h1

Utsagt och förtiget

måndag, 16 juli 2007

Medan molnen tunnas ute över sundet, blir till rivna trasor av vitt över allt det blåa, och vi väntar på att det skall bli väder att gå ned till havet, läser jag i Bertil Malmbergs ”Ett författarliv” från 1952:

”Vad som berättas är sanning. Men mycket som rör mig, men inte kan berättas, är ju också sanning, och mellan dessa två sanningar, den utsagda och den förtigna, råder det ibland en hemlig fiendskap. Mycket, som nu är undanhållet, skulle, om det avslöjades, ge det nu framlagda ett nytt ansikte, utan att ett ord skulle behöva ändras i själva relationen: det skulle likafullt sörja för att intrycket bleve ett annat än nu, ibland bättre, ibland mer ofördelaktigt, ibland endast mer förvirrat. Men uppriktigheten, ja, även rätten till uppriktighet, har gränser. Minnena däremot ha ingen botten – det är omöjligt att göra dem full rättvisa.”

11 kommentarer

  1. Ja, vad kan man säga?
    Skall man avslöja livet som det är, eller skydda aktörerna (sig själv inberäknat)?

    Det måste vara en skillnad mellan privatliv och konst.

    Jag tror på att man ibland skall dela allt man vet omkring gemensamma saker, händelser, bakgrunder mm inom familjen. Inte varje dag..

    I litteratur som i annan konst har strama ramar en funktion; de ökar spänningen i innehållet.
    (naturlag, tänk på sprängeffekt i bomber, ökar med begränsningar i utrymmet)
    Motsatsen ville väl vara den totala friheten där allt sägs, allt uppenbaras.
    Vilken smörja!
    En stor människa jag känt; Karl Stenstadvold, sa om sanningen:
    Sanning genererar förändring.
    Vill man att allt skall vara som det är; skall man vara försiktig med sanningar.

    Ibsen sade i skådespelet Olav Liljekrans, tre akter, sju scéner:

    Ak, jeg som tænkte mig livet så rigt!
    Intet er sandhed, alt er digt,
    alt er kun tant og gøglende løgne;
    intet kan gribes og fattes med hænder,
    intet må skues med vågne øjne,
    intet holder stand, når vi ret det kender!

    (lurtoner høres fra skoven.)

    Min moders arvesølv bringer jeg med;
    det vil jeg grave i jorden ned!
    Jeg vil grave det ned under birkens rod,
    derude, hvor jeg fordum med Olaf stod!

    (åbner bylten og fremtager en brudekrone og andre smykker.)

    Denne sølverne krone har min moder båret;
    også hende har da verden forlokket og dåret,
    også hun har da troet på kærligheds magt.
    Blev også hun så bitterlig vakt?
    Var det kun spot, når min fader kvad
    om elskovs lyst, som gør barmen glad?
    Ak, da skulde han tiet dermed;
    hans sange har røvet mig livsens fred,
    hans sange bygged i min barm et hus
    for verdens fryd, — nu ligger det i grus!

    (luren høres atter.)

    Sølvet er sig så ædelt malm,
    det smuldres ikke som høstens halm;
    lå det i jorden vel tusinde år,
    det skinner endda, det aldrig forgår!
    Livets lyst er som høstens halm,
    sorgen er sølvet, det ædle malm!

    (pakker smykkerne sammen i bylten.)

    Min fader har nævnt mig en trolddomsskat,
    deraf drypped ni (9) blanke perler hver nat;
    men hvormange perler den end monne føde,
    lige stor og rig blev dog skatten hin røde!

    Min sorg er for mig en trolddomsskat;

    Hanne Kj


  2. ”What ever you say can be used against you in a court of law.” – en av de mest skrämmande meningar jag känner till.


  3. Det är sådana här iakttagelser, där någon för mig obskyr bok kan ge insikter om saker man gått och burit på länge, som gör att jag älskar din blogg, och fortsätter att komma tillbaka till den. Insikten i detta fall fortsätter att utvidgas, tills den ger illusionen av att innefatta allt, och bli en ”sanning”. Det är likadant varenda gång, och min lycka vet inga gränser under de timmar jag kan hålla tankarna i styr. Sedan tar natten och stressen över, och tankarna skingras för att ersättas av de basala behov som utgör min arma varelse. Men då är det inte långt kvar tills nästa lilla iakttagelse dyker upp.

    Tack Peter / Christian


  4. Vad som citaras ovan är så sant. Minnena, dem kan vi bara inom oss föra en dialog kring och där kan faktiskt ibland vår uppriktighet mot oss själva hindra oss att se dem klart. Reinventing the past, som Auster skriver kring, är något som också handlar om skillnaden mellan det utsagda och förtigna – ibland tiger vi för oss själva för att det är lättare.


  5. :-)!


  6. ”Minnena däremot ha ingen botten – det är omöjligt att göra dem full rättvisa.” Så sant, så sant.

    Jag har märkt att det där til synes simpla Lundell-citatet ”Ett inställt gig är också ett gig” egentligen kan användas om mycket. Som att en ”oskriven bok också är en bok”. Man bedrar ju sig om man tror att alla berättelser blir berättade. Det är ju långt ifrån så.

    Och många mänskors (oberättade) berättelser handlar ju just om ett liv där man inte berättar, om ni förstår vad jag menar🙂 (Alltså egentligen den enkla, tautologiska sanningen att det bara är författare som skriver självbiografiet, t.ex.)


  7. Som Hanne KJ är inne på så låter det som att Malmberg pratar om värdet i att upprätthålla eller avslöja livslögnen. Skall vi vara som Greger Werle eller Dr. Relling i Ibsens Vildanden? Om ”verkligheten” tar bort lyckan ifrån människor, vad är då denna verklighet värd? Skall verkligheten vara ett självändamål oberoende av konsekvenserna? De flesta sympatiserar nog med Doktorn som ser värdet i att upprätthålla livslögnen hos människorna.
    Men vad gäller minnena blir det lite mer komplicerat, tycker jag. Å ena sidan de olika minnen som Proust pratade om, de oförvanskade och orörda sanna minnena, och de bearbetade förvanskade minnena å den andra. Men ingen av dem är representant för verkligheten, bara en subjektiv upplevelse och tolkning av den. Vad finns det då att göra full rättvisa? Verkligheten eller vår egna bild, minnena, av den? För är inte våra liv bildfragment, tagna med en turistkamera. Inte så sällan med linslocket på. Vi minns vad vi vill minnas. Vi minns vad vi kan stå ut med.
    Vad tycker du Peter Englund?


  8. Vad allvarligt det blev, som vi bär på en skuldbörda allihop?

    Ja, Ibsen dryftade “den ideelle fordring” vid ett flertal tillfällen.
    Brand tvingade hustrun Agnes ge bort kläderna efter deras lilla son Alf efter barnets död, det räckte inte med hälften, alla plaggen skulle ges bort….Inte är det Brand man sympatiserar med.
    Hjärtskärande hemskt….

    Vad skall det tjäna till att berätta allt, frågade moster Linda en gång familjen stod på ände efter en kris; inget blir väl bättre av det?
    Mormors kommando: ta motgång och medgång med samma sinne hade förkörsrätt framför mer moderna metoder.

    Sanningen har vassa kanter.

    Verkligheten duger inte som konst. Den kräver bearbetning för att förtjäna namnet.

    Och just därför behöver vi konsten, den tar upp det hemliga, det gömda, det outsägbara, tabuerna och gör allt det outhärdliga uthärdligt, till och med vackert: Goya, Shakespeare, Munch, Dostojevskij, Strindberg, Bruegel, Beethoven, Hugo, Billie Holiday, Jimi Hendrix, Kafka, Laxness, katedralbyggarna……

    Förhållandet mellan förövare och offer är intressant. Som offer är man påtvungen vetskap om en medmänniska. Om medmänniskan är en respekterad samhällsborgare och offret uppenbarar ogärningen vederbörande är skyldig till ger samhället oftast stöd till ogärningsman, och offret betraktas som skurk, opålitlig eller tillochmed tokig.

    Den som berättar blir stigmatiserad.

    Det finns nutida författare som är förskjutna av sina egna släktingar.

    Denna vetskap gör att våldtäkter, övergrepp eller berättelser om auktoriteters förtryck och missbruk sällan kommer upp i dager. Det är en oerhört svår sak att berätta om att man varit utsatt för av övergrepp eller våld av folk som har skydd i allmänhetens respekt. I kraft av sin position.
    Mycket svårt att utlämna en sån sanning.
    Vuxna människor bryter samman under berättande av hemligheter, dolda sanningar efter decennier.

    Då Sommerset Maugham skulle läsa sina memoarer ( som är två böcker, inte kallat memoarer, men de handlar om hans barndom) i BBC radio grät han vid ett flertal tillfällen så de måtte vänta och låta honom vila innan nästa tagning.

    Så omsorgsfullt beskrivet, full av antydan, med sån försiktighet berättat, ändå fick minnena den gamla författaren, gentlemannen, att bryta ihop. Läs hans bio på Wikipedia, då förstår man.

    Och det är väl vad vi behöver, förståelse?

    Hanne Kj


  9. Citatet handlar om något mer subtilt än livslögner och lögner – och jag kan omöjligt se det som ett försvar för olika typer av osanningar – nämligen hur vi kan lägga sanningen om oss själva i olika lager. Sedan kan man givetvis göra detta på ett vis så att något farligt likt lögn och livslögn. Men i all typ av berättande, bland annat den om oss själva, måste uteslutningar ske; annars skulle det inte bli en berättelse, utan snarare en karta i skala 1:1.


  10. Jag instämmer i Peters kommentar ovan. Gick härom året en kurs i ”Narrative Analysis” (en kvalitativ forskningsmetod). Vi kom att tala om en – till synes – så enkel sak som hur vi presenterade oss i kursens inledning. Plötsligt blev det så tydligt hur jag i ett givet sammanhang väljer att förmedla en viss berättelse, en viss sanning om mig själv. I ett annat sammanhang hade jag lyft fram och betonat andra delar. Om man kunde lägga alla dessa ”delar” på varann finge man väl den där 1:1 kartan. Då det inte är möjligt får vi leva med att varje minne, varje berättelse är ett tunt utsnitt av sanning ur en komplex helhet.


  11. Jo, det är klart att vi väljer hur vi presenterar oss i olika sammanhang. Men det behöver ju inte ligga nåt korrupt i det, utan hänger ihop med att vi i olika sammanhang vet vad som är relevant att berätta just då osv.

    Sen finns det en annan sida av detta med vår självbild och hur vi kommunicerar den, nämligen det faktum att en otrolig medvetenhet om hur andra ser på oss och ett ihärdigt försök att styra det egentligen är väldigt egocentrerat (och dessutom, rent praktiskt och mentalt, väldigt tungt – jag vet🙂 Men det hänger kanske ihop med att i den moderna världen har de flesta mänskor vi rör oss med rätt vag uppfattning om vem vi är, vad vi har för bakgrund osv, och då uppstår ju behovet att försöka förmedla nåt viktigt om en själv, så som man uppfattar det (se klassdiskussionen tidigare).



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: