i besittning) fortfarande för unga för att veta att de fötts med minst tjugo år och två generationers försprång. Hur ska man kunna tävla med det?

    Att exotisera arbetarklassen gör mig illamående. Det är fan inget privilegie.


  20. Behagsjuk? Jo det är nog ”she” i ett nötskal, skriver så olikt dig men känner mig ändå så comfortabel här, har inte riktigt klurat ut vad det är som gör att jag återkommer till den här bloggen…kanske behövs det en omprövning av mitt utryckssätt gentemot ditt?
    Kanske är det motsatsen av språkhanteringen?
    Vem vet vad som händer? Jag läser dina raka inlägg och önskar mig den gåvan att kunna utrycka mig så…våga!


  21. Jag råkade radera ett inlägg som skulle ha godkänts: handlade bl.a. om detta med arbetarbarn på universiteten. Ledsen för det: snälla, gör ett nytt försök.


  22. OK, jag försöker igen…
    a) tobbe skriver ett bra ett inlägg 25 juni. Det gäller att komma ihåg att många arbetarklassare tror att de måste vara överbegåvade för att läsa på universitet, och att de själva inte är det. Ett stort svinn = synd!
    b) Att kokettera med sin arbetarklassbakgrund är väl månne, om än tjatigt, ett av mycket få privilegium en arbetarklassare har när det kommer till universitetsvärlden.
    c) Till Grue 24 juni: Jag tror du blandar ihop begåvning med bildning. Samt att du förringar de erfarenheter, insikter och perspektiv arbetarklassaren erövrar istället för den kulturella allmänbildningen som kulturarbetarungarna fått hemifrån.
    Livet är ett stort pussel.


  23. Jag tycker att det är ganska uppenbart att det i Sverige bara är just arbetarbakgrund som det är politiskt korrekt att yvas över. Ofta har jag också känslan att personer med arbetarklassbakgrund anser sig ha tolkningsföreträde i klassfrågor överhuvudtaget. De anser sig förstå inte bara arbetarklassens koder / brist på koder utan också medelklassens. Eftersom jag är uppvuxen med en pappa som är professor, så måste väl min bakrund betecknas som övre medklass, men jag känner mig främmande till exempel inför Anneli Jordahls förmätna beskrivningar över det som enligt hennes klasslogik må ha varit / är min uppväxt och mina förutsättningar. Är klassresenärernas tolkningsföreträde i svensk kulturdebatt månne typiskt svenskt?


  24. Läser ofta – kommenterar sällan! Lite feg kanske? Här verkar också finnas en annan klass – de som tillhör klubben för inbördes beundran… då hörs bara vissa röster!?


  25. Tja, kan man inte invända något i sak, kan man som sagt alltid resa en invändning mot bristen på invändningar.


  26. Barbro Alving, hon skrev nuets historia som ingen annan. Som Käringen hade hon ett och annat klokt att säga också. År 1952 kom en Käring betitlad De nya gamla baronerna. Om dom som vänt på den sociala bördsbyttan och hon tar som exempel en högt uppsatt tjänsteman – en kolossalt duglig och toujour och trevlig karl, som inte kunde öppna mun utan att anspela på sitt enkla ursprung. Såhär slutar denna Käring:
    ”Det hela är ett upp och nervänt socialskryt av ytterst fängslande karaktär. Där han kliver omkring i salongerna och är så jädrans folklig och bondsk och ursprunglig varenda minut är han sju gånger bördsstoltare än någon gammal baron. […] Och det är lite tröttsamt med de här som tar det som en personlig förtjänst att farsgubben snöt sig i fingrarna”
    Jaja. Den andra varianten är dom som inte anser det fint att inte vara född på fideikomiss. Eller åtminstone på Grev Turegatan. Om bägge sorterna tycker jag som Barbro: Lite tröttsamma.


  27. Men för människor som inte har något arv att ta till, vare sig kulturellt eller ekonomiskt, ingen tradition, inga kontakter vare sig egna eller föräldrars eller släktingars – alltså för såna som jag, är det inte lite uppfriskande när förortspoeten Daniel Boyacioglu stormar in på den fina poesitillställningen i huvudstaden muntert dundrande: Hej, jag är Daniel Boyacioglu och jag är inte släkt med nån!!

    Det allra tröttsammaste är väl ändå när människor, om än mycket begåvade som med tunga kontakter uppnår avundsvärda poster inom sitt gebit – och vägrar inse att något annat än deras egen briljans fört dem dit. Utan att tyckas medveten om att det också existerar många många andra människor (inkl arbetarklassare utan kontakter) som skulle kunna göra ett lika bra arbete – bara de fick chansen!


  28. Detta forum har blivit en intressant fruktkorg av inlägg, man kan som inte låta bli att kasta in sin appelsin i högen….

    Här kommer min sista, jag lovar:

    Finns någon påvisad sammanhang mellan storhet inom litteratur, konst, yrkesskicklighet, uppfinningsförmåga, affärstalang, analytisk förmåga eller storhet inom andra viktiga områden överhuvud taget
    OCH såkallad klasstillhörighet, hög eller låg
    ( jag vet inte hur man föreställer sig värdena)?

    Vilken är i så fall den mest den mest fruktbara grogrunden, låg eller hög klasstillhörighet?
    Var frodas kvalité?
    Och var finns utgångslägen där man är chanslös?

    Lär mig, jag är seriöst nyfiken på hur ni tänker.

    Jag menar, använd gärna berömdheter som lyckats inom något område ni respekterar som exempel.


  29. ”Samt att du förringar de erfarenheter, insikter och perspektiv arbetarklassaren erövrar istället för den kulturella allmänbildningen som kulturarbetarungarna fått hemifrån.”

    Vad skulle det vara mer konkret? Det där låter ju fint att säga men jag har svårt att tänka mig vilken konkret nytta man skulle ha av dessa ”erfarenheter och insikter” när det kommer till akademisk forskning.

    Hanne/ Ja, det finns positiva korrelationer mellan olika mentala förmågor. Nåt det naturligtvis talas tyst om – ”alla är bra på nåt”, etc.

    http://en.wikipedia.org/wiki/General_intelligence

    Peter/ OT: Jag gillade ”Världens Modernaste Land” skarpt – ser om den nu för tredje eller fjärde gången. Bland det bästa SvT gjort på senare år. Har du kommenterat den nånting här på bloggen? Om inte vore det kul om du gjorde det.


  30. …Kära Peter!
    Detta inte till publisering, men grattis till att ha startat en riktig debatt med ditt inlägg. Baserat på tidningsidén, men säkert med förgreningar man inte kommer att se i artikkelserien.
    Jag kom dit jag ville, tack för generositeten att släppa till inläggen.
    Den känslan hade inne i diskussionsrummet var att det finns något outtalat i just ordandet omkring plassering i samhället, tankar om värde och positioner även i vår tid.
    Sista talaren /grue säger just orden: det talas tyst om…

    Wikipedia i all ära, i början till förklaringen för begreppet Generell intelligence, kom reservationen: kontroversiellt begrepp.
    Man skall läsa långsamt för att märka den.

    Du skall ha ära av att du satsar tid och hantering på detta forumet, säkert hittar du också guldkorn att lägga i kistan…

    Till sist:
    Sextiotalets absolut sista år, min bror, ingeniörsstudenten var aktiv i AKPML och hade vanan förtrogen berättat för lillasyster om märkliga upptäckter under sitt arbete i gruppen:
    det fanns en nasistsympatiserande förening som hade några hundra medlämmar i länet där jag numera var bofast. De hade servetter med en ny röd/svart symbol som användes vid mötesmiddagar.
    Jag, vantro. Vem skulle vilja fira att vara nasist i efterkrigstidens Norge?
    Han, tro vad du vill. Så är det.
    Glad över min mans intressanta familj och omgivning var jag ofta runt i gårdarna, jag samlade traditionella textila mönster inom vävning, sömnad och broderi, satt och ritade i min perm, eller gjorde ljudupptag med äldre medlemmar som sjöng gamla kväden och visor, eller berättade vad de hört och sett av gamla traditioner, sagor mm.
    Aningslös vid fikabordet med min mans morbrors familj berättade jag min brors utsagor ispätt vantron att det faktiskt skulle kunna finnas något så otrevligt som en sammanslutning av nasister i vår opplysta tid, och efter allt de fått utstå i straff efter krigets slut, spott och spe mm
    Bara väggklockan tickade. Det var ända ljudet i en outhärdlig tystnad.
    Under dessa sekunder lärde jag mig mycket. Vad, skulle behöva sidor att berätta, men även senare bekräftades faktum att tankar, hållningar kan inte utrotas. De kanske förtvinar över tid (?,detta vet du mycket om)eller byts ut för nyare, i trendigare förpackningar.
    Då jag och min dåvarande man gjorde radioprogram om en ”bortglömd” spelman med anseeligt repertoar av stor betydelse inom folkmusiken i vårt del av landet, fick vi tackbrev ( det var inte så ovanligt efter radioprogram vi gjort) från några personer som vid signaturerna hade tillfört en symbol i svart och rött. Två rektanglar stående på höjden halvt överlappande varandra. En i varje färg.
    Läskigt, jag lovar.
    Detta var åskilliga år senare, jag ringde brorsan och berättade att nu hade jag fått syn för saken.
    Vi förstod ju att NRK´s programsjef med sin insyn i bakgrunden till utövarna som fanns inom arkivet, aldrig kunde gjort programmet själv, utan det är faktiskt till hans heder han lät oss göra det-som en säkring av yttringsfriheten, han visste, inte vi… att spelmannen hade varit medlem i partiet som ingen ville tala om längre.
    Inte att jag vill pådyvla debattanter åsikter, men du förstår vad intressant att andas i luft som inhyst i ditt trygga rum, kunskapens salar, kunniga människors gemenskap där vi får känna oss välkomna…
    hettar till.

    -snön inte glömd,bara gömd.
    Hanne Kjersti


  31. Grue undrar: ”…men jag har svårt att tänka mig vilken konkret nytta man skulle ha av dessa “erfarenheter och insikter” när det kommer till akademisk forskning.”

    Det beror väl på vad man forskar i. Den akademiska världen i väst har genom alla tider fram tills nu i så hög grad präglats av ”överhetens” perspektiv att andra levnadsvillkor än den egna betraktats med främmande ögon, exempelvis arbetare, kvinnor, etniska minoriteter, icke-kristna.

    Men naturligtvis har du en poäng i att barn till kultiverade föräldrar har ett rejält försprång genom det kulturella kapital som förvaltats via hemmet, inte minst språket – de behärskar det språk som används i skolböcker, av lärare. Det är ju bl a det som får arbetarklassaren att knyta näven och, tjatigt eller ej, peppa sig själv med:
    ”Jag har inte fått någonting gratis”.


  32. ”jag har svårt att tänka mig vilken konkret nytta man skulle ha av dessa “erfarenheter och insikter” när det kommer till akademisk forskning.” (?) – varför skulle det gå att generalisera? En individ kan ha samma nytta eller onytta av vilken klassbakgrund som helst.

    Däremot tror jag att ett utanförperspektiv, oavsett var det kommer ifrån är värdefullt för ett omsorgsfullt kunskapsarbete.

    Det är svårt att skilja på person och miljö men jag skulle gissa att Peter Englunds arbetarklassbakgrund har inneburit ”erfarenheter och insikter” som han haft nytta av i sitt akademiska liv. Om inte annat så den känslan av frihet han beskriver i förhållande till en studiekamrat från ett akademiskt hem som hade förväntningar på sig.

    Om du Grue inte kan föreställa dig vilken betydelse den typen av erfarenheter har beror det nog snarare på dig själv och din egen fantasi.


  33. Själv har jag funderat över avslöjandets problematik. Inte läsa tidningen i affären för att någon kan tro att man inte har råd att köpa den, inte säga att det är för mycket månad kvar när pengarna är slut. Döljandet som en av de tydligaste markörerna. Javisst blev jag akademiker och chef men det är ju nu ja! Egentligen är jag en skitunge från värmland. De lånta fjädrarna. A. Hopkins fångar det i ”När lammen tystnar”. Agent Starling som bara befinner sig en tröskelhöjd från avgrunden och den kampen, de ränderna går aldrig ur. Hjärnspöken som blir till praktik.


  34. Jag har inte hunnit läsa alla kommentarer här än så jag kanske är ute i ogjort väder, men: hur definierar vi egentligen klass? Jag menar lite kort och på en höft. Har det med reda pengar att göra? Eller utbildning? Eller allmänbildning? Eller bildning? Kan man kanske i dessa post-postmodernistiska tider helt enkelt välja sin klass för dagen? Handlar det inte om känsla av tillhörighet eller utanförskap i största allmänhet? Jag vet inte, jag blev bara fundersam eftersom många med klassiska arbetaryrken idag ofta kan räknas till en relativt hög medelklass rent ekonomiskt.


  35. Några lösryckta kommentarer:

    1) Det där med att tänka ”ryck upp dej, för fan” och att kanske vara lite hård med sein arbetar/underklassbakgrund känner jag igen. Minns att jag ofta reagerade så, och skämdes för det, under de sämre ekonomiska tiderna i början av 90-talet då folk ur medelklassen fick dt sämre och småbarnsföräldrar klagade i tidningsreportage att ”vi inte kunnat resa på semester på två år…” osv. Och jag tänkte, fint att ni får känna på det, vi kunde aldrig åka nånstans. Kunde skämmas för det, som sagt, tycka att jag var småaktig. Men jag minns en sociolog som gjorde sin avhandling om hur pensionerade arbetare tänkte på de som hade ekonomiskt knapert i dag. sociologen hade tänkt att de skulle ha större förståelse för ekonomiska bekymmer än andra. Men så var det inte, tvärtom..

    2) Känner inte igen mej i det att arbetarungar skulle vara speciellt högljudd på universitetet. Själv gick jag väl igenom nån sorts dialektik: först dolde jag min bakgrund så gott det gick, påstod att jag sett filmer och läst författare jag aldrig varit i närheten av. Sedan, efter några år, kunde jag ta mod till mej att komma med vissa ”chockerande” bekännelser, eller ”koketterande” om ni så vill. Jag tror det – i mitt fall åtminstone – delvis handlar om att man bygger uppe en inre spänning genom att man känner sej tvungen att hålla tillbaks sanningen, och sedan briserar det kanske lite överdrivet ibland. (Måste erkänna att jag ibland nästan får hjärtklappning när jag i vissa kretsar tar mod till mej att visa mer av vam jag är, som om omgivningen inte kan ta det… och det är kanske att underskatta andra lite. Men tror det hänger ihop med att om man själv har stor erfarenhet av att (klassmässigt) inte passa in, så är man rädd att utsätta andra för samma känsla..)

    3) Sedan finns det kanske en tendens att alltför ofta använda just sin klassbakgrund som förklaring till ex. dåligt socialt själförtroende. Hörde en professor i Samtal pågår nyligen som talade om det, angående hans arbetarbakgrund. Han konsaterade nåt i stil med att han känner många från de ”högre klasserna” som har väldigt dålig självförtroende, och jag har nog märkt samma sak. Klass är ingen universalförklaring till allt.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: