Mitt år
söndag, 22 april 2007Tror inte på planering av liv och karriär, förutom möjligen som ett rent terapeutiskt hjälpmedel: det kan skänka en (falsk) känsla av kontroll som lugnar. För tillfället i alla fall. Satt dock igår och försökte få en överblick av de närmsta fem-sex månaderna, och då slog det mig att jag har en mental bild av året som inte överensstämmer med almanackan. Denna mentala bild ser ut ungefär så här:
Den rent grafiska formen är alltså viktig: året för mig är alltså inte en cirkel, utan en avrundat rektangulär sak; när jag tänker var jag är på året flyttas NU-et runt den här figuren. Vinkeln är alls inte betydelselös. Hösten stiger i 90 grader rakt upp: en tid som inte ger något gratis, utan alltid kräver ansträngning, medan årets tre första månader med sin nästa raka linje är mer neutrala i detta hänseende. Vi är nu inne nu på aprils behagligt sluttande plan, som framåt slutet av maj gör en radikal vändning nedåt och sedan följer sommaren som ett enda behagligt glid, som dock bryts framåt slutet av augusti och höstens långa bergsbestigning inleds på nytt.
Månadernas relativa längd är också viktig. I mina mentala almanacka tar månaderna utan R oproportionerligt stor plats, medan till exempel november och februari är närmast parenteser.
Det finns något i denna figur som påminner om när man åkte rutschkana i en park: uppklättring, tvekan på toppen, den långsamma igångsättningen, så bär det av – ooOOps – på den glatta, bångnade plåten och sedan bromsas allt in när fötterna hårt stöter i sanden, varefter man rusar runt och klättrar upp igen.
Detta är kanske inte bara en metafor. För det slår mig att detta i grund och botten är ett barns bild av året, med sommarlov, skolstart och jullov som de definierande perioderna. Jag är nu närmre min död än min födelse, men på denna punkt tänker jag fortfarande som en åtta-åring. Tänk vad mentala vanor kan sitta i.
Peter Englunds blogg 
Mycket intressant.
En av mina bildlärare sade en gång att hon tyckte vi talade för lite om hur vi upplever abstrakta ting visuellt och tog just året som exempel. Någon i klasen tänkte sig året som en liksidig triangel där sommaren utgör basen (och alltså årets kärna och tyngdpunkt, då den får en tredjedel av utrymmet istället för en fjärdedel).
Själv tänker jag mig ett år som en ihålig rektangel där vi klättrar utmed kanterna allt medan tiden går. Månaderna tar lika stor del av kvadratens sidor. Det ryms alltså tre månader på varje sida och varje sida representerar en årstid. Vintern överst (december-januari), våren i nedförsbacke. Sommaren i basen och hösten i uppförslut.
Anledningen till detta är troligen att jag kopierat strukturen från de där väggalmanackorna vi hade i skolan, med en bild för varje månad och ett block med datumlappar i mitten. Det har även påverkat mitt sätt att associera vissa månader med olika färger. Och det är rimligtvis anledningen till att mitt år löper motsols, vilket egentligen nog är ganska onaturligt.
Tack för en bra hemsida, med mera med mera.
U.J.
Jag tror att figuren som är mitt år nog också skulle kunna förenklas till en triangel, men den ser ut så här i mitt huvud. Principen är dock lite granna densamma som hos din klasskamrat: sommaren som årets viktigaste period.
Om året löper med- eller motsols kan jag inte avkoda. Min frus år går motsols, vilket jag tycker är lite ologiskt, men nu förstår jag att hon inte är ensam om att föreställa sig året på detta vis.
[…] mentala årskalender eller snarare årscykel är en fin illustration av svensk årstidsmentalitet. Läs Englunds blogg […]
Mitt mentala år påminner nog mest om Borges Bibliotek i Babel, ändlösa hyllmeter av böcker, ordnade i ett oändligt system av korridorer, och där varje bok innehåller en sällsam men måhända meningslös bokstavskombination.
Nämen, nu grips jag av oro. Mitt år är mer som en boll eller härva där jag måste kryssa mig fram. Till exempel motsvarar månaderna september och april varandra och båda har färgen gul. Det finns ingen linje i mitt års utseende.
Är det vanligt att ha ”mer” sommar i sitt år?
Nej, grips inte av någonting. Det är väl fullt möjligt att det du kallar härva – och som dessutom har färger – är ett långt mer vuxet sätt att betrakta året på, än min ojämnt formade rektangel, där sommare räcker för eeeevigt.
Visst tänker man som ett barn! Jag ser fortfarande på sommaren som en ocean av tid där allt skall göras. Men när det är brant utförsbacke rinner tiden så lätt, så lätt, och den där oceanen av tid bara försvinner. Så även om skalan visar lång tid för maj/juni/juli så visar den inte hastigheten med vilken man rör sig. En ”kort” februarimånad känns ändå som om den aldrig tar slut. Skillnanden ligger kanske i hur man vill och önskar på förhand hur det skall vara (längdskalan) och hur man faktiskt upplever det i nuet (hastigheten).
Javisst känns det som om sommaren är lång idag när det bara är april. Men sen när sommaren har tagit slut så känns den inte riktigt lika lång… Då tänker jag, var tog den sommaren vägen då?
Man brukar ju säga att ju äldre man blir desto fortare går åren. Beror det kanske på att man hade en helt annat tidsbegrepp som barn?
Jag brukar säga: ett år är som en månad, en vecka som en dag och en dag är som en timme… Så fort går livet!
”Vi är nu inne nu på aprils behagligt sluttande plan…” skriver du.
Här i Finland finns ett ordspråk som översatt säger att april är den grymmaste av alla månader. Man kan empiriskt konstatera riktigheten i påståendet genom att granska självmordsstatistiken.
Jag tror att det delvis beror på att väntan på den riktiga våren och sommaren känns så oändligt lång efter vintern. Snön är borta, men ingenting spirar; det är kallt och ruskigt och så kommer det snö och slask helt plötsligt igen. Det känns tröstlöst och man får lätt känslan av att eländet aldrig tar slut. Om man dessutom har svårigheter på jobbet, med bolånet, med familjen o.s.v. och dessutom har anlag för depression, så blir april ingen behagligt sluttande månad utan rena ättestupan.
Det kanske har att göra med ”folkmentatliteten” (den är svårbevisad och inte lätt att definiera, men den finns).
Sune Portin: I Norrbotten kallas den delen av våren som är just bedrövlig för ”förfallo”. Då bär inte snön att färdas på, den är bara ivägen, isarna är opålitliga och skogsbilvägarna vattensjuka. Man får vackert sitta hemma på bron och vänta in sommaren. (Den riktiga våren är FÖRE förfallo, då man sitter i snödrivor och dricker varm choklad, pimplar och grillar korv)I Jokkmokk, där jag bodde en period, var Maj Förfallotid, en hemsk tid.
Nu bor jag i mälardalen där Maj är ljuvligast av alla månader…
När jag ser Peters skeva rektangel slår det mig att jag har en konstig bild i huvudet över siffror. Telefonnummer och andra sifferkombinationer visas i mönster, möjligtvis kan man jämföra dem med notsystem. Det är märkligt vilka kognitiva mönster vi använder oss av för att förstå verkligheten.
Det är vackra tankar kring vår syn på tiden som presenteras. Jag använder mig, tänker mig, ofta årets cykel som bild för livet. Där befinner jag mig då i livets höst (en arbetskamrat sa till mig idag att ”du är väl bara i september, Eva” (som 55-åring kan jag tycka att det är en optimistisk uppskattning av hur länge jag kommer att få vara med om allt går väl). Tidig höst. Vår uppmätta tid. Tidig höst är fin. Jag hatar vintern men vill ändå inte missa min vinter.
Hej Peter!
Din bild påminner intill förväxling om min. Jag tror vi båda har inspirerats av en speciell fyrkantig kalender(den fanns i alla fall i minbarndom) där man fäste en gummerad bild för varje månad. I december hade man fullbordat varvet och året. Det är betryggande att tänka sig året cirkulärt. Jag skulle vilja tänka mig veckan på samma sätt, men det går inte. Där ser jag bara en linje, eller en väg som kommer bakifrån förra helgen och fortsätter mot nästa och nästa. Det är inte lika tryggt på något sätt.
Slumpmässigt valda böcker ur ditt bibliotek? Vilken slump fick dig att välja justedem eller varför låta slumpen avgöra något så viktigt? För en gångs skull förstår jag inte alls vad din intention är!
Det är alltså LibraryThing som utför själva slumpandet, inte jag, och var gång du går in på sidan har titlarna ändrats. Jag tycker att den där sajten (www.librarything.com) är en jätterolig uppfinning. Detta med en s.k. widget som slumpar fram några titlar ur ens egen katalog är bara en möjlighet. Gå in på deras sida, vetja, och se vad som erbjuds!
Tack för den bilden av året. Stämmer exakt med min egen. Och jag som trodde att det var bara jag som tänkte så! I likhet med Leif Fredén ovan är jag övertygad om att det är skolans gamla almanacka som ligger bakom.
Varje år, under 70- och 80-talet iaf, gav vi våra barn varsin sån här almanacka, men ingen av dom har samma grafiska bild av året som jag.
Jag få satsa på barnbarnet Klara i fortsättningen. Om alamanackan fortfarande går att få tag i.
Ytterligare en bild av året – jag tånker mig året som en vecka. Sommaren är helgen, augusti, september är söndag eftermiddag. Måndag och tisdag är den tråkiga hösten. Jul och nyår kommer som onsdag och våren är torsdag, fredag. Idag, 25 april, befinner vi oss ungefär på torsdag kväll till fredag förmiddag. Dvs den jobbiga veckan närmar sig sitt slut och helgen väntar.
/gunnarw\
Va??
Jag trodde också att jag var ensam om det där fenomenet – den mentala bilden av året som kommer från skolalmanackan med gummerade bilder.
Vi är alltså en hel generation? Flera kanske?
Jag har i alla fall alltid gillat den där tänjbara, eviga fyrkantiga cirkeln i mitt huvud. 🙂
(Almanackan fanns fortfarande att köpa för några år sedan.)
Idén är rolig, men mig totalt främmande.
En bild av ett år, vad skulle det vara?
Ett år är för lite. Jag begär nog ett liv för att åstadkomma en bild.
Födelse och död.
Helst ska det förstås gå längre tid än ett år mellan de båda.
Intressant! Mitt år skiljer sig inte så från dit men är spegelvänt.
September-december är också 90grader rakt upp och tar lika lång plats som april!
Här är min skiss:
http://www.enannansida.se/bok/2006/05/den-inre-almanackan.html
Vad roligt att läsa om hur andra ser på året! Jag funderade över det här för några månader sedan, när det slog mig hur min bild av året har påverkats av scoutalmanackan. Om det är den almanackan ni menar så finns den fortfarande. Jag har den här framför mig på väggen.
Rolig post!
Jag har hängt på trenden och ritat ner mitt år. Precis som Petras rör det sig mot klockan men därtill i en sned åtta. Så länge jag kan minnas har jag haft den bilden av året. Det är ju så det ser ut. http://anderslundblad.blogspot.com/2007/04/mitt-r.html
Tack för inspirationen.
[…] här tycker jag är otroligt intressant. Jag hamnade på Peter Englunds blog där han beskriver sin inre almanacka och i kommentarerna finns flera andra länkar till hur andra uppfattar året. Ännu har jag dock […]
Jätteintressant att se allas bilder! 🙂
Jag hamnade i en diskussion för några år sedan om just ”bilden av året”. Allas bilder skilde lite sinsemellan – om året är runt eller fyrkantigt, går motsols eller medsols. För pappa som är en ordningsam person går året precis som en klocka, runt i jämna avsnitt (dvs månader) och med medurs, förstås. För mig börjar året närmast kroppen i januari och går sedan ut i en elipsformad cirkel, där sommaren ligger längst bort, för att sedan återvända till december. Lustigt nog stämmer det inte med min vanliga upplevelse av året, då sommarmånaderna ligger mig oändligt mycket närmare och lyser upp mitt sinne.
Märkligt nog trodde jag alla hade samma bild som jag, men ”årsbilden” visade sig ju vara en egen tankekonstruktion. Undrar hur den uppstått?
Hej
Det stämmer mycket bra med min bild. Skönt för många har tittat lite konstigt på mig när jag försöker förklara hur jag ”ser” ett år.
Tack!
Sofi
Nästan ett år senare hittar jag just denna sida. Härligt! Jag har mötts av oförståelse då jag talat om hur mitt år ser ut, och de som har förstått tycker att jag är ”baklänges”. Nu vet jag att jag inte är ensam. Nyår och jul kl 12. Påsk vid 9, Sommar 7 – 5, och sen en lång höst. Alltså en motursklocka som dock inte är helt rund utan mer oval, med lång höst och vår, förmodligen terminstänkande. (Jobbade som lärare i 20 år i den skola som Du Peter bor närmast) Roligt att hitta detta!